Vid strandkanten

Det finns knappast någon plats i det moderna samhället där det inte har funnits människor förut. Och överalt finns det spår efter deras olika aktviteter. Somliga lämningar är mäkvärdigare än andra och får uppmärksamhet blir ibland markerade som sevärdheter. Andra uppmärksammas sällan eller aldrig. De flesta lämningarna ligger under jord eller vatten och syns inte. Den största delen av de lämningarna är ännu inte upptäckta.

Vid våra kuster finns många spår av olika aktiviter som ägt rum för mer eller mindre länge sedan. När jag en gång promenerdade runt Kärraboviken i södra delen av Möre, i mitt gamla barndomsland blev detta extra tydligt. Det var lågvatten och jag noterde att det vimlade av diverse stenrevlar längs strandkanten, mellan stranden och de små öarna som ligger i viken och även längs öarnas strandkanter.

På den första bilden ser vi ett antal stenrader som antagligen är någon typ av båtplatser. Antningen fundament till bryggor eller kansle mer troligt så kallade "båtkåser", där man dragit in och förtöjt båten mellena två stenrader. Deras ålder är omöjlig att säga något om, kanske de inte är så väldigt gamla.

På den andra bilden ser vi en stenrad utlagd mellan land och en liten ö. Vad den har haft för funktion vet jag inte. Kanhända har den haft något med fiske att göra? Många av gårdarna längs kusten hade fiskerättigheter som kan beläggas åtminstone från 1500-talet och framåt. Att dessa fisken var viktiga förstår man av att de nogrant redovisats och titt som tätt var föremål för diverse tvister. Byarna Kärrabo och Skällenäs som ägde marken runt viken hade båda fisken här, bl a vid den udde som kallas Tokholmen. Bilden är tagen vid Tokholmens norra sida. Spår av fiskeriaktiviteter är annars mestadels så kallade ålabrorar, långa stenrevlar som löper från land och rakt ut i vattnet. Vid dessa fäste man ryssjor i vilka man fångade fisken. Somliga av dessa ålabroar var ibruk ända fram till 1920-talet, då de ersattes av ålbottengarnen.

På den sista bilden, som är tagen på andra sidan Tokholmen, mot Skeppevik, ser vi lämningarna efter vad som enligt uppgift är en gammal varvsplats från 1800-talet. Bondeseglationen var under 1800-talet och början av 1900-talet en stor näring i kustbygderna, framför allt i och kring de små köpingar som här och var växte fram. I detta fall var det Bergkvara som, beläget någon kilometr norrut. Möjligen är platsen identisk med det varv som omtalas i Skeppevik där åtmistone att par skutor byggdes, skonerten Twänne Bröder 1849 och slupen Charlotta 1862.

I alla tider har det havet kan ge varit viktigt för människorna längs kusten. Längs de nuvarande kustbanden kan vi ännu se spåren av en del av dessa aktviteter som tidsmässigt sträcker sig från medeltid och fram till 1900-talet. Även dessa lämningar förtjänar att lyftas fram som källor till kunskap om hur det var förr och som trevliga inslag i landskapet.

Terra-artikel online

Som ni kanske minns hade jag härom året den nästan löjliga turen att hitta en skärva romersk importerad keramik, så kallad Terra sigillata, i en rotvälta. Keramiktypen är mycket ovanlig i Skandinavien och knuten till statusfulla miljöer.

Fornvännen, Sveriges främsta tidskrift för antikvarik forskning, har som jag tidigare rapporterat lagt ut alla sina årgångar från starten 1906 till 2005 på nätet med en sökfunktion. Nu har även de senaste årgångarna digitaliserats. Dessutom kommer tidskriften i fortsättningen också att publiceras på nätet med sex månaders fördröjning från det att pappersupplagan kommer ut. Mcket bra. Mycket användbart.

Detta betyder också att den lilla artikel jag skrev om Terra sigillata-fyndet nu alltså går att läsa direkt på nätet. Den som har lust kan göra det genom att klicka HÄR.

För övrigt kan det nämnas att keramikskärvan numera, allt enligt planerna, sedan knappt ett år ingår i Kalmar läns museums samlingar. Jag kan ju i samband med detta passa på att påpeka att jag naturligtvis aldrig hade tänkt behålla den eller några andra arkeologiska fynd för egen räkning. Detta eftersom "somliga" av någon underlig anledning tycks ha gripits av denna ytterligt befängda ide. Det har aldrig varit min önska och kommer aldrig att bli det heller. Förutom att vara en oetisk handling är det också något som regleras av Kulturminneslagen. Däremot har jag för avsikt att alltid ta reda på så mycket jag kan om de fynd och fyndplatser som kan tänkas komma i min väg. Och jag kommer att efter bästa förmåga publicera dem, eftersom förmedling av resultat enligt min mening är en skyldighet för alla som på något sätt sysslar med någon form av vetenskapligt forskningsarbete. Det är dessutom viktigt, givande och framför allt roligt!

(Ovanstående foto av förf.).

Månadens vykort, nr 6 - Gökalund

Det lilla Gökalund, eller som vi lokalt ibland säger: "Bergkvara city", är den del av dagens Bergkvara som ligger längs E 22:an. Gökalund är ingen speciellt gammal plats, jämfört med många andra orter. Dess mark tillhörde förr de gamla byarna och gårdarna Skällenäs, Ängen, Ragnabo, Gummebo och Siggatorp.

Jag har ofta noterat att namnet Gökalund har en tendens att väcka viss munterhet speciellt bland "utsocknes" individer, detta med tonvikt på namnets förled. Den sanna historien bakom namnet är kanske inte fullt så underhållande. Det lär komma av den första bebyggelsen på platsen som var en krog, framvuxen vid vägskälet där vägen mot Torsås och inlandet mötte landsvägen mellan Kalmar och Karlskrona (nuv E 22, ej samma ställe som dagens korsning). Denna krog kallades Gökakrogen. Om det namnet sedan syftar på att göken ofta gol här, på att man kunde få sig en kaffegök eller på att de hade hemlig bordell i källaren har jag ingen aning om. I vilket fall som helst, när det strax före förra sekelskiftet började växa upp en bebyggelse runt krogen och söderöver vid vägskälet mot Bergkvara hamn, gav man i folkmun denna namnet Gökalund.

Vid tiden kring 1900 började skeppare och sjöfolk slå sig ner på platsen, troligen för att det inte fanns plats nere i köpingen vid Bergkvara hamn. Den utökade bebyggelsen ledde till att såväl handlare som hantverkare etablerade sig i Gökalund. Vid 1890-talets mitt fanns tre handlare, en bleckslagare, en målare och tre bryggare i samhället. Bredvid den gamla krogen hamnade också ortens första missionshus, en händelse som nästan kan se ut som en tanke. Vid börja av 1920-talet stod kanske Gökalund på höjden av sin utveckling. Då fanns här bl a bank, mejeri, bryggeri, tre diverseaffärer, två maufakturaffärer, två skoaffärer, bageri, möbelaffär, flera sybehörsaffärer, hattaffär, skrädderi, toffelmakeri, skinnberedning, kakelugnsmakare, bleckslagare, cyekelaffär, kommunalhus och tre missionshus. Järnväg drogs från Bergkvara, via Gökalund till Torsås och den invigdes 1903. 1916 fick Gökalund egen järnvägsstation (dess för innan hade man bara en liten hållplats) och samtidigt postkontor. 1922 slogs Gökalund ihop med Bergkvara och bildade ett så kallat municipalsamhälle. I dag är Gökalund alltså en del av Bergkvara och av glansdagarna finns kanske inte så mycket kvar. Men namnet är ännu i högsta grad levande och i allmänt bruk.

Vykortet som presenteras här är taget vid korsningen mot Bergkvara, där vägen ner mot hamnen syns åt vänster. Bilden är tagen mot söder och rakt fram leder vägen till Karlskrona. Vägskälet blev något av ett centrum för orten och den stora boken som växte mitt i korsningen var ett populärt tillhåll för ortens barn. Det stora huset bakom boken är Ederströms affärshus, uppfört år 1900. Det är för övrigt Ederströms som salufört det aktuella vykortet (Import af C. A. Ederström, står det tryckt längs ned till vänster). Långt senare hade min faster en sybehörsaffär i detta hus, som jag väl minns från min barndom. Huset till vänster om Ederströms inrymde senare ortens första bank. Mellan hästskjutsen och stolpen som skymtar en bit ner för landsvägen korsade järnvägen. Stationen låg en bit åt väster, huset finns kvar och inrymmer numera Rikets sal. Stationen, för att göra en liten utvikning, hade från början en verandaliknande utbygnad. Den revs dock senare eftersom ungdomen "levde bus" där. Så mycket för myten om att allt var bättre förr!

