Valfridsbo i Torsås och arkeologins relevans

Nog påminner det om upplägget för en såpa. Intriger och fövecklingar, politiskt spel, pengar, arga och upprörda känslor, beskyllningar till höger och vänster och så vidare och så vidare. Det handlar om ett planerat bostadsområde i Torsås som fått namnet Valfridsbo. Ett större lokalt förankrat byggföretag vill bygga ett bostadsområde vid en liten å som man ska bygga ut till en liten konstgjord sjö. Kommunpolitikerna jublar, folk i bygden vädrar morgonluft. Äntligen vill någon satsa på lilla Torsås, det talas om framtidsanda, om nya möjligheter, om utveckling och nytt hopp, ny lifskraft till bygden. Så vad är problemet? Jo: fornlämningar och fisk.

Tydligen finns det fisk i Applerumsån, och därför kan man inte hantera ån hur som helst enligt myndigheterna. Eftersom fisk nu inte tillhör mina kompetensområden så lämnar jag det därhän. Fornlämningar har jag lite mer koll på. Det är i första hand den stackars boplatsen Raä 186 (Torsås socken) som har kommit i kläm och lett till stopp av bygget under tämligen bråkiga former. Det har schaktats och dumpmassor har lagts på boplatsen och på ett par stensättningar (gravar) i närheten. Länsstyrelsen följer byggstopp med polisanmälan, byggherre varslar 30 anstälda om uppsägning pga detta och bygget läggs på is som det verkar. Följden blir att Raä 186 med kompisar nu dragit på sig byggherres, kommunpolitikers och inte minst folk i allmänhets stora vrede. "Ska lite stenflisor få hindra framåtandan och utvecklingen, ska Torsås utarmas på grund av myndigheternas oresonliga krav, det är ju för j¤#*igt"! En artikel med påföljande kommentarer i tidningen Barometern ger en bra bild av hur debatten går.

Jag ser ett antal problem i denna ganska olustiga och för folk utanför Torsåsregionen antagligen totalt ointressanta soppa. Men var sagda soppa kokas spelar mindre roll. Det är de generella följderna som är problemet. När fornlämningar kommer i kläm skapar det ofta irritation dels hos exploatörer som förlorar tid och pengar, dels hos "folk i bygden" som ser det som just ett hot mot den lokala/regionala utvecklingen. Det skapar en stämning av myndighetsförakt och en ilska mot att sådant som betraktas som oviktigt -"stenbitar och krukskärvor"- ska få förstöra det som bygden så väl behöver (fler hus, ålderdomshem, en ny fotbollsplan....). Stämningar inte allt för sällan underblåsta av (lokala) media.

För oss som på olika sätt och på olika nivåer jobbar med kulturmiljön är det naturligtvis ett problem därför att det ger oss dåligt rykte. Vi som försöker förmedla kunskap om det förflutna hamnar i motvind. Men samtidigt understryker det hur oerhört viktigt (ur ett kulturmiljöperspektiv) det är med förmedling och att sätta våra resultat i ett sammanhang. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: förmedling är den enda vägen att ge kunskap och kunskap är den enda vägen för att skapa en förståelse för arkeologi och historia och i slutändan kanske också en positivare inställning.

I just den här aktuella situationen rasas det nu för fullt mot länsstyrelsen. Men vad vad varken media eller arga debattörer tar upp är att länsstyrelsen har en lagstiftning att följa. I den står klart och tydligt att man inte får täcka över fornlämningar (eller gräva bort dem eller skada dem på annat sätt) utan tillstånd och föregående dokumentation, dvs arkeologisk utgrävning. Om myndighetrna helt plötsligt skulle börja bryta mot lagen skulle det samhälle vi lever i, trots allt ett ganska bra samhälle, rasa samman. I stället för demokrati får vi anarki.

