Ett par tips

Idag blir det inga långa inlägg. Inte heller ska jag ondgöra mig över något. Däremot ska jag förmedla en liten artikel i dagens nummer av lokaltidningen Östran. Denna handlar om att man påträffat lämningarna av en gata vid arkeologiska undersökningar i Stadsparken i Kalmar. Det är enligt vad tidningen förtäjer fråga om medeltidsstadens huvudgata, som kanske kan vara så gammal som från 1200-talet.

Läs artikeln här

En annan spännande utgrävning började denna vecka på Öland. Det är Linnéuniversitets arkeologistudenter som under ledning av Ludvig Papmehl-Dufay ska göra undersökningar av Risinge hög. Risinge hög är ett gravmonument, en så kallad storhög, som man tror är från bronsåldern eller möjligen yngre järnålder. Utgrävningarna håller på till den 14 oktober och det är visning för alla intresserade på torsdagar klockan 14:00.

Läs mer här

Kulturarvslyftet - kortsiktig politisk felsatsning

Den stora nyheten inom kulturvärlden i Sverige just nu torde vara det så kallade Kulturarvslyftet. Det handlar i korta drag om att regeringen vill satsa ca 800 miljoner kronor på kultursektorn. Pengarna ska gå till vård, digitalisering och inventering och de jobb som ska skapas ska vikas för långtidssjukskrivna och personer med funktionshinder.

Vid första påseendet låter det ju kanon. Arbete åt arbetslösa = bra. Pengar för att få behövliga åtgärder inom kulturen utförad = bra. Men hur bra blir det egentligen kan man undra? Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hävdar att det är något som alla tjänar på, en vinn-vinn-situation. Jag tillåter mig att vara mer skeptisk. Varför det då?

1. vad ska arbetet leda till på längre sikt än ett år för de personer som tilldelas de tänkta tjänsterna? När dessa långtidssjukskrivna med flera har fått leka kulturarbetare ett år eller så, vad ska de göra sedan? Är det troligt att de kommer att få jobb inom kultursektorn sedan? Det tror inte jag, eftersom det finns ett gigantiskt överskott på arbetslösa kulturarbetare med mycket högre kompetens. En potentiell arbetsgivare är nog benägen, med all rätt, att prioritera personer med utbildning och kompetens.

2. är en följd av föregående. Det finns som sagt ett betydande överskott av personer som på olika sätt och på olika nivåer har utbildning inom kultursfären. Många av dem är arbetslösa eller jobbar med helt andra saker än det de har utbildat sig för. Det är en följd av att det utbildas på tok för många personer inom området varje år. Det vore betydligt mer rimligt om man satsade lite medel på att alla dessa personer, som redan har en grundläggande kompetens, fick en chans att komma in på arbetsmarknade. Då skulle dessutom statens första felsatsning, att utbilda för många inom kulturen, i alla fall i någon mån avhjälpas.

3. som i sin tur är en följd av 2. Att digitalisera, inventera och vårda är ett arbete man inte lär sig på en kafferast. De personer som skulle få arbete inom det tänkta projektet saknar denna kompetens och vid den tidpunkt de har lärts upp och givits en tillräcklig kompetens för att göra ett bra jobb torde projekttiden vara slut. Risken är med andra ord överhängande för att det som ska digitaliseras, vårdas och inventeras blir undermåligt utfört. Och därmed i det närmaste oanvändbart för de forskare och andra som sedan skulle kunna tänkas ha nytta av resultaten.

Det finns en anmärkningsvärd kortsiktighet i tanken bakom projektidén. En kortsiktighet som drabbar både de arbetslösa och kulturarvet. Tänker man inte igenom förslaget bättre än så här kommer det inte att leda till annat än en väldigt dyr återvändsgränd. Inga jobb och oanvändbara slutprodukter. Man får en besvärande känsla av en märkligt nedvärderande syn både på kunskap och kulturarv hos våra politiker. Eller handlar allt bara om att regeringen här får en chans att täppa till truten både på kulturen och de långtidssjukskrivna, två faktorer i samhället som de betraktar som genuint irriterande?

Mitt tips i all anspråkslöshet till våra kära politiker blir därför: riv upp, gör om, gör rätt!

Läs även vad Åsa M Larsson skriver om Kulturarvslyftet.

Arkeologidagen 2011

Det har varit skralt med inlägg på bloggen under sommaren, minst sagt. Med tiden ska jag försöka åstadkomma lite bot och bättring.

Den här gången ska jag bara puffa lite för årets arkeologidag som äger rum på söndag den 28 augusti runt om i hela landet. Kalmar läns museum kommer att bidra med ett par föreläsningar. Magnus Reuterdahl kommer att berätta om undersökta gravar vid Övra Vanborga på Öland. Det var två gravar som påträffades under en bosättning från yngre järnålder. Den ena graven daterades till äldre järnålder och den andra till äldre stenålder. Därefter kommer Ulrika Söderström att berätta om utgräningarna som utfördes vid Målerås glasbruk tidigare i sommras. Föreläsningarna ärger rum på länsmuseet mellan klockan 13-15.

Vill man se grävande arkeologer så kan man bege sig ner till Blekinge där det är "öppet hus" på grävningarna inför ombyggandet av E 22 vid Pukavik - Norje. Följande information är saxad frål Blekinge läns museums hemsida.

Söndag 28/8 kl 11-16, Norje Tingshus
Arkeologidagen - E:22:an
Tre lokaler kommer att vara tillgängliga mellan 11.00 och 16.00.
Utgångspunkt: Norje tingshus där arkeloger är på plats för närmare anvisningar.
Förutom visning av grävningarna kommer Dan Kärrström, flintsmed, att demonstrera flintteknik.
Vidare visas forntida matlagning mm.
Länsstyrelsen och Trafikverket svarar på frågor om vägprojektet.

Helge, Bockekulla och det mångbottnade landskapet

När jag söker i minnet inser jag att det finns många anledningar till att mitt stora intresse i livet blev arkeologi. Men en av de viktigare anledningarna var min farbror, Helge. Det var nog något av de sista åren på 1980-talet och framåt som det började. Arkeologin började dyka upp även i Kalmarområdet. Den välkända Tingby-boplatsen undersöktes, man hittade tidiga stenålderslämningar vid Torsås och Söderåkra. På riksplanet kablades Birka-grävningarna ut via TV. Det var väl någon gång i den vevan som Helge berättade att han hade hittat stenyxor på en åker hemma på gården i Bockekulla. Och det dröjde inte så länge förrän jag, som då redan hade ett uppväckt arkeologiintresse var ute på åkern och spanade. Det var min allra första inventering och jag kom stolt hem med en 4-5 flintabitar.