För att återgå till bilden, i bakgrunden syns ett hus med glasveranda, vilket också inrymde en affär, vilken vet jag ej. Där bakom skymtar "nya missionshuset" Betania. Det förestods av folkskolläraren Juhlin, en av ortens drivande män. Han bodde och arbetade i Gökalunds skola, som fanns mitt emot Betania, på andra sidan vägen. 1912 invigdes ett nytt skolhus (allt jämt i bruk) knappt halvvägs nerför vägen till Bergkvara och som var gemensamt för de båda orterna. Juhlin flyttade också dit och den gamla skolan blev kommunalsal. Här avhandlades inte bara politik utan även olika framträdanden kunde lämnas plats. I kommunalsalen förevisades även en av ortens första radioapparater i början på 1920-talet. Det kostade 75 öre i inträde den gången och var ett välbesökt evenemang. Nöjda sägs de flesta besökarna dessutom ha varit trots att allt de fick höra var ett antal obestämbara tjut. På höger sida om vägen fanns också mejeriet, troligen är det den byggnaden som skymtar i högerkant på bilden. Vilka männsikorna på bilden är har jag tyvärr inte kunnat luska ut. Understundom radede fotograferna upp folk på det här sättet. Men det är vanligare att korten är folktomma och det anses troligt att de flesta togs mycket tidigt på morgonen.

Själva kortet som alltså sannolikt en gång är köpt i Ederströms affär, är taget mellan 1900 och 1905. Kanske är det taget före järnvägens färdigställande och i såfall mellan 1900 och 1903. Det skickades 1906 och är daterat den 20 maj detta år. De flesta vykort från denna tid framställdes utomlands. Just detta är tryckt och kollorerat hos firman Rud. Bellander i Hamburg.

Ja det var lite om Gökalunds historia - från Gökakrogen till Bergkvara city.

Vad är det?

Förra året var mina kompisar i Söderåkra hembygdsgille ute och gjorde en inventering av en åker söder om Bergkvara. Ett litet fyndmaterial med bl a några flintbitar blev resultatet. Men man hittade även det stenföremål som ni ser på bilderna här nedan.

Det spontana förslaget på vad det är för något var nätsänke. Och det kan det väl kanske vara? Men det är också påtagligt likt de eldslagningsstenar som brukar knytas till äldre järnålder. De senare brukar dock vara tillverkade av andra bergarter, så vitt jag vet. Det aktuella föremålet är tillverkat av sandsten. Måtten är 7,2 cm lång, 3,9 cm bred och 2,2 cm tjock.

Nätsänke? Eldslagningssten? Något annat? Vad tror ni, kära läsare?

Länsmuseet bloggar!

Kalmar läns museum har tagit steget ut i "bloggosfären". Eller snarare arkeologienheten vid länsmuseet. Arkeologi i Kalmar Län heter bloggen, och du kan nå den genom att klicka här eller i länklistan till höger. Ett väldigt trevligt initiativ av arkeologerna tycker jag och hoppas på att det kommer att dyka upp mycket intressant här!

Det börjar i alla fall bra. I dagarna gjordes ett oväntat fynd vid en rutinåtgärd vid Kalmar slott. En kabel ska läggas ner på yttre borgården och i förundersökningsschaktet påträffades ett skelett. Det märkliga med detta var att skelettet ligger på mage, med ansiktet och bröstkorgen nedåt, vridet i höften och med benen lätt uppdragna. Någon kristlig respektfull begravning rör det sig alltså inte om. Rent spekulativt skulle det kunna vara fråga om en kriminell individ, krigsfånge, avrättad person eller liknande. En osteolog har i vart fall hämtats ner från Jönköpings läns museum och förhoppningsvis ska frågorna kunna få svar inom en snar framtid. Jag gissar att ny information kommer att dyka upp på länsmuseets blogg så snart man vet mer.

Arkeologiseminarium i Blankaholm 2009

Förra året hölls det ett arkeologiseminarium för arkeologisk forskning och verksamhet längs östkusten i Blankaholm. Evenemanget var ett initiativ av min bloggkolega Michael 'Misterhultaren' Dahlin. Seminariet blev en stor framgång och nu är det snart dags för 2009 års upplaga. Två dagar av intressanta föreläsningar och umgänge mellan profs och amatörer som alla på olika sätt jobbar med eller på annat sätt intresserar sig för arkeologin längs Östkusten, med viss tonvikt på Småland och Öland. Vad mer kan man önska sig?

All heder och ära åt Michael för det stora arbete han lägger ner på denna värefulla träff!

Här nedan följer schema för de två dagarna, den 28 februari och 1 mars. Vill man delta kan man anmälsa sig till Michael senast den 15 februari.
------------------------------------------------------- ------

Arkeologiseminarium

”Forntid längs Ostkusten”

28/2-1/3, 2009 i Blankaholm(3 mil söder om Västervik)

SCHEMA

Lördag

12:00 Lunch Folkets hus

13:00 Michael Dahlin Introduktion i Brygghuset + (”Misterhults och Tjusts forntida gravar – gamla sanningar i nytt ljus”)

14:00 Peter Norman (”Den medeltida bebyggelseutvecklingen i Tuna läns skärgårdsområde”)
14:30 Ludvig Papmehl-Dufay ("Runsbäck: en trattbägarboplats med långhus i Färjestaden, Öland")

15:00 Kaffe

15:30 Veronica Palm (”Hälleröskatten – en vikingatida silverskatt från Tjust)

16:00 Middag

18:00 Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam (”Dokumentationen av hällristningar i Lofta 2008")

19:00 Avslutning för föreläsningarna

19:30 Återsamling i brygghuset för en trevlig kväll med kortare föreläsningar ochtrevlig samvaro.

20:00 Föreningen ”Albrechts bössor” föreläser om medeltida skjutvapen ca 60 minuter.

Söndag

8:30 - 9:30 Frukost (beställs där ni bor).

9:30 Alf Ericsson ("En brokig mångfald - olika sätt att värdera och definiera jord i östra Småland och på Öland").

10:00 Kenneth Alexandersson (”Ölands mesolitikum mer än bara Alby”)

10:30 Roger Wikell & Mattias Eriksson (”Tidigmesolitiska tomtningar i Ancylussjön”)

11:30 Joakim Wehlin Preliminärt (”Bronsålder i Baltikum”)

12:00 Lunch och avslutning

Sista anmälningsdag är 15 februari. Kontakta: Michael Dahlin arkeologen@telia.com

Mediakändis?

Noterade igår att jag helt ovetandes hade hamnat i lokaltidningen Östra Småland. Anledning: mina kompisar i Söderåkra Hembygdsgille anordnade en bussresa för att se den världsturnerande utställningen om Pompeji i Hässleholm. För att de skulle ha något att roa sig med under resan så skrev jag en liten text om hur det var här i Norden, med fokus på Kalmarsundsområder - förståss - under samma tid. Dvs århundradena kring år 0.

Nu gjorde tidningen en artikel om resan och ägnade väl lite drygt halva artikeln åt mina skriverier. Och resultatet får jag väl anse vara till belåtenhet, inga grova sakfel, inga helt snedvridna citat. Är jag stolt? Tja...jag vet inte. En aning smickrat är väl mitt ego. Men det är förståss ingen större bragd att hamna i en lokaltidning som inte allt för sällan har en förmåga att presentera icke-nyheter i stort format. Men det är onekligen kul när arkeologisk forskning och information uppmärksammas i media utan att texten är vara sig speciellt vinklad, desinformativ eller kritiserande (ni vet det där med att arkeologer alltid är i vägen för allt sådant som samhället verkligen behöver, som golfbanor och fotbollsplaner t ex). Så, trevligt av Östran att ta upp detta ämne!

Myntet ovan? Jo det är en silverdenar slagen för Titus, som var kejsare när Vesuvius fick sitt ödesdigra utbrott 79 e Kr. Detta mynt tillhörde en serie mynt som utgavs efter katastrofen och deras motiv visar olika gudars heliga sittplatser(lat. pulvinaria). Senaten lät i Rom ställa ut sådana "sittplatser" dekorerade med emblem symbolisernades respektive gud, där böner kunde förrättas. Allt samman i syfte att blidka gudarna. Just detta mynt visar troligen guden Apollos säte, eller pulvinar. (Mynt ur privat samling. följ länken för mer info).

Tack Pär som tipsade om artikelns existens.

I det tomrum som blev över

Min släkt är full av hjältar

Decenier av slit

Brustna hjärtan trötta leder

Deras stolthet bar mig hit

Nu är de gömda bakom stjärnor

vid vintergatans kant

De är glömda men de talar

genom pennan i min hand

Och de bar mig ända hit

(Jocke Berg - Elite)

Min farbror dog för ett par månader sedan. Och det fick mig att fundera en hel del. För inom arkeologin är ju döden ständigt närvarande, även om vi ofta gör vårt bästa för att inte låtsas om det. Arkeologer arbetar trots allt med kvarlevor från sedan länge döda människor, ibland med de faktiska kvarlevorna av individerna, ibland med deras tillhörigheter, bostäder, arbetsplatser, heliga platser och så vidare.

Jag räknar mig till dem som tror på arkeolgin som vetenskap, som en process av kunskapsproduktion omsorgsfullt grundad på källmaterialet. En balanserad, välargumenterad, kritiskt medveten utsaga om hur det var för länge sedan. Arkeologin kan inte vara något annat för då är den inte arkeologi. Då är den någon form av filosofi, fiktion eller ren fantasi. Inte för att något av det, i rätt sammanhang, måste vara fel. Men det är inte kunskap om hur det var för länge sedan.

