Föredrag om medeltid i Torsåsbygden

Det börjar dra ihop sig för ett nytt föredrag. På lördag den 22 oktober klockan 10:00 för att vara exakt, håller jag ett föredrag i fritidsgåren på Torsskolan i Torsås. Det är hembygdsföreningarna i Torsås kommun som samarrangerar detta.

Temat är medeltid i Torsås kommun. Eller snarare med utgångspunkt i Torsås kommun. Några kommuner var inte ens påtänkta på medeltiden. Jag kommer att berätta och visa bilder och det kommer att handla både lite allmänt om medeltid och om hur medeltiden tedde sig i bygderna kring Torsås. Det finns förståss gränser för vad man hinner med på två timmar, så det blir lite olika exempel som får belysa olika problem, frågor och företeelser. Allt från vanliga bönder till riddare och kungar utlovas. Likaså med så mycket geografisk spridning inom området som jag förmår. Vi börjar på 500-talet och slutar på 1500-talet.

UPPDATERAT: (27 oktober 2011: läs om föredraget på Söderåkra Hembygdsgilles blogg).

Alla är hjärtligt välkomna!

Gettlinge gravfälts gåta uträknad eller felräknad?

Verkar det inte minsan som att Öland har fått sin egen Bob G Lind? Det är i alla fall den tanke som slår mig när jag med en uppgiven suck läser en artikeln i lokaltidningen Östrans nätupplaga betitlad "Har han löst gravfältets gåta" ( läs artikeln här).

Den glade hobbyforskaren Lars Almqvist har, rapporterar tidningen, ägnat de senaste sex åren åt att studera det strora gravfältet vid Gettlinge på södra Öland. Nu presenterar han sina resultat och naturligtvis vet han att han och ingen annan har rätt. Någon som hört det förut? Nåväl. Almqvist har ägnat mängder av tid åt att knata runt på gravfältet, inspekterat stenar, mätt, dokumenterat, grubblat och funderat. Resultatet av denna mät- och tankemöda är att Almqvist kommit fram till att stenarna och anläggningarna på gravfältet inte är slumpmässigt utplacerade, utan i stället efter flera lager med geometriska system. Dessa system är inte heller ett resultat av kluriga forntida ölänningar, utan förljer samma geometriska mönster som, enligt Almqvist, finns i Keopspyramiden. När man någon gång under bronsålder eller järnålder fick nys om denna geometri såg man det som en helig kunskap som kom från gudarna. Detta omsattes sedan i praktiken på gravfältet, menar Almqvist.

Denna typ av forskning har en tendens att dyka upp på olika håll världen över med jämna mellanrum. Presenterad av mer eller mindre förvirrade personer med mer eller mindre goda argument men alltid med samma orubbliga övertygelse. Och alltid lika omhuldade av media. De representarar allt som oftast i den mediala verkligheten en kamp mellan David och Goliat. Den lilla människans kamp mot de stora stygga akademikerna som med sina ohyggliga krav på källmaterialgrundade bevis, metod, stingens och källkritik vill lägga vetenskapens mörka täcke över mänskligheten.

Denna vilja att se matematiska system i allting har debatterats många gånger. Det mäts och det räknas. Det studras stjärnor och planeter, matematiska formler, geometriska system, solens olika tillstånd och så vidare. Och man vill så gärna få in detta i våra fornlämningar. Det räcker inte med att forntidens innvånare var människor som anda, som levde och älskade, som begravde och sörjde sina döda. Och då och då lät uppföra större monument över dem som hörde till samhällets övre strata, av diverse anledningar. Nej de var också astronomer och matematiker, representanter för förlorade civilisationer och förlorade kunskaper. Den akademiska forskningen ställer sig för det mesta kallsinnig till dessa hypoteser. Därför att de allt som oftatst är förknippade med stora källkritiska problem. Inga gravfält är helt slumpmässigt skapade, det är inte det som är problemet. Det är snarare när man försöker krångla till det bortom rimlighetens gränser som det blir fel. När man vill se sådant som inte finns. Hypoteserana brottas ofta med problem som att det saknas stenar för att det ska stämma. Då förklaras det med att de stenarna försvunnit genom åren. Eller så stämmer inte kronologin, då löser man det med att datera om hela härligheten ofta stick i stäv med de sakliga dateringar som det finns tillgång till. Båda dessa tilltag figurerar i fallet med Gettlinge. Det har försvunnit stenar och anläggningar som vetenskapligt sett placeras i olika tidsperioder får här en ny datering. De måste vara samtida!

Nu är det i all händelse inte mycket man kan göra åt dessa hypoteser, de kommer alltid att dyka upp. Och det står ju var och en fritt att tro på det de önskar. Så måste det vara i ett demokratiskt samhälle. Det enda vetenskapen kan och bör göra är att förklara varför man anser att hypoteserna är felaktiga. Egentigen är det inte hypoteserna i sig som irriterar mig så mycket. Dem kan man leva med. Snarare är det då den nonchalanta inställning man i media har till vetenskap i allmänhet och arkeologi och historia i synnerhet. Här gäller plötsligt inte de vanliga kraven på källkritik, saklig och korrekt rapportering. Det markerar väl kanske den ytterst perrifera roll som arkeologi har i samhället. Men det är likväl en dålig ursäkt. Jag minns t ex när Blekinges runor var på tapeten för nu ganska många år sedan. Det hade kommit ut en bok som hävdade att runorna var ett resultat av att en eller annan högkultur (jag minns inte vilken) hade sökt sig upp till Blekinges kuster och spritt skrivkonsten där. Det lyfts fram stort i blekingska medier. Så en dag tröttnade väl någon och skrev en insändare med det stillsamma påpekandet att man väl kunde fråga någon akedemisk arkeolog hur de såg på saken och rapportera om det i stället. Svaret rån tidningen var kort och brutalt. "Nej det tänker vi inte göra, det är inte lika roligt". Kommentarer torde vara överflödiga, uttalandet talar sitt tydliga språk ändå.