Sedan den gången har det blivit ganska många vändor i landskapet i Bockekulla, tillsammans med Helge. Med jämna mellanrum ringde han också när han själv hittat något spännande som han ville att jag skulle titta på. Speciellt efter det att jag börjat utbilda mig till arkeolog. Det var än ett stenröse här, än en slaggklump där. Någon flintabit, andra märkliga stenar, en konstig naturformation… Bockekulla var Helges stora stolthet men hans bild av dess historia var kanske inte precis vetenskaplig. Eller snarare var den på grund av denna stolthet en aning överdriven. ”Lilla Birka” kallade han gården, halvt på skämt och halvt på allvar. Men han var intresserad och med tiden allt mer uppmärksam och mån om att bevara spåren av det som har varit. Och det är vackert så.

Vad det i verkligheten finns spår av är en boplats på en åker kallad Backarna. Det var här Helge hade hittat stenyxor och det var där jag senare hittade flinta. Yxor och flinta tyder på att där legat en liten gård under slutet av stenåldern – övergången mot äldre bronsålder. För omkring 4000 år sedan. I åkern fanns också järnslagg och enstaka skärvor av keramik från medeltid och framåt. Storskifteskartan från 1774 talar om att åkern den gången hette Tomthägnaden, där tomt syftar på gårdstomt. Skriftliga källor berättar om att Bockekulla en gång var två gårdar, stora och lilla Bockekulla. Lilla Bockekulla brändes under Kalmarkriget 1611 och lades sedan öde till det med tiden uppgick i stora Bockekulla. I skogsbackarna runtomkring finns det gott om lämningar från äldre tiders jordbruk i form av odlingsrösen, stenröjda ytor, hägnadsrester, en brunn med mera.

Till min släkt kom gården i Bockekulla 1921. Farfar Anton hade varit i Amerika och tjänat ihop en slant som järnvägsbyggare och lokomotiveldare och för de pengarna köpta han gården. Helge föddes 1924 och var tredje barnet i syskonskaran som till slut blev 12 barn. Han växte upp i Bockekulla och han levde där nästan hela sitt vuxna liv, Helge. Så det är inte så underligt att han hade starka band till gården och landskapet. Förutom Bockekulla var det idrotten som låg honom varmast om hjärtat. Mest känd är han väl för sitt engagemang i den lokala fotbollsföreningen. Ett tag var golf den stora grejen och på ålderns höst var det boule som gällde. Mot idrottsintresset stod sig även arkeologin slätt. Men han hade även andra sidor. Han var förståss lantbrukaren Helge och en tid kommungubben Helge. Och han var konstsamlaren Helge och samlaren av diverse gamla pryttlar över huvud taget. I närbelägna Brömsebro finns en auktionskammare som en period var ganska aktiv. Där brukade han handla och så kom han hem till oss för att visa sina fynd. ”Vad tror du, den är nog värd lite va?” sa han med ett litet finurligt leende. Det tillhör mina starkare barndomsminnen.

Ett eller annat lärde jag mig väl av honom också. Det som främst dyker upp i tankarna är hur mångbottnat landskapet är. Hur fullt av olika historier. Det var kanske det som var den stora upptäckten i alla vandringarna i Bockekulla. Där fanns sten- och bronsålderns landskap, medeltidens landskap, 16-1700-talens landskap och det moderna landskapet. Där fanns människors rörelser och bruk i lager på lager, tidevarv på tidevarv. Där fanns vardagens människors historia representerad över fyra årtusenden.

Nu har ännu en epok i Bockekullas historia tagit slut. Helges epok. För det var en epok. Han var väl känd för halva Torsås kommun som ”Helge i Bockekulla”. Och för mig är tanken på Bockekulla utan Helge nästan omöjlig att ta till sig. Och för ögonblicket outhärdlig. Onsdagen den 1 juni avled han, 87 år gammal. Jag saknar honom. Dessa rader gör honom knappast rättvisa. Men det är i alla fall något. Och det är en slags tröst nu när han givit sig ut på en vandring där jag inte längre kan följa honom.

Skrivet till minne av

Helge Petersson

1924-2011

Vila i frid

Det grävs och det bloggas

Fältsäsongen har nu dragit igång på allvar och det märks på bloggar och i lokaltidningar. Här följer några notiser kring pågående arkeologiska utgrävningar av olika dignitet.

Tidningen Östran rapporterade härrom dagen om en utgrävning i Gamla stan i Kalmar, bakom gamla konstmuseet. Området befann sig en gång i de mest centrala delarna av medeltidsstaden. Nu har detaljplaner för kvarteret Valnötsträdet föranlett en förundersökning som utförs av Kalmar läns museum. De fynd som gjorts spänner kronologiskt från 1300-talet fram till 1600-talet. Bland annat har man dokumenterat en väg, rester av ett par källare och fynd av 1300-talskeramik, kakel från 1500-tal och keramik och mynt från 1600-tal.

Länsmuseet utför också en utgrävning vid före detta Persnäsgården i Köpingsvik på Öland. Av en faktamässigt tämligen knapphändig artikel i Östran framgår att man har blottlagt kulturlager och spår av hus. I området har tidigare påträffats lämningar från stenåldern och av en del avbildade fynd i tidningen verkar man också nu gräva bland annat just stenålder. Köpingsvik är annars även välkänt för sina rika lämningar från yngre järnålder och tidig medeltid. På onsdag eftermiddag (1 juni) hålls det visning för allmänheten.

Även i bloggosfären rapporteras det från olika grävprojekt. Detta är bara några få tips ur högen. Arkeologerna på länsmuseet i Jönköping har startat en ny blogg där det (än så länge) är ganska tätt mellan inläggen. Ett trevligt initiativ med intressant innehåll. Intressanta att följa är också en nystartad blogg om ett nytt projekt kring Gamla Uppsala - mytiskt centrum och den ständiga fyndsprutan Uppåkra (utanför Lund).

En av säsongens större arkeologiprojekt pågår för närvarande nere i Blekinge, i området kring Norje - Pukavik, där E 22:an ska byggas ut och få en ny sträckning. I det här fallet har länsstyrelsen i Blekinge givit sig själv enväldigt monopol på all förmedling och lagt munkavle på de grävande institutionerna. Än så länge har det sålunda varit ganska tyst från Blekinge, men det börjar ljusna. Länsstyrelsen har en sida med information om projektet som väl förhoppningsvis kommer att fyllas på allt eftersom fler resultat börjar genereras.

Medeltidskyrkan i Kläckeberga (del 1)

Kläckeberga kyrka strax nordväst om Kalmar är en av de märkligaste kyrkobyggnaderna i Kalmarsundsregionen. Och med tanke på det komplexa kyrkolandskap som växte fram här under medeltiden så säger det inte så lite. Omkring kyrkan finns också många spår av en intressant miljö med medeltida lämningar. Det här blogginlägget är tänkt att bli inledningen till en liten följetång om de medeltida lämningarna kring Kläckeberga och vad de kan berätta om platsen och om regionen under denna tid.

