Min släkt är full av hjältar
Decenier av slit
Brustna hjärtan trötta leder
Deras stolthet bar mig hit
Nu är de gömda bakom stjärnor
vid vintergatans kant
De är glömda men de talar
genom pennan i min hand
Och de bar mig ända hit
(Jocke Berg - Elite)
Min farbror dog för ett par månader sedan. Och det fick mig att fundera en hel del. För inom arkeologin är ju döden ständigt närvarande, även om vi ofta gör vårt bästa för att inte låtsas om det. Arkeologer arbetar trots allt med kvarlevor från sedan länge döda människor, ibland med de faktiska kvarlevorna av individerna, ibland med deras tillhörigheter, bostäder, arbetsplatser, heliga platser och så vidare.
Jag räknar mig till dem som tror på arkeolgin som vetenskap, som en process av kunskapsproduktion omsorgsfullt grundad på källmaterialet. En balanserad, välargumenterad, kritiskt medveten utsaga om hur det var för länge sedan. Arkeologin kan inte vara något annat för då är den inte arkeologi. Då är den någon form av filosofi, fiktion eller ren fantasi. Inte för att något av det, i rätt sammanhang, måste vara fel. Men det är inte kunskap om hur det var för länge sedan.
Att ställas inför förlusten av en anhörig fick mig dock att fundera över allt det som arkeologin som vetenskap inte kan nå. Sådant som varit ständigt närvarande i människornas liv, men som är helt oåtkomligt för oss idag. Minnen, känslor, värderingar, tankar. Farbror Georg var berömd i min släkt. Han inledde sitt liv med att som barn på 1920 och 1930-talen betraktas som arbetsskygg och lite oduglig, men bevisade under resten av sitt liv motsatsen. Oräkneliga gånger har jag hört honom berätta om ungdomsåren som dräng på en gård vid Ljungbyholm utanför Kalmar, eller om militärtjänstgöringen på Gotland under andra världskrigets slutskede, eller om de många åren som snickare i Kalmar, då han fick asbestlunga och för det blev så känd att en lokal kalmarpoet skrev en dikt om honom. Han var släktens stora arbetarklasskämpe. Hans politiska åskådning låg nog en ganska bra bit åt vänster. Men han trodde benhårt på rättvisa och utjämning av samhällsklyftorna. Det var sällsynt att träffa honom utan att åtminstone vid något tillfälle få höra honom ondgöra sig över maktens smutsiga spel på folkets bekostnad. Och så var han känd för sina årtal. Han nöjde sig nämligen aldrig med att svävande notera att "det var väl på 60-talet eller så". Nej exakt årtal skulle det vara, gärna exakt datum också och ibland till och med rätt del av dagen. Allt skulle passas in i denna noggranna kronologiska ram. Nog hände det väl att minnet svek och ett årtal fick tas ur luften. Kanske var det ett stöd för minnet att hänga upp berättelserna på årtal, vare sig det var rätt eller fel år? Kanske var det en liten ritual, det var så det "skulle vara". Jag vet inte.
Själv minns jag honom mest som den äldre Georg. Han som levde ett stilla liv i det gula huset i Påboda. Då hade han kraftigt försvagats efter ett festingbett och lämnat Kalmar och sitt yrkesverksamma liv bakom sig. I det gula huset bodde han nu med sin älskade Zaid, där återfick han något av sina krafter, han målade oljemålningar och gjorde finsnickeriarbeten. Kom man på besök en kväll så hittade man honom nästan alltid i soffan i vardagsrummet, iklädd rutig skjorta och med händerna löst knäppta vilande i knät. Han tyckte mycket om att få besök tror jag. Han var aldrig någonsin avvisande. Han hade till och med den goda smaken att stänga av tv:n när man kom - en respektfullhet och uppskattande skest som inte är så vanlig numera. Så vankades det kaffe och hembakta bullar medan han satt vid bordet och talade om smått och stort. Eller mindes. Nu är han själv ett minne. Och jag saknar honom.
Poängen med den här utvikningen är att allt det här skulle vara omöjligt att fånga vetenskapligt. Visst, det är så det är. Så det måste vara. När vi arkeologer tittar på gravar kan vi tala oss varma om allt möjligt, gravformer, symbolik, sociala förhållanden, speglingar av göromål i vardagen, maktsträvanden och politik, människornas hälsotillstånd och så vidare och så vidare. Men vi kan inte greppa innebörden av något så enkelt och samtidigt så svårt som "aldrig mer". Vi talar aldrig om tårar som bränner när det är dags för ett sista farväl. Gör det då arkeologin ofullständig? Nej och ja. Arkeologin ÄR i det hänseendet ofullständig. Ändå tror jag att det är betydelsefullt att då och då påminna sig om att kunskapen om det förflutna inte bara handlar om det man kan veta utan också om det man inte kan veta. Att inse att det finns en mängd metaforiska platser vi inte kan nå, rum vi inte kan beträda - sådant som helt enkelt för alltid är förlorat - är en del av den kritiska reflektion som är kärnana i all god vetenskap. Det betyder inte att det inte finns någon sanning om det förflutna. Eller att vi egentligen inte kan veta någonting med säkerhet (som en del med dåraktig envishet ibland försöker hävda). Tvärtom finns det en hel del vi kan veta. Men insikten om att det OCKSÅ finns sådant vi inte kan veta gör vår utsago så mycket bättre.
Att jag ändå i ljuset av min personliga saknad ibland kan känna ett sting av tvivel och undran är något övergående. Det är en annan kunskapsprocess. Den att lära sig andas i det tomrum som blev över.
Hej då Georg.
