Har Populär Arkeologi fått stora snurren?

Enström, ständigt denne Enström. Visst är det tröttsamt och jag bloggar inte om det här för att det är kul eller för att det är vad arkeologi ska eller bör handla om. Jag tar mig an det här för att jag tycker att det är en skyldighet för alla som sysslar med någon form av vetenskap att göra sin röst hörd när källmaterial misstolkas och forsknig som namn och funktion missbrukas bortom det acceptabla. Det är en del av kunskapsförmedlingen, som i sin tur är ett av forskningens viktigaste uppdrag.

Ingen återkommande läsare av Ahimkar kan ha missat vad Enström är för en figur. Det är mannen som nyligen med stor stolthet och visst buller presenterade en bok där han lägger fram hypotesen att Kalmar hade en föregångare under yngre järnålder, en stad av ansenliga dimensioner som bar namnet Birka (Birka som beteckning för 'handelsstad'). Detta Kalmar-Birka skulle dessutom vara det Birka som Ansgar verkligen kom till och ett av Skandinaviens viktigaste centra. I närheten låg också det rätta Uppsala-templet och Ölands fornborgar var en enad försvarslinje till handelsplatsens beskydd. Men Enström har byggt sitt resonemnag på vantolkningar av källmaterialen och på en rad cirkelresonemang, vilket jag tidgare lyft fram i denna recension.

Fornminne utsatt för vantolkningar? En av de många gravarna runt Kalmar (Raä 7). Foto: förf.

Den här gången handlar det inte så mycket om Enströms skriverier som om tidskriften Populär Arkeologi, Sveriges enda populärvetenskapliga magasin om arkeologi. Jag har alltid sett Populär Arkeologi som en småtrevlig, hyfsat respektabel tidning och jag har inte haft någon mer påtaglig anledning att klaga på dess innehåll. Men när senaste numret damp ned i brevlådan i härom dagen var bland det första jag kunde notera en intervju med Enström. En helt vanlig intervju som presenterade Enströms bok och tankar i all korthet, rakt upp och ner, utan någon egentlig reflektion eller kritisk eftertanke. Utan att någonstans nämna att det kunde vara något kontroversiellt i detta ämne. Jag bläddrar vidare och finner en reklamruta för boken, där den beskrivs som en uppgörelse med den forskning som hävdar att Birka i Mälaren var ett viktigt centrum på vikingatiden och för kristnandeprocessen. Jag finner också att Populär Arkeologi faktiskt säljer boken i sin egen nätbokhandel där den tillsammans med andra böcker beskrivs som "...läsvärda böcker om arkeologi och historia...". Slutligen visar det sig att Populär Arkeologi också gör en recension av boken. Men helt utan kritiska invändningar mot bokens många olika påståenden. Det konstateras bara att det är onödigt att jaga platser till vilka Ansgar kom och att boken hade vunnit på korrespondens med etablerad forskning. I övrigt hyllar recensenten boken för dess vackra bildmaterial, som om ett påkostat bildmaterial och en avancerad layout är det som gör forskningsresultat viktiga.

Har Populär Arkeologi fått stora snurren? Ja, vem vet? Vad man kan konstatera är att Populär Arkeologi inte gör någon skillnad mellan grundlösa spekulationer och vetenskapliga forskningsresultat. Jag hade inte klagat om det hade funnits någon ansats till källkritik, ett påpekande av att det faktiskt rör sig om kontroversiella funderingar och inte av forskningsrön baserade på en stringent vetenskaplig metod och tillämpande av källkritiskt utvärdering. Kanske Populär Arkeologis redaktör anser att detta är en god gärning, att släppa fram oliktänkande. Ett bidrag till stöd för demokrati, yttrandefrihet och mångfald. Kanske beror det bara på total okunskap om rådande forskningsläge i Kalmarsundsområdet. Kanske Populär Arkeologis redaktion är hemfallen åt den postmodernistiska relativismen, den där "anything goes-mentaliteten" som säger att det inte finns några sanningar och att den ena tolkningen därför är lika god som den andra.

Vad det än rör sig om så är Populär Arkeologi ute och cyklar. Tidningen borde inse vad den förlorar i kredibilitet och anseende på att jämställa Enströms lösa spekulationer med vilka omsorgsfullt framtagna forskningsresultat som helst. Det är tråkigt att Populär Arkeologi nu anträder denna nya väg bort från ventenskapligheten, speciellt med tanke på att tidningen är det enda populärvetenskapliga organet som finns i Sverige för arkeologi. Det Populär Arkeologi håller på med är inte mångfald, utan enfald. Det är att lura sina läsare att med sitt namn och anseende som garant stödja grundlösa och okritiska spekulationer. Ska tidningen i nästa nummer slå ett slag för de förbisedda nytänkande infallsvinklarna i Olof Rudbecks Atlantica eller ska man ta det ansvar som all seriös media har för vilka budskap man förmedlar till allmänheten? Media är makt. Makt över opinion, över kunskap och över världsuppfattning. Man kan bara stilla bedja för att Populär Arkeologi ska sluta missbruka sin lilla andela av denna makt och återgå till ordningen.

Jag är inte ensam om denna undran. Två av mina kolleger har tagit upp ämnet. Dels Martin Rundkvist, en stor förkämpe för mer vetenskaplighet inom arkeologin, som lät mig publicera ett gästinlägg på sin blogg, Aardvarchaeology. Dels Åsa M Larsson som ägnade ett välformulerat inlägg åt saken på sin blogg,Ting och Tankar. Heder åt Martin och Åsa för deras insatser.

Spännande stenålder på Öland

Att Öland är ett rikt område när det gäller fornlämningar och fynd är inget nytt. På bloggen Ting och Tankar berättar Åsa M Larsson om ett intressant stenåldersfynd. Vid en rutinmässig utredning utförd av länsmuseets arkeolg Ludvig Papmehl-Dufay i Kolstad mellan Borgholm och Köpingsvik berördes ett par boplatsområden i åkermark. Fynd från platsen pekade på övergången mellan sten- och bronsålder. I området finns en igenväxt våtmark av något slag och när man schaktade här påträffades på ca en meters djup rikligt med välbevarat trä. Bl a rör det sig om tydligt tillhuggna plankor och en cirkelrund mörkfärgning, ca 60 cm i diameter, som visade sig vara resterna av ett träkärl. När C 14-analyserna nyligen anlände till länsmuseet visade det sig att dessa träföremål var från senneolitikum, dvs slutet av stenåldern för omkring 4000 år sedan! Att finna träföremål av så hög ålder är extremt ovanligt. Lite träbitar kan ju låta tämligen trist, men för forskningen är detta ett minst lika spännande och viktigt fynd som tjusiga upptäckter av mer ädla material. Det visar också att det är viktigt att inte bortse från låglänta, vattensjuka områden intill boplatserna i samband med arkeologiska insatser. Öland bjuder på ännu ett unikt fynd ur sin rika arkeologi-flora.

I kategorin "vad hände sedan" kan ett annat öländskt fynd lyftas fram. Som tidigare rapporterats här påträffade under en annan rutinundersökning i Köpingsvik (Tings Ene 1:1) förra året resterna av vad som ansågs kunna vara Kalmar läns äldsta grav. Under det arkeologiseminarium som nyligen hölls i Blankaholm berättade Ludvig Papmehl-Dufay om senaste nytt om detta fynd. Fyndet påträffades i ett kulturlager som även innehöll vikingatida begravningar. Den aktuella graven överlagrades av ett kulturlager av senmesolitisk karaktär, dvs ca 4000 f Kr. Skelettet var mycket dåligt bevarat och kunde inte tas upp och inte heller dateras med C-14. En kolbit tagen under skelettets vänstra axel kunde däremot dateras med C 14-analys till ca 4000 f Kr. Eftersom kulbiten låg under skelettet kan graven alltså inte vara äldre än så. Med det överliggande kulturlagret bör det betyda att graven är från denna tid, runt 4000 f Kr. Någon närmare datering går inte att få. Tillsammans med en grav från Alby blir graven en av länets två äldsta kända gravar. Eftersom markägaren nu inte får använda den aktuella tomten bekostades utgrävningarna av länsstyrelsen i Kalmar, som efter undersökningen ansett fyndet så pass intressant att ingenting får röras mer. Locket på alltså, även för fortsatt forskning. Att man kan tycka att länsstyrelsens ofta drivna tes att ju intressantare ett fynd är desto angelägnare är det att inte veta något om det ibland kan te sig ganska olustig är en annan historia. De senare uppgifterna är hämtade ur en artikel ur tidningen Barometern (08-02-29).

Desto mer positivt angående länsstyrelsen är att de har lämnat ett bidrag på 820 000 kronor för upprättandet av ett arkeologiskt register över Köpingsvik, detta enligt samma Barometern-artikel. Här ska finnas uppgifter om alla arekologiska undersökningar i Köpingsvik, ca 300 schakt, och underlag för bedömning och lokalisering av fornlämningar. På så vis erhålls en överskådlig bild av Köpingsviks ofta komplexa fornlämningsmiljö. Arbetet ska utföras av Kalmar läns museum och vara klart i mars 2009.

Södermörekrönikan

Redan förra året bloggade jag i korthet om 2007 års upplaga av Södermörekrönikan, den årssbok som i drygt 20 år utgivits av Södermöre Hembygdsgille. Nu har 2008 års upplaga kommit ut, den 22 i ordningen. Syftet med att ge ut boken år efter år anges vara att "...ge sina läsare fördjupade insikter i vad som hänt och timat i våra bygder, både i nära och mera fjärran tider, och samtidigt vara en underhållande läsning. Dessutom bör den kunna tjäna som dokumentation för framtiden". Böckerna har med åren blivit ganska populära och jag tycker att det är ett utmärkt sätt att sprida berättelser, minnen, traditioner och historia som på detta sätt också kan bevaras för framtiden.

Själv har jag haft glädjen att åter få ge ett litet bidrag, denna gång om perioden romersk järnålder (ca 0-400 e Kr) med fokus på Möre. Ett ämne som aktualiserades genom mitt eget fynd av en skärva Terra sigillata utanför Söderåkra förra året. För den som inte har eller önskar få tillgång till själva boken finns en något redigerad version av texten att läsa online, klicka här.

I övrigt består boken av 158 sidor med kortare och längre artiklar av varierande innehåll och kvalitet om allt möjligt som berör bygdens historia, mestadels lite modernare historia. Boken är som vanligt väl värd att läsas för den som är intresserad av området, bestående av Halltorp, Arby, Voxtorp och Hagby socknar. Bra av Södermöre hembygdsförening och dess driftige ordförande Lars Larsson att hålla igång det här värdefulla arbetet ännu efter 22 år!

Urminne

Viste ni att Småland och Öland har en egen arkeologisk tidskrift? Jodå, den heter Urminne och ges ut i samarbet mellan Kalmar läns museum, Jönköpings läns museum, Smålands museum och Högskolan i Kalmar. Tidskriften kommer ut med ungefär ett nummer per år sedan starten 2001. Nyligen nådde det senaste numret, 2007/6, ut till prenumeranter och andra som har koll på utgivningen.