Det känns lämpligt att börja med själva kyrkan. I slutet av 1930-talet genomfördes flera undersökningar av kyrkan i samband med att den skulle restaureras. För dessa undersökningar svarade en herre vid namn Harald Åkerlund, annars mest känd för att ha varit den som ledde utgrävningarna i Slottsfjärden i Kalmar några år tidigare. Åkerlund utförde såväl murverksanalyser i kyrkan som en utgrävning av källarvåningen. Det mesta vi vet eller tror oss veta bygger på resultaten av dessa undersökningar. Först under de senaste åren har en del smärre nytillskott till kunskapsläget kommit i form av dels några små arkeologiska insatser, dels genom att fyndmaterial och dokumentation har börjat granskas på nytt.

Dagens kyrka utgörs av långhus, ett smalare kor och en sakristia. Det halvrunda koret tillkom dock först vid slutet av 1600-talet. Den tidigare kyrka har alltså varit en något mindre, rektangulär byggnad där koret inte varit synbart avgränsat utvändigt. Däremot noterade Åkerlund spår av ett äldre kor i väggarna inne i kyrkorummet. I långhuset har funnits två murpelare som stöttat de ursprungliga stenvalven, två så kallade tunnvalv som legat parallellt med varandra i kyrkans längdriktning. Man kom in i kyrkan via en högt placerad port på sydsidan. Portalen har haft en så kallad klöverbladsformad omfattning.

Att ingången byggdes så högt upp beror på att det under kyrkovåningen finns en källare, eller markvåning. Denna våning nåddes via en trappa från kyrkvåningen. Markvåningen har varit delad av en tjock mellanvägg i ett större och ett mindre rum. I det större rummet fanns också fundamenten till de pelare som bar upp valven i våningen ovanför. Harald Åkerlund grävde ut markvåningen 1938 och ett förhållandevis stort antal fynd gjordes. Dessa har tyvärr varit mycket sparsamt publicerade. Mynt är en fyndkategori som alltid förekommer när utgrävningar görs i kyrkor. Kläckeberga är inget undantag och av de mynt som tillvaratogs var inget äldre än ca 1300. Efter en extensiv genomgång av fynden från markvåningen som jag själv haft möjlighet att göra kan det konstateras att den tidsangivelsen förefaller stämma bra med andra föremålskategorier. Det gäller till exempel skärvor från olika keramikkärl (äldre rödgods och stengods) och järnföremål som armborstpilar, sporrar och bultlås. Ett problem är Åkerlunds vaga beskrivning av fyndomständigheterna. Han skriver att de äldsta mynten tillvaratogs ”i ett lager närmast golvet”, en formulering som lämnar oss i ovisshet om huruvida han grävde lagren i botten eller inte. Det som talar för att så var fallet är att det finns flera andra indikationer som stöder den datering som fynden från markvåningen pekar på. Vi ska återkomma till det.

Kyrkan har ytterligare en våning, den kanske mest spännande av dem alla. Det är en våning ovanför själva kyrkorummet, kort och gott benämnd ”ovanvåningen”. Harald Åkerlund genomförde en tämligen ingående murverksanalys här och enligt denna så ska våningen från början ha utgjort ett enda stort rum, en ”sal”, omgiven av flera ganska stora fönsteröppningar. Ovanvåningen ger i sitt äldsta skede intryck av att ha varit en slags paradvåning. Så småningom ändrades våningens karaktär och delades upp i flera mindre rum. De stora fönsteröppningarna blev nu färre och mindre. Om man får tro Åkerlund så skedde denna förändring under 1300-talet till följd av att salsvåningen nu fick en bostadsfunktion för kortare eller längre vistelser i stället. Åkerlunds murverksanalyser av ovanvåningen förefaller vara gedigna och tillförlitliga. Men samtidigt har det påtalats i samband med senare bösök på våningen att murarna döljer ”en mycket komplicerad byggnadshistoria”. Det är därför inte omöjligt att en modern analys av dessa murverk skulle leda till vissa modifikationer i Åkerlunds resultat.

En bild från ovanvåningen.

Ett ord som alltid dyker upp i samband med Möers kyrkor är ”försvarskyrka”. Man har länge trott att de extra våningarna och andra byggnadsdetaljer i kyrkorna orsakats av att de användes som försvarsanläggningar. I dag har forskningen en mer nyanserad syn på den saken, men på Harald Åkerlunds tid sågs försvarskyrkan som ett givet faktum. Att den ursprungliga ovanvåningen verkade sakna försvarskaraktär blev därför på den tiden ett problem. Åkerlund löste det genom att helt enkelt lägga till en hypotetisk fjärde våning och beskrev den som en öppen, krenelerad, skyttevåning! Idag kan vi måhända studsa över sådana tilltag. Ingen skulle väl – förhoppningsvis – nu för tiden kunna lägga till något av sådan betydelse utan att ha några faktiska belägg för det när verkligheten inte stämmer med kartan och ändå komma undan med det. Likväl har Åkerlunds influenser på tolkningen av krykan varit så starka att tanken på en fjärde försvarsvåning ännu då och då åberopas utan vidare kommentarer.

Harald Åkerlunds rekonstruktionsförslag till kyrkans utvändiga utseende och hur det har förämdrats över tid (Åkerlund 1945)

Kläckeberga kyrka är som synes en märklig och mycket spännande byggnad. Men platsen har mycket mer än så att bjuda på. Och vad betyder egentligen alltihop? Till det och mycket annat ska jag återkomma i följande inlägg.

Skadegörelse i Säckedal och hotat kulturarv

Snäckedal är en miljö från Bronsåldern i Misterhult socken ett par mil norr om Oskarshamn. Här finns ett gravfält med bl a en monumental skeppssättning som mäter 45 meter, stora rösen, rektangulära stensättningar, enstaka skärvstenshögar med mera. Med ett 50-tal gravar är Snäckedal ett av de största och mäktigaste bronsåldersgravfälten i Svergie. Som sådant är det förståss också en plats med högt skyddsvärde och en plats där man inte förväntar sig att detta skyddsvärde ska kränkas i första taget.

Men när arkeologen Michael Dahlin besökte gravfältet härom dagen blev han förfärad. Någon hade anlagt en skogsbilväg med krossad sten alldeles invid gravfältet. Visserligen fanns det redan tidigare en liten skogsväg här, men det var en gammal och oskyldig traktorväg. Nu har man förutom att täcka denna med sten även gett sig på att bitvis bredda vägen. Stora massor med jord, sten och block ligger uppkörda längs kanterna. Det är uppenbart att man här struntat i varje form av hänsyn till den unika kulturmiljön, helt saknat försåelse för dess oersättliga värden, utan bara haft krassa ekonomiska och praktiska äverväganden för ögonen.

