Björn Järnsida i Järnsida eller om saga och verklighet

När jag idag tittade in på Martin Rundkvists blogg Aardvarchaeology noterade jag ett inlägg som avhandlade en fråga om huruvida de gamla sagokungarna Ragnar Lodbrok och hans son Björn Järnsida har existerat i verkligheten eller inte. Detta roade mig lite extra då jag i april ska hålla ett föredrag om den lilla byn med namnet Järnsida i sydligaste Möre. Naturligtvis har ortnamnet i den lokala traditionen under lång tid förknippats med sagokungen med detta namn.

Redan lantmätaren P. E. Strömmerstdt skriver på 1850-talet i sin sockenbeskrivning "om hemmanet Järnsida bär sitt namn efter den ryktbare härnadsfararen Björn Järnsida är ovisst; men troligt kan vara att han vid något av sina strövtåg till sjöss åt de stora orterna, här i grannskapet haft sina skepp förlagda och någon tid uppehållit sig vid denna gård. På samma sätt skulle gården Ragnaboda [nu Ragnabo] kunna anses för ett minne efter Ragnar Lodbrok".
På den tid då Strömmerstedt utarbetade sin sockenbeskrivning var den moderna källkritiken ännu inte "uppfunnen" och historieskrivningen var mycket annorlunda. Alla uppgifter man kunde finna i gamla dokument, om de så var primärkällor, senare uppteckningar eller sagor, kunde passera som sanning. När källkritiken på allvar började tillämpas inom vetenskaperna gick denna hårt åt de gamla sagornas kungar och händelser och vad man tidigare trott var sanning. Den typ av historia som ligger före den tid då skriftliga dokumnet började användas i ett givet område kallas "protohistoria". Som Martin Rundkvist skriver är "protohistorisk information inte i egentlig mening faktisk kunskap. Inte för att vi vet att den är felaktig utan för att vi inte kan belägga den". Det vill säga, det finns inget källmaterial som bevisar att denna hsitoria verkligen har ägt rum.

När det gäller Ragnar Lodbrok så vet vi att det på 800-talet verkligen fanns en "vikingahövding" med namnet Ragnar, men man vet nästan inget om honom. Denne Ragnar broderades senare i sagaliteraturen ut till Ragnar Lodbrok, men den faktiske Ragnar och Ragnar Lodbrok har allstså knappt mer än namnet gemensamt. Att Ragnar Lodbrok inte hade någon anknytning till Ragnabo kan man vara helt säker på, ortnamnets förled har nämlgen inget med ett personnamn att göra. Äldre stavningar av Ragnabo visar i stället ett ortnamnet innehåller ett äldre ord "ramn" som betyder våtmark och Ragnabo utläses då som "bodarna vid våtmarken". I fallet Björn Järnsida har vi inte ens någon faktisk Björn att falla tillbaka på. Frågan om det kan ha funnits någon verklighetens Björn Järnsida är således omöjligt att svara på. Och vad ortnamnet Järnsida anbelangar så måste det anses ytterst osannolikt att detta har något med sagogestalten med detta tillnamn att skaffa. Det är för visso så att orten Järnsida kan ha existerat under vikingatid, det finns i vart fall gravfält inom den historiska gården / byns ägor som kan dateras till yngre järnålder (vikingatiden, ca 800-1050 e Kr var en del av den yngre järnåldern). Men ortnamnet har säkerligen en helt annan betydelse.

Precis som den kände historikern Dick Harrison nyligen konstarade vill även jag framhålla att jag inte tillbakavisar traditioner av typen Björn Järnsida i Järnsida av illvilja. Tvärtom hade jag tyckt att det hade varit mycket roligare att kunna leda i bevis att en vikingatida ledeargestalt verkligen hade residerat i Järnsida. Att kunna plocka fram en runsten ur rockärmen eller gräva upp hövdingahallen på lämplig åker hade smällt betydligt högre än att att tort konstatera att traditionen inte har något fog för sig. Jag vet att det finns en och annan i bygden som gärna Vill Tro och nog är beredd att inte ta allt för allvarligt på sakargument. Men så kan inte jag göra. Inte heller kan jag följa Strömmersterdts exempel och anta att traditionen kan ha fog för sig för att motsatsen inte kan bevisas. Ur ett modernt vetenskapligt perspektiv hade det helt enkelt varit oärligt.

Vad gör man i denna ändlösa vinter?

Det har inte blivit mycket skrivet på bloggen så här långt på det nya årtet. En orsak är att mycket arkeologi äger rum utomhus, åtminstone det jag håller på med. Men de senaste månaderna har fördystrats av en mass vitt skit som med dåraktig envishet vräkt ner över oss och gjort att den enda plats man kan röra sig någorlunda obehindrat på är gatan. Och knappt det ibland. Så vad ska man ta sig för när ens intressen snöat inne? Själv tog jag upp en tanke jag länge gått och burit på. Nämligen att undersöka min egen historia eller med andra ord börja släktforska.

