Arkeologiseminariet i Blankaholm 2011

Jag har varit usel på att skriva något på bloggen den här månaden. Men å andra sidan har det inte hänt så mycket, åtminstone inte som kommit till min kännedom. Dessutom har jag mest grävt ner mig i släktforskningens underbara värld.

Men det saknas inte tillfällen att se fram emot på arkeologifronten. Nu närmast tänker jag på arkeologiseminariet i Blankaholm. Det går av stapeln lördag - söndag 26och 27 februari i år. Som alltid står min förträfflige kolega Michael Dahlin bakom. Här möts ett antal av de främsta forskarna på Ostkustens forntid med andra kunniga och intresserade inom samma ämne. Det blir en rad intressanta föredrag och jag kan stolt meddela att jag själv har fått äran att ingå i denna eminenta skara. Jag ska prata om medeltid i Möre under en halvtimme.

Den som vill delta ska kontakta Michael, se hans blogg Misterhultaren

Här nedan ser ni schemat för de två dagarna:

LÖRDAG
12:00 Lunch i Folkets hus
13:00 Öppen föreläsning ”Gräv inte där du står. Bosättningsmönster i NÖ Småland under neolitikum och i övergången till bronsålder”
– Michael Dahlin
13:45 ”Maktens boningar och vanliga människors enkla tjäll. Några tankar kring ett medeltidssamhälles uppkomst och utveckling. Exemplet Möre”. – Pierre Petersson
14:15 “Viking - till sjöss och på land” - Roger Wikell
14:45 “Pre Ancylus”-Kenneth Alexandersson
15:15 Kaffe
15:30"Mesolitikum i södra Norrland. Exempel från inland och kust."
-Michel Guinard & Therese Ekholm
16:00 "Gammalt och nytt om trattbägarkulturen på Öland".
- Ludvig Papmhel-Dufay
16:30 ”I landskapet och mellan världarna. Bronsålderns offerplatser i Mälardalen”. -Martin Rundkvist
17:00 Avslutning på dagens föreläsningar
Middag

SÖNDAG
8:30-9:30 Frukost, beställs där ni bor.
9:30 Öppen föreläsning ”Mem, Ett nyupptäckt hällristningscentrum.” - Sven-Gunnar Broström & Kenneth Ihrestam
10:00 “Breven kring Ruskas godsimperium”-John Huttu
10:30 “Blad tjära och kol i Målilla - lämningar från 1700-talets binäringar i en skogsbygd” -Veronica Palm
11:00 ”VID STENSKEPPETS AKTER! – en nyfunnen dubbelgrav från förromersk järnålder på Gotland”-Joakim Whelin
11:30 Arkeologi och rehabilitering i förening utopi eller möjlighet!? -Rune Johansson
12:00 Lunch

Ahimkars nyårskrönika 2010

Om någon dag är 2010 till ända och även i år ska jag få till en liten nyårskrönika. 2010 har varit ett år med både glädje och oglädje. På arkeologifronten har verksamheten bitvis varit i full gång i den mån jag har haft möjlighet att arbeta med det.

2010 började med en ovanligt seg vinter. Långt fram i mars låg snön kvar och fördystrade en arkeologs liv. Månaderna var också en tid av otålig väntan i ett annat avseende. Sent på året 2009 hade jag tillsammans med vännerna i Söderåkra hembygdsgille hittat ett arbabiskt silvermynt från 800-talet på en åker vid Bergkvara. Hoppet om att ett Det Stora Fyndet skulle ligga där och vänta var stort men en metalldetektering i maj månad grusade dessa förhopningar då platsen visade sig vara fyndtom, i alla fall på metallföremål.

I april var snön borta och vårsolen lyste glatt över Möre-slätten när jag var nere och höll mitt årliga utomhusföredrag, denna gång i Järnsida. Som vanligt hade en 25-30 personer slutit upp när jag pratade om järnåldersgravfält och medeltida lågfrålse, riddare och sagokungar. Jag tror det var uppsakattat. Under året har jag också i samarbete med Hembygdsgillet dragit igån ett litet projekt för att registrera lösfynd i privat ägo i Söderåkra socken. Ett nog så viktigt uppdrag då föremål skingras och uppgifter försvinner när folk dör eller flyttar. I samband med föredraget hade flera personer tagit med sig lösfynd och ett tillfälligt kontor upprättades i bagaget på en Volvo. Där reggades det sedan stenyxor i parti och minut. Det är fantastiskt egentligen vilka grejer det finns i gårdarna. Kul att se.

Ett par av de stenyxor jag fick se (foto: förf.).

Senare samma dag blev jag förevisad en riktigt bjässig trindyxa funnen på en åker i södra socknen. Jag var också ute och "inspekterade" åkern i fråga. Tyvärr var bara en liten remsa i ena kanten öppen men det räkte för att hitta tre bitar Kristianstadsflinta, varav en tjusig liten skivskrapa. Bör passa bra med tindyxan. Jag hoppas kunna återkomma till den åkern under 2011.

I början på sommaren fick jag arkeologisk närkontakt hemma i trädgården. När jag grävde upp en stubbe dök en märklig anläggning med kol, slagg och enstaka skörbrända stenar upp. Jag svävar ännu i ovisshet om vad detta kan tänkas ha varit för något.

I slutet av sommaren var det dags för ännu ett föredrag, denna gång efter inbjudan från Hossmo hembygdsförening. Jag berättade om den spännande miljön kring Hossmo som under yngre järnålder och tidig medeltid tycks ha varit ett slags centrum i det gamla Möre.