I detta fullmatade nummer finns flera intressanta artiklar som denna gång är helt koncentrerade till Småland. Först ut är Magnus Petersson, antikvarie vid Kalmar läns museum, med en intressant artikel om gropkeramiska lokaler i Kalmar län. Fokus ligger på den undersökning som utfördes i Kvarteret Havren, i stadsdelen Djurängen i Kalmar 2001. Detta är första gången som resultaten från undersökningen publiceras, frånsett slutundersökningsrapporten som kom 2004. Här påträffades en boplats med ett hyfsat stort materila av gropkeramik, men även med inslag av stridsyxekeramik.

Denna artikel följs av ett bidrag av Dag Widholm som berör ett annat fynd från samma stadsdel i Kalmar, nämligen en järnkittel från yngre järnålder som påträffades vid en utgrävning 1990. Kitteln låg i fyllningen av vad som visade sig vara ett grophus, C 14-daterat till mellan 260-550 e Kr. Hela boplatsen daterades till mellan 200 f Kr - 690 e Kr. Widholm försöker i artikeln förstå kittelns funktion och innebörd genom att sätta in den i en kontext av andra fynd av kittlar och grophusbebyggelse.

Härefter är det dags att lämna Kalmarsundsregionen. De följande artiklarna börjar med att Åsa Jönsson och Alexandra Nylén behandlar resultaten av en undersökt boplats från yngre järnålder vid universitetsområdet i stadsdelen Teleborg i Växjö. Det är den första undersökningen av boplatslämningar från denna tid i Kronobergs län. Därefter lägger Per Stille fram en skiss till ett forskningsprojket som avser att belysa runstenarna i Tiohärad och deras plats i det sociala och mentala landskapet.

Anna-Carin Winkler behandlar Vallby på Visingsö, en av ytterst få undersökta medeltida byar/gårdar i Småland. Detta följs av Jan Agertz som tar upp bebyggelsen på medeltidens Visingsö till diskussion utifrån ortnamnen och 1500-talets skatte- och uppbördslängder.

Leif Häggström och Daniel Lindblad tar upp ett betydligt sorgligare, men tyvärr med jämna mellanrum aktuellt ämne, nämligen plundring av gravar och andra lämningar. Efter de berömda stormarna Gudrun och Per fick arkeologerna i Småland bråda dagar med att inventera stormskador och rädda sådant som på olika sätt förstörts. Under detta arbete upptäcktes att plundringar med hjälp av metalldetktor hade ägt rum på flera gravfält i Jönköpings län. Författarna pekar på ett förmodligen ganska stort mörkertal när det gäller plundring och att spåren av plundrarnas verksamhet ofta kan vara svåra att upptäcka. För att det ska finnas möjlighet att upptäcka dylika illdåd i tid efterlyser författarna ett samarbete mellan arkeologer, polis och framför allt från allmänheten som bor och vistas i närheten av fornlämningar.

Tidskriften avslutas med att Påvel Nicklasson lämnar ett svar i en tämligen argsint debatt mellan honom och arkeologerna vid Jönköpings läns museum. Debatten har varit av en karraktär som får min egen lilla dispyt med privatforskaren Enström här på Ahimkar att blekna till ett intet. Jag ska inte gå närmare in på saken då det förmodligen bara får som konsekvens att allmänheten stärks i sin tro på att forskare bara ägnat sin tid åt att banka varandra i skallen med sina lärda avhandlingar. Något som trots allt i övrigt mest är en myt.

För att sammanfatta: Urminne bjuder på mycket intressant läsning och rekomenderas till alla intresserade. Tidskriften kan beställas genom att man kontaktar någon av utgivarna. T ex kan man klicka på ordet Urminne i den andra meningen i detta inlägg så hittar man ytterligare information.

Att fånga ett landskap

Historiska kartor är en fantastisk källa till hur landskapet sett ut "förr i tiden". Det är ett välkänt faktum och sådana gamla kartor används ofta i olika syften av forskning och antikvariska institutioner. Informationsvärdet i de gamla kartorna är ofta stort och kan belysa många intressanta aspekter. Jag är inte direkt någon expert på historiska kartor, men ett och annat har man ändå snappat upp. Låt mig illustrera det hela med ett exempel.

Bruatorp är en liten by i södra delen av Möre, alldeles söder om samhället Söderåkra. I dag präglas landskapet här av stora öppna åkerfält med små skogbevuxna impediment, ofta med fornlämningar på. Det historiska landskapet skiljer sig starkt från den här bilden. I historiska dokument kan vi följa Bruatorp tillbaka till 1535. Byn bestod då av två hemman, det ena ett skattehemman och det andra ett sämjehemman. Båda gårdarna ägdes alltså av brukarna själva, något som var midre vanligt under medeltid i Möre. Namnet Bruatorp bör betyda "torpet vid bron", syftande på att den säkert mycket gamla landsvägen till Kalmar korsar Bruatorpsån på Bruatorps ägor. Ortnamnet med tillhörande bebyggelse är sannolikt etablerat under slutet av vikingatid eller tidig medeltid.



Överst den renritade storsskifteskartan från 1761, en kartbild av hur Bruatorp såg ut på 1700-talet. Mycket av det man ser går emellertid säkert betydligt längre bakåt i tiden än så. Den nerdre bilden är ett så kallat kartöverlägg. Det innebär att den historiska kartan som i det här fallet är i skala 1:4000 har förminskats till samma skala som den moderna kartan, i detta fallet Ekonomiska kartan i skala 1:10000. Därefter har den historiska kartbilden lagts över den moderna och passats in (rektifierats) så att man kan se det historsiaka landskapet i det moderna. Nya E 22:an finns inte med på Ekonomsika kartan men är belägen strax väster om "Lindkullarna". Observera också att gamla E 22:an har rätats ut sedan 1700-talet. OBS klicka på bilderna om du vill se dem i större format!

I kartmaterialet dyker Bruatorp upp första gången 1722. Det är alltså första gången vi kan göra oss en bild av hur det historsiska landskapet här såg ut. Bruatorp bestod även då av två hemman och kartan upprättades på grund av att hemmanet nummer 1 en längre tid varit "skattevrak" och nu åter skulle skattläggas. Den karta jag gjort en närmare studie av är storskifteskartan från 1761. Bilden av landskapet skiljer sig i stort sett inte från hur det såg ut 1722. Fortfarande fanns det två hemman. De låg båda vid gården som idag kallas "Lilla Bruatorp" och Bruatorps väderkvarn. Hemmanet nr 2 ligger ännu kvar och är identiskt med Lilla Bruatorp, medan hemmanet nr 1 flyttades någon gång efter att storskiftet förättas, men innan laga skiftet 1849. Hemmanet nr 1 är idag Stora Bruatorp som ligger vid bron över ån. Gårdsläget för Bruatorp nr 1 är idag åkermark, enligt lag borde platsen räknas som fornlämning men är inte känd som sådan.

Bruatorps ägor bestod huvudsakligen av ängs- och hagmark, vilket visar att djurhållningen var betydligt viktigare än odlingen av grödor. Åkermarken låg fördelad på sex gärden och några mindre lyckor som låg i anslutning till dessa. I kartbeskrivningen anges det årliga utsädet till två tredjedelar av arealen, vilket betyder att åkrarna brukades i tresäde, dvs enligt ett rotationssystem där två tredjedelar av åkerarealen brukades medan den sista tredjedelen låg i träda. Merparten av åkermarken låg samla runt gårdstomterna, men några åkrar låg också öster om landsvägen. Ängsmarken låg dels i byns östra del i det stora "Östra gerdet", dels i anslutning till åkermarken kring själva byn och dels i byns nordvästra del (Qvarnasläten och Gilsängen). Betesmarken fanns dels i byns sydöstra del på "Oxhagen" och dels på den stora utmarken som låg i byns sydvästra del. Utmarken beskrivs som "stenbunden ljungmark, små löfskog och ene", där finns "intet bränsle eller gärdslefång". Ljungen och uppgifterna om intet bränsle eller gärdslefång tyder på att området överutnyttjats, troligen för bete. Den östra delen av utmarken, som kallas "Bruatorps hult" anges också ha "varit skön bokskog, nu förstörd".

Längs ned i sydöstra hörnet av Bruatorps hult låg ett båtsmanstorp med ett par mindre tillhörande åkrar. Ett par torp fanns också vid vägen i byns norra del. I ån (som på den här tiden hette Söderåkraån) norr om torpen fanns tre kvarnar. Två av dessa låg på Bruatorps sida, båda hörde till hemmanet nr 1. Den ena anges ha varit en hjulkvarn och den andra en skvaltkvarn.

I åkermarken fanns stora mängder odlingsrösen. En del av dessa är av sörskilt intresse. I en av åkrarna, "Klapperåckern" har en stor cirkel med punktmarkeringar ritats ut. På det renritade exemplaret av storskifteskartan är detta röse utmärkt som "ättebacke". Röset är identiskt med fornlämningen Raä 27, som mäter 25 meter i diameter och är två meter högt och kan dateras till bronsålder. Väster om detta röse finns i åkern "Stora lyckan" ett nästan lika stort röse utritat. Av detta finns ingenting kvar idag. Kanske markerar det en nu försvunnen grav. Även i norra delen av "Sandgärdet", öster om landsvägen, finns två större rösen markerade. På laga skifteskartan finns ytterligare några rösen utritade. Vid denna tid, kartan är från 1849, hade åkerarealen vuxit betydligt sedan 1761. Hemmanet nr 1 hade då fördubblat sin åkerareal medan hemmanet nr 2 fyrdublbat sin. Bl a finns nu ett röse i sydöst utritat, på samma sätt som Raä 27, en rund ring med punktmarkeringar. Detta röse är identiskt med fornlämningen Raä 32 som i fornminnesregistret är markerat som fornlämning med frågetecken. Kartan antyder att detta frågetecken bör kunna rätas ut. I det som var Bruatorps utmark finns fornlämningen Raä 235, ett område med ca 30 röjningsrösen och jämna, stenfria ytor. Detta representerar en äldre odling, kanske rent av med förhistoriska rötter.

Åkern som ligger i Östra gärdet kallades för "Långtomten". Namnet är intressant eftersom ordet tomt kan antagas syfta på tomt i betydelsen "gårdstomt", "bytomt". Möjligen antyder namnet att det kan ha funnits ett tredje gårdsläge i denna del av byn, som antagligen försvunnit långt före kartornas tidshorrisont. 1997 drogs projektet för att bygga den nya väg E 22 genom södra Möre igång. Vägen kom att dras i nord-sydlig riktning rakt över Östra gärdet. I norra delen av det område som ingick i den arkeologiska förundersökningen daterades en härd via C 14 till tidig medeltid. Exakt var härden var belägen framgår inte av rapporten, men det torde vara någonstans ungefär i höjd med de två impediment som kallas Lindkullarna. Alltså i närheten av Långtomten. Även under slutundersökningen gav C 14-proverna en tidigmedeltida datering från en kulturlagerrest (anl. 383). Inte heller här ger rapporten några ledtrådar till var anläggningen var belägen. Den anges i anläggningslistan som "ej ritad". Ingenting i övrigt påträffades som kunde dateras till medeltid. Kanske är det de svaga spåren av en bebyggelse från äldre medeltid vi ser. Man kan tänka sig att denna eventuella bebyggelse lades öde t ex i samband med den senmedeltida agrarkrisen. När området senare odlades upp levde minnet av bebyggelsen ännu kvar och åkern fick sitt namn därav. Om det verkligen varit så kan dock bara ytterligare arkeologisk dokumentation belägga.