Även arkeologiprofessorn Joakim Goldhahn vid Linnéuniversitet i Kalmar har regaret starkt på händelsen och ska enligt uppgift ha polisanmält tilltaget. Även länsstyrelsen är informerad. Men många fler än så har reagerat på det skedda och lokaltidningarna har lyft upp saken, se t ex Östran och Barometern . Nu kan man bara hoppas att berörda myndigheter tar tag i saken och att de skyliga blir grundligt tillrättavisade. Uppmärksamheten som den kraftiga reaktionen från arkeologsamfundet och andra kulturintressen har lett till kan kanske åtminstone leda till något gott. Nämligen att det väcks debatt och att problemet diskuteras även på en generell nivå. Snäckedal är inte den första och knappast den sista fornlämning som råkar illa ut i samband med olika former av pietetslös exploatering (som av någon anledning är betydligt vanligare i skogsmiljöer). Det är uppenbart, än en gång, att det behövs insatser. Till exempel mer och tydligare information inte bara om vad fornlämningar representerar utan också om vilka regler som gäller. Kulturminneslagen, som skyddar och reglerar ingrepp i fornlämningar är klar. Men få känner till dess innehåll och bestämelser. Först när man uppnår en bredare kunskap och förståelse kan vi börja hoppas på att skadegörelse på fornlämningar ska minska.

Bilden ovan visar den nya vägen men inte de värsta skadorna (från bloggen Misterhultaren

Hur gick det i Bergkvara?

Frågan har ställts. Och här kommer svaret, lite sent men ändå. Det sedvanliga föredraget för Söderåkra Hembygdsgille ägde alltså rum den 16 april. Det blåste lite kallt i början på dagen men var i övrigt fint väder. Ca 20 glada personer dök upp för att lyssna, säväl kända personer som en del nya ansikten. Allt flöt på fint och utan fadäser. Ämnet var orten Bergkvara och bygden där orten växte fram.

Bergkvara är inte en överdrivet gammal ort. Första gången namnet (som för övrigt betyder Björkstranden eller liknande) var 1616. Då bekräftade Kung Gustav II Adolf Kalmar-borgarnas privilegier och bland dessa ingick rätten att hålla marknadsstånd vid Bergkvara. Vid sandstranden där det växte björkar fanns ett gott naturligt hamnläge och här hölls en återkommande marknad i Kalmar-borgarnas regi. En marknad som kanske hade medeltida anor. Men det skulle dröja fram till 1719 innan den första fasta bebyggelsen dök upp, då i forma av en liten filialhandelsbod. På samma plats som boden uppfördes bygdes några årtionden senare den Kastmanska handelsgården. I dag är detta den Lindbergska tomten, som alltså är Bergkvaras ursprungsbebyggelse. Snart skulle den stolta sjöfartsepoken ta vid och resten är som det brukar heta, historia.

Men redan innan köpingen och samhället Bergkvara växte fram fanns det ett antal bondbyar i området. De fyra gårdarna i byn Skällenäs är troligen medeltida etableringar och det var dessa gårdar som fick släppa till marken där köpingen uppfördes. Norr om Skällenäs finns Ragnabo och här finns också ortens enda kända gravfält med bland anna runda stensättningar och skeppssättningar. De senare antyder att gravfältet ska dateras till yngre järnålder (ca 550-1050 e Kr). Om det har hört till Ragnabo by eller om det funnits en annan äldre bebyggelse är i dagsläget inte möjligt att avgöra. Gårdarna i Ragnabo är kända sedan 1300-talet då de var frälseägda arrendegårdar under Påbonäs borg. På 1390-talet köptes de ut av drottning margareta och blev statlig egendom, så kallade kronohemman.

Men bortom allt detta finns ännu äldre tidshorrisonter. I åkermarken kring Bergkvara finns flera spår av stenålderns boplatser med lämningar som kan vara uppemot 7-8000 år gamla. I ett par fall har exploateringsplaner också lett till att små arkeologiska titthål har möjliggjorts och från dessa finns C 14-dateringar från slutet av stenåldern och bronsåldern. Bergkvarabygden döljer många olika tidslager där människor bebott och nyttjat området.

Den som vill läsa mer om Bergkvaras historia rekomenderas ett besök på Riksantikvariämbetets sida Platsr.se . Sök på Bergkvara. Mer material än det som redan finns där kommer med tiden att tillföras.

Min helg i Bergkvara innehöll även andra intressanta inslag. Jag blev bl a förevisad hembygdsferningens byggnader Kronkvistastugan och hembygdsstugan. Här fanns allt möjligt från stenyxor till min farfars gamla amerikakofertar. Söndagen tillbringades bl a på några åkrara i jakt på nya boplatslämningar. Tyvärr med klent resultat denna gång, några få bitar kristianstadsflinta. Men tack till "hembygdsfarbröderna" Ove och Kurt för mycket trevliga och berikande stunder.

Sist men inte minst ett tack till Söderåkra Hembygdsgille och till alla som kom och lyssnade och visade intresse för det jag hade att säga.

Bild: från föredraget, här på gravfältet i Ragnabo. Jag står vid samma gravanläggnings som syns på det gamla fotot i föregående inlägg. (Foto: Ulla Svensson).

Årets utomhusföredrag i Bergkvara

Äntligen är det vita eländet borta och såväl människor som landskap börjar tina upp. Som vanligt följer med vårens ankomst också mitt årliga "utomhusföredrag" med Söderåkra Hembygdsgille. Den här gången är det lördagen den 16 april klockan 10:00 som gäller. Vi samlas vid Bergkvara sjöfartsmuseum, nere vid Bergkvara hamn. Det blir en fikapaus så den som vill får ta med fika.

Ämnet då? Jo det ska handla om just Bergkvara. Eller egentligen om vad som fanns här före Bergkvara. Smhället har växt fram på mark som tillhört ett antal större och mindre byar, som Skällenäs, Ragnabo med flera. Föredraget kommer bland annat att handla om vad vi vet om dessa byar. Hur och när uppkom de och hur utvecklades Bergkvarabygden från forntid till nutid? Och var kommer egentligen själva Bergkvara in i bilden? Det kommer alltså att handla ganska mycket om historien bortom sjöfartsepoken, som var Bergkvaras storhetstid och den period som vanligen brukar lyftas fram när det ska berättas om ortens historia. Men jag kommer även att uppehålla mig lite kring en mer modern historia till hugnad för alla hembygdsvänner.

Ett släntrianmässigt men populärt påstående när Bergkvaras historia ska sammanfattas brukar vara att det goda hamnläget "måste ha upptäckts redan av vikingarna". Men finns det egentligen någon bärkraft i detta påstående? För att skärskåda detta närmare kommer vi efter paus att förflytta oss från hamnområdet till det enda gravfält som finns i samhället. Det ligger i Ragnabo, vid Ragnabosandsgatan. Med utgångspunkt från detta gravfält kommer det att handla om forntiden i allmänhet och järnåldern i synnerhet. Vikingatiden är ju den sista delen av järnåldern. Här kommer vi också att avsluta och det blir fritt för frågor och diskussion.

Alla är hjärtligt välkomna!

