Arkeolog - varför?

Och du som under titlars klang

din tiggarstav förgyllt vart år.

Men knappast har trots all din rang

en skilling till din bår

( C. M. Bellman - Så lunka vi så småningom)

Jag har slutligen nått fram till mitt hundrade inlägg här på Ahimkar. Och vad ska man ägna detta "jubileumsinlägg" åt? Tja, varför inte åt frågan om varför jag egentligen blev arkeolog? Varför sitter jag alls här och skriver idag? För de stora pengarna? Nej. För karriärsmöjligheterna? Definitivt inte. För de många arbetstillfällerna? Knappast. Så varför?

Låt oss ta det från början. Så långt minnet räcker. Det blir en färd tillbak till tiden kring mitten av 80-talet. Mitt stora intresse för tåg och bussar hade fått en allvarlig konkurrent i form av dinosarier. Jag tror det började med en liten bok inhandlad på marknad i Borensberg. Kanske var det 1984 eller 1985. Och jag lärde mig att dinosaurieskelett och fossiler var något som forskar grävde och hackade fram i jord och klippor. Så det var dinosaurier som gällde i några år, ända till jag hittade en gammal rostig tvåöring på skolgården i Bergkvara. Jag hade i samma veva läst en serie med Kalle Anka som myntsamlare och visste att gamla mynt kunde vara värdefulla. Min förhoppning grusades snart men ett intresse för gamla mynt var väckt. Och mynt är i högsta grad bärare av hisroria såväl i formen av ting som text som bilder. Mitt intresse styrdes över från dinosarier till människans historia och snart nog till arkeologin. Någon stans i tidigaste tonåringen började jag lite smått att traska runt på åkrarna för att hitta flinta. Jag gjorde några fynd och jag var fast för alltid. Arkeologin blev min ständiga följeslagare.

När det så var dags att välja riktning i livet var det aldrig tal om annat än att söka sig till högskolan för att skaffa en arkeologiutbildning. Sju års universitetsstudier blev det. Sju lyckliga, lyckliga år. En utbildning som för mig personligen varit oerhört berikande, men som karriär- och arbetsmarknadsmässigt i stort sett inte är värd någonting. Samhället investerade sju års utbildning i mig. Men sedan satte samma samhälle stopp. Att få ett jobb som arkeolog är ungefär lika enkelt som att bygga om en rostig gräsklippare till den första rymdfarkost som tar människan till Mars. Eller nåt. Så vad jag kan göra nu är att pyssla med arkeologin någon slags blygsam frilans i bästa fall eller som en utbildad amatör i sämsta fall. Men att driva arkeologi utanför de etablerade institutionerna bemösts oftast med hinder och misstänksamhet. En gång var det fint att vara filosogfie magister. Idag är det en titel som nämns nästan med förakt i rösten. Världen är allt en underlig plats. Underbar ja, men underlig. Och skrämmande ibland.

Så varför arkeologi? Varför envisas jag mot alla ods med att kämpa vidare? Det kan sammanfattas i tre punkter:

För att det är fascinerande.

För nyfikenheten

För att det är kul.

Arkeologi är fascinernade på många olika sätt. På ett känslomässigt plan för att kontakten med fornlämningar och föremål, platser och landskap väker en förnimmelse av det en gång levda. Och det hänger samman med nyfikenheten, att förvandla känslan till något mer praktiskt. Till kuskap. Till vetenskap. Nyfikenheten driver mig ständigt att söka svar på frågorna om hur det var för länge sedan. En ständig vilja att veta mer, att bryta ny kunskapsmark. Och att förmedla denna kusnakp. Tror jag att det är viktigt? Nja... Det är inte det som är poängen. Arkeologi är i jämförelse med det mesta som rör vårt samhälle och oss människor helt oviktigt. Vi gör det snarare för att vi har råd, för att vi kan och för att vi vill. Visst, jag tror att tidsperspektiv är oerhört viktigt och jag tror att arkeologin kan skapa ett sådant tidsperspektiv. Ett tidsperspektiv man skulle önska att de ledande krafterna i samhället hade. Politikerna. Media. Så sett kan arkeologin vara viktig. Problemet är bara att de som intresserar sig för arkeologi är så försvinnande få. De flesta klarar sig utmärkt genom livet utan att bry sig om det förflutna eller vägarna till att förstå det. Och så är det ju lite nördigt... inget för det eviga samlandet av status manifesterad i hur cool man är.

Men trots allt det där är det kul. Trots att det inte finns några jobb och ytterst begränsade karrirmöjligheter. Trots att man jobbar i ständig motvind. Trots att ytterst få ser någon samhällsrelevans i det som görs. Trots att den pågående elitiseringen och kommersialiseringen gör det allt svårare att få plats med sina aktiviteter. Trots att jag tycker att Bellmans ord skulle kunna vara en möjlig beskrivning av många arkeologers situation. Trots allt det och mycket mer så finns det som väger upp. Som fascinationen och nyfikenheten. Och de människor man möter på vägen, de som faktiskt uppskattar det man gör eller de som man möter i diskussionen. Och när man faktiskt kommer fram till ny kunskap. Det väger upp med råge och det är därför det är så förbaskat kul! Därför arkeologi!

Varför blev du arkeolog / intresserad av arkeologi?