De mer väsentliga resultaten från E 22-undersökningarna genom Bruatorp var de många lämningarna från bronsålder, bl a med det ca 55 meter långa "Bruatorpshuset". Om det medeltida och tidigmoderna Bruatorp var en tämligen modest plats så var området uppenbarligen desto rikare under bronsålder. Det understryks också av de flertaliga rösegravarna från denna tid. Men utgrävningarna gav också spår från stenålder och äldre järnålder.


Bruatorpshuset och anläggningar kring detta som är daterade till samma period. Också en slags kartbild över ett litet stycke bronsålderslandskap (efter Dutra Leivas m fl, 2001).

Som någon kanske också kommer ihåg utförde Söderåkra Hembygdsgille under ledning av mig en inventering av åkermarken väster om gamla E 22:an hösten 2006. Vid detta tillfälle påträffades förutom flintföremål och en klump järnslagg också spår som förmodligen hör till det i byns södra del belägna båtsmanstorpet. Bl a fynd av en del av en kritpipa samt iaktagelser av en koncentrtion av tegel.

Förhoppningsvis har exemplet Bruatorp nu visat att man kan ha mycket kul och mycket nytta av de historiska kartorna. Ett utmärkt sätt att bokstavligen fånga ett förflutet landskap på ett papper.

Kalmar - Birka, en bokrecension

"Det är alltid lättare att bevaka en sinnrikt konstruerad lögn

än att hitta en otydlig sanning"

(H Mankell - Mannen som log)

Birka centrum?

Jag har redan tidigare berättat om att lokala media stort slagit upp att en privatforskare släppt en bok som försöker bevisa att Kalmar en gång var det "rätta" Birka (se här). Inlägget fick en del uppmärksamhet i form av både medhåll och kritik. Man ger sig uppenbarligen inte på lokalhistoriker ostraffat, hur märkliga deras påståenden än kan te sig. Flera personer har efterlyst saklig kritik och det är därför jag publicerar detta inlägg, för att ge en kort (nåja...) men saklig recension av den aktuella boken. Forkarsamhället låter ofta privatforskning med kontroversiella tankar gå ganska obemärkt förbi. Kanske man inte anser det mödan värt att bråka om, det mesta blåser ju ändå över med tiden och bäddas in i salig glömska? Jag tror dock att många kommer att läsa den här boken och många kommer att tro på hypotesbygget och kanske få en felaktig bild av sin historia. Därför denna recension, i analogi med titeln på ett av bokens kapitel - "bättre fäkta än illa fly".

Boken i fråga bär titeln Kalmar, vikingatidens centrum och är författad av en herre vid namn Stig Enström. Den omfattar 224 sidor och är utgiven på eget förlag, finansierad av författaren själv. Enström ska enlig uppgifter i media ägnat 16 år och ca 300 000 kronor åt bokprojektet. För det får man en mycket vacker bok med många fina och intressanta illustrationer, allt i färg med oklanderlig skärpa. Att någon dessutom tar sig an Kalmarområdets ofta förbisedda och ibland ganska illa behandlade historia och förhistoria kan man knappast heller klaga över.

Nej, de synpunkter man kan ha rör textens innehåll. Här följer därför en genomgång med kritiska synpunkter. Det är inte möjligt här att förhålla sig till allt som Enström tar upp, jag kommer därför att fästa uppmärksamhet vid bokens huvudargumentation.

Boken inleds med författarens syn på staden Kalmar och några av de hypoteser som tidigare lagts fram i ämnet. Framför allt gäller det ortnamnsforskaren Lars Hellbergs tolkningar. Hellberg var av uppfattningen att ortnamnet Kalmar (sammansatt av ordet kalm som syftar på stenanhopning av något slag och -arna som markerar ett ö-namn) ursprungligen varit ett namn på Stensö, men som senare överförts på det centralortskomplex Hellberg genom ortnamnen spårar till Hossmo och bygderna däromkring. Hellberg menade att centralortskomplexet runt Hossmo var en följd av den vendel-/vikingatid "Sveastatens" utbredning. Enström avfärdar dock Hellbergs tolkning av tre huvudsakliga anledningar. 1) eftersom forskningen av idag inte längre tror på den så kallade "Sveastaten" så kan Hellbergs resonemang underkännas av den anledningen. 2) Enström menar att Kalmar ursprungligen ingick i namnet Kalmarsund, som är belagt på en runsten från 1000-talets förra del. Namnet ska enligt Enström syfta på de stenrevlar som karaktäriserar kusten längs sundet och alltså betyda "stenhoparnas sund" eller dylikt. När medeltidsstaden sedan anlades fick den sitt namn efter sundet. 3) Hellberg pekade ut Hossmo som centralort för att där funnits ett äldre namn, Husaby, som markerar kungligt förvaltningsgods eller liknande. Enström menar i stället att Husaby betyder "byn vid huset" där huset syftar på den tidiga stenkyrkan i Hossmo (daterad till ca 1120-tal och med en sannolik föregångare i trä).

Redan här kan man ha en del synpunkter. I fallet 1) att Hellbergs tolkning av ortnamnens språkliga innebörd naturligtvis inte kan avfärdas bara för att denne hade en föråldrad och av allt att döma felaktig syn på "Sveastaten". Ortnamnen är ett faktiskt källmaterial, "Sveastaten" var en hypotes. Man kan avfärda hypotesen men inte själva källmaterialet. Det skulle vara som att påstå att ett gravfält inte finns bara för att någon tolkat in det i en felaktig kontext. I fallet 2) är jag mer benägen att ge Enström rätt till en poäng. Det kunde definitivt vara värt att pröva tanken att Kalmarsund givit namn åt orten Kalmar och inte tvärt om att ett äldre Kalmar som existerat före medeltidsstaden givit namn åt sundet som de flesta har utgått ifrån. Enström har dock andra avsikter med sin omtolkning, nämligen att undanröja möjligheten att det kan ha funnits en äldre ort av betydelse som hetat Kalmar. I fallet 3) måste Enströms försök att omtolka Hossmos betydelse av allt att döma förkastas. Ortnamnskomplexet kring Hossmo samt en tidig kyrklig etablering och förekomst av eskilstunakistor pekar ganska tydligt på en centralortsfunktion och det finns paralleller från andra håll. Dessutom har Enström inte riktigt förstått Hellbergs härledning av namnet. Han härleder Hossmo från ett äldre ortnamn *Husa(r), som ska ha föregått husabyn och beteckna en äldre typ av centralort. Namnet Husaby är belagt under senmedeltid men dess läge är inte fastställt, troligen har det legat i anslutning till Hossmo. Kontentan är i vart fall att Hossmo inte kommer av Husaby, som i ställer är en egen enhet dock sannolikt utbruten ur det äldre Husa. Därutöver bör ortnamnsforskningen som vetenskap ges tolkningsföreträde framför Enstöms antagande som verkar vara taget ur luften. Enström vill helt enkelt inte ha någon centralort i Hossmo under yngre järnålder.

Att det finns tecken på att det funnits en föregångare till Kalmar i någon form har stötts och blötts till och från under lång tid. Enström är dock den förste sen Volmar Sylvander för omkring 150 år sedan att tillägna problemet en hel bok. Enströms utgångspunkt för att det ska ha funnits en äldre stad, innan medeltidsstaden, är en rad i Kalmar stads tänkebok (det medeltida stadsrådets anteckningar). I denna finns antecknat att "Dye stat kalmeren heft in peterstorpe. xxx penynge schult des olde stades ghuet, dvs "staden Kalmar har i Perstorp en penningfodran avseende den gamla stadens äga. Onekligen är detta ett intressant uttalande, men dess innebörd är inte given. En del forskare har dessutom velat översätta texten med "den gamla stadsägan", vilket ju är en helt annan sak. Att rakt av se det som bevis för att det funnits en stad under vikingatiden är i vilket fall problematiskt utan att fysiskt kunna belägga en sådan stads existens. Det är dock vad Enström försöker göra i det följande.

Enström studerar tre kategorier av källmaterial i jakten på belägg för en äldre (handels)stad. Dels topografiska studier (med hjälp av den faktiska topografin och historiska och moderna kartor), fornlämningsmiljö och ortnamn. Topografin används främst för att spåra lämpliga lägen för bebyggelse och hamnar, fornlämningarna för att belägga aktivitet och i någon mån för att bedöma bebyggelsens funktion samt ortnamn främst för att avslöja äldre funktioner. Med detta som utgångspunkt pekar Enström ut tre platser i medeltidsstadens närhet.

Plats 1 förlägger Enström till ett område ca 400 m väster om medeltidsstaden, från Södercentrum och upp förbi länssjukhuset. Här hittar Enström en vik som mynnar ut i en lagunliknande formation som han beskriver som "...en fantastiskt fin hamnanläggning". På en äldre karta finns också en rund tydligen ganska markant höjd, ca 125 meter i diameter, som Enström anser är en försvunnen fornborg. Det mest intressanta torde dock vara att Enström på en karta från 1641 finner en ditritad kyrka belägen ungefär där ICA-Södercentrum idag ligger. Tydligen har tidigare forskning missat denna karta. På en senare karta från 1650 är kyrkan borta och på platsen finns bara en kvarn.

Plats två är ett område man når via en vik som gått där nu Kalmar dämme ligger. Man kommer då till ett område som kallas Trångsund beläget ungefär mellan Skälby och Svaneberg. Trångsund har uppmärksammats av flera andra forskare som en möjlig lagunhamn, främst kanske av Ulf-Erik Hagberg (1979) som delvis i sin tur var inspirerad av Volmar Sylvanders beskrivningar. Här finns också en krans av järnåldersgravfält som löper från Törneby upp till Berga. Hamnområdet skulle ha legat ungefär där IKEA nu ligger. Enström tillmäter gravfälten stor betydelse och passar också på att omtolka ortnamnen Törneby till "byn vid tornet" och Skälby till "vakternas by".

Det är emellertid plats 3 som tillmäts störst betydelse. Detta utgörs av Bergaplatån, ett område som sträcker sig från gravfälten Djurängsbackarna via dagens Berga centrum bort mot nya vattentornet och Norrliden. Redan Volmar Sylvander utnämnde detta område som huvudsamhälle till den "Birkastad" han ansåg funnits på Björkenäs (en udde norr om Kalmar, vid kusten utanför stadsdelen Norrliden). Enström börjar med att ta fasta på namnet Berga. I ett diplom från 1299 skrevs namnet latiniserat "Biergum" och Enström menar att det "på kalmaritiska" kanske hetat "Bierka" och att etymologin skulle gått Birka - Berka - Berga. Således menar Enström att den stad han spårar till Berga en gång hetat Birka. Till detta Birka hörde ett gravfält, bestående av de så kallade Djurängsbackarna, dvs Raä 14 och 15 som består av 55 respektive 75 kända anläggningar. Enström slår ihop dessa gravfält och lägger till ett område runtom som nu är bebyggt eller består av öppna gräsbevuxna fält och menar att gravfältet ursprungligen varit "minst 150 000 m2 [15 hektar]". Enström tar också upp en mindre utgrävning 1990 som resulterade i fyndet av ett grophus nära gravfältsområdet. Grophuset daterades dock till 260-550 e Kr, betydligt tidigare än den period Enström berör. I grophusets fyllning påträffades en järnkittel som Enström påstår är vikingatida. Kitteln daterades dock till senast tidig vendeltid i en artikel som beskriver fyndet. Aktiviteterna på platsen anses ha upphört senast under 600-tal. Vad mer är: Enström finner också rester av en vall som han anser ha omgivit "Birka-staden". Vad vallen egentligen representerar kan man undra, den har aldrig påtalats tidigare. Risken att den är av sent datum torde vara överhängande, men Enström berör inga alternativa tolkningar. Till slut berör Enström ett par platsnamn. Ett Stensberg som han anser anspelar på en försvunnen fornborg, i synnerhet som en väg kallad Borgavägen passerar Stensberg. En bit väster om "nya" vattentornet finns också namnet Helleviksborg som Enström tolkar som "den heliga vikens borg". Åter igen är risken dock överhängande för att dessa namn är tillkomna under sen tid. Med detta anser Enström hur som helst uppdraget att hitta "forn-Kalmar" fullgjort och att efter som han kunnat belägga att platsen hetat Birka så bör den framgent kallas "Kalmar-Birka". (För sakkritik, se nedan).


