Skrapa, grävslev, skrapa, i bistra nyårsnatten...

Ja då var det snart dags för ett nytt år igen att ta sin början. I sådana här tider ska ju alla med lite självaktning ha en nyårskrönika. Så här följer ett litet försök att summera året som gått här på Ahimkar, som ett litet "best of 2007".

Våren började ganska stillsamt, men bl a kunde de dendrokronologiska dateringarna från utgrävningarna i Stadsparken i Kalmar inför det kontroversiella bygget av nya konstmuseet presenteras.

I maj höll jag en utomhusföreläsning i anslutning till ett par gravfält norr om Söderåkra. Dagen stod för årets stora skräll för min egen del, då jag hade turen att hitta en skärva Terra sigillata i en rotvälta. Fyndet fick en del publicitet och kunde senare beskrivas kort i Fornvännen, Sveriges främsta vetenskapliga tidskrift för antikvarisk forskning. Tydligen har jag antingen "ögon för'att" som de brukar säga till mig där hemma, eller så gäller det gamla talesättet: även visuellt handikappad feminin individ av de domesticerade formerna av arter av släktet Gallus kan undantagsvis exellera i lokaliserandet av en och annan diminutiv enhet av ceralt födoämne...
Annars har Öland stått för mycket av de mer uppmärksammade arkeologiska insatserna i regionen det här året. Vid en reguljär förundersökning påträffade Kalmar Läns Museums arkeologer vad som kan vara Kalmar läns äldsta grav. Utifrån omständigheter som framkom under grävningen tros graven vara minst 6000 år gammal. Under året gjordes också en större prsopektering med magnetometer av Ölands största fornborg Gråborg och dess omgivningar, vilket gav många spännande resultat.

Från fastlandssidan har bl a rapporterats om sex nyregistrerade fornlämningar från Söderåkra socken och från Blekinge om att en specialinventering registrerat ett stort antal tidigare okända hällristningar. I mer "artikelform" har bl a berättats om bronskittelfragmentet från Broby och Tingbyskatten, ett stort medeltida silverdepåfynd från Tingby i Dörby socken.

Sista stora nyheten från regionen 2007 blev att en lokal privatforskare har presenterat en bok med hypotesen att Kalmar en gång var det rätta Birka, något som fick stor uppmärksamhet i lokala media. Mitt inlägg angående detta blev det med råge mest kommenterade i Ahimkars historia, vilket visar att ämnet uppenbarligen är brännhett och väcker starka känslor. Och då har jag inte ens presenterat någon egentlig sakkritik mot hypotesen än, men det kommer.

2007 var också året då flera bra söktjänster gjorde viktiga källmaterial tillgängliga via Internet. Lantmäteriet gjorde de historiska kartorna sökbara och möjliga att titta på i full skala. Länsstyrelsen presenterade en karttjänst som gjorde länets alla fornlämningar sökbara och tidskriften Fornvännen släppte den digitala utgåvan av alla årgångar sedan starten 1906.

Slutligen var 2007 ett år då många nya arkeologirelaterade svenska bloggar dök upp, eller åt minstone blev kända för mig. För att nå dem rekomenderas att du tar en titt i menyn till höger under rubriken "Links". Via de bloggar och diskussionsforum som finns har man en utmärkt möjlighet att ta del av intressanta fynd och de hetaste diskussionsämnena just nu. I år väckte bl a privatforskaren Bob G Linds fantasier om Ale stenar i Skåne stor uppmärksamhet då detta bevisliga svammel ar Riksantikvarieämbetet likställdes med seriös akademisk forskning, se t ex här och här . Bland intressanta fynd ska Martin Rundkvists detektorinventeringar i Kaga, se t ex här och Djurhamn, s t ex här nämnas. I skånska Uppåkra fortsatte grävningarna av den fantastiska jårnåldersboplatsen med många nya fina fynd och resultat. Detta är bara en liten bråkdel av allt spännande.

