Söderåkra - rapport från föreläsningen

Dags att få till några rader om föreläsningen i Söderåkra i lördags. Det var den kallaste föreläsningen i seriens åtta-åriga historia. Till sluta har den långa sviten av idel soldagar brutits. Trots det lyckades jag locka ett 25-tal personer att spendera en förmiddag i mitt sällskap. Dagen började vid kyrkan i Söderåkra. Efter att rätt nyckel slutligen blivit framskakad så trädde vi in i kyrkan och fortsatte upp i tornet. Där beskådade vi den ornamenterade sten som påträffades vid en utgrävning då kyrkogården skulle utvidgas 1929.

Lyckligtvis, med tanke på utetemperaturen, kunde jag sedan hålla större delen av föredraget inne i kyrkan. Jag tog upp Söderåkras historia från den första spåren av mänsklig närvaro för drygt 10000 år sedan fram till det nya samhälle som växte fram på 1800-talet. Lyckligtvis har flera arkeologiska utgrävningar ägt rum vid samhället så det finns en del att utgå ifrån. Av störst betydelse är antagligen de omfattande undersökninmgarna inför bygget av nya E 22:an som äge rum åren kring 2000. All denna information kryddades med några utvikningar bl a om mat på bronsåldern och arkeologernas dateringsmetoder. Åtminstone det senare tycker jag har en tendens att förundra människor. Det där med hur man kan veta hur gammalt någonting är.

Jag talade också om när det först kan ha funnits en plats som man faktiskt kallade Söderåkra. Jag tror att det inträffade någon gång under slutet av järnåldern eller den tidiga medeltiden. Tyvärr är medeltidens Söderåkra mycket svårt att få syn på.

Vi besökte också gravfältet i Böke, strax norr om Söderåkra. På en höjd fanns här ett antal runda stensättningar i olika storlek. De påminner om gravfält som tidigare har undersökts i Möre med dateringar till äldre järnålder. I Böke tog vi kaffepaus innan jag berättade kortfattat om vad man kan förvänta sig finna i gravar av denna typ och vad de kan tänkas representera. Efter frågestund och lite vandring bland gravarna var det hela över. Än en gång kunde jag resa hem med känslan av att de som närvarat var nöjda med min insats och funnit det jag hade att säga roligt och intressant. Mycket mer kan man väl faktiskt inte önska sig!

Min kamera som varit en trogen följeslagare de senaste åren valde att sluta fungera efter att ha tagit en enda bild denna dag. Mycket tråkigt för mig, men dess bättre ställde Ulla S upp som fotograf under dagen så jag har en bild att krydda inlägget med. Tacka Ulla! Föreläsningem resulterade för övrigt också i att jag på eftermiddagen fick tillfälle att bese en av de största samlingar av stenåldersföremål jag sett på länge, med ett 30-40-tal stenyxor och andra redskap. Det mesta funnet i trakten. Åter igen var saknaden efter kameran stor...

Söderåkras historia - föredrag

På lördag, 21 april, är det åter dags för min årliga vårföreläsning för Söderåkra Hembygdsgille. Den här gången är det Söderåkras historia som ska avverkas. Flera arkeologiska undersökningar har ägt rum kring Söderåkra så det finns underlag för att berätta historien ända från äldre stenålder. På den tiden fanns förståss inget Söderåkra, men det gjorde det någon gång under slutet av järnålder eller tidig medeltid. Från den perioden är källorna sparsammare. Men ett och annat går det ändå att berätta.

Det finns mycket i och kring ortens historia som är lite känt bland allmänheten. Så det kan förhoppningsvis bli en intressant historia. Den kommer att beröra saker som de som var först på platsen, bygdens storhetstid under bronsålder och äldre järnålder, den gäckande vikingatiden samt medeltidens Söderåkra - den tid det landska vi ännu har omkring oss föddes.

Vi ska också besöka gravfältet i Böke och eventuellt (om vi får tillträde) tornet i kyrkan för att bese ett av de få föremål som finns kvar från medeltiden.

Så missa inte lördag 21 april, klockan 10:00. Samling på Söderåkra kyrkas parkering. Medatag gärna fika, då det blir en kaffepaus. Allt är gratis och alla är välkomna!!