Att ställas inför förlusten av en anhörig fick mig dock att fundera över allt det som arkeologin som vetenskap inte kan nå. Sådant som varit ständigt närvarande i människornas liv, men som är helt oåtkomligt för oss idag. Minnen, känslor, värderingar, tankar. Farbror Georg var berömd i min släkt. Han inledde sitt liv med att som barn på 1920 och 1930-talen betraktas som arbetsskygg och lite oduglig, men bevisade under resten av sitt liv motsatsen. Oräkneliga gånger har jag hört honom berätta om ungdomsåren som dräng på en gård vid Ljungbyholm utanför Kalmar, eller om militärtjänstgöringen på Gotland under andra världskrigets slutskede, eller om de många åren som snickare i Kalmar, då han fick asbestlunga och för det blev så känd att en lokal kalmarpoet skrev en dikt om honom. Han var släktens stora arbetarklasskämpe. Hans politiska åskådning låg nog en ganska bra bit åt vänster. Men han trodde benhårt på rättvisa och utjämning av samhällsklyftorna. Det var sällsynt att träffa honom utan att åtminstone vid något tillfälle få höra honom ondgöra sig över maktens smutsiga spel på folkets bekostnad. Och så var han känd för sina årtal. Han nöjde sig nämligen aldrig med att svävande notera att "det var väl på 60-talet eller så". Nej exakt årtal skulle det vara, gärna exakt datum också och ibland till och med rätt del av dagen. Allt skulle passas in i denna noggranna kronologiska ram. Nog hände det väl att minnet svek och ett årtal fick tas ur luften. Kanske var det ett stöd för minnet att hänga upp berättelserna på årtal, vare sig det var rätt eller fel år? Kanske var det en liten ritual, det var så det "skulle vara". Jag vet inte.

Själv minns jag honom mest som den äldre Georg. Han som levde ett stilla liv i det gula huset i Påboda. Då hade han kraftigt försvagats efter ett festingbett och lämnat Kalmar och sitt yrkesverksamma liv bakom sig. I det gula huset bodde han nu med sin älskade Zaid, där återfick han något av sina krafter, han målade oljemålningar och gjorde finsnickeriarbeten. Kom man på besök en kväll så hittade man honom nästan alltid i soffan i vardagsrummet, iklädd rutig skjorta och med händerna löst knäppta vilande i knät. Han tyckte mycket om att få besök tror jag. Han var aldrig någonsin avvisande. Han hade till och med den goda smaken att stänga av tv:n när man kom - en respektfullhet och uppskattande skest som inte är så vanlig numera. Så vankades det kaffe och hembakta bullar medan han satt vid bordet och talade om smått och stort. Eller mindes. Nu är han själv ett minne. Och jag saknar honom.

Poängen med den här utvikningen är att allt det här skulle vara omöjligt att fånga vetenskapligt. Visst, det är så det är. Så det måste vara. När vi arkeologer tittar på gravar kan vi tala oss varma om allt möjligt, gravformer, symbolik, sociala förhållanden, speglingar av göromål i vardagen, maktsträvanden och politik, människornas hälsotillstånd och så vidare och så vidare. Men vi kan inte greppa innebörden av något så enkelt och samtidigt så svårt som "aldrig mer". Vi talar aldrig om tårar som bränner när det är dags för ett sista farväl. Gör det då arkeologin ofullständig? Nej och ja. Arkeologin ÄR i det hänseendet ofullständig. Ändå tror jag att det är betydelsefullt att då och då påminna sig om att kunskapen om det förflutna inte bara handlar om det man kan veta utan också om det man inte kan veta. Att inse att det finns en mängd metaforiska platser vi inte kan nå, rum vi inte kan beträda - sådant som helt enkelt för alltid är förlorat - är en del av den kritiska reflektion som är kärnana i all god vetenskap. Det betyder inte att det inte finns någon sanning om det förflutna. Eller att vi egentligen inte kan veta någonting med säkerhet (som en del med dåraktig envishet ibland försöker hävda). Tvärtom finns det en hel del vi kan veta. Men insikten om att det OCKSÅ finns sådant vi inte kan veta gör vår utsago så mycket bättre.

Att jag ändå i ljuset av min personliga saknad ibland kan känna ett sting av tvivel och undran är något övergående. Det är en annan kunskapsprocess. Den att lära sig andas i det tomrum som blev över.

Hej då Georg.

Ahimkars nyårskrönika 2008

Så har ännu ett år passerat. 2008 ska läggas till handlingarna och vi ska lära oss att skriva 2009 i stället. Här följer en kort tillbakablick på året som gått ur mitt perspektiv.

Vid Kalmarsund

Början av 2008 var en tid i efterdyningarna av privathistorikern Stig Enströms bok "Kalmar, vikingatidens centrum". Enström ägnar i denna bok stor energi åt att försöka bevisa att Kalmar en gång var det "riktiga" Birka och ett av Skandinaviens främsta centra under vikingatid. Jag ägnade under året en hel del energi åt att visa hur fel dessa påståenden är. Arkeologiskt saknar Enströms teorier grund. Det visade sig även, inte helt oväntat, att Enströms försök att omtolka diverse ortnamn inte heller höll. Så frågan om vad Kalmarbygden var för dryga 1000 år sedan är fortfarande något vi vet mycket lite om. Men man kan ju hoppas att uppståndelsen ska leda till att ett seriöst intresse kan vakna till liv. Tidskriften Populär arkeologi, sveriges enda populärvetenskapliga magasin för arkeologi, hejjar dock till ganska allmän förvåning och uppgivenhet på Enström.

Av mer positiva händelser under början av 2008 kan arkeologiseminariet i Blankaholm som dragits igång av min bloggkollega Michael Dahlin nämnas. En mycket lyckad träff med proffsarkeologer och amatörarkeologer, intressanta föredrag, trevliga människor, god mat med mera. Succén komer att upprepas i slutet av februari 2009.

I maj höll jag mitt årliga föredrag för Söderåkra hembygdsgille. Denna gång besöktes fornlämningsmiljön i Kabbetorp halvannan mil söder om Bergkvara. Här finns ett flertal fornlämningar framför allt från bronsålder. Det var en trevlig och vacker dag. Jag passade också på att agna mig åt en del samarbeten jag har med hembygdsföreningarna nere i södra Möre. Jag kan passa på att framföra mitt varma tack till Östen, Arvid, Kurt, Lars och Liselotte för ert stora angagemang, er hjälp och välvillighet, intresse och vänskap. Ni gör tillvaron för en "excilakademiker" betydligt ljusare än den annars skulle ha varit.

Jag kunde vidare rapportera om en del utgrävningar på Öland, en inventering med magnetometer och georadar i den försvunna Blekinge-staden Avaskär (tyvärr med lite diffusa resultat) och sist under året om spännande fynd från Möres gamla kärnbygder kring Hossmo, söder om kalmar. Jag har också berättat om det stora bråket i Torsås, där bl a arkeologiska intressen kom ivägen för ett byggprojekt, vilket retade upp många ortsbor. Frågan om vad arkeologin har för relevans i samhället trängde sig på. I Torsås-fallet var länsstyrelsen hård i sin bedömning. Inte ens en mil öster om Torsås har jag själv gjort inventeringsfynd av några boplatslokaler med avfall från redskapstillverkning i form av slagen flinta, små redskap och någon stenyxa med mera. Över några av dessa loklaer ska det nu grävas ner VA-ledningar. Det tyckte samma länsstyrelse var fullständigt irrelevant och beslutade att inga åtgärder skulle vidtagas för att dokumentera och säkra kunskap i ett område där nästan ingen arkeologisk verksamhet alls tidigare förekommit. En fråga jag kanske kommer att återkomma till.

På det hela taget har 2008 varit lite av ett mellanår för mig. Låg verksamhet på inventerarfronten medförde ytterst få fynd som kunnat berika kunskaperna om Kalmarsundsregionens förhistoria eller historia. Bland en del projektideer jag har gick det trögt, en del fick skrotas medan andra står och stampar. Kanske det är omöjligt att bedriva arkeologi i liten skala i Kalmar län, men med en (forn)dåres envishet kommer jag att kämpa vidare. Kanske en vacker dag blir det omöjliga möjligt! Än vet ingen vilka resultat jag kan pränta i nyårskrönikan 2009. Eller 2010. Eller 2040.

Ja det var lite kort om lite smått och gott. Nu vill jag bara till sist säga tack till alla som läser min enkla lilla blogg, kända och okända. Fortsätt gärna med det. Och så förståss ett GOTT NYTT 2009!

Månadens vykort, del 5. Kalmar tomtekort

För alla deltiologer (fint ord för vykortssamlare) så är begreppet tomtekort välkänt, men troligen inte för en bredare allmänhet, även om namnet väl säger en hel del. Nu när julen är här så är det ju dock extra lämpligt att reda ut detta.