Så med detta lilla sammandrag av 2007 vill jag nu önska alla ett riktigt gott nytt 2008, må det bli ett år fyllt av spännande arkeologi!

Misterhultaren

En "Misterhultare", vad är det? Jo det är en benämning på en typ av grav, en spretig och diffus stensättning, ganska oansenlig och av merparten arkeologer ansedd som väldigt trist att gräva ut eftersom den normalt varken är prydlig eller innehåller några föremål. I andra regioner känd under namn som t ex "Göteborgsäcklet".

Ett exempel på en "misterhultare", denna just från Misterhult socken. (Foto: Lars Lundqvist)

Nu mera är Misterhultaren emellertid inte bara namnet på en diffus grav utan även på en nystartad blogg. Denna blogg, som förestås av arkeologen och kulturgeografen Michael Dahlin ska främst behandla händelser, forskning med mera som berör arkeologin längs Smålands nordöstra kuststräcka. Dvs Oskarshamns och Västerviks kommuner. Med andra ord kan Misterhularen kanske antas bli ungefär vad Ahimkar är för Kalmarsundsregionen.

Ett välkommet initiativ tycker jag, speciellt då detta område ofta blir oförtjänt bortglömt när det gäller arkeologi och historia. Ett område som folk (och forskare?) generellt nog inte vet så mycket om. Misterhultaren kommer därmed att fylla ett tomrum, tror jag, och det bådar gott. Alla som håller med mig om att detta är intressant och roligt uppmanas därför att genast göra ett besök hos Misterhultaren. Det kan t ex ske genom att du klickar HÄR.

Birka låg i Kalmar eller konsten att koka soppa på en karta

Alla vet väl att den vikingatida stadsbildningen Birka låg på ön Björkö i Mälaren. De olika utgrävningarna, stadsvall, gravfält, tv-program, missionären Ansgar som ska ha besökt staden på 800-talet... allt det där torde vara mer eller mindre bekant för de flesta. Men ack vad fel ni hadde! I dagarna har loklapressen basunerat ut att så inte alls var fallet. Birka låg i Berga i Kalmar, så det så! Det är i alla fall vad en lokal amatörforskare hävdar i en ny bok, efter 15 års "forskning".

Tidningen Östra Småland meddelade på torsdagen (29/11) att dessa "sensationella resultat" i grunden bygger på att en herr Amatörforskare genom studier av kartor och topografi kunnat skapa sig en ungefärlig bild av den vikingatida kustlinjen. Platån vid Berga centrum framstår därigenom, tillsammans med de närbelägna gravfälten vid Djurängen (RAÄ 14, 15, Kalmar sn) samt ett område som anses ha utgjort en lagun under vikingatid (= utmärkt, välvalt och lättskyddat hamnläge) som "det naturliga valet för fornstaden". Kalmar var enligt herr Amatörforskare inte alls någon "vit fläck på kartan" under vikingatiden och den existerade långt före medeltidsstaden på 1200-talet. Med orter som Rinkaby, Smedby och Hossmo som "förorter".


Bild från garvfälten vid Djurängen. Tyvärr inte så tillgängliga trots sitt läge i staden nära promenadstråk och cykelvägar. (foto: förf).

För den arkeologiskt och historiskt initierade är det lätt att inse stollighetsgraden i dylika påståenden. Det hela kunde väl passera som en lätt underhållande kuriositet, vi kunde låta oss raoas av det bisarra i hypoteseran och att någon faktiskt ägnat 15 år av sitt liv åt detta luftslottsbygge. Om det inte hade varit för några små, men inte helt oväsentliga invändningar. Sådana här mer eller mindre stolliga idéer tilltalar media, som gärna blåser upp dem av olika anledningar: för att det är en "kul nyhet", för att stå på den svages sida mot de stora stygga akademikerna, på grund av sensationslystnad, på grund av okunskap eller ointresse inför sannaingen och så vidare. Seriös forskning får sällan detta medieutrymme om den inte innehåller något som är just sensationellt, ovanligt eller roligt. Vi verkar allt mer vara påväg mot ett medieklimat där allt som inte kan sammanfattas på 30 minuter med reklampaus inte anses vara säljbart till allmänheten. Där allt som inte "sticker ut" är för tråkigt (lite märkligt med tanke på att vi lever i ett samhälle som i många andra fall så till den milda grad fruktar allt som "sticker ut").