Håkan Löfgren eller om släktforskningens glädje och oglädje

Sedan jag för några år sedan började släktforska har detta tagit upp en stor del av vardagen. Jakten bakåt och framåt genom den egna släkthistorien har blivit närmast beroendeframkallande. Allt varvat med att jag då och då på önskemål sammanställt släktträd åt vänner och bekanta. Trots att släktforskning blivit ganska stort under senare år, med hjälp av media, TV och radio, så finns det väl fortfarande en viss nördstämpel kvar. Och föreställningen att släktforskning är en sysselsättning för pensionärer hjälper inte upp saken. Detta till trots har jag noterat att de flesta, ja till och med människor som i allmänhet är ointresserade av händelser äldre än förra veckan, inte riktigt kan motstå att låta sig tjusas en smula när det väl kommer till
kritan. När det är den egna historien man börjar titta på. När far- och morföräldrar och deras föräldrar plötsligt står där mitt framför näsan nedpräntade i kyrkböckerna. Då är det personligt, nära. Plötsligt lite spännande.

Vad det är som lockar med släktforskning är kanske inte så lätt att förmedla. Man måste nästan pröva själv. Men jag ska ändå försöka illustrera släktforskandets dilemman och glädjeämnen med ett exempel ur det egna ”arkivet”.

Min mormors släkt har alltid varit lite av en vit fläck för mig. Kanske beror det på att min mamma gick bort ganska tidigt och mormor var inte så värst meddelsam när det gällde sådana ting. Mitt intresse på den tiden var väl heller inte så stort, men visst försökte jag pumpa mormor på information. Några små korn fick jag också fatt på då och då, om föräldrarna Johan och Hedvig Magnusson, med de konstiga mellannamnen. Kvirinius och Teolinda. Om Johan som varit glssträckare på det kortlivade glasbruket i Torsås. ”Troligen den bäste i landet i sitt yrke” hade disponenten skrivit i avskedsbetyget när glasbruket bommade igen för gott. Mormor var stolt över sin far. Det var de där ljusa sidorna hon helst pratade om. Far- och morföräldrar verkade hon inte veta mycket om. Men jag fick i alla fall reda på att mormors mormor hette Carolina Löfgren. Redan i tonåren var jag lite nyfiken på det där Löfgren, som verkade vara det mest intressanta namn man kunde spåra i släkten. Det kom dock att dröja många år innan jag tog det där klivet, fick den berömda tummen ur och gjorde slag i saken. Det var 2009 jag tog mina första stapplande steg in i släktforskningens underbara värld. Då var nästan alla äldre släktingar borta. Typiskt. Så lyd ett gott råd. Ta vara på dina släktingar medan de lever! Och är du intresserad, passa på att fråga!

Den äldre damen på bilden lär ska vara Carolina Löfgren. Den yngre är okänd för mig.

Släktled kommer och går, folkbokföringen består. Det började i kyrkans regi på 1600-talet och kom så att förbli långt in på 1900-talet, då skatteverket tog över. Och i kyrkböckerna, som finns på nätet, började sökandet. För ett par år sedan började jag så nysta i de där Löfgren. Att ta sig ner till 1700-talet brukar gå snabbt, allt från ett par timmar till ett par dagars arbete. Ett par års arbete är mer ovanligt. Lite till och från för visso, men ändå. Det började smärtfritt. Via mormor och mormors mor kunde jag enkelt ta mig till Carolina Löfgren. Hon hade gift sig med Israel Gustafsson och fött nio barn, varav en dotter dog i späd ålder. De levde ett fattigt liv i Kristvalla socken (i Kalmar län) men hankade sig ändå fram som man fick göra på den tiden. Carolina själv blev över 90 år. Född visade hon sig vara den 3 januari 1849 i Ryssbylund norr om Kalmar, dotter till smeden Karl Fredrik Löfgren och hans hustru Maria Eliasdotter. Karl Fredrik slutade sitt liv som inhyses hos dottern och hennes familj i Östra Sjöboda i Kristvalla socken. Husförhörslängden låter meddela att han var född i Kalmar 1808. Jaha, en smed född i Kalmar, det bröt av något mot den sedvanliga skaran av bönder, arbetare och torpare på landsbygden, som släkten annars mest består av. Inget ont om det, men omväxling förnöjer. Med förtjusning kastar jag mig över Kalmar stads kyrkböcker! In och leta i födelselängden. Jodå där! 19 januari 1808 i Kalmar stadsförsamling, arbetskarlen Håkan Löfgrens son Carl Fredric. Där var det slut på det roliga. Var i Kalmar? Vad hette modern? Husförhörslängden som täcker åren 1805-1818 består av fem volymer, var och en på flera hundra kluddiga sidor.