På den ödesmättade 11 september höll jag ett litet miniföredrag och visade Söderåkra Hembygdsgilles samlingar av fornfynd i hembygdsgården i Övraby. Det dök bara upp ca 20 personer men de visade desto mer sin uppsakattning och visade även prov på stort engagemang. Diskussionen var ganska livlig även kring sådana mer "yrkesbetonade" frågor som man inte riktigt väntar sig att allmänheten ska vara intresserad av. Men det var mycket upplyftande att höra och delta i de oväntat insiktsfulla diskussionerna. Några personer hade också tagit med sig föremål för registrering.


Ett gravfält besiktigsa. Här har några entusiaster röjt bort sly och buskar samt tagit ner några träd för att gravarna ska bli lättare att se. Jag ombads inspektera resultatet och det såg lovande ut!

I slutet av oktober stod jag åter igen som föredragshållare, denna gång i Torsås, och berättade om olika arkeologiska nerslag i Torsås kommun från äldre stenålder till 1700-tal. 40 personer dök upp och än en gång fick jag en publik som visade prov på stort engagemang och intresse. Dessutom var det premiär för mig då jag för första gången använde mig av Powerpoint-presentation - utan fadäser! Det hela var ett av de roligaste föredrag jag har hållit och jag kunde leva gott på upplevelsen långt efteråt.

I slutet av november förväntade jag mig inte mycket nytt på arkeologifronten. Men en regnig helg lyckades jag pricka in både en stund av uppehåll och rätt åker för en hastig inventering och det blev lite Kristianstadsflinta och ännu en boplats att lägga till tidigare fynd. En annan ljusglimt i samma veva var att tidskriften Urminne efter lång väntan kom ut med sitt nya nummer och i den var min artikel om medeltidskyrkan i Kläckeberga och de bebyggelselämningar som påträffats kring denna publicerad.

Så kom då ännu en vinter och bäddade in landskapet i vitt puder och isande kyla. En dag som denna när temperaturen kryper ner mot -15 och snön täcker allt kan det vara svårt att se någon ände på det. Då får man värma sig med minnen av ljusare dagar. Jag tänker med glädje tillbaka på årets föredra, alla härliga människor jag mött och alla fina föremål som har visats upp för mig. Och jag längtar till nästa vår då det blir dags för arkeologen i mig att krypa ut ur sitt vinteride.

Ett mycket GOTT NYTT ÅR tillönskas er alla!

God Jul

Önskar alla mina läsare en riktigt God Jul!

Applerumsätten - en uppdatering

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om den lågfrälse släkt som under senmedeltid var knuten till Applerum i Arby socken, deras släktförhållanden och sammanhang. (se inlägget här).

Den gången skrev jag att man ingenting viste om personernas "ättetillhörighet" eller hur det kom sig att de ägde jord i Möre. Jag konstaterade att bröderna Klas och Birger Staffanssöners mor hetta Margit Klasdotter (Grabo) och att det fanns spår av en Claus Grabo, känd 1446, som skulle kunna ha varit Margits far. Jag noterade vidare att det inte finns några spår av denne Claus Grabo i Möre, han verkar inte ha haft någon anknytning dit och har inte varit bosatt där. Jag gissade då på att Klas och Birgers bortsett från namnet okände far, Staffan, kunde ha varit från Möre och att det var via denne som släkten hade jord i området. Sedan dess har jag funnit mer information och kan både verifiera och dementera ovanstående.

Genom studier av biskop Hans Brasks släktbok, nedtecknad på 1520-talet, gick det att verifiera att Margit Klasdotters far förvisso var en Claus Grabo. Av större betydelse än så var emellertid att Hans Brask anger att Claus mor, en "hustru Margit", var dotter till Tyrgils Bagge, även kallad Tyrgils Djäkn. Denne Tyrgils tillhörde den till Möre knutna ätten Bagge av Botorp, uppkallad av den sätesgård som flera medlemmar av släkten skrev sig till, Botorp i Ljungby socken i Södra Möre. Tyrgils Bagge är känd i källmaterialet första gången 1403 och var 1422 häradshövding i Möre och bosatt på Botorp. Hans hustru hette Ingrid och var dotter till Halsten Petersson (båt) till Äpplaholm och Katarina Svensdotter (sparre av Hjulsta och Ängö). Därmed kan också en ny tabell över släktens relationer upprättas:



Släkten Bagge av Botorp var alltså starkt förknippad med Möre och hade troligtvis sitt ursprung i området. Med det i åtanke torde den mest rimliga tolkningen vara att den jord som arvskiftades mellan Klas och Birger Staffanssöner 1483 hade kommit till släkten genom dess relation till Bagge av Botorp. I arvsskiftet ingick för övrigt också jord i just Botorp. Däremot förblir brödernas far, Staffan, ett mysterium liksom huruvida denne hade eller inte hade någon anknytning till Möre.

Fynd av skelett i Kalmar

Lokaltidningarna rapporterar i dag att tre skelett påträffades i samband med att vattenledningar skulle grävas ner på Drottning Margaretas väg vid Södercentrum. Först trodde man att det var lämningarna av ett begånget brott men polisen kunde snabbt avfärda detta, då skeletten visade sig vara flera hundra år gamla. I stället kopplade Kalmar läns museum in. De första kommentarerna därifrån har varit att skeletten kan vara medeltida och en del olika hypoteser om sammanhangen bakom dem har redan börjat florera. Helt säkra kan man inte vara på att de är medeltida, däremot är de begravda och inte bara "nerkastade" i jorden. Om det kommer att göras några analyser på fyndet avgörs av länsstyrelsen.