Men historieförmedling (och kunskapsförmedling i allmänhet) kräver ett visst ansvar. Vare sig man tycker historien är viktig eller inte för samtiden har man som förmedlare ett ansvar för att ge en i grunden så sann och vetenskapligt underbygd bild som möjligt av det förflutna. Jodå man kan tillåta sig ett visst spekulerande, att bygga upp hypoteser eller "färglägga" berättelsen med fria fantasier. Men bara om man är mycket tydlig med vad som är fakta och vad som är hypotes. Kärnan i all forskning måste utgå från källmaterialet och det man faktsikt kan veta. Det man kan veta är dessutom inte alls alltid vare sig så lite eller så tråkigt som många tycks tro.

En osann bild av det förflutna får konsekvenser inte bara därför att många människor kommer att leva med en felaktig eller i värsta fall medvetet förljugen grund för sin historiemedvetenhet. En berättelse som på detta sätt överdriver och förhärligar det lokala kommer att tilltala lokalpatrioterna och framhäva "vi-mot-dom-menatlietetn". Ställa förment obehöriga ännu mer utanför. Det tycker jag är tråkigt när utanförskap är ett av de större problemen i dagens samhälle. Man kan i och för sig invända att all historia kan missbrukas och att författaren inte har någo skuld i hur andra använder dennes resultat. Det är sannt. Men man har ändå ovilkorligen det där ansvaret för att förmedla en så sann och sansad historia som möjligt.

Sådana här mer eller mindre ovettiga idéer om det förflutna dyker upp med jämna mellanrum och får som sagt ofta oförtjänt stor publicitet. Just tanken att Birka har legat i Kalmar är nu inte egentligen någon ny teori. Den lanserades redan av den (i alla fall för kalmariter) välkände G Volmar Sylvander kring mitten av 1800-talet. Många andra exempel har sett dagens ljus ända sedan Olof Rudbeck på 1600-talet på fullt allvar hävdade att Sverige var Atlantis via diverse strider om var "Svearikets vagga" stått och var just Birka skulle loklaiseras, till den för några år sedan med buller och bång framlagda hypotesen att Vandalerna (folkslaget, inte bråkmakarna) skulle hamnat i det inre av Småland. Varifrån Vandalerna kom eller var de hamnade är oklart, vad man vet är att de dyker upp på 400-talet och bildar ett rike i Nordafrika med det gamla Karthago som huvudstad. Karthago, annars kännt som staden som romarna tillintetgjorde 146 f Kr, bl a efter idogt pläderande av senatorn Cato, som brukade avsluta sina anföranden för den romerska senaten med orden "för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras".

Kanske jag lägger för mycket i en tämligen stollig ide om att Birka skulle kunna lokaliseras till Kalmar. Men redna nu kan man läsa på en internetsida (Östra Ölands fria horisont) om att nämnda bok bevisar att Ansgars Birka låg i Kalmar, att det var här "allt började" och att högfärdiga Stockholmare med flera allt fått sig en knäpp på näsan. Uppenbart blir det en fråga om storstad mot småstad, lokalbygd mot rike, lokal identitet och självhävdelse - vi mot dom. Varen sin egen historiker och själv är bäste arkeolog skulle kunna vara paroller för flummare både inom och utom akademiernas väggar att förena sig under. Jag kan inte applådera detta. Snarare känner jag för att avsluta i analogi med gamle senatorn Cato. En förljugen historia är en dålig historia. Och den bör förstöras.