Att släktforska idag är inte så omständigt som det var tidigare. Man kan sitta hemma framför datorn och göra det mesta. Man behöver bara beställa ett abonemang på scannade kyrkböcker för några hundralappar och sedan sätta igång att nysta. Det gör man lämpligen med utgångspunkt från någon äldre släkting som man vet födesledata och födelsort på. Jag började med mina mor- och farföräldrar. Min farfar Anton föddes 1883 i Emnabo i Torsås socken. I 20-årsåldern emigrerade han till Amerika och jobbade som järnvägsbyggare och lokomotiveldare i Canada och norra USA. 1921 reste han hem igen. Det berättas att han väl hemkommen köpte sig en cykel och gav sig ut på jakt efter en ledig gård och en hustru. Innan året var slut hade han båda. Gården bar namnet Bockekulla och hustrun hette Alma (född 1901). De fick 12 barn varav den sista i skaran blev min far. Mormor Gunda var född 1916 i Älghult, dotter till glasbruksarbetaren Johan och hustrun Hedvig. Och morfar Pelle är den ende som inte har småländska rötter. Han föddes i Skåne utanför Kristianstad 1918, son till banvakten August och Sigrid. Från honom sticker en linje också iväg över sundet till Danmark. Mormor träffade han i Kristianstad när hon jobbade som hattmodist, ett yrke som knappast har någon större framtid nu mera. Kanske det till och med är hopplösare än att vara arkeolog.

Släktforskning bygger på ett pusslande mellan olika källor. När man vet när och var någon är född så letar man upp denne i längden över födda. Där finner man barnets föräldrar och deras bostad. Man får då hoppa till husförhörslängderna. Det kan ju låta lite mossigt men poängen är att i husförhörslängden finns hela familjen uppställd med angivande av födelseår och födelseförsamling. Såleds kan man fortsätta bakåt eftersom man nu också vet föräldrarnas födelsedata. Man går till födelselängden och tillbaka till husförhören och så vidare. På så vis kommer man normalt utan allt för stor ansträngning ner genom 1800-talet och ofta en bit ner i 1700-talet men sedan kan det bli svårare. Husförhörslängderna tar ofta slut årtiondena kring 1800 och man får söka sig fram genom födelse- , döds- och vigselböcker. Det blir tidsödande och osäkerheten ökar. Här och var går det ändå att följa släkten ner till åtminstone 1600-talet.

Men släktforskning är inte bara att följa ett rakt nedstigande led så långt bakåt man kan. Det finns också mycket kring personerna och deras historia och den tid de levde i. Att söka på bredden ger definitivt mervärde. I husförhörslöngderna kan man ibland finna små anteckningar som väcker nyfikenheten. Ett exempel gäller min mormors morfar som hette Israel Gustafsson. I en marginalanteckning står det " "Norra Möre häradsrätts utslag d 17/7 1901 - för misshandel med lifsfarligt vapen - 4 månader och 15 dagars straffarbete". Ännu har jag inte hunnit ta reda på vad som hade hänt, men nyfiken blir man ju.

En annan trageid utspelade sig bland min farmors förfäder i byn Slätafly i Torsås i februari 1713. Där bodde tre bröder, Per, Måns och Nils. Per och Måns ägde varisn gård medna Nils var båtsman (soldat i flottan). Per hade sin yngre bror Nils som hackkyckling. Men en dag när de alla satt hemma hos Måns brast det för Nils som drog sin kniv och kastade sig över sin retsamme bror. Måns fick tag på Nils och höll honom fast så länge att Per kunde fly fältet och söka skydd i sin stuga som låg tvärs över gården. Men Nils slet sig snart loss och sprang efter brodern som nu hade hunnit in i sin stuga och slagit igen och reglat dörren. Förfärad över broderns otyglade vrede slet han åt sig sin bössa och sköt ett skrämskott mot dörren, men skottet slog igenom och träffade Nils i livet så illa att han var död inom en halvtimme. Per dömdes av Södra Möre häradsrätt till döden, men domen midrades av hovrätten. Vad det blev för straff vet jag inte, men Per dog i alla fall på sin gård i Slätafly den 3 maj 1730.

Annars är en källa som möjligen kan vara av visst intresse för arkeologer bouppteckningarna. Åtminstone om man intresserar sig i arkeologiska sammanhang ganska sena tider. Själv har jag under mina vandringar stött på flera platser där gårdar och torp har funnits under historisk tid. Och man kan hitta resterna av deras materiella ägodelar, keramik, porslin, glas och kritpipor. Då kan det vara kul att jämför de arkeologiska fragmenten med de ofta mycket detaljerade bouppteckningarna. Fynden i jorden och texten i dokumenten kan visa på både överensstämelser och motsättningar. Men tillsammans ger de en bild av hushållet. Det är en historia som jag får återkomma till.

Ja så roar jag mig i denna ändlösa vinter. Fotot ovan förresten. Det föreställer min morfars morföräldrar, dansken Niels Jensen och hans hustru Hanna Persdotter. Hanna hade varit över i Danmark där hon hade tjänat på slottet Svenstrup och där träffat Niels. Han följde sedan med Hanna tillbaka till Skåne och blev hemmansägare i Önnestad utanför Kristianstad. Den sittande flickan till vänster på bilden är Sigrid (född 1885), min morfars mor. Bilden är tagen omkring 1895-96.

Vet Du någonting om din släkthistoria?