(Bild: stensättning på gravfältet i Ragnabo, Raä 40 i fornminnesregistret för Söderåkra socken. Bilden togs 1933 i samband med den första fornminnesinventeringen som utfördes av Erik Bellander. Arkiv: Söderåkra Hembygdsgille).

Ortnamn och samhälle - några tankar kring en fråga

Via Facebook fick jag (lite indirekt) en intressant fråga. Varför finns det så få riktigt gamla ortnamn i södra Kalmar län? Det är en bra fråga, men kanske inte helt enkel att svara på. Jag tror emellertid att en viktig del av svaret kan sammanfattas under tre rubriker: förändringen, småskaligheten och valmöjligheten.

Förändringen syftar på att man här som annorstädes kan iaktta en förändring i bebyggelsmönstret som tar sin början kring övergången mellan äldre och yngre järnålder, det vill säga ca 5-600-tal e Kr. Det finns ett kontinuitetsbrott här som är arkeologiskt belagt både på boplatser och på gravfält. Den äldre järnålderns ensamgårdar och mindre gårdsgrupper med tillhörande gravfält har övergivits och bebyggelsen har ofta dragits samman i större enheter koncentrerade till bygdernas centralområden. Denna utveckling är på intet sätt unik för sydöstra Småland. Men ett äldre skikt av ortnamn förefaller i högre grad än i andra områden ha ”försvunnit” i samband med detta. Varför kan man i nuläget mest bara spekulera kring.

Med småskaligheten menas att kustområdena i sydöstra Småland och även i Blekinge (ja i ännu högre grad i Blekinge) av topografiska skäl har bestått av relativt små och lättavgränsade bebyggelseenheter. Även ett tämligen öppet område som Möres kustslätt har förmodligen präglats av viss småskalighet genom att det är ont om bra naturliga hamnlägen vilket har gjort kusten jämförelsevis svårtillgänglig. Det är framför allt i anslutning till åmynningarna man finner centrala bebyggelseenheter. Det innebär också att dessa områden har varit lätta att kontrollera av starka lokala stormannafamiljer och samtidigt svåra att överblicka utifrån. Jag menar att detta har främjat en ”lokal särart” . Det är inte något som ska förstås i lokalpatriotiska termer utan betyder att olika företeelser – som t ex ortnamn – uppträder på ett sätt specifikt för dessa områden. Inte heller betyder det att sydöstra Småland inte var föremål för påverkan och influenser utifrån, för det har området i högsta grad varit under hela forntiden. Kanske hänger det samman med nästa punkt.

Valmöjligheten. Om vi godtar att området kontrollerades av en lokal elit och att möjligheterna till utifrån kommande direktpåverkan / kontroll har varit jämförelsevis begränsade kan man kanske också anta att lokalsamhället har haft möjligheten att välja. Välja vad man vill integrera i det redan befintliga samhället och hur det ska ske. Att själva ha (en viss) kontroll över förändringsförloppen. Att vissa ortnamnstyper inte alls eller sparsamt uppträder i sydöstsmåland medan andra gör det kan alltså delvis vara ett resultat av medvetna val.

Hur som helst tror jag att dessa faktorer i samverkan utgör en vikt del av förklaringen till varför det inte finns så många äldre ortnamn i södra Kalmar län. Men det finns säkert fler faktorer som också har spelat in. Man kan göra en hastig jämförelse med närbelägna Öland. Öland har alltid varit mer centralt i regionen än fastlandskusten, mer lättillgängligt, mer ”öppet”. Här finns också betydligt fler äldre ortnamn, betydligt fler av de ”klassiska” ortnamnsformerna (t ex ortnamn med ändelser på –stad, -rum, -inge) och betydligt fler så kallade sakrala ortnamn (namn knutna till kult och religion). Av någon anledning uppvisar ön alltså en mer ”normal” uppsättning av förhistoriska ortnamn. Trots att det skulle behövas mer forskning, i synnerhet på fastlandssidan, kan kanske ovanstående resonemang ändå ge en liten hint om varför det ser ut som det gör.

Tack till Lars Lndqvist för inspirationen till detta inlägg.

Lyckat seminarium i Blankaholm

Vad är väl ett arkeologiseminarium i Blankaholm? Det kan ju vara fruktansvärt trist och tråkigt. Eller alldeles, alldeles underbart. Personligen lutar jag åt det senare alternativet. Det var i alla fall roligt, lärorikt och inspirerande. Michael Dahlins skapelse drog denna gång ett 60-tal personer såväl professionella som glada amatörer (amatör i ordets bästa bemärkelse). Det åts och dracks gott. Det samtalades. Men naturligtvis stod föredragen och diskussionerna kring dessa i centrum. Det var många spännande ämnen som avhandlades, från stenålder i nordöstra Småland, Kalmartrakten, på Öland och i Norrland, via bronsålder på Gotland, i Tjust och i östra Mellansverige upp till medeltid och 16-1800-tal i Möre och Målilla.

Själv stod jag för ett föredrag om medeltida bebyggelse på olika samhällsnivåer i Möre och framför allt om hur man kan jobba vidare med detta ämne. Jag var inte helt nöjd med min insats som blev en aning hackig, men icke desto mindra verkar ämnet ha intresserat åtminstone en del av åhörarna. Jag kanske återkommer till delara av detta föredrag iblogginlägg framöver. Och så ska det bli en artikel till Blankaholmsseminariets kommande publikation. Ja, seminariet är inte bara ett seminarium utan också en bok med artiklar av dem som varit med. Hittills har två nummer kommit ut, nästa är tänkt att vara ute till 2012 års upplaga av seminariet.

Ett tack till Michael och alla andra som var med och gjorde seminarit till vad det blev!! Alla som planerat och fixat, alla föredragshållare och alla glada och trevliga deltagare. Och för all humor Jag kommer nog att grava ända till nästa seminarium åt diverse historier om gamla fornminnesinventerare, fyllesjuka fåglar och dispyter om mikrospånkärnors vara eller icke vara.

Arkeologiseminariet i Blankaholm 2011

Jag har varit usel på att skriva något på bloggen den här månaden. Men å andra sidan har det inte hänt så mycket, åtminstone inte som kommit till min kännedom. Dessutom har jag mest grävt ner mig i släktforskningens underbara värld.

Men det saknas inte tillfällen att se fram emot på arkeologifronten. Nu närmast tänker jag på arkeologiseminariet i Blankaholm. Det går av stapeln lördag - söndag 26och 27 februari i år. Som alltid står min förträfflige kolega Michael Dahlin bakom. Här möts ett antal av de främsta forskarna på Ostkustens forntid med andra kunniga och intresserade inom samma ämne. Det blir en rad intressanta föredrag och jag kan stolt meddela att jag själv har fått äran att ingå i denna eminenta skara. Jag ska prata om medeltid i Möre under en halvtimme.

