Inte ett öre kvar

I dag den 30 september upphör 50-öringen att gälla som betalningsmedel. Något som nog välkomnas av många. I och med detta är örets historia all, åtminstone i myntad form. Öret kommer dock att finnas kvar som räknenhet. Det vill säga att t ex affärerna kan fortsätta att påstå att det finns varor som kostar 49:50 men när vi ska betala måste vi hosta upp 50 kronor jämnt.

Den första 50-öringen kom ut 1857 men de präglades mer kontinuerligt först sedan kronsystemet (med valören krona = 100 öre) sattes i verksamhet 1875 (reformen kom 1873). Fram till 1961 var 50-öringen ett silvermynt, med undantag för krigsåren då den också präglades i nickel. Efter 1961 blev 50-öringen permanent ett nickelmynt fram till 1992 då den ersattes av det mindre kopparmynt (uppblandat med lite zink och tenn) som väl ligger och skramlar i plånböcker och fickor hos de flesta av oss. Det finns idag ca 394 miljoner 50-öringar i cirkulation enligt Riksbanken.

Öret i sig är emellertid mycket äldre. Redan på medeltiden fanns öret som räkneenhet, men det första myntade öret kom 1522. De präglades i Uppsala och Arboga på uppdrag av Gustav Vasa under dennes tid som riksföreståndare. De första ören präglade i koppar kom ut 1624 och var fyrkantiga så kallade klippingar. Dessa övergavs dock snart och man började prägla runda kopparören. 1600-talets kopparmynt var stora och tunga, de största präglades under drottning Kristinas tid. De var 47 mm i diameter och vägde ca 51 gram, att jämföras med 1900-talets 1-öringar som var 16 mm i diameter och vägde 2 gram. Att mynten blev så stora berodde på att de skulle innehålla sitt värde i metall och att man utgick från silver. En kopparöring skulle således innehålla koppar till ett värde av 1 öre i silver.

En sk 2 öre klipping, präglad 1626 för Gustav II Adolf i Nyköping eller Säter (foto: förf).

När 50-öringen nu försvinner har vi bara tre myntvalörer att hålla reda på. Förr var det betydligt krångligare och värst var det nog på 1600-talet och början av 1700-talet. Dels var man tvungen att hålla reda på vilken myntkurs man använde, räknade man i mark (som också kallades carolin) eller i öre (som kallades courant). Räknade man i öre silver eller öre koppar och så vidare. Dels fanns det en uppsjö av olika valörer. Under Karl XI fanns t ex bar i valören öre 5, 4, 2 och 1 öre präglade i silver, 1 och 1/6 öre i koppar räknat i silvervikt (öre silvermynt) samt 2 1/2, 2, 1 och 1/2 öre räknat i koppar (öre kopparmynt).

Kalmar har i olika omgångar fungerat som myntort, senast på 1620-talet. Här en 1öring från 1625. På frånsidan (sidan med Smålands vapen) kan man läsa CIVITATIS CALMAR 1625 = ung. (mynt) från Kalmar 1625 (foto: förf.).

Under 1700-talet minskade antalet valörer något, men fortfarande fanns det ören i både koppar och silver samt öre silvermynt och öre kopparmynt. Vanligast var de tjocka kopparmynten 2- respektive 1 öre silvermynt som allmänt kallades dubbla och enkla slantar. Under både 16- och 1700-talen präglades kopparöringarna i enorma upplagor. Men efter 1778 gjorde öret en paus på mer än ett halvt århundrade då man i stället präglade skillingar. Från och med 1855 återupptogs utgivningen av ören och då med de valörer som de flesta nog känner till, 50, 25, 10, 5, 2 och 1 öre. 2 och 1 öre togs bort 1971, 5 och 25 öre försvann 1984 och 10-öringen gick samma öde till mötes 1991. Och i dag tar vi alltså farväl av 50-öringen.

Fina fynd från Sandby borg, Öland

Att Öland är en aldrig sinande källa till spektakulära fynd bevisas med jämna mellanrum. Och nu har det hänt igen. Som reguljära läsare kanske minns skrev jag i somras om de fall av fornminnesplundring på ön som bland annat berörde Sandby borg. När de misstänkta spåren av plundrare upptäcktes beslöt Länsstyrelsen i Kalmar om arkeologiska efterundersökningar med metalldetektor. Uppenbarligen fick plundrarna inte med sig de godbitar som jorden nu visat sig dölja.