Utsikt över "Kalmar-Birka". Berga centrum och vattentornet i förgrunden, Norrliden i bakgrunden. Längs fram i bilden skymtar ett skogsparti. Här nedanför ligger gravfälten Djurängsbackarna. (Foto: Birger Ohlson).

Enström låter sig emellertid inte nöjas med detta. Efter att ha konstaterat att Birka inte är ett ortnamn utan en benämning för handelsplats/handelsstad som många platser kan ha burit går han till attack mot den vetenskapliga forskningen. Enström menar att forskningen varit förblindad av sin tro på "Sveastaten" och hur Mälardalens Svear lagt under sig resten av landet under vikingatid. Av denna anledning är de akademiska forskarna oförmögna att pröva nya perspektiv, de är fast i gamla föreställningar som upphöjts till ovedersägliga sanningar. Enström upprepar på många ställen kritiken mot forskarsamhället som förblindat och förstockat. Kritiken känns ganska typisk för amatörforskare med stora spekulationer. Det verkar närmast vara en naturlag: ju mer kontroversiella tolkningar, ju argare kritik mot etablerad forskning. I Enströms fall är det ganska uppenbart att han försöker misskreditera forskningen så gott det går. Anledningen torde vara att detta ska ge hans egna rön bättre legitimitet.

Nåväl, när nu Kalmars Berga blivit till Kalmar-Birka är det dags att fråga sig vilka sammanhang denna ort existerat inom. Nu följer en tämligen lång och snårig genomgång av äldre skrifter som berör Skandinavien, från Tacitus till Adam av Bremen. Enströms stora poäng med detta ser enkelt sammanfattat ut som följer: Tacitus, Jordanes och Adam av Bremen använder alla två olika stavningar för "Svear". Tacitus nämner Suioner och Sitoner, Jordanes talar om områdena Suetidi och Suehans och Adam om sueones och deras land Sueonia samt suedi och deras land Suedia. Forskningen har traditionellt menat att det rör sig om olika namn för svear -dvs de som levde kring Mälardalen. Enström är däremot övertygad om att det rör sig om två olika folk, där suedi, suetidi och sitoner syftar på Svearna i Svealand och sueonia och sueoner syftar på ett område och ett folk som hörde hemma i sydöstra Sverige. Exakt var får man enligt Enström veta genom Wulfstans reseberättelse från 890-talet där man kan läsa att Blekinge, Möre, Öland och Gotland hör till sweon. Hör till tolkar Enström som liktydigt med utgör/består av, vilket inte är en okomplicerad tolkning. Sueonernas centrala område var enligt Enström Möre och Öland och Kalmar-Birka var deras centrum. Vad mer är: Kalmar-Birka var det Birka dit Ansgar kom, första gången runt 830. Det huvudsakliga argument Enström stödjer detta på är att Adam skriver att det tog 5-7 dagar att segla till Birka från Skåne. Enström hävdar att det är omöjligt att segla till Björkö i Mälaren från säg Ystad på 7 dagar, däremot skulle man komma ungefär till Kalmarområdet på den tiden. Att Adam också hävdar att Birka ligger nära Uppsala-templet och Sigtuna är inget problem för Enström. Han menar att Adam, eller någon av dem som skrivit av Adams original (som inte är bevarat) har fått nys om Uppsala i Uppland och förväxlat detta med Ubsola som enligt Enström är namnet på hednatemplet. Därav följer också att Adam trodde att Birka låg nära Sigtuna.

En mer intressant notis hos Adam rör de biskopar som ärkebiskop Adalbert (1043-72) utnämnde för Norden. En av dem hette Johannes och han vigdes för öarna i det baltiska havet (= Östersjön). I ett annat kapitel säger Adam att Johannes var den förste som vigdes för samhället Birka, omkring 1060. Björkö-Birka anses ha upphört runt 970 och därför har man velat placera Johannes Birka någon annan stans, det har spekulerats om Åland, Gotland och Öland, som ju alla var öar i det baltiska havet. För Enström, med utgångspunkt att vi vet att Öland och Gotland hörde till sueonerna, är det självklart att den rätta placeringen av Johannes naturligtvis var i Kalmar-Birka. Det är också ungefär här i boken som Enström frekvent börjar använda ord som "jag vet", "självklart", "naturligtvis", "bevisat", "jag har klargjort" för nu är allt bevisat med "överväldigande bevisföring".

Härpå följer ett kort kapitel om suedia och att forskarna traditionellt ansett att all kulturpåverkan kommit från Mälardalen och Uppland genom att resten av Sverige erövrats härifrån. Kapitlet avslutas med ett av de märkligaste styckena i hela boken, betitlat "Ölänningarnas förstfödslorätt". Jag citerar: "Synsättet att upplänningarna har koloniserat Öland, tar inte hänsyn till ett obestridligt faktum, landhöjningen. Det förhåller sig så, att när Uppland fortfarande var täckt av is, hade Öland redan stigit upp ur havet. Och då stora delar av Uppland ännu låg under vatten, var Öland sedan länge befolkat. Inflyttningen till Öland har kommit från sydväst eller väst. Det troliga är att även Uppland koloniserats från detta håll". Något som skedde runt 10000 år före det tidsskede som boken studerar är alltså ett argument för hur man ska bedöma frågan om sveakolonisation har förekommit eller inte under vikingatid? Kommentar: överflödig.

Som redan nämnts anser Enström att Adam av Bremen har förväxlat orten Uppsala i Uppland med hednatemplet Ubsola. Adam visste bara att hednatemplet låg nära Birka. Eftersom han trodde att Ubsola var det samma som orten Uppsala placerade han Ansgars Birka på Björkö, nära Sigtuna. Eftersom Enström är övertygad om att det var Kalmar-Birka som Ansgar kom till behöver han alltså finna ett närbeläget Ubsola-tempel. Det är vad flera kapitel i det följande ägnas åt. Enström finner också sitt Ubsola. På ekonomiska kartan hittar Enström ett namn, "Tempelbäckshagen" där några kullar ligger. Namnet kommer av en bäck som rinner i närheten och som redan på en karta från 1767 heter Tempeläcken. Ortnamnet Gösbäck stavades dessutom 1458 Götzbaek vilket Enström härleder till tyskans Götze som betyder avgud, avgudabild. Efter att ha besökt platsen kan Enström konstatera att en av kullarna var "helt översållad med sten, som inte kan ha kommit dit som en avsättning från inlandsisen". Enström jämför med ruiner av kallmurade tempelbyggnader på Hawaii och Sardinien och så är saken klar. Vidare anser Enström att det var förstörandet av hednatemplet (alltså Enströms Ubsola i Gösbäck) som var målet för den så kallade "Kalmar ledung" som ägde rum 1123 (förövrigt ett av de tidigaste beläggen för namnet Kalmar). Han anser också att namnet Blåkulla som vanligen förknippas med ön Blå Jungfrun utanför Oskarshamn egentligen anspelar på Ubsolatemplet, som ett noanamn skapat efter att kristnandet skett.

Därefter ger sig författaren på de Öländska fornborgarna, som han anser har varit byggda utifrån ett gemensamt syfte av en gemensam "makt". Till skillnad från alla andra forskare säger Enström att han vet att den enade organisationen bakom bygget av borgarna var sueonerna och han vet att syftet var att skapa en försvarslinje som kunde skydda "den stora handelsplatsen Kalmar-Birka och den stora lagunhamnen, där alla vikingaskepp låg när flottan var hemma". Enström skriver också att sueonernas kärnområde självklart var Öland och kustlandet på andra sidan sundet.

Därefter följer en kort diskussion om Kalmar-Birkas storlek, som kan ha varit uppemot 60 hektar. Enström poängterar att Björkö-Birka, till och med vid sin största utbredning, bara var en sjättedel av Kalmar-Birkas möjliga yta. Dock påpekas att man inte kan veta hur stort Kalmar-Birka har varit utan att göra utgrävningar. Att man bodde vid den vik som bildas mot Östersjön är dock givet. Enström anser också att alla de gravar som ligger i ett två kilometer långt stråk från Berga och runt "lagunhamnen" måste räknas till Berga (Kalmar-Birka).

Därpå är saken i princip klar. Endast en snabb översikt över Kalmar-Birkas omland återstår, där Enström tar upp en lång rad ortnamn som ett slags förorter. Många av namnen utsätts också för författarens fria tolkningar.

Kritik

Efter denna ganska långa genomgång av bokens huvudsakliga argument och hypoteser är det dags att se närmre på om dessa verkligen är hållbara. Det är väl redan klart för alla att jag inte tror på Enströms tolkningar. Det finns en rad argument till varför och jag ska försöka klargöra de viktigaste här.

Det källmaterial Enström använder är i sig inte fel. Det är snarare en fråga om tolkningarna, eller närmare bestäm avståndet mellan källa och tolkning. Det är som om Enström har stått vid utgångspunkten (källmaterialet) och trätt på sig ett par sjumilastövlar varpå han givit sig ut på en rejäl långpromenad. Med raska kliv når han så fram till en mycket fjärran belägen slutdestination (tolkningarna), utan att ta nämnvärd notis om de orter han passerar på vägen, som Källkritik, Reflektion, Rimlighet, Saklighet, Nyanserade överväganden, Metod, Sakkunskap och många andra små hålor. Låt oss se närmare på de tre viktigaste kategorierna av källmaterial som Enström använder när han försöker spåra Kalmar-Birka.

Topografiska studier. En mycket viktig utgångspunkt i Enströms resonemang är väl skyddade och stora hamnlägen och vattenvägar. Högst anmärkningsvärt är det väl då att Enström inte på något ställe förhåller sig till eller diskuterar havsnivåerna under vikingatid. Dessa är mycket dåligt kända i regionen, men man har ansett att det kan ha rört sig om 1-2 meter över dagens havsnivå. Det har- trots Enströms ihärdiga påståenden om forskarnas totala ointresse - vid flera tillfällen framhållits att området innanför Kalmar centrum har varit en ö och att det väster härom skulle ha varit segelbart, vilket möjliggjort förekomsten av hamnlägen. Men det arkeologiska materialet pekar på att den perioden då det varit seglingsbart upp mot Berga-området snarast torde ligga i bronsålder, då havet anses ha stått ungefär 5 meter högre än idag. Redan under romersk järnålder (0-400 e Kr) och folkvandringstid (400-550 e Kr) har platsen för medeltidsstaden varit av betydelse. Det är främst koncentrationer av romerska mynt, silverdenarer och guldsolidi, som utvisar detta men även flera fynd av eldslagningsstenar av äldre järnålderstyp. Allt tyder därmed på att det inte varit seglingsbart upp i "lagunhamnen" under vikingatid.