Den som vill delta ska kontakta Michael, se hans blogg Misterhultaren

Här nedan ser ni schemat för de två dagarna:

LÖRDAG
12:00 Lunch i Folkets hus
13:00 Öppen föreläsning ”Gräv inte där du står. Bosättningsmönster i NÖ Småland under neolitikum och i övergången till bronsålder”
– Michael Dahlin
13:45 ”Maktens boningar och vanliga människors enkla tjäll. Några tankar kring ett medeltidssamhälles uppkomst och utveckling. Exemplet Möre”. – Pierre Petersson
14:15 “Viking - till sjöss och på land” - Roger Wikell
14:45 “Pre Ancylus”-Kenneth Alexandersson
15:15 Kaffe
15:30"Mesolitikum i södra Norrland. Exempel från inland och kust."
-Michel Guinard & Therese Ekholm
16:00 "Gammalt och nytt om trattbägarkulturen på Öland".
- Ludvig Papmhel-Dufay
16:30 ”I landskapet och mellan världarna. Bronsålderns offerplatser i Mälardalen”. -Martin Rundkvist
17:00 Avslutning på dagens föreläsningar
Middag

SÖNDAG
8:30-9:30 Frukost, beställs där ni bor.
9:30 Öppen föreläsning ”Mem, Ett nyupptäckt hällristningscentrum.” - Sven-Gunnar Broström & Kenneth Ihrestam
10:00 “Breven kring Ruskas godsimperium”-John Huttu
10:30 “Blad tjära och kol i Målilla - lämningar från 1700-talets binäringar i en skogsbygd” -Veronica Palm
11:00 ”VID STENSKEPPETS AKTER! – en nyfunnen dubbelgrav från förromersk järnålder på Gotland”-Joakim Whelin
11:30 Arkeologi och rehabilitering i förening utopi eller möjlighet!? -Rune Johansson
12:00 Lunch

Ahimkars nyårskrönika 2010

Om någon dag är 2010 till ända och även i år ska jag få till en liten nyårskrönika. 2010 har varit ett år med både glädje och oglädje. På arkeologifronten har verksamheten bitvis varit i full gång i den mån jag har haft möjlighet att arbeta med det.

2010 började med en ovanligt seg vinter. Långt fram i mars låg snön kvar och fördystrade en arkeologs liv. Månaderna var också en tid av otålig väntan i ett annat avseende. Sent på året 2009 hade jag tillsammans med vännerna i Söderåkra hembygdsgille hittat ett arbabiskt silvermynt från 800-talet på en åker vid Bergkvara. Hoppet om att ett Det Stora Fyndet skulle ligga där och vänta var stort men en metalldetektering i maj månad grusade dessa förhopningar då platsen visade sig vara fyndtom, i alla fall på metallföremål.

I april var snön borta och vårsolen lyste glatt över Möre-slätten när jag var nere och höll mitt årliga utomhusföredrag, denna gång i Järnsida. Som vanligt hade en 25-30 personer slutit upp när jag pratade om järnåldersgravfält och medeltida lågfrålse, riddare och sagokungar. Jag tror det var uppsakattat. Under året har jag också i samarbete med Hembygdsgillet dragit igån ett litet projekt för att registrera lösfynd i privat ägo i Söderåkra socken. Ett nog så viktigt uppdrag då föremål skingras och uppgifter försvinner när folk dör eller flyttar. I samband med föredraget hade flera personer tagit med sig lösfynd och ett tillfälligt kontor upprättades i bagaget på en Volvo. Där reggades det sedan stenyxor i parti och minut. Det är fantastiskt egentligen vilka grejer det finns i gårdarna. Kul att se.

Ett par av de stenyxor jag fick se (foto: förf.).

Senare samma dag blev jag förevisad en riktigt bjässig trindyxa funnen på en åker i södra socknen. Jag var också ute och "inspekterade" åkern i fråga. Tyvärr var bara en liten remsa i ena kanten öppen men det räkte för att hitta tre bitar Kristianstadsflinta, varav en tjusig liten skivskrapa. Bör passa bra med tindyxan. Jag hoppas kunna återkomma till den åkern under 2011.

I början på sommaren fick jag arkeologisk närkontakt hemma i trädgården. När jag grävde upp en stubbe dök en märklig anläggning med kol, slagg och enstaka skörbrända stenar upp. Jag svävar ännu i ovisshet om vad detta kan tänkas ha varit för något.

I slutet av sommaren var det dags för ännu ett föredrag, denna gång efter inbjudan från Hossmo hembygdsförening. Jag berättade om den spännande miljön kring Hossmo som under yngre järnålder och tidig medeltid tycks ha varit ett slags centrum i det gamla Möre.

På den ödesmättade 11 september höll jag ett litet miniföredrag och visade Söderåkra Hembygdsgilles samlingar av fornfynd i hembygdsgården i Övraby. Det dök bara upp ca 20 personer men de visade desto mer sin uppsakattning och visade även prov på stort engagemang. Diskussionen var ganska livlig även kring sådana mer "yrkesbetonade" frågor som man inte riktigt väntar sig att allmänheten ska vara intresserad av. Men det var mycket upplyftande att höra och delta i de oväntat insiktsfulla diskussionerna. Några personer hade också tagit med sig föremål för registrering.


Ett gravfält besiktigsa. Här har några entusiaster röjt bort sly och buskar samt tagit ner några träd för att gravarna ska bli lättare att se. Jag ombads inspektera resultatet och det såg lovande ut!

I slutet av oktober stod jag åter igen som föredragshållare, denna gång i Torsås, och berättade om olika arkeologiska nerslag i Torsås kommun från äldre stenålder till 1700-tal. 40 personer dök upp och än en gång fick jag en publik som visade prov på stort engagemang och intresse. Dessutom var det premiär för mig då jag för första gången använde mig av Powerpoint-presentation - utan fadäser! Det hela var ett av de roligaste föredrag jag har hållit och jag kunde leva gott på upplevelsen långt efteråt.

I slutet av november förväntade jag mig inte mycket nytt på arkeologifronten. Men en regnig helg lyckades jag pricka in både en stund av uppehåll och rätt åker för en hastig inventering och det blev lite Kristianstadsflinta och ännu en boplats att lägga till tidigare fynd. En annan ljusglimt i samma veva var att tidskriften Urminne efter lång väntan kom ut med sitt nya nummer och i den var min artikel om medeltidskyrkan i Kläckeberga och de bebyggelselämningar som påträffats kring denna publicerad.

Så kom då ännu en vinter och bäddade in landskapet i vitt puder och isande kyla. En dag som denna när temperaturen kryper ner mot -15 och snön täcker allt kan det vara svårt att se någon ände på det. Då får man värma sig med minnen av ljusare dagar. Jag tänker med glädje tillbaka på årets föredra, alla härliga människor jag mött och alla fina föremål som har visats upp för mig. Och jag längtar till nästa vår då det blir dags för arkeologen i mig att krypa ut ur sitt vinteride.

Ett mycket GOTT NYTT ÅR tillönskas er alla!