Tomtekort var tecknade motiv från svenska städer med tomtar på. Dessa gavs ut under jularna och var som populärast åren 1908-1910. I samlarkretsar är sådana kort ganska eftertraktade och förhållandevis ovanliga. De gavs ju bara ut under jularna och många har säkert kastats bort. Det var i och för sig populärt att samla topografiska vykort, men tomtekorten räknades sannolikt inte som "riktiga" vykort då de inte var fotografiska. Dessutom låg deras popularitet efter den stora vykotrtsbomen åren efter sekelskiftet 1900.

Det kort jag presenterar här föreställer som synes Kalmar slott med tomtar springande över isen på slottsfjärden. De verkar skrämda av något, kanske de har sett slottsspöket? Kortet postades i Kalmar den 22 december 1908, alltså för ganska exakt 100 år sedan. Mottagaren bodde i Norge. Kortet såldes av Appeltoffts bokhandel, som under många år var något av en institution i Kalmar men som lades ner för bara några år sedan. Hur många olika varianter på tomtekort det finns bara från Kalmar har jag ingen aning om. Jag känner till fyra olika motiv. Men t ex från Karlskrona finns över 20 kända varianter. Så säkert finns betydligt fler Kalmar-varianter också.

Med detta lilla inlägg så vill jag önska alla läsare av Ahimkar, förbisläntrare i allmänhet och reguljärer i synnerhet, en RIKTIGT GOD JUL!

Hossmo - äntligen några belägg

Hossmo har länge stått i centrum för diskussionen om yngre järnålder och tidig medeltid i Möreområdet. Den märkliga kyrkan uppmärksammads tidigt och fynd av så kallade Eskilstunakistor i samband med en renovering gav platsen en aura av maktpol under den äldre medeltiden. Stenkistorna antas ha stått utanför en träkyrka från 1000-talets senare del. Dendrodateringar (dateringar med hjälp av årsringar på trä) kunde senare tidfästa den äldsta stenkyrkan till omkring 1120. En ombyggnad av kyrkan då den försågs med en ovanvåning kunde med samma metod dateras till ca 1240. Man har generellt antagit att de äldre skedena i kyrkans historia varit knutna till kungamakten. Ortnamnsforskningen med de främsta bidragen av Lars Hellberg (1979) och Per Vikstrand (1993) är kanske de främsta anledningarna till Hossmos antagna särställning. I namnet spåras ett äldre *husa(r), som skulle beteckna en centralortsfunktion under vendel- och vikingatid. Senare, kanske under tidig medeltid eller ungefär då den första träkyrkan byggdes, omvandlades den gamla husaorten till ett kungligt förvaltningsgods, en husaby. Runt om Hossmo finns även andra ortnamn som anses styrka hypotesen som t ex Rinkaby (knutet till en militär funktion, hirden), Smedby (smedens by), Tingby (tingsplatsen), Styrsö (förleden, ett äldre Styrir skulle betyda "skeppshövding") med flera.

De konkreta beläggen har emellertid varit knapphändiga för det centralortskomplex man har velat se. Man har pekat på de rika gravarna kring Harby längre upp för Ljungbyån, men det är flera kilometer mellan Hossmo och dessa gravfält. Ett samband är kanske troligt men dess karraktär är oklar. På senare år har även Ljungby, centrum i grannsocknen, fått större uppmärksamhet. Här finns spåren av ett storgods från åtminstone sen vikingatid, manifesterat med en runsten och en stenkyrka som har varit mycket lik den i Hossmo och troligen uppförd vid samma tid. I slutet av 90-talet grävdes det för den nya E 22 och härvid framkom resterna av ett hantverksområde daterat till vendeltid, ca 5/6oo - 700-talen. Spår av järnhantering, degelfragment, textil- och benhantverk, reparering av båtar och glaspärletillverkning dokumenterades. Dessa fynd har naturligtvis stärkt bilden av området kring Hossmo som en betydelsefull plats. Man kan tänka sig att det rört sig om ett hantverksområde kontrollerat från en storgård. Några spår av en elitär miljö kunde dock inte återfinnas i samband med E 22-grävningen.

Nu är en vidare utbyggnad av E 22 aktuell och Kalmar läns museum har i år utfört en arkeologisk utredning väster om, och helt nära, området där hantverksspåren återfanns (se bild ovan). Och äntligen blev det bingo! Sökschaktningar avslöjade ett område med härdar, stolphål och kulturlager. På samma plats gav en metalldetektorinventering tre högintressanta fynd. Det rör sig om två förgyllda och med djurornamentik försedda bronsbleck från vendeltid (preliminärt daterade till ca 700-770 e Kr) och ett troligen tidigmedeltida bältebeslag av brons. De vendeltida bronsblecken var av hög kvalite och är tämligen sällsynta föremål som hör hemma i en högre status / aristokratisk miljö. Kan det vara den vendeltida storgården eller till och med hallen man är på spåren? Ja fortsatta undersökningar får utvisa detta, för sådan lär det bli om marken ska exploateras. Metalldetekteringen gav även en del andra fynd, bl a några bronssmältor och ej specificerarade fynd från senmedeltid och senare (Länk till den arkeologiska rapporten, med fler bilder HÄR).

Ett av de förgyllda bronsblecken, preliminärt bestämt till vendeltidens stil D, vilken dateras till omkring eller något före 700-770 e Kr. (Foto tillhör Kalmar läns museum).

Detta är inte allt. Även miljön kring kyrkan har fått lite nytt ljus kastat över sig. En utvidgning av kyrkogården föregicks av en arkeologisk undersökning (rapport HÄR ). Tyvärr medförde bl a en krånglig ärendehantering att en hel del viktig dokumentation förlorades och att analyser som t ex C 14-dateringarna inte utförts. Undersökningen påvisade hur som hellst ett 2 meter brett och 0,3-0,5 meter djupt "dike" som tolkats som en vallgrav. Denna följde kyrkogården i öst-västlig riktning och vek i det västra hörnet av mot norr. Det kan därför antas att vallgraven har omgärdat den äldre kyrkan eller möjligen en profan anläggning, kanske en storgård, kanske husabyn? Flera fynd påträffades i vallgraven, men deras läge i förhållande till lagerföljden angavs inte. Ingenting var äldre än tidig medeltid och man har därför antagit att vallgraven anlgts vid denna tid (ca 1000-1100/1200-tal). Man bör dock kanske inte helt utesluta att vallgraven kan ha byggts senare under medeltiden. Fynden från vallgraven bestod av rikligt med djurben och några keramikskärvor av äldre svartgods (en typ som kallas kugeltopfkeramik). Andra fynd i området var bl a en del av en piksporre och en armborstpil, samt en bronssmälta och järnslagg. Undersökningen påvisade även andra anläggningar av vilka resterna av en blästerugn för järnframställning främst bör nämnas.

Hossmo kyrka med den nya delen av kyrkogården i förgrunden (foto förf.).

Hossmo är en av mina favoritplatser i världen. Jag ägnade området uppmärksamhet såväl i en D-uppsats i förhistorisk arkeologi som i magisteruppsatsen i medeltidsarkeologi. Därför är dessa fynd, som otvivelaktigt stärker och fördjupar bilden av Hossmo som någon form av regionalt centrum under yngre järnålder och äldre medeltid, lite extra spännande och roliga att rapportera om. Men än återstår mycket att göra och många frågor att reda ut. Jag hoppas mycket att fortsatta undersökningar ska ge bättre kunskap.

Om yngre järnålder i Voxtorpstrakten

Som jag redan i ett tidigare inlägg skrev håller jag på att skriva en artikel om yngre järnålder och medeltid i Voxtorp socken till Södermöre hembygdsförenings årsbok som kommer ut under våren 2009. Nu är kapitlet om yngre järnålder klart i manusform. Jag lägger ut texten här nedan för alla intresserade att ta del av den.

Nu hyser jag också en from förhoppning om att åtminstone några av er ska vilja kommentera texten. Vad är bra och framför allt vad är dåligt? Vilka brister hittar ni? Jag vill ha massor med konstruktiv kritik! Kommentera! Kommenter! Kommentera!

Läs och njut(??):

----------------------------------------------------

Yngre järnålder

Övergången mellan äldre och yngre järnålder innebar begynnelsen till en omvälvande förändring. Denna förändring anser man tog sin början kring 600 e Kr. Arkeologiska undersökningar har visat att den äldre järnålderns ensamgårdar och små gårdsgrupper med tillhörande gravfält överges vid den här tiden. I stället sker en koncentration av bebyggelsen till de centrala bygderna längs kustslätten. Senast under vikingatid (ca 750-1050 e Kr) har så bybildningen ägt rum och bebyggelsen har fått en lokalisering i landskapet som vi till större delen än idag känner igen. De främsta vittnesbörden om detta är gravfälten av yngre järnålderstyp och ortnamn med ändelserna –by och –lösa. Naturligtvis finns det alltid platser som faller utanför ramarna, som uppvisar en annorlunda utveckling. Men för de centrala delarna av Södermöre torde den skisserade bilden äga giltighet, även om någon bebyggelse frän yngre järnålder aldrig har undersökts arkeologiskt i området.