Bara att bita i det sura äpplet. Eftersom Håkan var arbetskarl kanske han inte bodde mitt i stan? Genom en lycklig ingivelse började jag med den längd som täcker befolkningen på malmerna och stadens utkanter. På så vis behövde jag bara bläddra mig igenom en sådär 100 sidor. Plötslig fanns han där. Men informationen var lika knapphändig som i födelselängden. Håkan Löfgren född 1777, med ej namngiven hustru och fem barn. Överstrukna, således utflyttade. Ingen information om var de kom ifrån eller var de tog vägen. Sänder några inte allt för smickrande tankar till det tidiga 1800-talets slöa kalmarpräster.

Vad göra? Som jag ser det finns det två övergripande möjligheter eller metoder inom släktforskningen. Den ena handlar om idogt arbete, tålamod och list. Allt som oftast går det inte att bara stövla in genom stora porten rätt in i salongen, slå sig ner i en soffa och lägga benen i kors. I stället måste man leta upp bakdörren, söka sig fram genom vindlande korridorer, glänta på olika dörrar innan man till sist hamnar rätt och utmattad kan snubbla in i samma salong. Den andra möjligheten är att nätverka. Det finns gott om släktforskare där ute. Många av oss gillar att hänga på diverse diskussionsforum och hjälper gärna en medforskare i nöd. I det här läget valde jag det senare alternativet och skickade ute en fråga. Samtidigt som jag fortsatte med det idoga arbetet. Kombinationen av detektivarbete och tips från forskarkollegor tog mig till slut vidare. Genom husförhörslängder, födelse- vigsel- och dödböcker samt flyttlängder blev det nu möjligt att kartlägga Håkan Löfgrens liv, åtminstone från åren omkring 1800. Han dyker upp i Kalmar 1803 som dräng eller arbetskarl på Falkenberg och är sedan skriven i Kalmar återstoden av sitt liv. I de första notiserna som Håkan Pettersson eller Persson, men snart som Håkan Löfgren. Hustrun visar sig heta Stina Håkansdotter, född i Ryssby socken 14/12 1774. De får sju barn tillsammans. Håkans sysselsättning varierar genom åren. Från dräng och arbetskarl till vedgårdskarl och en tid mjölnare. De sista åren är han arbetare på de stora godsen Björnö och Stävlö norr om Kalmar. Där blir han sjuk och går ur tiden den 19 september 1830.

Håkan Löfgrens familj så som den tedde sig i husförhörslängden för Kalmar slottsförsamling omkring 1818.

Eftersom Håkans hustru kom från Ryssby socken fanns det anledning att misstänka att han kunde vara gift där. Det visade sig mycket riktigt stämma. Bröllopet har ägt rum i november 1802, mellan drängen Håkan Petersson i Hultsby och pigan Kristin Håkansdotter. Några månader senare har de flyttat till Kalmar och kort därefter föds deras första barn. En son som döps till Peter Magnus. Men vad kan man veta om Håkans liv före giftet i Ryssby? Husförhörslängden nämner för visso en dräng Håkan Pettersson i Hultsby, men utan närmare uppgifter. Han var inte född där, för i Ryssby föds inte en enda Håkan på hela 1770-talet. De angivna födelseåren varierar i senare källor mellan 1774 – 1777. I en flyttlängd påstås att Håkan var född 1775 i Linköpings stift. Knappast den exakthet som en släktforskare drömmer om. Men trots det, uppgiften talar om att Håkan inte kom från Kalmartrakten, som då hörde till Kalmar stift. Norra Småland eller Östergötland låg närmast till hand, men att söka igenom varenda socken i detta område skulle inte vara en rimlig uppgift. Fast igen således.