"Och så var det fornlämningarna. Milda makter säger jag. Hur många har känt till dessa och varför har dessa plötsligt blivit så intressanta? Är dom så värdefulla så dom kan stoppa hela byggprojektet? Lägg av! ...till sist kommer förnuftet att segra. En sak vet jag, du [exploatören] har det flesta i byggden bakom dej". Så står det i en kommentar till en i raden av artiklar som lokalpressen publicerat. Ja varför är det viktigt med fornlämningar då? En komplicerad fråga som alla arkeologer nog har grubblat över mer än en gång. I ett större perspektiv, jämfört med vård och skolor och allt det där grundläggande som samhället behöver är fornlämingar kanske inte så viktiga. Men ändå kan studiet av det förflutna ha sina poänger. En av de viktigare i mitt tycke är tidsperspektivet. Vi lever i ett samhälle där de beslut som fattas ofta är ganska kortsiktiga. Vi är underkastade ett medieklimat där bara nuet räknas och där allt som är äldre än förra månaden är förlegat och ute. Studiet av förhistorien ger ett tidsperspektiv, lär oss att det finns ett tidsdjup fyllt av mänskligt liv, komplext och nyansrikt. 1000 år, så långt är det till det vi kallar förhistorien, kan kännas oerhört länge men är trots allt inte så många mansåldrar bort. I vår tid behövs tidsperspektivet. För om vi inte kan föreställa oss männsiskans tidsdjup bakåt, hur ska vi då kunna föreställa oss en framtid om hundra, om femhundra eller om tusen år? Och det är milt uttrykt hög tid att vi börjar fundera över det och överger kortsiktigheten om vi vill att våra barn och barnbarn och deras barn och barnbarn ska ha en någorlunda dräglig värld att leva i.

En andra poäng handlar om det förflutna som ett slags "kollektivt minne". Det kan ju låta lite flummigt och kvasiintelektuellt, men vad skulle DU vara utan ditt personliga minne? Utan livserfarenhet? Poängen är att spåren och kunskapen om det förflutna bör hanteras med varsamhet, respekt och framför allt ansvar. Motsatsen skulle vara att utsätta det "kollektiva minnet" för godtycklighet, kortsiktighet och oemotsagt missbruk. Något som jag ser som djupt olyckligt.

En tredje poång är att arkeologi helt enkelt är kul och spännande. I själva verket är det nog just de två begreppen, "kul" och "spännande" som för de flesta intresserade berättigar arkeologins existens. I förlängningen kan man undra varför exploatörer och politiker så ofta envisas med att bara enkelspårigt se arkeologin som ett hinder. Varför inte i stället utnyttja den i sina framstegsplaner? Skulle inte det faktum att Valfridsbo, om det byggs, blir uppfört på lämningarna av en många tusen år äldre bosättning i stället för att betraktas som ett irritationsmoment kunna ge en extra dimension, bli en resurs. "Byggt på forntida grund". Jag tror att det finns en och annan som skulle se det som lite extra attraktivt att ha det tidsperspektivet när man väljer boende. I stället för att gnälla kan man göra något positivt av saken?

I det specifika fallet med Valfridsbo kan man också tillägga till frågan om varför just dessa fornlämningar blivit så viktiga just nu att kunskapen om Torsåsområdets äldre historia (forntid och medeltid) är så liten att den knappt finns. Det betyder att varje förhisorisk lämning ger helt ny kunskap, kunskap som inte funnits förut. Och om man nu försöker vara lite positiv så vore det väl utmärkt om Torsåsborna fick lära sig lite mer om sin historia, vara med och bryta ny kunskapsmark. Dessa Torsåsbor som ju uppenbarligen är så stolta över sitt samhälle och så måna om dess framtid och attraktivitet.

Yngre järnålder vid Vassmolösa

Den yngre järnåldern är ganska svårfångad i Möre, lämningar från denna tid berörs ytterst sällan i samband med arkeologiska undersökningar. Kunskaperna om perioden är därför inte heller så stora.

Genom den nya arkeologisatsningen på Kalmar läns museums hemsida, där man kan få tillgång till digitala rapporter hittade jag dock ett för mig tidigare helt okänt exempel på lämningar från just yngre järnålder. Det gäller en grävning (förundersökning) som länsmuseet genomförde inför tänkt exploatering vid en gård i Vassmolösa. Jag berättade redan i ett tidigare inlägg lite om Vassmolösas historia. Nu kan berättelsen alltså kompletteras med lite ny information.

I Vassmolösa ligger Möres största gravfält (Raä 48) med 140 synliga anläggningar. Det kan dateras till yngre järnålder dels för att gravformerna är de samma som på andra gravfält från samma tid, dels för att en grav har undersökts med fynd av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Kol och brända ben visar att det har rört sig om en brandgrav. Den undersökning jag ämnar lyfta fram utfördes i nära anslutning till gravfältet.

Sökschaktningar resulterade i fynden av ett antal anläggningar i form av stolphå, odefinierade gropar och ett grophus. Grophuset syntes som en troligen oval (hela anläggningen kunde inte dokumenteras) mörkfärgning med fet jord. En provruta gav fynd av brända och obrända benfragment, kermikskärvor av ett kärl som troligen har varit en enklare bägare för hushållsbruk (son bör dateras till yngre järnålder), samt järnslagg, bl a smidesslagg. I en av de odefinierade groparna påträffades också smidesslagg.