Vad som låg bakom förändringarna är oklart. Det är därför inte heller möjligt att säkert fastställa vilka personer/samhällsgrupper som varit initiativtagare eller hur förloppet (eller förloppen) i detalj sett ut. Man har pekat på förändringar och nyheter inom jordbruket med en ny organisation och bättre redskap. Tvivelsutan är detta en viktig förutsättning. Men svaret på varför förändringarna iscensatts ligger snarare i frågan om vem som ville ha dem och varför. Vem behöver egentligen en by? Hur introduceras nya innovationer inom t ex jordbruket, var och av vem? Svaret på de frågorna låter sig inte med lätthet fångas. Emellertid är det antagligt att förändringarna hänger samman med uppkomsten av en ny aristokrati som kontrollerade lokalsamhället med utgångspunkt från storgården. Här har de nya innovationerna och omstruktureringarna inom jordbruket varit förutsättningar för att bära upp storgårdsdomänen och därmed aristokratins inflytande och position. Perioden uppvisar också tydliga tecken på kraftigt ökade sociala skillnader. Klyftan mellan samhällsklasserna växte.

I Voxtorp socken finns inte många lämningar från yngre järnålder. Dock måste man i det kraftigt uppodlade landskapet räkna med att bortodlingen av fornlämningar kan vara betydande. Det bevisas också av äldre uppteckningar. Således finns inte många gravfält från yngre järnålder bevarade. Det största, Igelösa åsar, ligger symtomatiskt nog på mark som i äldre lantmäteriakter betecknats som odugligt för odling. Ortnamnen och fornlämningarna visar ganska tydligt att de stora byarna Broby och Igelösa är de äldsta och dominerande bebyggelseenheterna i socknen. Alla kända lämningar från yngre järnålder i Voxtorp socken kommer från dessa byar. De övriga byarna i socknen, Bjursnäs, Nanntorp och Voxtorp är något senare etableringar (mer om det nedan).

Även om antalet fornlämningar och lösfynd från yngre järnålder är fåtaliga i socknen, så är informationen om det som finns för ovanlighetens skull ändå relativt fyllig. Till största delen beror det på att gravfältet Igelösa åsar till en del är arkeologiskt undersökt. Gravfältet som ursprungligen torde ha bestått av åtminstone ett par hundra gravar vittnar om att Igelösa redan under denna tid var en ganska stor by. 1961 undersöktes 45 anläggningar då Riksväg 15 (nu ’gamla E 22’) skulle rätas. Gravarna bestod av högar, runda stensättningar/små rösen, och treuddar. 23 gravar innehöll någon typ av fynd. De fynd som kunnat dateras är i stort sett alla från 900-talet. Undantagen är föremål som har en vidare datering, t ex 800-900-tal eller 900-1000-tal. Gravfältets huvudsakliga brukstid var således 900-talet. Dock, eftersom den 1961 nya vägsträckningen endast skar igenom gravfältets västra del, kan det inte uteslutas att andra delar av gravfältsområdet kan ha en något avvikande dateringsmässig tyngdpunkt.

De gravlagda var huvudsakligen i åldern mellan 20 – 40 år, några var lite äldre men bara ett barn kunde identifieras. Barn är ofta underrepresenterade på den yngre järnålderns gravfält, trots att barnadödligheten antagligen varit hög. Orsaken till detta är inte känd. Samtliga gravlagda var kremerade tillsammans med sina gravgåvor. Insamlingen av resterna från gravbålet har dock inte varit så noggrann och därför har inga ben som kunnat användas till könsbestämning blivit bevarade. Typerna av gravgåvor som säkert kunnat knytas till endera könet har emellertid kunnat användas för identifiering av män respektive kvinnor i många fall.

Smycken, detaljer till klädesdräkten och gravgåvor visar att många av de gravlagda har varit förhållandevis välbärgade. Föremålen är typiska för tiden och av ”massproducerat” slag, dvs föremålstyper som vi känner igen från stora delar av Skandinavien. T ex ovala spännbucklor, likarmades spännen, ringnålar, pärlor, knivar och nycklar. Med i graven följde ofta också djur. I Igelösa har häst, hund, svin, får/get och höna dokumenterats, med andra ord vad man kan förvänta sig som en komplett uppsättning djur på en vikingatida gård, med undantag av tamkatt och gås. Att begravas tillsammans med en häst anses ha varit uttryck för viss status. Två personer har fått vardera en häst med sig i graven och ytterligare en hade fått med sig en hästmundering (delar av betsel påträffades i graven). En person hade också begravts i en båt, vilket visas av en stor mängd båtnitar. Även detta anses vara tecken på hög status.

Gravarna visar alltså spår av rikedom och status, men inga tecken av direkt aristokratisk rang. Däremot finns gravar med få eller inga föremål i. Gravfältet tycks spegla ett bondesamhälle, men knappast ett jämnlikt sådant. Snarare får man tänka sig att vissa var förnämare ”storbönder” medan andra var ”normala bönder” och ytterligare andra var mer fattiga. Dessutom kan man räkna med att det har funnits egendomslösa och trälar som kanske inte alls hade tillträde till gravfältet. Möjligen var gravfältet huvudsakligen förbehållet dem med ärftlig rätt till jorden (odal).

Även i Broby finns ett gravfält (Raä 24) som troligen kan dateras till yngre järnålder. Det består av ett tiotal runda stensättningar, två skeppssättningar och två resta stenar och är uppbyggt kring ett röse av bronsålderstyp. Placeringen vid bronsåldersröset är intressant. Tradition och hänvisning till förfäder spelade antagligen en stor roll i den yngre järnålderns samhällen. Genom att anlägga gravfältet i anslutning till det äldre gravmonumentet kunde man hävda traditionens makt och rättfärdigande. Man har integrerat ett gammalt monument i sin egen tids sammanhang för att ge legitimitet, bekräfta, understryka, hävda eller göra anspråk på något. Man kan tänka sig att brobygravarna speglar någon form av en sådan strategi, men vad man haft för egentliga syften kan vi inte veta.

I Broby har även en silverskatt påträffats. Det skedde vid slutet av 1800-talet då man skulle ta bort ett stenröse på hemmanet Broby nr 1. Fyndet löstes in av Historiska museet i Stockholm. Det består av några silvertackor och 82 arabiska mynt, de flesta (92%) fragmentariska. Det yngsta myntet i fyndet präglades år 867 eller 868 e Kr. Det betyder att skatten inte kan ha lagts ner i jorden före denna tidpunkt. Kanske har det inte skett förrän framåt början av 900-talet om man tänker sig att mynten varit en tid i cirkulation för att sedan göra den långa färden till Kalmarsundskusten. De behöver inte heller ha lagts undan med en gång utan kan ha använts en tid i egenskap av sitt silvervärde innan de hamnade i jorden. Silverskatter, som spår av rikedom, används ofta som indikation på lokal aristokrati i anslutning till en storgård. Så kan också ha varit fallet i Broby, men det finns också anledning att iaktta försiktighet med sådana tolkningar.


Det är svårt att säga något mer generellt om ”hur det var” i bygden kring Voxtorp under den här perioden. Å ena sidan ser vi vad som skulle kunna betecknas som en ”vanlig” bondby i Igelösa. Beteckningen ”vanlig bondby” är dock inget hinder för att klasskillnader inom bebyggelseenheten har funnits och kan ha varit jämförelsevis stora. Gravarna på Igelösa åsar verkar bekräfta detta. Däremot finns inga belägg för någon ren aristokrati i Igelösa. Här framträder, å andra sidan, Broby istället som en möjlig kandidat till att ha hyst en storgård av ett mer aristokratiskt snitt. Beläggen för det är emellertid ganska vaga, men som vi ska se nedan så kan materialet från medeltiden ge visst stöd åt tanken.

Vad som har utgjort underlaget för mer välbeställda hushåll, om det så är storbönder eller aristokrater, kan man under rådande källäge inte mycket mer än spekulera kring. Storgårdsdrift, kanske baserad på trälar som arbetskraft, bör ha utgjort grunden. Till diskussionen kan också föras att flera forskare har pekat ut området kring Hagbyåns nedre lopp och mynning som platsen för en hamn- och mötesplats av något slag. Det skulle i så fall ha rört sig om en mindre handelsplats av mer lokal betydelse eller kanske en utskeppningshamn för varor. Åter igen måste det understrykas att konkreta belägg saknas. En indikation kan dock fyndet av en våg och en vikt från vikingatid, påträffade i Hagbytorp norr om Hagbyån vara. Om det har funnits ett hamnläge, utnyttjat och kontrollerat av befolkningen i byarna på ömse sidor av Hagbyån skulle det egentligen inte vara speciellt märkvärdigt utan snarare ganska naturligt. Att människorna längs kusten har haft hamnar för sina båtar, utgångspunkter för sjöresor, en plats att ta emot skepp och varor från andra områden likväl som för att utskeppa egna varor kan man förutsätta. Om man sedan också i större eller mindre omfattning utfört en eller annan handelstransaktion gör inte det att man måste se ett nytt Köpingsvik eller Birka. Snarare en plats som skapats av lokalsamhällets behov och intressen för kontakter med en nära och fjärran omvärld.