Artiklar i Östran HÄR och HÄR .

Den gången då jag inte hittade en silverskatt

Arkeologi är roligt och spännande. I grund och botten är det förståss därför jag håller på med det. En rolig del med arkeologin är överraskningsmomentet, det där med att man aldrig vet vad jorden gömmer. Det är inte bara de spektakulära fynden (även om sådant är häftigt) utan också sådant som bryter ny kunskapsmark, som fördjupar eller förändrar vår kunskap om det förflutna. I stort eller i smått. Men ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Det blir så att säga ett motsatt överraskningsmoment, man hittar ingenting där man förväntade sig att hitta något.

För ganska exakt ett år sedan var jag ute på promenad i Bergkvaratrakten ( fyra mil söder om Kalmar) tillsammans med några representatner för Södråkra Hembygdsgille. Eftersom det fanns planer på att gräva ner VA-ledningar var vi intresserade av var dessa skulle gå. Det fanns nämligen risk för att en och annan boplats på åkrarna skulle komma i kläm. Vi gick där sålunda och sparkade i grästuvorna, som man gör i den fåfänga förhoppningen om att göra ett oväntat fynd. Det gör man ju aldrig, åtminstone inte när åkern ligger i vall. Men detta skulle visa sig bli undantaget som bekräftar regeln. Plötslig låg det något där, det plockades upp och granskades och kunde snart konstateras vara ett fragment av ett arabiskt silvermynt. Sådana som importerades i ganska stor skala under vikingatiden för det goda silvrets skull. Och som brukar ingå i silverskatter från sagda period.

Nu var spänningen på topp, myndigheter och experter kontaktades. Samtidigt var det stort hysch-hysch som det alltid är då det rör sig om sådant som även kan ha ett potentiellt ekonomiskt värde. Man vill inte ha några skattjägare och plundrare på platsen. Professor Kenneth Jonsson vid Numismatiska forskningsgruppen kunde bekräfta att det rörde sig om ett arabiskt silvermynt, en så kallad Dirhem. Via Gert Rispling kom sedan en fullständig identifikation: myntet var från den Abbasidiska dynastin, präglat för kalifen al-Mahdi i Madinat al-Salam (som motsvarar dagens Bagdad) år 160 e.H. ( dvs 776/77 e.Kr.). Även på länsstyrelsen i Kalmar tog man saken på allvar och satte raskt igång planer på att metalldetektera området.

Så gick en vinter och en vår fylld av drömmar om silverskatter med mängder av mynt och smycken och vad det nu kunde vara. I maj kom så de första indikationerna på att metalldetekteringen var nära förestående och några dagar senare meddelades jag via Kalmar Läns Museum att Jonas Paulsson hade gått över en hyfsat stor yta kring fyndplatsen med metalldetktor. Och hittat: ingenting!

Drömen om Det Stora Fyndet gick snabbt upp i rök. Plasen tycks ha varit helt tom på metall. Samtidigt verkar det lite underligt, varför fanns detta mynt just där och inget mer? Kan det ha kommit från någon närliggande boplats eller liknande? Kan det ha varit fråga om ett enstaka metallföremål i en sönderplöjd grav? Eller har någon bara passerat och tappat ett mynt som mot alla odds blev upplockat mer än 1000 år senare? Frågorna har inga svar. Men det finns spår av andra aktiviteter under forntiden på samma åker. Fyra lösfunna stenyxor (varav två är upptagan i fornminnesregistret) och lite slagen flinta visar att en eller flera stenåldersboplatser funnits i samma område. Några bitar järnslagg kan dessutom tyda på aktiviteter under senare tid. Inget av detta bedömdes dock ha något värde när de nämnda VA-ledningarna skulle grävas ner. Faktum är att ingen enda av de boplatser och lösfynd som finns längs den sådär 1,5 mil långa sträcka där ledningarna ska grävas ner bedömdes ha något värde. Ingen arkeologisk verksamhet, inte ens lite schaktkontroll. Allt som eventuellt kan finnas får gå under skopan utan åtgärder.

Av det som började så lovande blev alltså inget kvar. Det blev ingen silverskatt. Och allt annat lämnades åt grävskoporna och förgängelsen. Så kan också den arkeologiska verkligheten se ut. Inte mycket gott kan sägas ha kommit ut av denna historia. Men möjligen kan man tänka sig ett nytt ord att lägga till vokabulären. Bergkvara-antiklimax!

(Bilden ovan: det aktuella myntet. Foto: förf.).

Nya fynd i Avaskär

Härom året skrev jag om de prospekteringar som gjorts med georadar och magnetometer på den "försvunna" medeltidsstaden Avaskär i nordöstra Blekinge, se här och här. Då påträffades en del spår av vad som kan vara bebyggelselämningar. Efter det har inget hänt inom den yta som avgränsats som stadsområdet. Men 2009 utförde Blekinge Museum i samarbete med Smålands Museum en förundersökning direkt norr om stadsområdet. Rapporten från denna förundersökning finns nu tillgänglig på Blekinge Museums hemsida.


Del av stengodskrus, ca 1300-tal. Enligt uppgift lösfynd från Avaskär gjort för "en härrans massa år sedan" (foto: förf.).

