Ahimkars nyårskrönika 2010

Om någon dag är 2010 till ända och även i år ska jag få till en liten nyårskrönika. 2010 har varit ett år med både glädje och oglädje. På arkeologifronten har verksamheten bitvis varit i full gång i den mån jag har haft möjlighet att arbeta med det.

2010 började med en ovanligt seg vinter. Långt fram i mars låg snön kvar och fördystrade en arkeologs liv. Månaderna var också en tid av otålig väntan i ett annat avseende. Sent på året 2009 hade jag tillsammans med vännerna i Söderåkra hembygdsgille hittat ett arbabiskt silvermynt från 800-talet på en åker vid Bergkvara. Hoppet om att ett Det Stora Fyndet skulle ligga där och vänta var stort men en metalldetektering i maj månad grusade dessa förhopningar då platsen visade sig vara fyndtom, i alla fall på metallföremål.

I april var snön borta och vårsolen lyste glatt över Möre-slätten när jag var nere och höll mitt årliga utomhusföredrag, denna gång i Järnsida. Som vanligt hade en 25-30 personer slutit upp när jag pratade om järnåldersgravfält och medeltida lågfrålse, riddare och sagokungar. Jag tror det var uppsakattat. Under året har jag också i samarbete med Hembygdsgillet dragit igån ett litet projekt för att registrera lösfynd i privat ägo i Söderåkra socken. Ett nog så viktigt uppdrag då föremål skingras och uppgifter försvinner när folk dör eller flyttar. I samband med föredraget hade flera personer tagit med sig lösfynd och ett tillfälligt kontor upprättades i bagaget på en Volvo. Där reggades det sedan stenyxor i parti och minut. Det är fantastiskt egentligen vilka grejer det finns i gårdarna. Kul att se.

Ett par av de stenyxor jag fick se (foto: förf.).

Senare samma dag blev jag förevisad en riktigt bjässig trindyxa funnen på en åker i södra socknen. Jag var också ute och "inspekterade" åkern i fråga. Tyvärr var bara en liten remsa i ena kanten öppen men det räkte för att hitta tre bitar Kristianstadsflinta, varav en tjusig liten skivskrapa. Bör passa bra med tindyxan. Jag hoppas kunna återkomma till den åkern under 2011.

I början på sommaren fick jag arkeologisk närkontakt hemma i trädgården. När jag grävde upp en stubbe dök en märklig anläggning med kol, slagg och enstaka skörbrända stenar upp. Jag svävar ännu i ovisshet om vad detta kan tänkas ha varit för något.

I slutet av sommaren var det dags för ännu ett föredrag, denna gång efter inbjudan från Hossmo hembygdsförening. Jag berättade om den spännande miljön kring Hossmo som under yngre järnålder och tidig medeltid tycks ha varit ett slags centrum i det gamla Möre.

På den ödesmättade 11 september höll jag ett litet miniföredrag och visade Söderåkra Hembygdsgilles samlingar av fornfynd i hembygdsgården i Övraby. Det dök bara upp ca 20 personer men de visade desto mer sin uppsakattning och visade även prov på stort engagemang. Diskussionen var ganska livlig även kring sådana mer "yrkesbetonade" frågor som man inte riktigt väntar sig att allmänheten ska vara intresserad av. Men det var mycket upplyftande att höra och delta i de oväntat insiktsfulla diskussionerna. Några personer hade också tagit med sig föremål för registrering.


Ett gravfält besiktigsa. Här har några entusiaster röjt bort sly och buskar samt tagit ner några träd för att gravarna ska bli lättare att se. Jag ombads inspektera resultatet och det såg lovande ut!

I slutet av oktober stod jag åter igen som föredragshållare, denna gång i Torsås, och berättade om olika arkeologiska nerslag i Torsås kommun från äldre stenålder till 1700-tal. 40 personer dök upp och än en gång fick jag en publik som visade prov på stort engagemang och intresse. Dessutom var det premiär för mig då jag för första gången använde mig av Powerpoint-presentation - utan fadäser! Det hela var ett av de roligaste föredrag jag har hållit och jag kunde leva gott på upplevelsen långt efteråt.