En bygd med byar och gårdar, framvuxen kring Hagbyån som ett strategiskt nav för dess möjligheter att upprätthålla ett utbytesnätverk med andra områden. En bygd som säkert varit baserad på jordbruk och boskapsskötsel i kombination med binäringar från hav och skog, men likväl där somliga kunnat skaffa ett ekonomiskt och socialt övertag, en särställning som i Broby kanske även fått aristokratiska former. Det är med dessa förutsättningar vi nu kan bege oss till nästa tidsperiod – medeltiden.

Månadens vykort nr 4, Karlskrona

Att skriva om snö en morgon medan regnet vräker ner känns lite märkligt. Men årets första snö har sedan några veckor kommit och försvunnit. I Månadens vykort ska jag visa en bild på den första snön för bortemot 100 år sedan i stället. I Karlskrona var det många som gladde saig, förmodligen mer än 2008, och gav sig ut för att åka kälke i den branta backen från Ronnebygatan ner mot Norra Kungsgatan. Ett företag som väl i dag skulle betraktas som både livsfarligt och olagligt.

Bilden torde vara från någon gång kring 1910. Vyn är postgången men tyvärr går det inte att läsa årtalet på stämplen. Av allt att döma måste det ha varit något av åren mellan 1910 och 1920.

Valfridsbo i Torsås och arkeologins relevans

Nog påminner det om upplägget för en såpa. Intriger och fövecklingar, politiskt spel, pengar, arga och upprörda känslor, beskyllningar till höger och vänster och så vidare och så vidare. Det handlar om ett planerat bostadsområde i Torsås som fått namnet Valfridsbo. Ett större lokalt förankrat byggföretag vill bygga ett bostadsområde vid en liten å som man ska bygga ut till en liten konstgjord sjö. Kommunpolitikerna jublar, folk i bygden vädrar morgonluft. Äntligen vill någon satsa på lilla Torsås, det talas om framtidsanda, om nya möjligheter, om utveckling och nytt hopp, ny lifskraft till bygden. Så vad är problemet? Jo: fornlämningar och fisk.

Tydligen finns det fisk i Applerumsån, och därför kan man inte hantera ån hur som helst enligt myndigheterna. Eftersom fisk nu inte tillhör mina kompetensområden så lämnar jag det därhän. Fornlämningar har jag lite mer koll på. Det är i första hand den stackars boplatsen Raä 186 (Torsås socken) som har kommit i kläm och lett till stopp av bygget under tämligen bråkiga former. Det har schaktats och dumpmassor har lagts på boplatsen och på ett par stensättningar (gravar) i närheten. Länsstyrelsen följer byggstopp med polisanmälan, byggherre varslar 30 anstälda om uppsägning pga detta och bygget läggs på is som det verkar. Följden blir att Raä 186 med kompisar nu dragit på sig byggherres, kommunpolitikers och inte minst folk i allmänhets stora vrede. "Ska lite stenflisor få hindra framåtandan och utvecklingen, ska Torsås utarmas på grund av myndigheternas oresonliga krav, det är ju för j¤#*igt"! En artikel med påföljande kommentarer i tidningen Barometern ger en bra bild av hur debatten går.

Jag ser ett antal problem i denna ganska olustiga och för folk utanför Torsåsregionen antagligen totalt ointressanta soppa. Men var sagda soppa kokas spelar mindre roll. Det är de generella följderna som är problemet. När fornlämningar kommer i kläm skapar det ofta irritation dels hos exploatörer som förlorar tid och pengar, dels hos "folk i bygden" som ser det som just ett hot mot den lokala/regionala utvecklingen. Det skapar en stämning av myndighetsförakt och en ilska mot att sådant som betraktas som oviktigt -"stenbitar och krukskärvor"- ska få förstöra det som bygden så väl behöver (fler hus, ålderdomshem, en ny fotbollsplan....). Stämningar inte allt för sällan underblåsta av (lokala) media.

För oss som på olika sätt och på olika nivåer jobbar med kulturmiljön är det naturligtvis ett problem därför att det ger oss dåligt rykte. Vi som försöker förmedla kunskap om det förflutna hamnar i motvind. Men samtidigt understryker det hur oerhört viktigt (ur ett kulturmiljöperspektiv) det är med förmedling och att sätta våra resultat i ett sammanhang. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: förmedling är den enda vägen att ge kunskap och kunskap är den enda vägen för att skapa en förståelse för arkeologi och historia och i slutändan kanske också en positivare inställning.

I just den här aktuella situationen rasas det nu för fullt mot länsstyrelsen. Men vad vad varken media eller arga debattörer tar upp är att länsstyrelsen har en lagstiftning att följa. I den står klart och tydligt att man inte får täcka över fornlämningar (eller gräva bort dem eller skada dem på annat sätt) utan tillstånd och föregående dokumentation, dvs arkeologisk utgrävning. Om myndighetrna helt plötsligt skulle börja bryta mot lagen skulle det samhälle vi lever i, trots allt ett ganska bra samhälle, rasa samman. I stället för demokrati får vi anarki.

"Och så var det fornlämningarna. Milda makter säger jag. Hur många har känt till dessa och varför har dessa plötsligt blivit så intressanta? Är dom så värdefulla så dom kan stoppa hela byggprojektet? Lägg av! ...till sist kommer förnuftet att segra. En sak vet jag, du [exploatören] har det flesta i byggden bakom dej". Så står det i en kommentar till en i raden av artiklar som lokalpressen publicerat. Ja varför är det viktigt med fornlämningar då? En komplicerad fråga som alla arkeologer nog har grubblat över mer än en gång. I ett större perspektiv, jämfört med vård och skolor och allt det där grundläggande som samhället behöver är fornlämingar kanske inte så viktiga. Men ändå kan studiet av det förflutna ha sina poänger. En av de viktigare i mitt tycke är tidsperspektivet. Vi lever i ett samhälle där de beslut som fattas ofta är ganska kortsiktiga. Vi är underkastade ett medieklimat där bara nuet räknas och där allt som är äldre än förra månaden är förlegat och ute. Studiet av förhistorien ger ett tidsperspektiv, lär oss att det finns ett tidsdjup fyllt av mänskligt liv, komplext och nyansrikt. 1000 år, så långt är det till det vi kallar förhistorien, kan kännas oerhört länge men är trots allt inte så många mansåldrar bort. I vår tid behövs tidsperspektivet. För om vi inte kan föreställa oss männsiskans tidsdjup bakåt, hur ska vi då kunna föreställa oss en framtid om hundra, om femhundra eller om tusen år? Och det är milt uttrykt hög tid att vi börjar fundera över det och överger kortsiktigheten om vi vill att våra barn och barnbarn och deras barn och barnbarn ska ha en någorlunda dräglig värld att leva i.

En andra poäng handlar om det förflutna som ett slags "kollektivt minne". Det kan ju låta lite flummigt och kvasiintelektuellt, men vad skulle DU vara utan ditt personliga minne? Utan livserfarenhet? Poängen är att spåren och kunskapen om det förflutna bör hanteras med varsamhet, respekt och framför allt ansvar. Motsatsen skulle vara att utsätta det "kollektiva minnet" för godtycklighet, kortsiktighet och oemotsagt missbruk. Något som jag ser som djupt olyckligt.

En tredje poång är att arkeologi helt enkelt är kul och spännande. I själva verket är det nog just de två begreppen, "kul" och "spännande" som för de flesta intresserade berättigar arkeologins existens. I förlängningen kan man undra varför exploatörer och politiker så ofta envisas med att bara enkelspårigt se arkeologin som ett hinder. Varför inte i stället utnyttja den i sina framstegsplaner? Skulle inte det faktum att Valfridsbo, om det byggs, blir uppfört på lämningarna av en många tusen år äldre bosättning i stället för att betraktas som ett irritationsmoment kunna ge en extra dimension, bli en resurs. "Byggt på forntida grund". Jag tror att det finns en och annan som skulle se det som lite extra attraktivt att ha det tidsperspektivet när man väljer boende. I stället för att gnälla kan man göra något positivt av saken?

I det specifika fallet med Valfridsbo kan man också tillägga till frågan om varför just dessa fornlämningar blivit så viktiga just nu att kunskapen om Torsåsområdets äldre historia (forntid och medeltid) är så liten att den knappt finns. Det betyder att varje förhisorisk lämning ger helt ny kunskap, kunskap som inte funnits förut. Och om man nu försöker vara lite positiv så vore det väl utmärkt om Torsåsborna fick lära sig lite mer om sin historia, vara med och bryta ny kunskapsmark. Dessa Torsåsbor som ju uppenbarligen är så stolta över sitt samhälle och så måna om dess framtid och attraktivitet.

Yngre järnålder vid Vassmolösa

Den yngre järnåldern är ganska svårfångad i Möre, lämningar från denna tid berörs ytterst sällan i samband med arkeologiska undersökningar. Kunskaperna om perioden är därför inte heller så stora.