Fornminnesbild och arkeologiska källor. Här finns mycket att peka på. För mig som arkeolog är det ganska uppenbart att Enström inte riktigt behärskar det arkeologiska källmaterialet och än mindre arkeologiska metoder. När det gäller kransen av gravfält runt Kalmar är Enströms tolkningar av dessa långt ifrån självklara. För det första har nya inventeringar av grävfälten i samband med att ny kunskap om gravformer och kronologi framkommit, visat att nästan alla gravfält är etablerade redan under äldre järnålder. Bara Tjuvbackarna vid Törneby kan uppfattas som etablerat under yngre järnålder. Det betyder att gravfälten varit i bruk under en avsevärd tidsrymd. Säkert har det funnits fler gravar som nu är försvunna genom odling och bebyggelse. Men Enströms försök att breda ut gravfälten är klart överdrivna.

Nivåkurvor, 5 respektive 2,5 m ö h markerade, samt gravfälten runt Kalmar.

Antalet kända anläggning på gravfälten uppgår till en bit över 400 st. Man brukar räkna med ett det faktiska antalet gravar är dubbelt så stort som antalet kända gravar. Lägg därtill ett antal försvunna. Låt oss hypotetisk räkna med en siffra på 1000-1500 anläggningar. Antalet gravar på Björkö-Birkas gravfält uppgår till det dubbla, närmare 3000 anläggningar. Björkö-Birka anlades omkring 790 och anses övergivet under 970-talet, dvs en brukningstid på knappt 200 år. Kalmar-gravfälten kan ha tagits i bruk redan under yngre romersk järnålder, dvs 2-300-tal och sedan varit använda kanske upp i 1000-talet. Dvs en brukningstid av upp till 7-800 år. Skulle dessa gravfält då täcka behovet för en stad som varit ett skandinaviskt centrum och potentiellt sex gånger större än Björkö-Birka? Knappast!

Det är dock inte bara en fråga om siffror, ett kvantitativt problem, utan lika mycket ett kvalitativt. Ett 30-tal gravar fördelade på de olika gravfälten runt Kalmar undersöktes på 1930-talet. Fynden från gravarna var huvudsakligen från yngre järnålder och av tämligen ordinärt slag. Dvs ungefär vad man kan förvänta sig på ett bygravfält under denna period. Hade gravfälten hört till en omfattande och komplex stadsbebyggelse skulle innehållet i gravarna ha varit rikare och mer varierat. Skillnaden mellan Kalmar och Björkö-Birka är t ex mycket stor. Men man kan hitta jämförelsematerial på närmre håll. En bit upp för Ljungbyån i området kring Harby, bara någon mil utanför Kalmar, finns ett flertal gravfält. Till antalet är detta område fullt jämförbart med Kalmarområdet, men Harbygravfälten har enbart varit i bruk under yngre järnålder. Gravskicket skiljer sig däremot drastiskt från Kalmarområdet, med ett betydligt rikare och mer varierat innehåll i form av smycken och en större mängd vapen. Men även gravkonstruktionerna skiljer sig, bl a har en trolig kammargrav dokumenterats. Kammargravar anses förknippade med aristokrati. Några sådan gravar är inte kända på Kalmar-gravfälten, men är relativt vanliga t ex på Björkö-Birka. Eftersom gravfälten kring Harby utnyttjats under en kortare tid måste man anta att dessa speglar en intensivare bebyggelse. Inre gravformer och gravutrustning pekar klart på en betydligt mer statuspräglad miljö än den vid Kalmar. Inte heller kvalitativt är det därför rimligt att anta att gravfälten runt Kalmar avspeglar en stadsbebyggelse och definitivt inte en av den kaliber som Enström vill se.

Så långt gravarna. Det arkeologiska materialet består inte bara av gravar utan naturligtvis också av spåren efter bebyggelse. Vi känner till oerhört lite om bebyggelsen under yngre järnålder i Möre. Ett förhållande som går igen på många andra håll. En viktig förklaring till det är sannolikt att den yngre järnålderns gårdar och byar till stor del sammanfaller med den historiska bebyggelsen och de by-/gårdslägen som på många platser än idag är i bruk. Från Kalmarområdet finns inga spår av bebyggelse från yngre järnålder och vikingatid. Enligt Enström ska det i huvudsak skyllas på att ingen har letat och om någon har letat så har man letat på fel plats, samt på forskarnas totala ointresse. En sådan förklaring är naturligtvis helt otillräcklig. Att en stadsbebyggelse som varit mer omfattande än Björkö-Birka, med en väldig hamn och av stor betydelse, inte skulle ha avsatt ett enda spår som kunnat upptäckas under alla år är befängt. Området där Enströms stad ska ha legat är till stora delar exploaterat. Skulle då inte ett enda föremål ha rapporterats in och kommit till forskningens eller myndigheternas kännedom? Skulle ingen ha noterat de stora mängder ben från matavfall som en sådan bosättning avsätter? Skulle ingen ha reflekterat över den svarta och feta jorden som en stadsbebyggelse ovillkorligen resulterar i? I beskrivningen till en av de historiska kartorna över Berga utgöra jordmånen av sandjord eller grusblandad sandjord, där Enström placerat staden. Inte ett ord om svartmylla eller något liknande som man väl borde ha förväntat sig annars.

Det arkeologiska källmaterialet ger som synes inget stöd alls åt Enströms hypoteser. Gravfälten ska med största sannolikhet huvudsakligen kopplas till framväxten av en by-bebyggelse i Kalmars omgivningar. Törneby, Hagby, Skälby och Berga är alla byar som ligger i anslutning till gravfälten och sannolikt är dessa byar etablerade under yngre järnålder. I övrigt vet vi oerhört lite om utvecklingen i Kalmarområdet under yngre järnålder. Det ä knappast någon hemlighet att det behövs mer forskning och framför allt ett rikhaltigare källmaterial.

Den tredje kategori av källmaterial som Enström använder är ortnamn. Detta med ortnamn och privatforskning tycks vara ett kapitel för sig. Uppenbarligen underkänner Enström precis som många andra med stora hypoteser helt ortnamnsforskningen som vetenskap. Vad ortnamnsforskarna kommer fram till är irrelevant och inget att bry sig om. I stället kan man fritt ersätta etablerade synsätt med hemmasnickrade konstruktioner och kräva att dessa ska tas på större allvar än de vetenskapliga. Jag är arkeolog och inte rätt person att bedöma Enströms tolkningar av ortnamn. Någon med kompetens inom ortnamnsforskning och fornnordiska språk borde ta sig an detta. Men jag vågar ändå påstå att Enströms sätt att fritt tolka ortnamn som han vill för att tvinga in dem i sitt hypotesbygge knappast ska tillmätas någon större trovärdighet. Angående stavelsen av Berga i dokumentet från 1299 kan man notera att även Berga vid Högsby stavas på detta sätt (Biergum). Har vi kanske här ett Högsby-Birka som ingen, inte ens Enström, har upptäckt?

En lagunhamn som det inte går att segla in i, en stad som inte lämnat några spår, ett antal hemmasnickrade tolkningar av ortnamn. Det är ohållbart. Därmed är resten av boken egentligen meningslös att diskutera efter som underlaget, dvs Kalmar-Birka, är en plats som bara finns i Enströms huvud. Men jag ska ändå kort kommentera några av de ståndpunkter Enström anser vara bevis för det ena eller andra.

Att Kalmar-Birka också var Ansgars Birka bygger Enström huvudsakligen på att Adam av Bremen skriver att det tog 5-7 dagar att nå Birka från Skåne. Enström påstår att det är omöjligt att ta sig från Skåne till Mälaren på denna tid. Jag har vidtagit den enkla åtgärden att fråga några sjömän, personer med stor sjövana som tillbringat stora delar av sina liv på havet i allt från blekingekor till transatlantiska fartyg. Svaret jag fick var mycket rakt. Att man inte skulle kunna segla från södra Skåne till Björkö på sju dagar är ett löjeväckande påstående. Har man inte haft ett osedvanligt skruttigt fartyg, dåligt väder eller rent stiltje så är den träcka Enström påstår vara omöjlig tvärt om utan större problem fullt rimlig.

Enström gör också stor sak av de skriftliga källorna och sin hypotes om sueonerna som ett folk som behärskade sydöstra Sverige med Möre och Öland som centrum. Det bör vara upp till historiker och språkvetare att ta sig an Enströms tolkningar. Det arkeologiska materialet är inte särskilt lämpat att bedöma territoriella gränser och tillhörigheter. Man kan dock konstatera att Enströms hypoteser stämmer dåligt med vad vi idag vet om maktområden, makt, herravälde och kontrollen över land och människor under yngre järnålder.

Tolkningen av de Öländska fornborgarna som en försvarslinje till Kalmar-Birkas beskydd känns så överdriven och orealistisk att den knappt är värd att kommentera. Det bör också påpekas att flertalet av borgarna är uppförda långt före vikingatiden.

Samma sak gäller Ubsola-templet. Att hitta en kulle med mycket sten i Småland gör inget tempel. Jag skulle gärna vilja veta vad en geolog skulle säga om platsen. Namnet tempelbäcken är intressant. Bäcken flyter i närheten av Förlösa kyrka och trots att Enström hävdar motsatsen, är det inte osannolikt att tempel syftar på kyrkan. Men det kan kanske finnas andra förklaringar. Skulle man nu placera sueonernas heligaste plats under förkristen tid, det berömda hednatemplet, på denna i övrigt helt oansenlig plats krävs otroligt stark bevisföring. Någon sådan bevisföring finns inte i Enströms bok.

Överlag är Enströms resonemang otillfredsställande. Han förhåller sig inte till viktiga faktorer som hur järnålderns samhällen fungerade och var strukturerade. Han har ingen syn på begrepp som stad, rike, makt, territorium, landhöjning och havsnivåer och annat som borde vara relevant för studien. Vad som snarare karaktäriserar boken är ett stort antal hypoteser utan förankring i källmaterialen. Enström hävdar att hypoteserna är bevisade, att han vet hur det har varit. Men faktum är att bevisen som hypoteserna bygger på bara är en rad av andra hypoteser. Enström kritiserar den akademiska forskningen för att vara ointresserad av Kalmarområdets historia. Så är knappast fallet, flera forskare har i modern tid faktiskt berört området. Men källmaterialet är starkt begränsat. Att forskarna inte hittat Kalmar-Birka är inte ovilja eller ointresse. Det är det som är vetenskap. Att inte sväva ut i en radda fantasifulla men grundlösa tolkningar som inte har något stöd i källorna. Enströms bok är i mångt och mycket ett gigantiskt cirkelresonemang där ett källmaterial lagts till grund för en hypotes som i sin tur ska bevisa en större hypotes som i sin tur bevisar det riktiga i den första hypotesen. Det måste stå klart för alla och envar med lite vanligt sunt förnuft att detta naturligtvis är helt ohållbart. Jag upprepar därför: Kalmar-Birka existerar i Enströms hjärna. Där och ingen annan stans.