Nu skulle det dröja nästan ett år innan genombrottet kom. En dag förde slumpen mig i kontakt med en annan släktforskare, som också härstammade från Håkan Löfgren. Och han hade uppgiften att Håkan var född 1774, son till en Peter Löfgren och Catharina Magnusdotter. Tyvärr viste han inte mycket, uppgifterna kom från en tredje part som skulle ha funnit Håkan som inflyttad till Ryssby från Norra Sandsjö socken i Jönköpings län. Där skulle han finnas i något torp som hette Näset under Prinsnäs. Det måste ju gå att kolla? Jodå det finns en husförhörslängd för Norra Sandsjö, med lite oklar datering, men den ska täcka perioden från ca 1777 till något år in på 1800-talet. Glädjen var stor när det visade sig stämma! I Näset under Prinsnäs finns fiskaren Peter Löfgren med hustru Catharina Magnusdotter samt tre söner, Petter född 1771, Håkan född 1774 och Magnus född 1779. Men det står inte var de var födda. Inte i Norra Sandsjö visade det sig snart. De måste vara inflyttade då, efter 1779 eftersom sonen Magnus inte var född i socknen. I husförhörslängden är de överstrukna. Utflyttade således. Ingen uppgift om vart. Inga flyttlängder finns vid denna tid. Sista fyndet blir att drängen Håkan Löfgren finns i Grimstorp, men inga uppgifter om honom. Glädjen blev snabbt en oglädje.

Så här såg det ut i husförhörslängden i Norra Sandsjö

Här verkade historien nått vägs ände. Det var som förgjort. En sista åtgärd blir att kontrollera när Håkan kom till Ryssby. Inga Löfgren verkade ha flyttat in i Ryssby socken före 1802, då Håkan bevisligen fanns där. Men 1798 dyker en Håkan Pettersson upp, född 1775 och inflyttad från Sandsjö. Det kan knappast vara någon annan. Där var han, min Håkan, men hur kan det hjälpa mig? Jag antecknade uppgifterna och skulle stänga längden när jag ser ett ord under årtalet 1775. Det kunde i och för sig gälla personen under Håkan, men det verkade ändå inte så. Vad stod det då? Nästan hopplöst att läsa. Jag bollar frågan vidare till släktforskargruppen på Facebook. Tipsen strömmar snart in: Målby? Mälby? Mjölby? Det ser mest ut som Mälby. Jag får tips på orter som kan vara aktuella men inget stämmer. Mjölby då? Det ligger ju i alla fall i Linköpings stift. Nej inte där heller. Och något rimligt Målby verkar inte finnas. Ska detta sista spår också försvinna ut i ett intet? Som en solkatt gäckar han mig, denne Håkan. Mälby, Melby, Mellby. Det lämnar mig ingen ro. Men vänta nu! Ett Mellby finns ju faktiskt inte så långt från Norra Sandsjö, bortåt trakterna söder om Eksjö. Det är faktiskt dessutom i Linköpings stift. Hoppet är inte stort när jag tar mig ann födelselängden för detta Mellby och börjar med året 1774, den tidigaste uppgiften jag har på när Håkan skulle vara född. Plötsligt är han bara där. Det tar några sekunder att fatta att det kan vara rätt. Jag läser den gamla skrivstilen flera gånger för att alla uppgifter ska sjunka in och bekräftas mot andra uppgifter i min hjärna. ”Den 17 (september) föddes ryttarens Peter Löfgrens och h. Catharina Månsdotters son i Ustorp torp och döptes d: 18 och kallades Håkan”. Nästan två års forskarmödor har nått sin upplösning. Sådana här ögonblick är släktforskandets glädje. Jag vet, det är hopplöst att försöka förmedla detta till någon annan som inte varit i samma situation. Det verkar antagligen helmossigt och heltossigt. Men den natten gick jag ändå till sängs, lycklig som en tornado på en campingplats (för att citera en av ungarnas tecknade filmer).

Till slut, i födelselängden i Mellby församling, 17 september 1774, fanns Håkan!