Hur platsen ska tolkas är inte helt säkert, men troligen rör det sig om utkanten av en boplats, kanske ett verkstadsområde eller liknande. Smidesslaggen antyder att det kan ha funnits en smedja på platsen, en del av stolphålen skulle kunna vara från en sådan. Dock behövs utvidgade undersökningar för att se om stolphålen representerar några rekonstruerbara byggnader. För mig ligger det nära till hands att se lämningarna som utkanten av föregångaren till Vassmolösa by, eller det äldsta Vassmolösa om man så vill. Man kan kanske tänka sig en by med ett antal gårdar, i dess utkant fanns ett hantverksområde med en smedja som hörde till byn eller någon av dess gårdar. Här, på en höjd fanns också byns gravfält. Utanför fanns byns odlingsmark.

Historiskt kartöverlägg (detalj) med undersökningsområdet markerat, bebyggelsen i norra delen av Vassmolösa by syns med åkermarken närmast bebyggelsen, därutanför ängs och betesmarker m m (Ur: schulze 2006 - se nedan).

Källa:

Schulze, H. 2006. Vassmolösa 1:3 - kycklingstall på en boplats. Fornlämning RAÄ 48 samt oregistrerad, Vassmolösa 1:3, Ljungby sn, Kalmar kn, Småland. Arkeologisk förundersökning 2000. Nationella rapportprojektet 2006. Kalmar läns museum. Kalmar.

Kunskapsguld från Länsmuseet

Slutrepliken i Bröderna Lejonhjärta kommer plötsligt för mig, "jag ser ljuset, jag ser ljuset". För jag har sett ett ljus i höstmörkret och det är Kalmar läns museum som har tänt det. Länsmuseets hemsida var för en arkeolog eller arkeologiintresserad länge tämligen tråkig. Sedan, kring början av 2000-talet lade de ut några rapporter, med de från det stora grävprojektet då väg E 22 bygdes om i spetsen. Sedan hände just ingenting, informationen började nästa får fornminnesstatus i sig själv (lagens definition på en fornlämning är ju att den ska vara en lämning av äldre tiders bruk och varaktigt övergiven).

Nu har man dock till all lycka påbörjat en större satsning på en levande arkeologiavdelning på hemsidan, med just sådana ingredienser som jag så länge har önskat mig och som de flesta länsmusei-grannar till Kalmar redan har: nämligen information om pågående grävningar och rapporter från avslutade dito som nedladdningsbara pdf-filer. Just nu finns en redogörelse för en nyligen utgrävd stenåldersboplats på Öland samt rapportmaterial från Kalmar och Borgholms kommuner att titta på och glädjas åt. Om du vill kommar till sidan kan du KLICKA HÄR .

Länsmuseet har länge varit en föregångara när det gäller förmedling till barna och skolungdom. Nu visar man att man även tar den vuxna publiken på allvar. Insatsen med att tillgängliggöra information om den arkeologiska verksamheten är verkligen lovvärd och viktig på flera sätt. Dels för att kunskapen nu kan nå till dem den egentligen måste vara avsedd för, dvs allmänheten, alla som vill ta del av förhistorien och historien, vare sig det är en professor i arkeologi eller gamla tant Berta i Hulekvill. Dels för att förmedling av kunskap naturligtvis är det enda sättet att nå ut med resultat och forskning och därigenom det enda sättet att skapa förståelse och intresse för det förflutna och dess lämningar. Ofta har exploatörer idag en förmåga att altid bli så överrumplade när de upptäcker att det finns fornlämningar "i vägen", det blir fördyrande och jobbigt och det knorras och det gråts ut i media, mörka blickar utbyts och händer knyts i fickorna. Men med förmedling av kunskap kan man, som sagt, kanske nå fram till förståelse, intresse och acceptans. Kanske arkeologin kan bli en naturlig del av den process som ett exploateringsarbete, ett bygge eller vad det nu är, innebär. Kanske man till och med kan komma ifrån de sura kommentarerna i stil med "vad ska ni med alla grejer till" och "det finns böcker, läs dem om ni vill veta hur det var förr".

I väntan på dessa eventuella, ännu sannolikt ganska fjärran, framtidsutsikter, tycker jag att alla som intresserar sig för forntiden i Kalmar län ska göra ett besök på länsmuseets hemsida, för det är den väl värd!