Resultaten är intressanta, speciellt med tanke på att de arkeologiska insaterna i Avaskär är fåtaliga. Det grävdes nio schakt med maskin och i dessa framkom 12 anläggningar varav fyra undersöktes. Det rörde sig om stolphål, en "grop" och en större anläggning ca 3x3,5 meter och delvis omgärdad av satta stenrader. Vid rensningen av anläggningens yta hittade man flera fynd i form av bl a bottenskållor av järnslagg och keramikskärvor som kan dateras till medeltid och 15-1600-tal. Anläggningen tolkades som en möjligen stensatt källargrop som varit del av en byggnad. Huset har legat utmed vägen genom Avaskär och sammanfaller också med förhöjda fosfatvärden som kunde konstateras på samma plats vid en fosfatkartering på 1970-talet. Leif Stenholm har tidigare föreslagit att staden har varit utlagd i form av en enkel radby, baserat dels på fosfatundersökningen, dels på topografin. Avaskär övergavs då den nya fästningsstaden Kristianopel grundades år 1600. De fynd som gjordes verkar tidsässigt stämma med detta.

Anläggningen, den förmodade källargropen, grävdes inte ut då det bara rörde sig om en förundersökning. Vidare arbete sparades till den eventuella slutundersökningen. Jag har ingen information om huruvida det kommer att bli en sådan eller inte. Eftersom ingen utgrävning gjordes går det inte att säga när byggnaden togs i bruk. En skärva av så kallat protostengods tyder på att spår av äldre aktiviteter (12-1300-tal) kan finnas och en fullständig undersökning kan säkert avslöja medeltia konstruktioner. Fynden av järnslagg och bottenskållor visar att järnhantering ägt rum inom undersökningsytan och kan med tanke på brandrisken kanske förklara byggnadslämningarnas lokalisering i stadsområdets utkant.

Urminne nr 8 ute nu

Tidskriften för arkeologisk forskning i sydösra Sverige, Urminne, har kommit ut med ett nytt nummer, det åttonde i ordningen. Urminne ges ut i ett sammarbete mellan länsmuseerna i Småland och Östergötland samt Linnéuniversitetet och har funnit sedan 2001.

Det nu rykande färska numret har historisk arkeologi som tema och innehåller fem artiklar. Varav en är skriven av undertecknad. Urminne kan beställas via Jönköpings läns museum för den som är intresserad. Min artikel handlar om Kläckeberga kyrka vid Kalmar och miljön kring denna. Jag återkommer kring deta ämne senare.

Här är innehållet:

Redaktör: Erika Räf
Urminne 2010/8 omfattar 79 sidor och innehåller följande artiklar:
– Staffan von Arbin: ”Medeltida Vättersjöfart. En studie med särskild inriktning mot transporter av järnprodukter”
– Jes Wienberg: ”Grevens minnesmärken”
– Pierre Petersson: ”Kläckeberga vid Kalmar – medeltida kyrka och bebyggelse i ny belysning”
– Ådel Vestbö-Franzén: ”Utjorden Bollarp i Vireda socken. Vardagsliv, jordbruk och försörjningsstrategier på ett 1500-talsnybygge i norra Småland”
– Johan Åstrand: ”Kosta – Since 1742. En glasbruksarkeologisk undersökning”

Rapport från Torsås

Så var årets sista föredrag avverkat. Föredraget i Torsås skolas fritidsgård (värsta nostalgitrippen att vara där igen). Även denna gång blev det en lyckad tillställning, det kom uppåt 40 personer och lyssnade och det är väl inte så illa. Ett stort glädjeämne var också att tekniken fungerade klanderfritt, mitt första försök med Powerpoint. Väldigt smidigt och det lättar ju upp alla upprablade fakta att kunna visa bilder med mera.

Föredragets tanke var att presentera historien från stenålder och framåt med hjälp av olika exempel från Torsås kommun. De exempel jag valt ut verkade gå hem, intresset från publiken var högt trots att jag höll på ganska länge. Det inflikades en del frågor här och var som ledde till intressanta diskussioner och det är kul. Något av det kanske kommer att tillägnas ett eget blogginlägg framöver.

Lite av de ämnen som avhandlades var stenåldersfynd och boplatser, bronsålderns rösebyggare och bronsföremålen och deras roll i samhället. Äldre järnålder fokuserades på den tidiga storskaliga järnhanteringen som kunnat beläggas vid Söderåkra, gårdsbebyggelse och ett vittspännande kontaktnät och romerska influenser speglade i fyndmaterialet. Under yngre järnålder skedde stora förändringar i bebyggelsemönstret som följer oss in i medeltid och framåt. Den yngre järnålderns samhälle kontrasterades mot medeltidens. Det senare präglades ju åter igen av stora förändringar och mötet mellan tradition och nya strukturer är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Frälsets jordägande, kyrkor, järnhantering i skogsbygderna och byarnas utveckling var andra ämnen. Slutligen tittade vi lite på dagens samhällen Torsås och Bergkvara och sökte deras bakgrund.

Det är på sin plats att rikta ett stort och varmt tack till alla som gjort föredraget möjligt. Hembygdsföreningarna i Torsås kommun med Östen i spetsen. Karin på biblioteket i Torsås som såg till att allt det tekniska fungerade och alla andra som varit med och organiserat, ingen nämnd ingen glömd. Och ett extra stort tack till alla er som var där och lyssnade och för de vänliga orden av uppmuntran och uppskattning efteråt.

(Foto: Pierre Petersson)

Föredrag i Torsås, lördag 23 oktober

Så var det dags igen. Dags för mig att riva av ännu ett föredrag. Den här gången är det ett föredrag med powerpointpresentation, "Arkeologiska nerslag i Torsås kommun - från äldsta tid till nästan modernt". Jag kommer att i någon slags kronologisk ordning berätta om forntid, medeltid och lite eftermedeltid med exempel från just Torsås kommun.