God Jul

Önskar alla mina läsare en riktigt God Jul!

Applerumsätten - en uppdatering

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om den lågfrälse släkt som under senmedeltid var knuten till Applerum i Arby socken, deras släktförhållanden och sammanhang. (se inlägget här).

Den gången skrev jag att man ingenting viste om personernas "ättetillhörighet" eller hur det kom sig att de ägde jord i Möre. Jag konstaterade att bröderna Klas och Birger Staffanssöners mor hetta Margit Klasdotter (Grabo) och att det fanns spår av en Claus Grabo, känd 1446, som skulle kunna ha varit Margits far. Jag noterade vidare att det inte finns några spår av denne Claus Grabo i Möre, han verkar inte ha haft någon anknytning dit och har inte varit bosatt där. Jag gissade då på att Klas och Birgers bortsett från namnet okände far, Staffan, kunde ha varit från Möre och att det var via denne som släkten hade jord i området. Sedan dess har jag funnit mer information och kan både verifiera och dementera ovanstående.

Genom studier av biskop Hans Brasks släktbok, nedtecknad på 1520-talet, gick det att verifiera att Margit Klasdotters far förvisso var en Claus Grabo. Av större betydelse än så var emellertid att Hans Brask anger att Claus mor, en "hustru Margit", var dotter till Tyrgils Bagge, även kallad Tyrgils Djäkn. Denne Tyrgils tillhörde den till Möre knutna ätten Bagge av Botorp, uppkallad av den sätesgård som flera medlemmar av släkten skrev sig till, Botorp i Ljungby socken i Södra Möre. Tyrgils Bagge är känd i källmaterialet första gången 1403 och var 1422 häradshövding i Möre och bosatt på Botorp. Hans hustru hette Ingrid och var dotter till Halsten Petersson (båt) till Äpplaholm och Katarina Svensdotter (sparre av Hjulsta och Ängö). Därmed kan också en ny tabell över släktens relationer upprättas:



Släkten Bagge av Botorp var alltså starkt förknippad med Möre och hade troligtvis sitt ursprung i området. Med det i åtanke torde den mest rimliga tolkningen vara att den jord som arvskiftades mellan Klas och Birger Staffanssöner 1483 hade kommit till släkten genom dess relation till Bagge av Botorp. I arvsskiftet ingick för övrigt också jord i just Botorp. Däremot förblir brödernas far, Staffan, ett mysterium liksom huruvida denne hade eller inte hade någon anknytning till Möre.

Fynd av skelett i Kalmar

Lokaltidningarna rapporterar i dag att tre skelett påträffades i samband med att vattenledningar skulle grävas ner på Drottning Margaretas väg vid Södercentrum. Först trodde man att det var lämningarna av ett begånget brott men polisen kunde snabbt avfärda detta, då skeletten visade sig vara flera hundra år gamla. I stället kopplade Kalmar läns museum in. De första kommentarerna därifrån har varit att skeletten kan vara medeltida och en del olika hypoteser om sammanhangen bakom dem har redan börjat florera. Helt säkra kan man inte vara på att de är medeltida, däremot är de begravda och inte bara "nerkastade" i jorden. Om det kommer att göras några analyser på fyndet avgörs av länsstyrelsen.

Artiklar i Östran HÄR och HÄR .

Den gången då jag inte hittade en silverskatt

Arkeologi är roligt och spännande. I grund och botten är det förståss därför jag håller på med det. En rolig del med arkeologin är överraskningsmomentet, det där med att man aldrig vet vad jorden gömmer. Det är inte bara de spektakulära fynden (även om sådant är häftigt) utan också sådant som bryter ny kunskapsmark, som fördjupar eller förändrar vår kunskap om det förflutna. I stort eller i smått. Men ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Det blir så att säga ett motsatt överraskningsmoment, man hittar ingenting där man förväntade sig att hitta något.

För ganska exakt ett år sedan var jag ute på promenad i Bergkvaratrakten ( fyra mil söder om Kalmar) tillsammans med några representatner för Södråkra Hembygdsgille. Eftersom det fanns planer på att gräva ner VA-ledningar var vi intresserade av var dessa skulle gå. Det fanns nämligen risk för att en och annan boplats på åkrarna skulle komma i kläm. Vi gick där sålunda och sparkade i grästuvorna, som man gör i den fåfänga förhoppningen om att göra ett oväntat fynd. Det gör man ju aldrig, åtminstone inte när åkern ligger i vall. Men detta skulle visa sig bli undantaget som bekräftar regeln. Plötslig låg det något där, det plockades upp och granskades och kunde snart konstateras vara ett fragment av ett arabiskt silvermynt. Sådana som importerades i ganska stor skala under vikingatiden för det goda silvrets skull. Och som brukar ingå i silverskatter från sagda period.

Nu var spänningen på topp, myndigheter och experter kontaktades. Samtidigt var det stort hysch-hysch som det alltid är då det rör sig om sådant som även kan ha ett potentiellt ekonomiskt värde. Man vill inte ha några skattjägare och plundrare på platsen. Professor Kenneth Jonsson vid Numismatiska forskningsgruppen kunde bekräfta att det rörde sig om ett arabiskt silvermynt, en så kallad Dirhem. Via Gert Rispling kom sedan en fullständig identifikation: myntet var från den Abbasidiska dynastin, präglat för kalifen al-Mahdi i Madinat al-Salam (som motsvarar dagens Bagdad) år 160 e.H. ( dvs 776/77 e.Kr.). Även på länsstyrelsen i Kalmar tog man saken på allvar och satte raskt igång planer på att metalldetektera området.

Så gick en vinter och en vår fylld av drömmar om silverskatter med mängder av mynt och smycken och vad det nu kunde vara. I maj kom så de första indikationerna på att metalldetekteringen var nära förestående och några dagar senare meddelades jag via Kalmar Läns Museum att Jonas Paulsson hade gått över en hyfsat stor yta kring fyndplatsen med metalldetktor. Och hittat: ingenting!

Drömen om Det Stora Fyndet gick snabbt upp i rök. Plasen tycks ha varit helt tom på metall. Samtidigt verkar det lite underligt, varför fanns detta mynt just där och inget mer? Kan det ha kommit från någon närliggande boplats eller liknande? Kan det ha varit fråga om ett enstaka metallföremål i en sönderplöjd grav? Eller har någon bara passerat och tappat ett mynt som mot alla odds blev upplockat mer än 1000 år senare? Frågorna har inga svar. Men det finns spår av andra aktiviteter under forntiden på samma åker. Fyra lösfunna stenyxor (varav två är upptagan i fornminnesregistret) och lite slagen flinta visar att en eller flera stenåldersboplatser funnits i samma område. Några bitar järnslagg kan dessutom tyda på aktiviteter under senare tid. Inget av detta bedömdes dock ha något värde när de nämnda VA-ledningarna skulle grävas ner. Faktum är att ingen enda av de boplatser och lösfynd som finns längs den sådär 1,5 mil långa sträcka där ledningarna ska grävas ner bedömdes ha något värde. Ingen arkeologisk verksamhet, inte ens lite schaktkontroll. Allt som eventuellt kan finnas får gå under skopan utan åtgärder.