Men så är det ju så med släktforskning att det aldrig riktigt tar slut. Ett slut är ofta bara början på något annat. Och en inbiten släktforskare finner alltid nya trådar att nysta på. Nu hade jag min Håkan till slut. Men hans föräldrar då? I Mellbys äldsta husförhörslängd finns familjen inskriven under Ustorp ryttartorp. Där föds fyra barn mellan åren 1765-1774. Peter Löfgren och Catharina Magnusdotter var gifta i Mellby i oktober 1764. De befann sig redan då i Ustorp, vilket kan tyda på att åtminstone en av dem kom därifrån. Åldersuppgifterna i husförhörslängden antyder att de skulle varit födda under förra delen av 1740-talet, men det verkar inte finnas någon bland Mellbys födda från denna tid som stämmer. Eftersom Peter Löfgren var ryttare så borde han finnas i generalmönsterrullorna. Det gör han också. Under Ustorp rusthåll nummer 68, Vetlanda kompani, Smålands Kavalleriregemente dyker han upp. Antagen 1767. Den militära karriären blev ganska kort. 1775 har han begärt och fått avsked och blivit ersatt av en annan soldat. Han bör då också ha lämnat ryttartorpet vid samma tid, men det går inte att se var familjen tagit vägen. Det yngsta barnet i familjen var Magnus, född 1779. Han är inte född i Mellby och inte heller i Norra Sandsjö. Familjens öden mellan 1775-1779 låter sig inte belysas. Var Peter och Catharina haft för sig före sitt giftermål, när de föddes och var eller hur de ändade sina liv förblir tillsvidare också ett mysterium. Den historia som präglats av en ständig pendling mellan tvärstopp och genombrott tycks här ha nått sitt slut. Men samtidigt, om denna berättelse har något att förmedla så är det väl att man aldrig ska ge upp. När man minst anar det finns plötsligt lösningen där. Ett litet ord, en liten vink som gör det omöjliga möjligt. Svaren bör finnas någonstans där ute, bland alla mödosamt plitade sidor i de tusentals kyrkböcker som lämnats kvar och blivit ett ovärderligt kulturarv, inte bara för släktforskare. Spännande? Tja, det är väl upp till var och en att bedöma.

Då och nu - en bildserie (del1)

Tänkte jag skulle försöka sparka lite liv i bloggen igen, om det nu finns några läsare kvar. Det har varit skralt med aktiviteter här den sista tiden. Idén att plocka gamla bilder och jämföra med samma plats idag är väl inte precis ny, men kan likväl vara intressant. Så nu tänkte jag köra igång en liten bildserie med några då-och-nu-bilder. De första bilderna kommer att vara från Kalmar.

Lilla torget i Kalmar är väl en plats i staden som inte gör så mycket väsen av sig. För de flesta en plats där man passerar påväg in mot stadens hetare begivenheter vad gäller handel och nöjen, eller påväg därifrån. Ölandsgatan som ligger i torgets förlängning är också en stillsam gata med en del småbutiker bortom de stora mainstream-kjedjornas parradgator. Därför kan det vara en plats att lyfta fram som startpunkt.

Då-bilden som är tagen kring förra sekelskiftet är ett vykort postat 1905. Fotografen har ställt sin kamera där Östra Sjögatan mynnar ut mot stadsporten Kavaljeren (som man anar till vänster) och riktat objektivet mot torget. Platsen är sig ganska lik jämfört med nu-bilden. Men människorna och hästekipagen understryker att det handlar om en helt annan tid. I hörnhust till höger i förgrunden verkar det ha funnits någon form av skeppshandel eller liknande. En del andra butiker har säkert också funnits i området som väl var mer livligt då än nu. De flesta husen finns i alla fall kvar. Trppstegsgaveln som skymtar till höger hör till ett av de äldsta husen på Kvarnholmen, det Dahmska huset. Det stod färdigt redan 1666 enligt årtalet på portalen, byggt för fortifikationsingenjören Anders Olofsson Berg och dennes hustru. Sitt namn har byggnaden fått efter en rektor Dahm som ägde huset från 1847.

Ett annat av de äldsta husen i 1600-talsstaden är Domprostgården, huset mitt i bilden vid torgets bortre ände. Det uppfördes mellan 1657-1667 av stadspresidenten Christopher Larsson Grubb men fick sitt nuvarande utseende efter en stadsbrand 1679. I slutet av 1700-talet inköptes byggnade som bostad för stiftets biskopar, domprostar och kyrkoherdar. Den mest berömda innvånaren i huset torde ha varit skalden Erik Johan Stagnelius som här tillbringade sina ungdomsår i början på 1800-talet medan pappa Magnus var biskop i Kalmar stift.

Till höger om Domprostgården syns Ölandsgatan och till vänster om samma hus skymtar man Södra Vallgatan.