Genom den nya arkeologisatsningen på Kalmar läns museums hemsida, där man kan få tillgång till digitala rapporter hittade jag dock ett för mig tidigare helt okänt exempel på lämningar från just yngre järnålder. Det gäller en grävning (förundersökning) som länsmuseet genomförde inför tänkt exploatering vid en gård i Vassmolösa. Jag berättade redan i ett tidigare inlägg lite om Vassmolösas historia. Nu kan berättelsen alltså kompletteras med lite ny information.

I Vassmolösa ligger Möres största gravfält (Raä 48) med 140 synliga anläggningar. Det kan dateras till yngre järnålder dels för att gravformerna är de samma som på andra gravfält från samma tid, dels för att en grav har undersökts med fynd av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Kol och brända ben visar att det har rört sig om en brandgrav. Den undersökning jag ämnar lyfta fram utfördes i nära anslutning till gravfältet.

Sökschaktningar resulterade i fynden av ett antal anläggningar i form av stolphå, odefinierade gropar och ett grophus. Grophuset syntes som en troligen oval (hela anläggningen kunde inte dokumenteras) mörkfärgning med fet jord. En provruta gav fynd av brända och obrända benfragment, kermikskärvor av ett kärl som troligen har varit en enklare bägare för hushållsbruk (son bör dateras till yngre järnålder), samt järnslagg, bl a smidesslagg. I en av de odefinierade groparna påträffades också smidesslagg.

Hur platsen ska tolkas är inte helt säkert, men troligen rör det sig om utkanten av en boplats, kanske ett verkstadsområde eller liknande. Smidesslaggen antyder att det kan ha funnits en smedja på platsen, en del av stolphålen skulle kunna vara från en sådan. Dock behövs utvidgade undersökningar för att se om stolphålen representerar några rekonstruerbara byggnader. För mig ligger det nära till hands att se lämningarna som utkanten av föregångaren till Vassmolösa by, eller det äldsta Vassmolösa om man så vill. Man kan kanske tänka sig en by med ett antal gårdar, i dess utkant fanns ett hantverksområde med en smedja som hörde till byn eller någon av dess gårdar. Här, på en höjd fanns också byns gravfält. Utanför fanns byns odlingsmark.

Historiskt kartöverlägg (detalj) med undersökningsområdet markerat, bebyggelsen i norra delen av Vassmolösa by syns med åkermarken närmast bebyggelsen, därutanför ängs och betesmarker m m (Ur: schulze 2006 - se nedan).

Källa:

Schulze, H. 2006. Vassmolösa 1:3 - kycklingstall på en boplats. Fornlämning RAÄ 48 samt oregistrerad, Vassmolösa 1:3, Ljungby sn, Kalmar kn, Småland. Arkeologisk förundersökning 2000. Nationella rapportprojektet 2006. Kalmar läns museum. Kalmar.

Kunskapsguld från Länsmuseet

Slutrepliken i Bröderna Lejonhjärta kommer plötsligt för mig, "jag ser ljuset, jag ser ljuset". För jag har sett ett ljus i höstmörkret och det är Kalmar läns museum som har tänt det. Länsmuseets hemsida var för en arkeolog eller arkeologiintresserad länge tämligen tråkig. Sedan, kring början av 2000-talet lade de ut några rapporter, med de från det stora grävprojektet då väg E 22 bygdes om i spetsen. Sedan hände just ingenting, informationen började nästa får fornminnesstatus i sig själv (lagens definition på en fornlämning är ju att den ska vara en lämning av äldre tiders bruk och varaktigt övergiven).

Nu har man dock till all lycka påbörjat en större satsning på en levande arkeologiavdelning på hemsidan, med just sådana ingredienser som jag så länge har önskat mig och som de flesta länsmusei-grannar till Kalmar redan har: nämligen information om pågående grävningar och rapporter från avslutade dito som nedladdningsbara pdf-filer. Just nu finns en redogörelse för en nyligen utgrävd stenåldersboplats på Öland samt rapportmaterial från Kalmar och Borgholms kommuner att titta på och glädjas åt. Om du vill kommar till sidan kan du KLICKA HÄR .

Länsmuseet har länge varit en föregångara när det gäller förmedling till barna och skolungdom. Nu visar man att man även tar den vuxna publiken på allvar. Insatsen med att tillgängliggöra information om den arkeologiska verksamheten är verkligen lovvärd och viktig på flera sätt. Dels för att kunskapen nu kan nå till dem den egentligen måste vara avsedd för, dvs allmänheten, alla som vill ta del av förhistorien och historien, vare sig det är en professor i arkeologi eller gamla tant Berta i Hulekvill. Dels för att förmedling av kunskap naturligtvis är det enda sättet att nå ut med resultat och forskning och därigenom det enda sättet att skapa förståelse och intresse för det förflutna och dess lämningar. Ofta har exploatörer idag en förmåga att altid bli så överrumplade när de upptäcker att det finns fornlämningar "i vägen", det blir fördyrande och jobbigt och det knorras och det gråts ut i media, mörka blickar utbyts och händer knyts i fickorna. Men med förmedling av kunskap kan man, som sagt, kanske nå fram till förståelse, intresse och acceptans. Kanske arkeologin kan bli en naturlig del av den process som ett exploateringsarbete, ett bygge eller vad det nu är, innebär. Kanske man till och med kan komma ifrån de sura kommentarerna i stil med "vad ska ni med alla grejer till" och "det finns böcker, läs dem om ni vill veta hur det var förr".

I väntan på dessa eventuella, ännu sannolikt ganska fjärran, framtidsutsikter, tycker jag att alla som intresserar sig för forntiden i Kalmar län ska göra ett besök på länsmuseets hemsida, för det är den väl värd!

Månadens vykort, nr 3 - Torsås marknad

Tänk er en helt vanlig dag, en helt vanlig höst-fredag en helt vanlig oktober. Begrunda nu att alla skolor i hela kommunen är stängda. Eller att en stor det av kommunens invånare är lediga från sina jobb. Tänk er ett litet sömnigt samhälle med några tusen invånare som en dag fylls till bristningsgränsen med människor. Människor som väller fram från alla håll och kanter. Busslast efter busslast tumlar ut i horder, folk går omkring överallt och trängs och bökar, trafiken är ett enda stort kaos. Att ta sig igenom samhället, som i normala fall är ett företag avklarat på några minuter, är denna dag ett hopplöst mål. ”Byn var så liten att den tog slut innan man ens hunnit halvvägs” var det nån som sa en gång, men denna dag kan man nästan förnimma storstadspuls. Vad är det då som händer? Är det kungabesök? Har Britney Spears tvingats nödlanda på byns fotbollsplan? Har Sverige fått ett OS? Nej, det är bara Torsås Nationaldag – eller Torsås marknad som det egentligen heter.

Den sista fredagen i oktober har det varit marknad i Torsås så länge jag kan minnas. Och i skolåren var det en bra dag, för det var faktiskt ledigt från skolan den dagen bara för marknadens skull. Nu för tiden märks väl inte det så tydligt eftersom dagen är en del av höstlovet. Men marknaden i Torsås har inte bara funnits så länge som jag kan minnas, utan långt före det. Hur länge vet jag inte, men den har i vart fall funnits så länge som det funnits vykort och säkert bra mycket längre. Från början var det huvudsakligen en kreatursmarknad som hölls på Torsås torg, den gamla byns centrum (idag busstorget). Men marknaden expanderade med tiden i takt med att graden av ”krimskrams” ökade och idag består den av 2,5 kilometer marknadsstånd och hade senast 25000 besökare, hur man nu lyckades räkna ut det.

Det äldsta vykort jag känner till från marknaden är från början av 1900-talet, kanske taget några år före 1910. Det kort jag presenterar här är lite yngre, taget på en regnig upplaga av marknaden troligen på 1920-talet. Kortet ingår i en serie bilder från Torsås, varav minst tre med motiv från denna marknad i olika vinklar. De är inte förlagskort, men vem som tagit dem eller vem som salufört dem är mig obekant. Kanske det är någon lokal fotoateljé som ligger bakom? Den här bilden är tagen från möbelaffärens tak mot sydöst med Allfargatan och torget i förgrunden. Bakom torget syns Brogårdsgatan och till höger om den skymtar Karlskronavägen. Torget ligger alltså i en korsning. Den historiska byn Torsås låg öster och sydöst om torget, längs Brogårdsgatan och Allfargatan. En stor del av det som är Torsås samhälle öster om torget idag var tidigare byns åkermarker. Här växte också flera industrier upp, som ångsågen och det kortlivade glasbruket. Samhällets östra del kom även att korsas av järnvägen, som nu sedan länge är försvunnen. Åt väster fanns ett område med åker och ängsmark innan man kom fram till kyrkan, som låg lite avskiljd från byn i kanten av prästgårdens ägor (som gränsade mot Torsås bys ägor). Allfargatan passerade då bakom kyrkan och prästgården, istället för som idag framför.

Förenklad kartskiss över Torsås så som det såg ut på storskifteskartan från 1840. De prickade områdena är åkermark, fyrkanter är bebyggelse. (Klicka på bilden för att se den större).