Platsen är fritidsgården på Torsskolan i Torsås. Tiden är kl 10:00 lördag 23 oktober. ALLA som vill är hjärtligt välkomna.

Det hela är ett sammarrangemang mellan hembygdsföreningarna i Torsås kommun, dvs Söderåkra Hembygdsgille, Torsås hembygdsförening, Bergkvara hembygdsföreining och Gullabo hembygdsförening.

Frossa i 1600-talskartor

Riksarkivet har nyligen lagt ut de äldsta storskaliga kartorna från Sverige i digital form. Det handlar om 12000 kartor från perioden 1630-1655. Ett ovärderligt material för forskning och alla intresserade. Tjänsten erbjuder också flera sökfunktioner.

För Möres vidkommande kan nämnnas att detta innebär att kartorna över Oxenstiernas grevskap i Södermöre nu finns tillgängliga. Dessa upprättade i form av en så kallad geometrisk jordebok mellan 1655-1656 av Carl Larsson Bendtleert och innehåller ett stort antal kartor från byarna i Södra Möre.

Inte ett öre kvar

I dag den 30 september upphör 50-öringen att gälla som betalningsmedel. Något som nog välkomnas av många. I och med detta är örets historia all, åtminstone i myntad form. Öret kommer dock att finnas kvar som räknenhet. Det vill säga att t ex affärerna kan fortsätta att påstå att det finns varor som kostar 49:50 men när vi ska betala måste vi hosta upp 50 kronor jämnt.

Den första 50-öringen kom ut 1857 men de präglades mer kontinuerligt först sedan kronsystemet (med valören krona = 100 öre) sattes i verksamhet 1875 (reformen kom 1873). Fram till 1961 var 50-öringen ett silvermynt, med undantag för krigsåren då den också präglades i nickel. Efter 1961 blev 50-öringen permanent ett nickelmynt fram till 1992 då den ersattes av det mindre kopparmynt (uppblandat med lite zink och tenn) som väl ligger och skramlar i plånböcker och fickor hos de flesta av oss. Det finns idag ca 394 miljoner 50-öringar i cirkulation enligt Riksbanken.

Öret i sig är emellertid mycket äldre. Redan på medeltiden fanns öret som räkneenhet, men det första myntade öret kom 1522. De präglades i Uppsala och Arboga på uppdrag av Gustav Vasa under dennes tid som riksföreståndare. De första ören präglade i koppar kom ut 1624 och var fyrkantiga så kallade klippingar. Dessa övergavs dock snart och man började prägla runda kopparören. 1600-talets kopparmynt var stora och tunga, de största präglades under drottning Kristinas tid. De var 47 mm i diameter och vägde ca 51 gram, att jämföras med 1900-talets 1-öringar som var 16 mm i diameter och vägde 2 gram. Att mynten blev så stora berodde på att de skulle innehålla sitt värde i metall och att man utgick från silver. En kopparöring skulle således innehålla koppar till ett värde av 1 öre i silver.

En sk 2 öre klipping, präglad 1626 för Gustav II Adolf i Nyköping eller Säter (foto: förf).

När 50-öringen nu försvinner har vi bara tre myntvalörer att hålla reda på. Förr var det betydligt krångligare och värst var det nog på 1600-talet och början av 1700-talet. Dels var man tvungen att hålla reda på vilken myntkurs man använde, räknade man i mark (som också kallades carolin) eller i öre (som kallades courant). Räknade man i öre silver eller öre koppar och så vidare. Dels fanns det en uppsjö av olika valörer. Under Karl XI fanns t ex bar i valören öre 5, 4, 2 och 1 öre präglade i silver, 1 och 1/6 öre i koppar räknat i silvervikt (öre silvermynt) samt 2 1/2, 2, 1 och 1/2 öre räknat i koppar (öre kopparmynt).

Kalmar har i olika omgångar fungerat som myntort, senast på 1620-talet. Här en 1öring från 1625. På frånsidan (sidan med Smålands vapen) kan man läsa CIVITATIS CALMAR 1625 = ung. (mynt) från Kalmar 1625 (foto: förf.).

Under 1700-talet minskade antalet valörer något, men fortfarande fanns det ören i både koppar och silver samt öre silvermynt och öre kopparmynt. Vanligast var de tjocka kopparmynten 2- respektive 1 öre silvermynt som allmänt kallades dubbla och enkla slantar. Under både 16- och 1700-talen präglades kopparöringarna i enorma upplagor. Men efter 1778 gjorde öret en paus på mer än ett halvt århundrade då man i stället präglade skillingar. Från och med 1855 återupptogs utgivningen av ören och då med de valörer som de flesta nog känner till, 50, 25, 10, 5, 2 och 1 öre. 2 och 1 öre togs bort 1971, 5 och 25 öre försvann 1984 och 10-öringen gick samma öde till mötes 1991. Och i dag tar vi alltså farväl av 50-öringen.

Fina fynd från Sandby borg, Öland

Att Öland är en aldrig sinande källa till spektakulära fynd bevisas med jämna mellanrum. Och nu har det hänt igen. Som reguljära läsare kanske minns skrev jag i somras om de fall av fornminnesplundring på ön som bland annat berörde Sandby borg. När de misstänkta spåren av plundrare upptäcktes beslöt Länsstyrelsen i Kalmar om arkeologiska efterundersökningar med metalldetektor. Uppenbarligen fick plundrarna inte med sig de godbitar som jorden nu visat sig dölja.

Fyra av de sex exklusiva reliefspännena. Sedan tidigare är bara 60 dylika kända i Sverige (foto: Max Jahrehorn, Kalmar läns museum).