I slutet av november förväntade jag mig inte mycket nytt på arkeologifronten. Men en regnig helg lyckades jag pricka in både en stund av uppehåll och rätt åker för en hastig inventering och det blev lite Kristianstadsflinta och ännu en boplats att lägga till tidigare fynd. En annan ljusglimt i samma veva var att tidskriften Urminne efter lång väntan kom ut med sitt nya nummer och i den var min artikel om medeltidskyrkan i Kläckeberga och de bebyggelselämningar som påträffats kring denna publicerad.

Så kom då ännu en vinter och bäddade in landskapet i vitt puder och isande kyla. En dag som denna när temperaturen kryper ner mot -15 och snön täcker allt kan det vara svårt att se någon ände på det. Då får man värma sig med minnen av ljusare dagar. Jag tänker med glädje tillbaka på årets föredra, alla härliga människor jag mött och alla fina föremål som har visats upp för mig. Och jag längtar till nästa vår då det blir dags för arkeologen i mig att krypa ut ur sitt vinteride.

Ett mycket GOTT NYTT ÅR tillönskas er alla!

God Jul

Önskar alla mina läsare en riktigt God Jul!

Applerumsätten - en uppdatering

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om den lågfrälse släkt som under senmedeltid var knuten till Applerum i Arby socken, deras släktförhållanden och sammanhang. (se inlägget här).

Den gången skrev jag att man ingenting viste om personernas "ättetillhörighet" eller hur det kom sig att de ägde jord i Möre. Jag konstaterade att bröderna Klas och Birger Staffanssöners mor hetta Margit Klasdotter (Grabo) och att det fanns spår av en Claus Grabo, känd 1446, som skulle kunna ha varit Margits far. Jag noterade vidare att det inte finns några spår av denne Claus Grabo i Möre, han verkar inte ha haft någon anknytning dit och har inte varit bosatt där. Jag gissade då på att Klas och Birgers bortsett från namnet okände far, Staffan, kunde ha varit från Möre och att det var via denne som släkten hade jord i området. Sedan dess har jag funnit mer information och kan både verifiera och dementera ovanstående.

Genom studier av biskop Hans Brasks släktbok, nedtecknad på 1520-talet, gick det att verifiera att Margit Klasdotters far förvisso var en Claus Grabo. Av större betydelse än så var emellertid att Hans Brask anger att Claus mor, en "hustru Margit", var dotter till Tyrgils Bagge, även kallad Tyrgils Djäkn. Denne Tyrgils tillhörde den till Möre knutna ätten Bagge av Botorp, uppkallad av den sätesgård som flera medlemmar av släkten skrev sig till, Botorp i Ljungby socken i Södra Möre. Tyrgils Bagge är känd i källmaterialet första gången 1403 och var 1422 häradshövding i Möre och bosatt på Botorp. Hans hustru hette Ingrid och var dotter till Halsten Petersson (båt) till Äpplaholm och Katarina Svensdotter (sparre av Hjulsta och Ängö). Därmed kan också en ny tabell över släktens relationer upprättas:



Släkten Bagge av Botorp var alltså starkt förknippad med Möre och hade troligtvis sitt ursprung i området. Med det i åtanke torde den mest rimliga tolkningen vara att den jord som arvskiftades mellan Klas och Birger Staffanssöner 1483 hade kommit till släkten genom dess relation till Bagge av Botorp. I arvsskiftet ingick för övrigt också jord i just Botorp. Däremot förblir brödernas far, Staffan, ett mysterium liksom huruvida denne hade eller inte hade någon anknytning till Möre.

Fynd av skelett i Kalmar

Lokaltidningarna rapporterar i dag att tre skelett påträffades i samband med att vattenledningar skulle grävas ner på Drottning Margaretas väg vid Södercentrum. Först trodde man att det var lämningarna av ett begånget brott men polisen kunde snabbt avfärda detta, då skeletten visade sig vara flera hundra år gamla. I stället kopplade Kalmar läns museum in. De första kommentarerna därifrån har varit att skeletten kan vara medeltida och en del olika hypoteser om sammanhangen bakom dem har redan börjat florera. Helt säkra kan man inte vara på att de är medeltida, däremot är de begravda och inte bara "nerkastade" i jorden. Om det kommer att göras några analyser på fyndet avgörs av länsstyrelsen.

Artiklar i Östran HÄR och HÄR .