Det är först i bokens slutord, när Enström skriver att han hoppas att boken ska öka intresset för Kalmarområdets förhistoria och att det ska bli möjligt att samla in pengar för ny grundforskning, som jag för fösta gången kan ge honom mitt helhjärtade stöd. Det är nämligen det vi behöver, grundforskning, ett bättre underlag för att kunna ge en bild av hur det verkligen var, långt mer än ännu fler fantasifulla hypoteser. "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större".

Tack till

-Min gode vän Pär, som tog en bild på Berga centrum åt mig, det är den som inleder inlägget.

-Birger Ohlsson, som välvilligt lät mig låna flygbilden över Berga-området. Besök gärna hans hemsida, http://www.bizon.se/ där man kan hitta många vackra Kalmar-vyer och en del annat.

-Min käre far, som köpte Enströms bok åt mig.

Forntid längs Ostkusten - arkeologiseminarium

Forntid längs Ostkusten heter ett arkeologiseminarium som kommer att äga rum i Blankaholm (tre mil söder om Västervik) den 9-10 februari i år. Bakom detta står arkeologen Michael Dahlin, numera också känd som bloggaren Misterhultaren.

Seminariet kommer som namnet antyder att handla om arkeologisk forskning och verksamhet längs Ostkusten och då i synnerhet längs Smålandskusten får man förmoda. Ett flertal forskare och andra verksamma på olika nivåer inom det arkeologiska och antikvariska arbetet kommer att delta. Det blir en serie intressanta föreläsningar (se schema nedan) men också tillfälle för umgänge och god mat. Tanken med detta är att alla som arbetar med och intresserar sig för detta områdes forntid ska kunna mötas, utbyta tankar och erfarenheter och knyta nya givnade kontakter.

Initiativet är mycket lovvärt och det hela ser ut att bli en riktig högtidsstund för alla som är intresserade av Ostkustens arkeologi. Förhoppningsvis ska jag själv delta.

Den som vill delta kan kontakta Michael Dahlin senast den 25 januari (se nedan)

Här nedanser du det preliminära schemat. Där finns också kontaktuppgifter. Klicka på schemat för att se det i större format.

Undersökning med magnetometer i Avaskär

Som tidigare rapporterats har den öländska fornborgen Gråborg och dess omgivningar under 2007 undersökts med så kallad magnetometer, ett instrument som kan ge en bild av vad som finns under marken. Nu har turen kommit till Avaskär i Blekinge, beläget en dryg halvmil söder om smålandsgränsen.

Avaskär var under medeltiden Danmarks nordligaste stad och en av rikets minsta. Staden är känd i skriftliga källor sedan mitten av 1300-talet men troligen går bebyggelsen längre tillbaka. Så mycket är dock inte känt om vara sig staden i sig eller dess kronologi. Man har menat att staden ska ses som det danska rikets utpost mot Sverige tillsammans med gränsfästet Brömsehus beläget vid kusten, på gränsen mellan Blekinge och Småland. Däremot har staden tydligen inte haft något egentligt omland. Bland annat på grund av dåliga befästningar och att hamnen blev allt grundare genom landhöjningen förlorade staden sina stadsprivilegier, tillsammans med Lyckå (idag Lyckeby, förort till Karlskrona), år 1600. I stället anlades en ny fästningsstad någon kilometer från Abaskär, som efter kung Christian IV fick namnet Kristianopel. Kristianopels historia som stad blev kortvarig, stadsprivilegierna rök när Blekinge införlivades med Sverige och Karlskrona grundades 1680.

Tidningen Blekinge Läns Tidning rapporterar att det är Riksantikvarieämbetet som utfört magnetometerprospekteringarna och de har bekostats av läsnsstyrelsen i Blekinge. Det är två fält där staden har legat (området kring dagens Avaskärs kapell utanför Kristianopel) om 190x50 respektive 100x10 meter som undersökts. Några resultat har inte kunnat presenteras ännu, de beräknas komma under januari eller februari. Länsantikvarie Leif Stenholm hoppas att undersökningen ska visa att "den här ängen bestod av ett antal långhus". Vad resultaten än kommer att visa så lär de bli viktiga pusselbitar i kunskapsbygget om den försvunna staden och när de tillgängliggörs kommer de också att presenteras här på Ahimkar.

Skrapa, grävslev, skrapa, i bistra nyårsnatten...

Ja då var det snart dags för ett nytt år igen att ta sin början. I sådana här tider ska ju alla med lite självaktning ha en nyårskrönika. Så här följer ett litet försök att summera året som gått här på Ahimkar, som ett litet "best of 2007".

Våren började ganska stillsamt, men bl a kunde de dendrokronologiska dateringarna från utgrävningarna i Stadsparken i Kalmar inför det kontroversiella bygget av nya konstmuseet presenteras.

I maj höll jag en utomhusföreläsning i anslutning till ett par gravfält norr om Söderåkra. Dagen stod för årets stora skräll för min egen del, då jag hade turen att hitta en skärva Terra sigillata i en rotvälta. Fyndet fick en del publicitet och kunde senare beskrivas kort i Fornvännen, Sveriges främsta vetenskapliga tidskrift för antikvarisk forskning. Tydligen har jag antingen "ögon för'att" som de brukar säga till mig där hemma, eller så gäller det gamla talesättet: även visuellt handikappad feminin individ av de domesticerade formerna av arter av släktet Gallus kan undantagsvis exellera i lokaliserandet av en och annan diminutiv enhet av ceralt födoämne...
Annars har Öland stått för mycket av de mer uppmärksammade arkeologiska insatserna i regionen det här året. Vid en reguljär förundersökning påträffade Kalmar Läns Museums arkeologer vad som kan vara Kalmar läns äldsta grav. Utifrån omständigheter som framkom under grävningen tros graven vara minst 6000 år gammal. Under året gjordes också en större prsopektering med magnetometer av Ölands största fornborg Gråborg och dess omgivningar, vilket gav många spännande resultat.

Från fastlandssidan har bl a rapporterats om sex nyregistrerade fornlämningar från Söderåkra socken och från Blekinge om att en specialinventering registrerat ett stort antal tidigare okända hällristningar. I mer "artikelform" har bl a berättats om bronskittelfragmentet från Broby och Tingbyskatten, ett stort medeltida silverdepåfynd från Tingby i Dörby socken.

Sista stora nyheten från regionen 2007 blev att en lokal privatforskare har presenterat en bok med hypotesen att Kalmar en gång var det rätta Birka, något som fick stor uppmärksamhet i lokala media. Mitt inlägg angående detta blev det med råge mest kommenterade i Ahimkars historia, vilket visar att ämnet uppenbarligen är brännhett och väcker starka känslor. Och då har jag inte ens presenterat någon egentlig sakkritik mot hypotesen än, men det kommer.

2007 var också året då flera bra söktjänster gjorde viktiga källmaterial tillgängliga via Internet. Lantmäteriet gjorde de historiska kartorna sökbara och möjliga att titta på i full skala. Länsstyrelsen presenterade en karttjänst som gjorde länets alla fornlämningar sökbara och tidskriften Fornvännen släppte den digitala utgåvan av alla årgångar sedan starten 1906.

Slutligen var 2007 ett år då många nya arkeologirelaterade svenska bloggar dök upp, eller åt minstone blev kända för mig. För att nå dem rekomenderas att du tar en titt i menyn till höger under rubriken "Links". Via de bloggar och diskussionsforum som finns har man en utmärkt möjlighet att ta del av intressanta fynd och de hetaste diskussionsämnena just nu. I år väckte bl a privatforskaren Bob G Linds fantasier om Ale stenar i Skåne stor uppmärksamhet då detta bevisliga svammel ar Riksantikvarieämbetet likställdes med seriös akademisk forskning, se t ex här och här . Bland intressanta fynd ska Martin Rundkvists detektorinventeringar i Kaga, se t ex här och Djurhamn, s t ex här nämnas. I skånska Uppåkra fortsatte grävningarna av den fantastiska jårnåldersboplatsen med många nya fina fynd och resultat. Detta är bara en liten bråkdel av allt spännande.

Så med detta lilla sammandrag av 2007 vill jag nu önska alla ett riktigt gott nytt 2008, må det bli ett år fyllt av spännande arkeologi!

Misterhultaren

En "Misterhultare", vad är det? Jo det är en benämning på en typ av grav, en spretig och diffus stensättning, ganska oansenlig och av merparten arkeologer ansedd som väldigt trist att gräva ut eftersom den normalt varken är prydlig eller innehåller några föremål. I andra regioner känd under namn som t ex "Göteborgsäcklet".

Ett exempel på en "misterhultare", denna just från Misterhult socken. (Foto: Lars Lundqvist)

Nu mera är Misterhultaren emellertid inte bara namnet på en diffus grav utan även på en nystartad blogg. Denna blogg, som förestås av arkeologen och kulturgeografen Michael Dahlin ska främst behandla händelser, forskning med mera som berör arkeologin längs Smålands nordöstra kuststräcka. Dvs Oskarshamns och Västerviks kommuner. Med andra ord kan Misterhularen kanske antas bli ungefär vad Ahimkar är för Kalmarsundsregionen.

Ett välkommet initiativ tycker jag, speciellt då detta område ofta blir oförtjänt bortglömt när det gäller arkeologi och historia. Ett område som folk (och forskare?) generellt nog inte vet så mycket om. Misterhultaren kommer därmed att fylla ett tomrum, tror jag, och det bådar gott. Alla som håller med mig om att detta är intressant och roligt uppmanas därför att genast göra ett besök hos Misterhultaren. Det kan t ex ske genom att du klickar HÄR.

Birka låg i Kalmar eller konsten att koka soppa på en karta

Alla vet väl att den vikingatida stadsbildningen Birka låg på ön Björkö i Mälaren. De olika utgrävningarna, stadsvall, gravfält, tv-program, missionären Ansgar som ska ha besökt staden på 800-talet... allt det där torde vara mer eller mindre bekant för de flesta. Men ack vad fel ni hadde! I dagarna har loklapressen basunerat ut att så inte alls var fallet. Birka låg i Berga i Kalmar, så det så! Det är i alla fall vad en lokal amatörforskare hävdar i en ny bok, efter 15 års "forskning".

Tidningen Östra Småland meddelade på torsdagen (29/11) att dessa "sensationella resultat" i grunden bygger på att en herr Amatörforskare genom studier av kartor och topografi kunnat skapa sig en ungefärlig bild av den vikingatida kustlinjen. Platån vid Berga centrum framstår därigenom, tillsammans med de närbelägna gravfälten vid Djurängen (RAÄ 14, 15, Kalmar sn) samt ett område som anses ha utgjort en lagun under vikingatid (= utmärkt, välvalt och lättskyddat hamnläge) som "det naturliga valet för fornstaden". Kalmar var enligt herr Amatörforskare inte alls någon "vit fläck på kartan" under vikingatiden och den existerade långt före medeltidsstaden på 1200-talet. Med orter som Rinkaby, Smedby och Hossmo som "förorter".


Bild från garvfälten vid Djurängen. Tyvärr inte så tillgängliga trots sitt läge i staden nära promenadstråk och cykelvägar. (foto: förf).