Torsås kyrka byggdes under 1200-talet. Den medeltida kyrkan var en liten hög kyrka med tjocka murar. Det anses troligt att den har haft två våningar, en kyrkovåning och en ovanvåning med oklar funktion. Några säkra belägg för ovanvåningen finns dock inte, men många Mörekyrkor hade flera våningar. Torsås by är känd i skriftliga källor sedan 1507 då et brev är daterat här. I byn redovisas sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn är uppenbarligen belägen mitt i socknens äldsta kärnbygd, det styrks av ortnamnen kring Torsås. Men ytterst lite är känt om bygdens äldre historia, fornlämningar och fynd från järnålder och framåt är mycket fåtaliga. I princip är några enstaka stensättningar och kyrkan det enda material som finns att tillgå, förutom ortnamnen. Namnet Torsås betyder naturligtvis Tors ås, där Tor syftar på guden Tor. Men om det är ett ursprungligt bebyggelsenamn eller om det ursprungligen är namnet på den ås som förr löpte från Torsås och flera kilometer åt öster (men som det idag bara finns små rester kvar av) eller om det till och med döljer en äldre kultplats är okänt. Det finns inte heller några spår av storgårdar i området, men kyrkans avskilda läge kan möjligen tyda på att en sådan har funnits under tidig medeltid och att kyrkan byggdes i anslutning till denna. Prästgården skulle då kunna vara resterna av en äldre storgårdsdomän. Men det är en hypotes som det återstår att bevisa.

Personligen kan jag sörja något att inte vara nere i Torsåsbygden denna dag, inte för att marknaden lockar något vidare längre, men för att marknadsdagen i min familj betyder kroppkakor. Mums säger jag med aningen avundssjuka och går ut i köket för att steka lite Findus färdigpytt.

Grevens karta över Broby

Sedan 2004 har jag haft glädjen att årligen publicera en artikel i hembygdsboken Södermörekrönikan, som är en årsbok innehållandes stort och smått om socknarna i Södermöre (Arby, Halltorp, Hagby och Voxtorp). För närvarande står jag i startgroparna för att knåpa ihop en text om bebyggelseutvecklingen i Voxtorps socken som ska bli mitt bidrag till 2009 års upplaga. Inför detta arbeta har Södermöre hembygdsförenings frontfigur, den eminente Lars Larsson haft vänligheten att förse mig med en del intressant material. Däribland landade en CD-R-skiva i brevlådan idag med de äldsta kartorna från området.

1645 slöts en för Sverige tämligen lyckosam fred i Brömsebro på gränsen mellan Småland och Blekinge. Drottning Kristina var inte sen att belöna sin närmaste och mest btrodda män och på så vis fick rikskanslern Axel Oxenstierna ta emot hela Södermöre som grevskap i förläning. Centrum för detta grevskap blev Värnanäs i Halltorp socken. I strävan att få kontroll över grevskapet upprättades kartor över flera av byarna åren 1655/56 av sonen Johan Axelsson Oxenstierna. De ritades av lantmätaren Carl Larsson Bandtleer och samlades i en så kallad geometrisk jordebok som nu mera finns i Tidöarkivet som är en del av Riksarkivets samlingar. Kartorna finns således inte tillgängliga via Lantmäteriets hemsida där i övrigt så många av våra historiska kartor finns att beskåda (och köpa kopior av för den som så önskar, dock till en tämligen dyr penning).

Därför tänkte jag det kunde vara kul att presentera en av kartorna här. Kartan föreställer Broby, en av de största och äldsta byarna i Voxtorps socken. Broby är känt sedan 1300-talet och hyste bl a en huvudgård (belagd 1406). Intressant att notera är att Voxtorp kyrka inte som den borde ligger i Voxtorp by, utan en bit in på Brobys ägor. Det finns uppenbarligen ett nära samband mellan de båda byarna, där Voxtorp sannolikt är avgärda till Broby. Kyrkan, som dateras till ca 1240-tal är en rundkyrka och troligen en privat gårdskyrka, något som tyder på att huvudgården i Broby kan ha haft betydligt äldre anor än från tidigt 1400-tal. Denna problematik kommer att få en central plats i min artikel.


Kartan över Broby. (Klicka på bilden för att förstora den)

Byn är som synes belägen längs vägen ovanför kyrkan, med fyra hemman väster om vägen och två öster om. Lita avskiljt beläget norr därom ytterligare ett hemman. Längst ner i söder ligger prästgården som enligt den senare storskifteskartan (1770) hade del i Brobys marker. Längs i norr ligger Hagbyån och på andra sidan i Hagby socken ligger Holmskvarn. Någon närmare analys av kartmaterialet har jag inte gjort ännu, men det kan kanske finnas anledning att återkomma till kartorna senare.

Med magnetometer och georadar i Avaskär - vad hände sen

I januari i år skrev jag ett kort inlägg om en geofysisk prospektering med magnetometer och georadar i den nu "försvunna"medeltida blekingestaden Avaskär. Arbetet utfördes av Riksantikvarieämbetet och var beställt av länsstyrelsen i Blekinge. Resultaten som skulle ha publicerats tidigare i år har nu till slut dykt upp på sagda länsstyrelses hemsida i form av en rapport författad av Riksantikvarieämbetets personal. Rapporten är en pdf-fil och kan fritt hämtas HÄR.

Resultaten motsvarar inte direkt de förhoppningar som länsantikvarie Leif Stenholm uttryckte för media i början på året (kanske en delförklaring till varför det varit så tyst om projektet?). Undersökningarna utfördes på ömse sidor om vägen mellan Milasten och Kristianopel i anslutning till Avaskärs kapell, ett område (A) öster om vägen var 190x50 meter stort och två områden väster om vägen (B och C) var 50x13 respektive 50x8 meter stora. Tyngdpunkten av prospekteringarna låg på georadar som kompletterades med magentometer.


Avaskär idag med arkeologiska undersökningar och iakttagelser i rött. De prospekterade områdena ungefärligt utmärkta i svart. Klicka på bilden för att se den i större format. (Ur: Stenholm, L. 1984. Avaskär/Kristianopel. Medeltidsstaden 51, Riksantikvarieämbetet.).

Prospekteringarna resulterade i ett antal företeelser och spår av strukturer, "anomalier" på fackspråk. Flera av dem bedömdes som arkeologiskt intressanta, men det finns samtidigt ytterst få sammanhängande, lättolkade strukturer. Man kunde påvisa en del spår av bebyggelse och andra av människan avsatta anomalier. Men för att få klarhet i vad det egentligen är man ser krävs arkeologiska undersökningar. Dock finns i och med prospekteringskartorna möjlighet att göra små riktade provgrävningar som relativt enkelt kan ge svar. Ur antikvarisk synvinkel är materialet också värdefullt då det underlättar myndighetens bedömning och handläggning genom att visa var det kan vara värt att inrikta eventuella arkeologiska insater och vad som kan lågpriorteras eller prioritetras bort. (För mer detaljer, se rapporten på länken ovan).

Kunskapen om Avaskär är ganska begränsad. Det skriftliga materialet är sparsamt (äldsta belägget är från 1350) och de arkeologiska insatserna är få. En stensatt källare och några brunnar har dokumenterats. Staden har naturligtvis haft en kyrka, om vilken bara är känt att den haft ett rektangulärt långhus och kor med absid. En del gravar från kyrkogården har däremot undersökts. Staden bör ha haft ett rådhus, rådsmedlemmar är omtalade i skriftliga källor. Några andra källor antyder dessutom att det funnits någon typ av enklare befästning av trä, vilken anses ha legat väster om bron över Petriån. Fyndmaterialet ger inga snävare hållpunkter och är huvudsakligen senmedeltida. Det domineras av keramik, där yngre rödgods är den största kategorin. Staden anses grundad under senare hälften av 1200-talet eller det tidiga 1300-talet, men även det bygger på relativt vaga grunder. En del spår antyder ett utnyttjadnde av platsen som föregått staden. Som sagt, tämligen begränsade kunskaper. All ny information är därför av stort värde för kunskapsuppbygnaden. Prospekteringarna är ett steg på den vägen. Man får hoppas att fler steg kommer att tas.

Vad kan ni om medeltida föremål?

I dag tänkte jag be er i läsekretsen om lite hjälp. 1938 företog den i Kalmar-sammanhang välbekante Harald Åkerlund en utgrävning strax norr om Kläckeberga kyrka (norr om Kalmar). Undersökningen påvisade att en gårdsanläggning funnits här och att det är högst troligt att denna har samband med kyrkan. Åkerlund menade att gården varit i bruk under tidig medeltid. Platsen är högst intressant men en närmare redogörelse får anstå till längre fram.

Den bild ni ser här nedan visar de fynd som gjordes vid utgrävningen. Förvisso har jag en egen uppfattning och spontant ger föremålen mig ett intryck av att vara hög- / senmedeltida snarare än från äldre medeltid, måhända med något enstaka undantag. Eller vad säger ni? Alla med kunskaper om medeltida artefakter ombedes härmed att göra ett utlåtande! Vad är det vi ser? Hur ska det dateras? Gärna med referenser till litteratur om ni har sådana. All hjälp emottages med största tacksamhet!