I ett pressmeddelande tillkännagav Länsstyrelsen i dag att man bland annat hittat sex stycken så kallade reliefspännen. Dessa praktfremål tillverkades under folkvandringstid, en del av järnåldern som inföll mellan ca 400-550 e Kr. Spännen av den här typen har tillverkats på Öland, men även på annat håll, bl a på Gotland och i Mälardalen. De nu aktuella spännena har enligt preliminära uppgifter sitt ursprung såväl på ön som på annat håll. De människor som bar dessa spännen tillhörde samhällets yttersta elitgrupper och de understryker Ölands särställning som ett av den tidens rikaste områden i Skandinavien politiskt, ekonomiskt och kulturellt. I pressmeddelandet står vidare att spännena lagts ner på flera ställen i borgen, troligen där hus en gång har stått, "tillsammans med flera andra praktföremål av brons, silver och guld". Det sista antyder att det finns fler godbitar som ännu inte offentliggjorts. Så småningom kommer föremålen säkert att bli föremål för ingående studier och förhoppningsvis publiceras resultaten också framöver.

I syfte att förebygga plundring av fornlämningar har Länsstyrelsen också initierat ett projekt i samarbete med länsmuseum, hembygdsförbund med flera där man ska försöka spåra och ta till vara föremål under kontrollerade former. Detta kommer att inledas nu under hösten. Och än lär den öländska myllan gömma på många överraskningar. Kanske kan några av dem med det här projektet komma forskning och allmänhet till del i stället för att försvinna genom giriga händer.

Uppdatering: här ett inslag från Smålandsnytt om fynden:

Fornsaksfrossa

I dag var det alltså visning av Söderåkra Hembygdsgilles samlingar av fornföremål. Jag var där och berättade om vad det är för saker, hur gamla de är och mycket kort om respektive tidsperiod. Samt även lite om hur man kan veta hur gammalt ett föremål är. För en isatt eller en fackman var mycket nog rätt basic men de ca 20 pers som dök upp verkade uppskatta informationen. För ovanlighets skull var det också ganska mycket frågor efteråt och en del intressanta diskussioner som handlade om allt från båtyxor till länsstyrelsens hantering av fornlämningar, hur lagen fungerar i lagtext och i verkligheten, plundring, uppdragsarkeologin och mycket annat. Deltagarna visade med adra ord stort intresse för en lång rad frågor och det visar på ett engagemang som känns mycket positivt.

Sen blev det lätt kaotiskt när alla skulle titta på sakerna och ställa frågot samtidigt som jag försökte regga några föremål som deltagare hade med sig. Så det blev bara registrering av en handfull prylar då några gick hem innan det blev deras tur. Men jag fick ändå se diverse stenyxor, en brynsten, en oval eldslagningssten från äldre järnålder och ett 1/6 öre präglat för Karl XI 1673.

Man kan förståss alltid önska sig fler deltagare. Men 20 personer som hittat detta lilla evenemang är ändå i sammanhanget inte så illa. Och det uppenbara intresset var som sagt väldigt uppmuntrande. Jag tror att sådana här evenemang fyller en funktion. De gör folk medvetna och intresserade, något som leder till större uppmärksamhet och varsamhet så att mer kunskap om vår äldre historia kan bevaras åt eftervärlden.

Tanten som vidade de här föremålen brukade använda skafthålsyxorna som ljusstakar....

Visning av fornfynd i Söderåkra

Längtar Du efter att få frossa i stenyxor och andra pinaler? Då är detta tipset för dig. Nu på lördag (11/9) ska jag medverka då Söderåkra Hembygdsgille visar sin samling av fornfynd från socknen. Det sker i Hembygdsgården i Övraby strax utanför Söderåkra med start klockan 10:00. Jag kommer att prata en kort stund och sedan tittar vi på saker och det är fritt för frågor och diskussion.

Den som har egna fornfynd får gärna ta med dem för att få veta mer om dem och för att få dem registrerade i Hembygdsgillets register över föremål funna i Söderåkra socken. En angelägen uppgift med tanke på att såväl föremål som kunskap om var de hittats med tiden i många fall går förlorad annars.

Alla är välkomna!

Lite mer att läsa finns här.

Föredrag i Hossmo

Söndagen den 29 augusti - på självaste arkeologidagen minsan - kommer jag att hålla ett föredrag i Hossmo, söder om Kalmar. För den som vill vara med är det samling på parkeringen vid Hossmo kyrka klockan 14:00. Vid dåligt väder hålls föredraget inomhus men samma samlingsplats gäller ändå. Naturligtvis kostar det inget att delta. Arrangör är Hossmo Hembygdsförening.

Hossmo är en spännande plats i hjärtat av det gamla Möre. Under yngre järnålder tror man att det fanns en centralort här och det finns ortnamn och arkeologiska fynd som ger vist stöd åt det. Under tidigaste medeltid verkar det ha funnits en kunglig stödjepunkt i form av en så kallad husaby. I Hossmo sker också den första kyrkliga etableringen, troligen med en träkyrka uppförd under sent 1000-tal kring vilken några ornerade och runristade gravkistor av sten rests, så kallade eskilstunakistor. Kyrkan har senare byggts till och blivit vad som traditionellt kallats en försvarskyrka. Forskningen har emellertid ifrågastt iden med försvarskyrkor. Men historien har inte blivit mindre spännande för det. Ofta handlar det om det lokala samhällets möten med "den stora världen". Frivilligt eller ofrivilligt har influenser utifrån inkorporerats i det lokala och fört historien framåt. Kanske man kan söga att detta kommer att bli lite av ett tema i föredraget.