För den arkeologiskt och historiskt initierade är det lätt att inse stollighetsgraden i dylika påståenden. Det hela kunde väl passera som en lätt underhållande kuriositet, vi kunde låta oss raoas av det bisarra i hypoteseran och att någon faktiskt ägnat 15 år av sitt liv åt detta luftslottsbygge. Om det inte hade varit för några små, men inte helt oväsentliga invändningar. Sådana här mer eller mindre stolliga idéer tilltalar media, som gärna blåser upp dem av olika anledningar: för att det är en "kul nyhet", för att stå på den svages sida mot de stora stygga akademikerna, på grund av sensationslystnad, på grund av okunskap eller ointresse inför sannaingen och så vidare. Seriös forskning får sällan detta medieutrymme om den inte innehåller något som är just sensationellt, ovanligt eller roligt. Vi verkar allt mer vara påväg mot ett medieklimat där allt som inte kan sammanfattas på 30 minuter med reklampaus inte anses vara säljbart till allmänheten. Där allt som inte "sticker ut" är för tråkigt (lite märkligt med tanke på att vi lever i ett samhälle som i många andra fall så till den milda grad fruktar allt som "sticker ut").

Men historieförmedling (och kunskapsförmedling i allmänhet) kräver ett visst ansvar. Vare sig man tycker historien är viktig eller inte för samtiden har man som förmedlare ett ansvar för att ge en i grunden så sann och vetenskapligt underbygd bild som möjligt av det förflutna. Jodå man kan tillåta sig ett visst spekulerande, att bygga upp hypoteser eller "färglägga" berättelsen med fria fantasier. Men bara om man är mycket tydlig med vad som är fakta och vad som är hypotes. Kärnan i all forskning måste utgå från källmaterialet och det man faktsikt kan veta. Det man kan veta är dessutom inte alls alltid vare sig så lite eller så tråkigt som många tycks tro.

En osann bild av det förflutna får konsekvenser inte bara därför att många människor kommer att leva med en felaktig eller i värsta fall medvetet förljugen grund för sin historiemedvetenhet. En berättelse som på detta sätt överdriver och förhärligar det lokala kommer att tilltala lokalpatrioterna och framhäva "vi-mot-dom-menatlietetn". Ställa förment obehöriga ännu mer utanför. Det tycker jag är tråkigt när utanförskap är ett av de större problemen i dagens samhälle. Man kan i och för sig invända att all historia kan missbrukas och att författaren inte har någo skuld i hur andra använder dennes resultat. Det är sannt. Men man har ändå ovilkorligen det där ansvaret för att förmedla en så sann och sansad historia som möjligt.

Sådana här mer eller mindre ovettiga idéer om det förflutna dyker upp med jämna mellanrum och får som sagt ofta oförtjänt stor publicitet. Just tanken att Birka har legat i Kalmar är nu inte egentligen någon ny teori. Den lanserades redan av den (i alla fall för kalmariter) välkände G Volmar Sylvander kring mitten av 1800-talet. Många andra exempel har sett dagens ljus ända sedan Olof Rudbeck på 1600-talet på fullt allvar hävdade att Sverige var Atlantis via diverse strider om var "Svearikets vagga" stått och var just Birka skulle loklaiseras, till den för några år sedan med buller och bång framlagda hypotesen att Vandalerna (folkslaget, inte bråkmakarna) skulle hamnat i det inre av Småland. Varifrån Vandalerna kom eller var de hamnade är oklart, vad man vet är att de dyker upp på 400-talet och bildar ett rike i Nordafrika med det gamla Karthago som huvudstad. Karthago, annars kännt som staden som romarna tillintetgjorde 146 f Kr, bl a efter idogt pläderande av senatorn Cato, som brukade avsluta sina anföranden för den romerska senaten med orden "för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras".

Kanske jag lägger för mycket i en tämligen stollig ide om att Birka skulle kunna lokaliseras till Kalmar. Men redna nu kan man läsa på en internetsida (Östra Ölands fria horisont) om att nämnda bok bevisar att Ansgars Birka låg i Kalmar, att det var här "allt började" och att högfärdiga Stockholmare med flera allt fått sig en knäpp på näsan. Uppenbart blir det en fråga om storstad mot småstad, lokalbygd mot rike, lokal identitet och självhävdelse - vi mot dom. Varen sin egen historiker och själv är bäste arkeolog skulle kunna vara paroller för flummare både inom och utom akademiernas väggar att förena sig under. Jag kan inte applådera detta. Snarare känner jag för att avsluta i analogi med gamle senatorn Cato. En förljugen historia är en dålig historia. Och den bör förstöras.

Fornvännen på nätet

Nyligen var Fornvännen på tapeten här på Ahimkar. Jag beskrev Fornvännen som sveriges främsta tidskrift föra arkeologi och annan antikvarisk forskning. Men Fornvännen är inte bara sveriges främsta, utan också sveriges äldsta tidskrift för arkeologi och annan antikvarisk forskning. Det första numret kom redan 1906.

Nu har Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien (vanligen nämnd som bara Vitterhetsakademien) publicerat samtliga årgångar mellan 1906-2006 på nätet. 100 år av den främsta forskningen i mängder av artiklar, allt är med och allt är fritt tillgängligt, allt du behöver göra är att klicka HÄR.

Nog är Fornvännen en vän att räkna med!

Romerska myntfynd i Småland

I förra inlägget berörde jag i korthet olika fyndkategorier i främst Möre men även i Småland som helhet med direkt eller indirekt anknytning till Romarriket. Som nämndes är det bara att konstatera att romersk import i Småland är oerhört ovanligt (till skillnad från Öland) och att den kategori som är rikligast företrädd är romerska mynt. Att få fram kompletta uppgifter om myntfynd i ett område är ofta knepigt. Det lärde jag mig redan som arkeologistudent, när jag inför uppsatsskrivning försökte sammanställa myntfynden från vikingatid och tidig medeltid i Möre. Uppgifterna var spridda, ibland sporadiska och förvirrade och sällan kompletta. Det beror antagligen huvudsakligen på faktorerna att många fynd är gjorda för länge sedan när kraven på dokumentation var små eller nära nog obefintliga, att mynten finns spridda på olika museisamlingar och att många fynd inte är sammanställda och ordentligt genomgångna. Emellertid pågår ett stort och viktigt arbete för att råda bot på detta vid Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.


Myntfynd i Kalmar län, denarer och samtida bronsmynt till vänster, solidusmynt till höger. Klicka på bilden för att se den i större format. (Efter Hagberg 1979, med smärre tillägg av förf.).

Efter att ha fått svar på en förfrågan till Numismatiska forskningsgruppen, som gav mig uppgifter och hänvisningar kan jag nu presentera en sammanställning av romerska myntfynd i Småland. I detta fallet gäller det fynd från romersk järnålder (0-400 e Kr). De senantika Västromerska och Östromerska (eller bysantinska) Solidimynten i guld som börjar uppträda i Sverige under 400-talet, är inte medtagna.

Romerska denarer från de kejsare som är representerade i de småländska denarfynden. Från vänster: Hadrianus, Antoninus Pius, Marcus Aurelius, Faustina, Commodus och Septimius Severus. Vespasianus saknas på denna bild. Bilden är en illustration, mynten här har inget att göra med de faktiska småländska myntfynden. (Ur en privat samlig, okända fyndorter. Foto: förf.).

Den första importen av mynt till Skandinavien består av romerska silvermynt, så kallade denarer samt ett fåtal brons- och guldmynt. Nordbornas intresse av de romerska mynten var för metallens skull och inte för myntens nominella värde. Det blir också uppenbart genom att importen av romerska mynt upphör när silverhallten kraftigt sänktes från och med början av 200-talet (i samband med introducerandet av Antoninianus-mynten 214 e Kr). Importen tar sin början under det första århundradet efter Kristi födelse.

Sammanställningen nedan är i enkel katalogform. Medtaget är (i förekommande fall) fyndort, depå eller lösfynd, nuvarande förvaringsplats, mynttyp, regent, datering, inskrift och bilder, ev övrig kommentar samt RIC-nummer. (RIC = Roman Imperial Coinage, ett katalogverk i flera delar ofta använt som standardreferensverk för romerska mynt).

1. Kalmar, Varvsholmen. Depå. SHM 16085. Denarer, fem stycken. Mynten påträffades i samband med grävarbeten 1918.

-Vespasianus 69-79 e Kr. Denar, prägad i Rom 75-76 e Kr. RIC 90 eller 101

-Hadrianus 117-138 e Kr. Denar, präglad i Rom 125-128 e Kr. RIC 182.

-Antoninus Pius 138-161 eKr. Denar, präglad i Rom 151-152 e Kr. RIC 204.

-Marcus Aurelius 161-180 e Kr. Denar, präglad i Rom 172-173 e Kr. RIC 282.

-Faustina II (under Marcus Aurelius). Denar, präglad i Rom 161-176 e Kr. RIC 686.

2. Kalmar. Gamla staden. Depå. Varav två förvaras i KLM, resterande med okänd förvaringsplats (KLM ?). Denarer, sju stycken. Påträffade vid uppförandet av ny bygnad till lasarettet, nu Konstmuseet, 1908. De två mynten i KLM identifierade:

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Denar, präglad i Rom 147-148 e Kr. RIC 167.

Åtsida: ANTONINVS AVG PIVS PP TR P XI. Lagerkrönt byst åt höger.

Frånsida: COS IIII. Salus stående åt vänster, matar orm slingrad runt altare och håller roder ställt på klot.

-Septimius Severus 193-211 e Kr. Denar, präglad i Emesa(?) 194-195 e Kr (?). RIC 377.

Åtsida: IMP CAE L SEPT SEV PERT AVG COS II. Lagerkrönt byst åt höger.

Frånsida: FORTVN REDVC. Fortuna stående åt vänster, håller roder och ymnighetshorn.

3. Kalmar. Slottsvallen. Lösfynd. KLM 11536. Denar, en styck. Förvärvad av Kalmar läns museum 1932 från Erik Olsson.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Denar, präglad i Rom 150-152 e Kr. RIC 200(c) eller 216a(a).

Frånsida: [IMP] CAES T AEL HADR ANTONINVS AVG PIVS PP. Lagerkrönt byst åt höger

Frånsida: TR PO[T XIIII eller XV C]OS IIII, i exerg: PAX. Pax stående åt vänster, håller gren och spira.

4. Kalmar, "nära slottet". Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter. Ej bestämd.

5. Kalmar, Ängö. Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter. Ej bestämd.

6. Kalmar. Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Ej närmare bestämd.

7. Ljungby sn, Bottorp. Lösfynd. KLM. Denar, en styck. Fynd före 1890.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Ej närmare bestämd.

8. Söderåkra sn, gravfältet RAÄ 10. Grav-/depåfynd. Denar, en styck. Påträffad i samband med arkeologisk undersökning 1998. Myntet påträffades i en föremålsdepå nedlagd vid kantkedjan till ett flackt röse, tillsammans med 13 hela och 21 fragmentariska pärlor av glas och glasfluss, två (?) fingerringar av silver och en fingerring av guld. Datering: romersk järnålder.

-Hadrianus 117-138 e Kr. Denar, präglad i Rom 119-122 e Kr.

Åtsida: IMP CAESAR TRAIAN HADRIANVS AVG. Lagerkrönt, draperad byst åt höger.

Frånsida: PM TR P COS III, i exerg. CO[NCORD]. Concordia sittande åt vänster på stol, varunder ett ymnighetshorn, håller en skål, vänster armbåge lutad mot staty av Spes.

9. Hylta, Rumskulla (Småland), eller Hylta, Runsten (Öland). Lösfynd. SHM 2987 (förkommen). Denar, en styck. Funnen 1862, men oklart vilket Hylta som avses. Bestämning efter SHM:s inventariekatalog.