Av det som började så lovande blev alltså inget kvar. Det blev ingen silverskatt. Och allt annat lämnades åt grävskoporna och förgängelsen. Så kan också den arkeologiska verkligheten se ut. Inte mycket gott kan sägas ha kommit ut av denna historia. Men möjligen kan man tänka sig ett nytt ord att lägga till vokabulären. Bergkvara-antiklimax!

(Bilden ovan: det aktuella myntet. Foto: förf.).

Nya fynd i Avaskär

Härom året skrev jag om de prospekteringar som gjorts med georadar och magnetometer på den "försvunna" medeltidsstaden Avaskär i nordöstra Blekinge, se här och här. Då påträffades en del spår av vad som kan vara bebyggelselämningar. Efter det har inget hänt inom den yta som avgränsats som stadsområdet. Men 2009 utförde Blekinge Museum i samarbete med Smålands Museum en förundersökning direkt norr om stadsområdet. Rapporten från denna förundersökning finns nu tillgänglig på Blekinge Museums hemsida.


Del av stengodskrus, ca 1300-tal. Enligt uppgift lösfynd från Avaskär gjort för "en härrans massa år sedan" (foto: förf.).

Resultaten är intressanta, speciellt med tanke på att de arkeologiska insaterna i Avaskär är fåtaliga. Det grävdes nio schakt med maskin och i dessa framkom 12 anläggningar varav fyra undersöktes. Det rörde sig om stolphål, en "grop" och en större anläggning ca 3x3,5 meter och delvis omgärdad av satta stenrader. Vid rensningen av anläggningens yta hittade man flera fynd i form av bl a bottenskållor av järnslagg och keramikskärvor som kan dateras till medeltid och 15-1600-tal. Anläggningen tolkades som en möjligen stensatt källargrop som varit del av en byggnad. Huset har legat utmed vägen genom Avaskär och sammanfaller också med förhöjda fosfatvärden som kunde konstateras på samma plats vid en fosfatkartering på 1970-talet. Leif Stenholm har tidigare föreslagit att staden har varit utlagd i form av en enkel radby, baserat dels på fosfatundersökningen, dels på topografin. Avaskär övergavs då den nya fästningsstaden Kristianopel grundades år 1600. De fynd som gjordes verkar tidsässigt stämma med detta.

Anläggningen, den förmodade källargropen, grävdes inte ut då det bara rörde sig om en förundersökning. Vidare arbete sparades till den eventuella slutundersökningen. Jag har ingen information om huruvida det kommer att bli en sådan eller inte. Eftersom ingen utgrävning gjordes går det inte att säga när byggnaden togs i bruk. En skärva av så kallat protostengods tyder på att spår av äldre aktiviteter (12-1300-tal) kan finnas och en fullständig undersökning kan säkert avslöja medeltia konstruktioner. Fynden av järnslagg och bottenskållor visar att järnhantering ägt rum inom undersökningsytan och kan med tanke på brandrisken kanske förklara byggnadslämningarnas lokalisering i stadsområdets utkant.

Urminne nr 8 ute nu

Tidskriften för arkeologisk forskning i sydösra Sverige, Urminne, har kommit ut med ett nytt nummer, det åttonde i ordningen. Urminne ges ut i ett sammarbete mellan länsmuseerna i Småland och Östergötland samt Linnéuniversitetet och har funnit sedan 2001.

Det nu rykande färska numret har historisk arkeologi som tema och innehåller fem artiklar. Varav en är skriven av undertecknad. Urminne kan beställas via Jönköpings läns museum för den som är intresserad. Min artikel handlar om Kläckeberga kyrka vid Kalmar och miljön kring denna. Jag återkommer kring deta ämne senare.

Här är innehållet:

Redaktör: Erika Räf
Urminne 2010/8 omfattar 79 sidor och innehåller följande artiklar:
– Staffan von Arbin: ”Medeltida Vättersjöfart. En studie med särskild inriktning mot transporter av järnprodukter”
– Jes Wienberg: ”Grevens minnesmärken”
– Pierre Petersson: ”Kläckeberga vid Kalmar – medeltida kyrka och bebyggelse i ny belysning”
– Ådel Vestbö-Franzén: ”Utjorden Bollarp i Vireda socken. Vardagsliv, jordbruk och försörjningsstrategier på ett 1500-talsnybygge i norra Småland”
– Johan Åstrand: ”Kosta – Since 1742. En glasbruksarkeologisk undersökning”

Rapport från Torsås

Så var årets sista föredrag avverkat. Föredraget i Torsås skolas fritidsgård (värsta nostalgitrippen att vara där igen). Även denna gång blev det en lyckad tillställning, det kom uppåt 40 personer och lyssnade och det är väl inte så illa. Ett stort glädjeämne var också att tekniken fungerade klanderfritt, mitt första försök med Powerpoint. Väldigt smidigt och det lättar ju upp alla upprablade fakta att kunna visa bilder med mera.

Föredragets tanke var att presentera historien från stenålder och framåt med hjälp av olika exempel från Torsås kommun. De exempel jag valt ut verkade gå hem, intresset från publiken var högt trots att jag höll på ganska länge. Det inflikades en del frågor här och var som ledde till intressanta diskussioner och det är kul. Något av det kanske kommer att tillägnas ett eget blogginlägg framöver.

Lite av de ämnen som avhandlades var stenåldersfynd och boplatser, bronsålderns rösebyggare och bronsföremålen och deras roll i samhället. Äldre järnålder fokuserades på den tidiga storskaliga järnhanteringen som kunnat beläggas vid Söderåkra, gårdsbebyggelse och ett vittspännande kontaktnät och romerska influenser speglade i fyndmaterialet. Under yngre järnålder skedde stora förändringar i bebyggelsemönstret som följer oss in i medeltid och framåt. Den yngre järnålderns samhälle kontrasterades mot medeltidens. Det senare präglades ju åter igen av stora förändringar och mötet mellan tradition och nya strukturer är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Frälsets jordägande, kyrkor, järnhantering i skogsbygderna och byarnas utveckling var andra ämnen. Slutligen tittade vi lite på dagens samhällen Torsås och Bergkvara och sökte deras bakgrund.

Det är på sin plats att rikta ett stort och varmt tack till alla som gjort föredraget möjligt. Hembygdsföreningarna i Torsås kommun med Östen i spetsen. Karin på biblioteket i Torsås som såg till att allt det tekniska fungerade och alla andra som varit med och organiserat, ingen nämnd ingen glömd. Och ett extra stort tack till alla er som var där och lyssnade och för de vänliga orden av uppmuntran och uppskattning efteråt.

(Foto: Pierre Petersson)