Månadens vykort nr 7, Larmgatan i Kalmar

Staden på Kvarnholmen i Kalmar anlades vid mitten av 1600-talet sedan medeltidsstaden borta vid slottet blivit allt för omodern och svårförsvarad. Ett av stadens torg blev Larmtorget och här fanns bl a stadsvakten inkvarterad fram till början av 1800-talet. När järnvägen kom och stationen hamnade i närheten blev Larmtorget ett paradtorg. Förbi Larmtorget löper naturligt nog Larmgatan, en gata vars historia det verkar vara rejält svårt att hitta uppgifter om.

Vykortet ovan föreställer i vart fall just Larmgatan. I förgrunden ser man hörnet Larmgatan - Storgatan med Bröderna Carlssons klädeshandel och de typiska randiga markiser som verkar ha funnits överallt i stan på den tiden. Bilden är tagen kring sekeskiftet, poststämpeln visar att vykortet skickades 1903. Detta är ett av de bättre Kalmar-kort jag har sett. Bildens karaktär av ögonblicksskildring, ett fruset stycke vardag för mer än 100 år sedan gör den till ett underbart historiedokument. Man kan till och med ana hur vädret var den där dagen. De nerfällda markiserna vittnar om solsken och damerna som stretar över gatan med fladdrande kjolar, den ena av den håller även fast hatten på huvudet, berättar att det var blåsigt. De ser båda utt att bära på varsin kappsäck. Kanske de är på väg mot järnvägsstationen?

Kort och gott: gamla vykort när de är som bäst!

Söderåkra Hembygdsgille bloggar!

Nu har även Söderåkra Hembygdsgille gett sig ut i "bloggosfären". Det finns inte så många hembygdsföeningar som bloggar vad jag vet. Nu hoppas jag att denna blogg ska bli en någorlunda livaktig plats så att den fyller sin plats och funktion. Meningen är att kunskap ska kunna förmedlas. aktuella aktiviteter presenteras, aktuella ämnen lyftas fram för beskrivning och diskussion. Att hembygdsgillet har insett att det a) är viktigt med förmedling och b) att en blogg är ett utmärkt redskap för den som vill hänga med lite i tiden och nå ut till en presumtiv publik. Jag är stolt över "mina" gubbar (och gummor) i föreningen som visar att alla "hembygdsnissar" verkligen inte är några lätt förvirrade gråhåriga personer som samlar spinnrockar och räknar räfspinnar. Nej, här finns faktiskt vissioner, enagagemang och kunskap förenat i en vilja att ge hembygdsrörelsen en plats i samtiden och i framtiden. Och det tror jag inte är fel alls.

Kommer det att bli bra då? Jo det är klart det kommer - det är ju trots allt jag som är bloggens administratör! (Vilket betyder att det kommer att bli en del arkeologi på bloggen för alla som är intresserade av detta underbara ämne).

Men nog med ohämmad reklam: hur kommer man till bloggen?

Jo det gör man genom att klicka här eller genom att använda bloggens adress: http://soderakrahembygdsgille.blogspot.com . Mycket nöje!

Årets utomhusföreläsning och en gammal stöt

Så var den avklarade ännu en gång, min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra hembygdsgille. Gicke det bra? Svar: ja! Solen sken från en klarblå himmel så som den faktiskt har haft för vana att göra flera år i rad nu. Bara det gör ju sitt till för att hålla humöret uppe. Och det kom dessutom ca 30 åhörare, vilket är ett klart uppsving sen förra året. Jag när en misstanke om att det kan ha med Påbonäs borg att göra - medeltiden är trots allt en av de populäraste perioderna i svensk historia. Spridningen på publikens ålder var dessutom större i år än den har varit tidigare år. De yngsta deltagarna var barn nånstans runt sjuårsålderns gissar jag. De äldsta var så pass gamla att de fick ha stol med sig för att orka ta sig igenom föredraget.


Några av åhörarna lyssnar på vad jag har att berätta om Påbonäs borg (foto: Sven Petersson).

Jag fick ett klart intryck av att evenemanget uppskattades mycket av de flesta. Kanske det var lite svårt att hänga med i svängarna ibland, det kan bli ganska mycket information man hinner klämma in på knappt tre timmar. För de yngsta var jag glad att jag tagit med mig en påse med några flintbitar, för den påsen gjorde succe. Och en igenfylld källare på Påbonäs hade säkert blivit grundligt utgrävd om de fått hållas. Tänk vad kul det är med sten ändå! Jag minns att jag själv var en ivrig stensamlare som barn. Något som var till ohöljt förtret för min faster som en gång försökte tvätta mina byxor...

Om platserna, gravfältet i Påboda och Påbonäs borg ska jag berätta mer längre fram. Det är spännande platser.

Och så träffade jag på en riktigt gammal stöt. I en byggnad som tillhör hembygdsgiller fanns i en spis ett föremål registrerat som en rejält tilltagen mortelstöt. Och vilken mortelstöt sen! Riktigt häftig.


(Foto: förf.)

Nej, det är ju inte en mortelstöt som en och annan nog har insett av bilden. Det är en så kallad lårbensformig slipsten. Den användes för att slipa yxor på under det vi kallar stridsyxetid. Den har en datering till 2800 - 2300 f Kr! Så kan det gå, alla arkeologiska fynd görs inte i jorden. Men jag skulle bra gärna vilja veta var den har hittats.