Det finns som synes många spännande ingredienser. Och jag kommer att berätta mer om detta. Om Hossmo under yngre järnålder och medeltid, om bygden häromkring och om de arkeologiska och historiska sammanhang som omger orten.

Välkomna!

Gigantiskt skattfynd med romerska mynt i England

Ganska långt från Kalmarsund, men jag kan bara inte låta bli att lyfta fram det här. Tidigare i år gjorde en hobby-metalldetekterare sitt livs fynd i From, Somerset, England. Han hittade först drygt 20 mynt men när han träffade på en urna med mynt var det dags att kalla på expertis. Arkeologer kunde gräva fram urnan som innehöll 52503 (!) romerska mynt från andra delen av 200-talet e Kr. Det är ett av de största skattfynd som någonsin gjorts i England. Delar av skatten finns nu att beskåda på British Museum. Det finn också en blogg som behandlar fyndet här. I bloggen finns också en länk till ett antal bilder utlagda på Flickr.

Jag kan inte riktigt sluta tänka på det, med min förkärlek för romerska mynt och deras historia. Tänka att få lägga upp alla de mynten hemma på bordet och låsa in sig med dem i några månader. Kan man komma närmare himlen?

Plundring av fornminnen på Öland

Mörkrets krafter har slagit till på Öland. Den senaste tiden har det rapporterats om plundrade fornminnen på ön, som ju är så rik på denna vara. I början av maj genomfördes undersökningar med så kallad georadar i Sandby borg. Man upptäckte då att det fanns gropar som man tror är spår efter plundrare som gått med metalldetektor. Länsstyrelsen i Kalmar sköt med anledning till pengar för att en efterundersökning ska kunna genomföras, rapporterar tidningen Barometern. Undersökningen utförs av Stockholms universitet.

Nu har även en plundrad bronsåldersgrav upptäckts på norra Ölands Alvar. Stenar har kastats upp ur röset och delar av ett skelett har blottlagts. Brottet utreds av plisen, som menar att det rör sig om ett beställningsjobb. Artikel i Barometern här.

Förra året avslöjades en större plundringshärva på Gotland och tre män greps, mistänkta för brottet. Det har nu kommit indikationer på att plundringarna på Gotland kan ha förgreningar till Öland. På länsstyrelsen i Kalmar försöker man ta itu med problemen, bl a genom att sprida information till markägarna på Öland och mana till uppmärksamhet. Men man har också tillsatt en grupp med representanter från länsstyrelsen, rättsväsendet, Kalmar läns museum, LRF och kommunerna på Öland. Meningen är att man ska lära sig att ligga steget före plundrarna. Det verkar enligt rapporteringen i media även som att man tänker lokalsiera fyndplatser och ta vara på föremålen innan någon annan gör det på olaglig väg. Några närmare upplysningar om hur detta ska gå till, i vilken omfattning och så vidare har dock ännu inte rapporterats. Artiklar finns i Östran och Ölandsbladet.

Ett sakkunnigt lokaliserande av fyndplatser och tillvaratagande av föremål blir naturligtvis ett värdefullt tillskott till kunskapen om om områdets forntid. Så man kan kanske hoppas att det ska komma något gott ur plundrings-eländet. Jag skriver mer om saken när jag får veta något.

Möres runstenar - avsnitt 5

Förra sommaren påbörjade jag vad som skulle ha blivit en sommarföljetång för 2009 om Möres runstenar. De fyra första av de fem kända runstenarna lyckades jag också klämma in här, här, här och här, men den femte blev bortglömd. Så nu, ett år senare kan det verkligen vara dags att lyfta fram runstenen i Arby.

Arby ligger invid Hagbyån några kilometer in från kusten i Södermöre. Större delen av socknen är skogsbygd men den centrala östra delen där de äldsta och största byarna ligger kan sägas höra till den öppna jordbruksbygden på kustslätten. Runstenen i Arby (Sm 163) finns i dag placerad inne i Arby kyrka. På 1700-talet fanns runstenen på kyrkogården, där Peter Frigelius ritade av både den och kyrkan 1747. Sedan var runstenen ”försvunnen” i ungefär 230 år innan den återfanns nedgrävd på kyrkogården på 1970-talet. Stenen har ursprungligen varit minst 2 meter hög och 1 meter bred, men har senare blivit stympad, troligen för att fogas in i kyrkobyggnaden. Ristningen som består av en delvis bevarad runslinga och ett stort kors är utförd på öländsk kalksten av en skicklig runristare. Professor Henrik Williams har kallat stenen för ”Möres ståtligaste runminnesmärke”. Den bevarade delen av inskriptionen lyder ”… lät resa vården efter Bove…”.

Som nämnts i tidigare inlägg har det utvecklats en så kallad typologi baserade på stilen hos rundjuret som kan användas som relativ dateringsmetod (Gräslunds typologi). På Arby-stenen är tyvärr inte rundjurets huvud bevarat så någon närmare datering är svår att ge. 1000-talet är det i alla fall och gissningsvis årtiondena kring seklets mitt eller senare del. Det stora korset är av en lite mer avancerad typ. Här märks t ex den avsmalnande nedre korsarmen. Ett förslag är att detta avbildar ett processionskors, dvs ett kors av trä eller metall som suttit fäst på en stång som burits längst fram i olika religiösa processioner. Korset som symbol tyder på att runstenens beställare har varit kristen. Kalkstenen kommer som nämnts från Öland och kanske fanns även runristaren där.