Fyra av de sex exklusiva reliefspännena. Sedan tidigare är bara 60 dylika kända i Sverige (foto: Max Jahrehorn, Kalmar läns museum).

I ett pressmeddelande tillkännagav Länsstyrelsen i dag att man bland annat hittat sex stycken så kallade reliefspännen. Dessa praktfremål tillverkades under folkvandringstid, en del av järnåldern som inföll mellan ca 400-550 e Kr. Spännen av den här typen har tillverkats på Öland, men även på annat håll, bl a på Gotland och i Mälardalen. De nu aktuella spännena har enligt preliminära uppgifter sitt ursprung såväl på ön som på annat håll. De människor som bar dessa spännen tillhörde samhällets yttersta elitgrupper och de understryker Ölands särställning som ett av den tidens rikaste områden i Skandinavien politiskt, ekonomiskt och kulturellt. I pressmeddelandet står vidare att spännena lagts ner på flera ställen i borgen, troligen där hus en gång har stått, "tillsammans med flera andra praktföremål av brons, silver och guld". Det sista antyder att det finns fler godbitar som ännu inte offentliggjorts. Så småningom kommer föremålen säkert att bli föremål för ingående studier och förhoppningsvis publiceras resultaten också framöver.

I syfte att förebygga plundring av fornlämningar har Länsstyrelsen också initierat ett projekt i samarbete med länsmuseum, hembygdsförbund med flera där man ska försöka spåra och ta till vara föremål under kontrollerade former. Detta kommer att inledas nu under hösten. Och än lär den öländska myllan gömma på många överraskningar. Kanske kan några av dem med det här projektet komma forskning och allmänhet till del i stället för att försvinna genom giriga händer.

Uppdatering: här ett inslag från Smålandsnytt om fynden:

Fornsaksfrossa

I dag var det alltså visning av Söderåkra Hembygdsgilles samlingar av fornföremål. Jag var där och berättade om vad det är för saker, hur gamla de är och mycket kort om respektive tidsperiod. Samt även lite om hur man kan veta hur gammalt ett föremål är. För en isatt eller en fackman var mycket nog rätt basic men de ca 20 pers som dök upp verkade uppskatta informationen. För ovanlighets skull var det också ganska mycket frågor efteråt och en del intressanta diskussioner som handlade om allt från båtyxor till länsstyrelsens hantering av fornlämningar, hur lagen fungerar i lagtext och i verkligheten, plundring, uppdragsarkeologin och mycket annat. Deltagarna visade med adra ord stort intresse för en lång rad frågor och det visar på ett engagemang som känns mycket positivt.

Sen blev det lätt kaotiskt när alla skulle titta på sakerna och ställa frågot samtidigt som jag försökte regga några föremål som deltagare hade med sig. Så det blev bara registrering av en handfull prylar då några gick hem innan det blev deras tur. Men jag fick ändå se diverse stenyxor, en brynsten, en oval eldslagningssten från äldre järnålder och ett 1/6 öre präglat för Karl XI 1673.

Man kan förståss alltid önska sig fler deltagare. Men 20 personer som hittat detta lilla evenemang är ändå i sammanhanget inte så illa. Och det uppenbara intresset var som sagt väldigt uppmuntrande. Jag tror att sådana här evenemang fyller en funktion. De gör folk medvetna och intresserade, något som leder till större uppmärksamhet och varsamhet så att mer kunskap om vår äldre historia kan bevaras åt eftervärlden.

Tanten som vidade de här föremålen brukade använda skafthålsyxorna som ljusstakar....

Visning av fornfynd i Söderåkra

Längtar Du efter att få frossa i stenyxor och andra pinaler? Då är detta tipset för dig. Nu på lördag (11/9) ska jag medverka då Söderåkra Hembygdsgille visar sin samling av fornfynd från socknen. Det sker i Hembygdsgården i Övraby strax utanför Söderåkra med start klockan 10:00. Jag kommer att prata en kort stund och sedan tittar vi på saker och det är fritt för frågor och diskussion.

Den som har egna fornfynd får gärna ta med dem för att få veta mer om dem och för att få dem registrerade i Hembygdsgillets register över föremål funna i Söderåkra socken. En angelägen uppgift med tanke på att såväl föremål som kunskap om var de hittats med tiden i många fall går förlorad annars.

Alla är välkomna!

Lite mer att läsa finns här.