-Commodus 177-192 e Kr. Denar, präglad i Rom 191-192 e Kr. RIC 257.

10. Hagby sn, N Hagby, Kvarnbacken. Depå eller lsöfynd. KLM 24298. Sestertius, en styck. Enligt Hagberg (1979 s.381f) "...en sestertius som lär hänga samman med ett större myntfynd...".

-Hadrianus 117-138 e Kr. Sestertius, ej närmare bestämd.

Åtsida: lagerkrönt byst.

Frånsida: gudinna med våg och ymnighetshorn (avser Moneta?).

11. Lofta sn, Nygård. Depå. SHM 5291. Bronsmynt, sex tycken. Funna på en åker på 1840-talet. Enligt SHM från första och andra århundradet e Kr.

12. Enligt Åberg (1923 s.106) skall också i en privatsamling tillhörig kamrer F V Andersson, Kalmar, ha förvarats 17 denarer och 6 bronsmynt, vilka alla uppgavs "härröra från Kalmartrakten". Inga närmare uppgifter om dessa mynt eller var de förvaras idag är kända.

SHM= Statens Historiska Museum (Stockholm).

KLM= Kalmar Läns Museum.

Av katalogen framgår att merparten importerade romerska mynt i Småland kommer från Kalmar, utgörs av denarer och är huvudsakligen präglade under 100-talet. Den oftast förekommande kejsaren är Antoninus Pius. Det kan dock påpekas att flera mynt inte är bestämda, men att det skulle förändra bilden på något dramatiskt sätt är inte så troligt. Någon närmare tolkning av fynden kommer inte att presenteras här. Det kan emellertid påtalas att Kalmarområdet och Lofta sn är de fortsatt helt dominerande områdena för myntfynd även vad gäller de folkvandringstida solidusmynten. Alla utom två fynd kommer från dessa områden. För Möres vidkommande tyder fynden på att området för den senare staden Kalmar var av viss betydelse under äldre järnålder. Någon kopling mellan dessa fynd och staden är däremot högst osannolik. (Under 2008 kommer jag att vara författare till en enklare artikel om romersk järnålder i Möre och Kalmarsundsområdet).

Tack till: professor Kenneth Jonsson, Numismatiska forskningsgruppen, Arkeologiska institutionen, Stockholms universitet, för uppgifter och hänvisningar till denar-fynden i Småland.

Källor till denna text:

Hagberg, U-E. 1979. Fornminnesinventering och sockenöversikter. I: Kalmar stads histora I. Kalmar.

Lind, L. 1981. Roman denarii found in Sweden 2. Catalogue text. Stockholm.

Lind, L. 1996. Denarfyndet 1908 vid lasarettet i Kalmar. I: Myntstudier, mynttidskriften på Internet 2006:2. Numismatiska forskningsgruppen. Stockholm.

Numismatiska forskningsgruppen. 2003. Forskningsaktuellt - Myntfynd i Småland. I: Verksamhetsberättelse 2003. Stockholms universitet.

Pontén, J. & Rubensson, L. 2002. Hästhagen. Seminariegrävning 1998 och 1999. Fornlämning 10, Söderåkra socken, Småland. Kalmar läns museum, rapport 2002:3. Kalmar.

Åberg, N. 1923. Kalmar läns förhistoria. Uppsala.

Terra sigillata-fynd publicerat / Samian ware find published

(To read this entry in English, please scroll down)

Fornvännen är Sveriges främsta vetenskapliga tidskrift för arkeologisk och antikvarisk forskning. Denna status till trots har Fornvännen den sunda inställningen att alla som har en relevant frågeställning och är kapabel att diskutera och belägga sin ståndpunkt enligt vedertagna vetenskapliga principer, har en chans att få publicera sig i tidskriften. Utan att göra avkall på vetenskaplig standard är Fornvännen alltså inte bara ett forum för forskareliten.

Nu är årets höstnummer (nr 3/2007) nyligen utkommet. I detta nummer har jag själv haft förmånen att vara författare till en (förvisso ganska kort) artikel med anledning av det fynd av en skärva Terra sigillata som jag gjorde i våras. Tidigare presenterad på denna blogg.

Terra sigillata-skärvan från Söderåkra, fram och baksida. Skärvan är 53x27 mm stor och dekorerad med en så kallad "äggstav". Skärvan är nästan osannolikt välbevarad, hade det inte varit för äggstaven hade jag antagligen kastat bort den vid fyndtillfället i tron att den var ny. - The samian ware from Söderåkra. (Foto förf).

Fyndet påträffades av en slump i en rotvälta på ett gravfält norr om samhället Söderåkra ( i Möres och Kalmar läns sydligaste kustsocken med samma namn). Terra sigillata är en formpressad keramiktyp som tillverkades i Romarrikets provinser århundradena närmast efter Kristi födelse. I Romarriket var denna keramik vanlig, men utanför imperiets gränser förekommer den ytterst sällan. Från hela Skandinavien är endast 19 fynd kända, varav fyra från Sverige och de resterande från Danmark. Söderåkrafyndet blir det tjugonde i Skandinavien.

För att kort sammanfatta artikeln i Fornvännen: Fyndet från Söderåkra är inte tillfredställande identifierat, men kan möjligen vara en del av en skål (av en typ kallad 'Dragendorff 37'), kanske tillverkad i ostgallien eller Rheinzabern och kan kanske dateras till 100-talet e Kr. Det skulle i så fall stämma väl överens med merparten av de tidigare fynden av Terra sigillata från Skandinavien.

Ett exempel på en 'skål' av typen Dragendorff 37. -A bowl of the type Dragendorff 37. (Ur: Lund-Hansen 1987).

Romerska importföremål i Skandinavien är starkt förknippade med den tidens aristokrati. De flesta fynden är påträffade i gravar. Några sigillata-kärl från Danmark har ingått i några av de exklusivaste gravutrustningar vi känner till från nordiskt område under romersk järnålder (0-400 e Kr). Några av Terra sigillata-fynden är påträffade på boplatser. Ett sådant är från Vittene i Västergötland, en plats mest känd för en av de största guldskatter som hittats i Sverige. Allt detta understryker Terra sigillatans roll i de nordiska samhällena som en slags exklusiv lyxkeramik.

Småland är inte känt för att vara något av de rikare områdena under romersk järnålder och definitivt inte för sina fynd av romerska importföremål. Faktum är att Söderåkrafyndet är ett av de första spåren av romersk import man känner till från landskapet. Just Söderåkra socken utmärker sig dock något genom en del fynd och platser. Redan under förromersk järnålder (500 f Kr - 0) förekom omfattande järnframställning, arkeologiskt dokumenterat genom en större järnframställningsplats bara några kilometer från platsen där Terra sigillata-fyndet gjordes. C 14-prover visar att järnhanteringen hade sin storehetstid mellan 400-200 f Kr på denna plats. Omedelbart norr om järnframställningsplatsen har en boplats från romersk järnålder undersökts. Det speciella med denna boplats är att man kunde konstatera en omfattande odling av råg. Det är ett av de tidigaste beläggen för rågodling i Sverige, odling av råg sker normalt inte i större skala förrän under medeltid. Den dominerande grödan under romersk järnålder var normalt korn. Det har ansetts att rågodlingen kan peka på direktkontakter med kontinenten. På ett gravfält alldeles i närheten av boplatsen har en fynddepå hittats vid kanten av en gravanläggning. Denna innehöll flera pärlor, en romersk silverdenar och tre släta, hamrade fingerringar i silver och guld. Seden att bära fingerring har romersk ursprung.

Från socknen kommer även två så kallade ormhuvudhalsringar av guld, en hel och ett fragment. Dessa kan dateras till 2-300-talet e Kr. Det är två av totalt 13 romartida guldfynd i hela Småland. I övriga Möre utmärker sig området kring Kalmar stad genom ett antal fynd av romerska silvermynt (denarer). Den största delen av alla kända myntfynd från romersk järnålder i Småland är från kalmarområdet. Från socknarna Hagby och Voxtorp kommer också fynden av ett romerskt bronsmynt respektive ett fragment av en romersk bronskittel.

Samtidigt som Möreområdet framträder med flera fynd som har direkt eller indirekt romerskt ursprung och/eller vittnar om elitära miljöer måste det emellertid framhållas att fastlandssidan av Kalmar sund befinner sig helt i skuggan av Öland. Öland är ett av de rikaste områdena i Skandinavien vad gäller romersk import, men även i fråga om guldföremål från perioden. Ön kännetecknas även av flertaliga vapengravar från romersk järnålder, något som helt saknas i Möre. Hypotetiskt kan man kanske tänka sig att Möre har haft rollen av ett produktionsområde, som har försett det rika Öland med t ex järn. De som kontrollerade utförseln av varor från fastlandet har säkert haft möjlighet att tillskansa sig ett överskott som delvis har omsatts i prestigefyllda statusföremål som t ex Terra sigillata. Men om fyndet från Söderåkra har kommit via öländska kontakter eller direkt från kontinenten lär vi aldrig få veta. Inga fynd av Terra sigillata är ännu kända på Öland.

--------------------------------------------------------------------------------

The Journal of Swedish Antiquarian research (Fornvännen) is Swedens most prestigious journal for archaeological and antiquarian research. In the recent number of the journal I had the opportunity to publish a shorter essay on a find of Samian ware that I was lucky enough to make in the roots of a turned up tree on cemetery in May this year.

The find was made in the province of Småland, in Söderåkra parish along the southeast coast plain of the region called Möre, in Sweden. In short this is an abstract of the article and what is said in Swedish above in this text. The sherd is 53x27 mm and decorated with a so called eggstaff. Samian ware was made in the provinces of the Roman empire during the first centuries AD. This particular sherd is not yet satisfactory identified, but may come from a bowl of a type called ‘Dragendorff 37’, may have been mad in the east Gallic areas or around Rheinzabern and may be dated to the 2:nd century AD. That would, if it is the case, fit in nicely with the other 19 finds of Samian ware that are known from Scandinavia.

Samian ware (as is the case with all artefacts imported from the Roman empire) was in the Scandinavian society of Roman Iron Age (0-400 AD) closely connected with the aristocrats of the time. The known finds comes from very rich graves or special settlements. Thus Samian ware was in Scandinavia held in very high status by the most prestigious people in Roman Iron Age society.

Småland is not known as a rich are during Roman Iron Age, and very few finds of Roman import are known from the province. Many of the more aristocratic finds from Småland is as a matter of fact found in the region of Möre. Two neck rings of gold, most of the known finds of Roman silver denari coins from Småland, a fragment of a Roman bronze cauldron, three finger rings of silver and gold, all that is from Möre. That said, Möre is very poor compared to the Island of Öland, on the other side of Kalmar Sound. Öland is known as one of the richest areas in Scandinavia during the Roman Iron Age when it comes to imported Roman artefacts, gold and weapon graves. Maybe Möre is to be understood as a production area that provided Öland with for instance iron. The people who controlled the local export might have become rather wealthy and so have invested some of their wealth into prestigious artefact, such as Samina ware. But there are at the same time evidences that suggests that the inhabitants of Möre have had more direct contacts with the European continent. And probably we will never know whether the Samian bowl from Söderåkra came via the mighty Öland or on some direct rote from the continent. But it does point to the fact that some rich family with wide contacts and knowledge of the aristocratic codes of the time must have lived in the Söderåkra area almost 2000 years ago.