Som jag har varit inne på i flera fall med de tidigare publicerade runstenarna har det funnits mer eller mindre tydliga indikationer på att stenarna speglar sin tids lokala ledare, knutna till storgården. Även i Arby-stenens kontext finns dessa indikationer. Den eller de personer, vars namn tyvärr gått förlorade, som reste stenen över Bove gjorde det sannolikt i egenskap av rättmätiga arvingar till en i bygden betydelsefull egendom. Arby kyrka ligger strategiskt belägen invid en gammal övergång övre ån, enligt en uppgift före ordentliga broars tid kallat ”Arby vad”. Det är en lockande tanke att runstenen ursprungligen har stått någonstans här, exponerad mot den viktiga övergången, så att alla som passerade skulle se den och kunna ta del av dess budskap.

Den medeltida byn Arby var inte så märkvärdig, den bestod av fyra hemman (2 skattehemman och 2 sämjehemman). Ursprungligen verkar byn ha legat längre nerströms invid ån. På en karta från 1694 fanns ett åkergärde en knapp kilometer från kyrkan med namnet ”bytom(p)terne”. Ortnamnet Arby betyder också ”byn vid ån”. Byn Arby har alltså ingen direkt koppling till kyrkplatsen. Det har däremot prästgården som ligger invid kyrkan (sedan 1800-talet en egen ”by” under namnet Arbylund). Att prästgården ursprungligen varit en del av Arby är säkert, den hade nämligen del i byns gärden. Vid flera av de tidigare presenterade runstensplatserna (t ex Ryssby och Ljungby) har runstenarna verkat markera platser för storgårdar som senare upplåtits till prästgårdar. Invid dessa storgårdar byggdes också kyrkan. Mönstret är på intet sätt unikt för Möre utan har paralleller på andra håll. Mycket tyder på att vi ser samma sak i Arby. Platsen är som sagt väl vald invid ån och övergången. Här reste Boves ättlingar runstenen och här byggdes senare kyrkan, antagligen på stormannafamiljens initiativ.

De centrala delarna av Arby socken.

Arby kyrka började byggas tidigast under sent 1100-tal enligt dendrokronologiska dateringar. Då uppfördes ett kor med så kallad inbyggd absid och långhus. Senare, kanske så sent som under 1200-talets andra hälft försågs kyrkan med ett mäktigt, brett västtorn, varav bara den nedersta delen finns kvar idag. Också detta kan ses som en markering av världsligt herravälde. Stenkyrkan kan dessutom ha föregåtts av en träkyrka. Ett antal stolphål som påträffades vid en undersökning tolkades som spår av en sådan, men det har även framförts andra tolkningar.

Arby kyrka avbildad av Frigelius 1747 (Bild: Riksantikvarieämbetet Kulturmiljöbild )

Så får du någon gång chansen att besöka Arby kyrka, gå då in i det lilla rummet väster om själva kyrkorummet. Då står du i det som var det en gång så mäktiga tornets bottenvåning. Så mycket känsla av medeltid finns inte längre i detta rum, men gläntar du på en av dörrarna i träpanelen så ska du finna en smal, brant trappa som en gång ledde upp i tornet och då infinner sig nog känslan av medeltid. Tittar du i stället bakom hörnet till vänster så hittar du runstenen uppsatt på väggen. Tänk då på hur mycket historia monumentet gömmer på, i alla korthet här ovan återgiven. Och när du lämnar kyrkan och kliver ut på parkeringen och blickar ner mot prästgården, tänk då på att det kanske var där som Boves storgård låg och speglade sig i åns blanka vatten. Kanske satt Bove själv där inne i sin hall och höjde bägaren med mjöd. För den nya guden. Och för familjens välgång. En gång för tusen år sedan.

En ganska bra helg

Jag bor i Nässjö på Småländska höglandet. I de flesta hänseenden en inte speciellt spännande plats alls. Men sistlidna söndag gav ändå prov på att det kan hända grejer här med som åtminstone kan roa en arkeolog eller arkeologiintresserad.

Söndagen började med att jag skulle gräva upp en gammal stubbe i ett trädgårdsland nedanför trappan. Jättekul... med en suck grep jag spaden och skred till verket. Men, just så som reklamen för trisslotter säger: plötslig så händer det. jag försöker gräva upp en extra tjurig gammal rot och får med mig kolsvart jord. Nu är det minsan inte lika tråkigt längre, bort med mer matjord, en blaffa svartfärgad jord, i ytan flera bitar järnslagg (restprodukt vid framställning av järn), en liten bit bränd lera, några eldsprängda stenar... Vad kan detta vara? Ja det vet jag inte riktigt, men all slaggen tyder på att det har något med järnhantering att göra. Nu ska det (förhoppningsvis) dyka upp en arkeolog från länsmuseet i Jönköping och titta på fyndet och sedan åker jorden tillbaka ner i hålet och begraver det hela på nytt.

Nåja, kanske måste man vara tämligen nördig för att tycka att det här är jätteskoj. Min granne kommer in och tittar ner i gropen med stubben. Titta! Här har det bott någon för länge sedan, säger jag entusisastiskt. Öh... jaha, kul, säger han, himlar med ögonen och går hem till sin gräsklippare igen.

För att fira detta så blev det picknick på Fagertofta gravfält strax utanför stan på eftermiddagen. Gravfältet är är mycket vackert beläget och består av bl a en stor treudd, flera dommarringar, ett större röse och ett antal så kallade järnådersdösar. Några säkra dateringar finns inte, men man tror att gravfältet hör till perioden ca 400-800 e Kr. Kan man hitta ett bättre sätt att spendera vilodagen på?