"Det är alltid lättare att bevaka en sinnrikt konstruerad lögn
än att hitta en otydlig sanning"
(H Mankell - Mannen som log)
Birka centrum?
Jag har redan tidigare berättat om att lokala media stort slagit upp att en privatforskare släppt en bok som försöker bevisa att Kalmar en gång var det "rätta" Birka (
se här). Inlägget fick en del uppmärksamhet i form av både medhåll och kritik. Man ger sig uppenbarligen inte på lokalhistoriker ostraffat, hur märkliga deras påståenden än kan te sig. Flera personer har efterlyst saklig kritik och det är därför jag publicerar detta inlägg, för att ge en kort (nåja...) men saklig recension av den aktuella boken. Forkarsamhället låter ofta privatforskning med kontroversiella tankar gå ganska obemärkt förbi. Kanske man inte anser det mödan värt att bråka om, det mesta blåser ju ändå över med tiden och bäddas in i salig glömska? Jag tror dock att många kommer att läsa den här boken och många kommer att tro på hypotesbygget och kanske få en felaktig bild av sin historia. Därför denna recension, i analogi med titeln på ett av bokens kapitel - "
bättre fäkta än illa fly".
Boken i fråga bär titeln Kalmar, vikingatidens centrum och är författad av en herre vid namn Stig Enström. Den omfattar 224 sidor och är utgiven på eget förlag, finansierad av författaren själv. Enström ska enlig uppgifter i media ägnat 16 år och ca 300 000 kronor åt bokprojektet. För det får man en mycket vacker bok med många fina och intressanta illustrationer, allt i färg med oklanderlig skärpa. Att någon dessutom tar sig an Kalmarområdets ofta förbisedda och ibland ganska illa behandlade historia och förhistoria kan man knappast heller klaga över.
Nej, de synpunkter man kan ha rör textens innehåll. Här följer därför en genomgång med kritiska synpunkter. Det är inte möjligt här att förhålla sig till allt som Enström tar upp, jag kommer därför att fästa uppmärksamhet vid bokens huvudargumentation.
Boken inleds med författarens syn på staden Kalmar och några av de hypoteser som tidigare lagts fram i ämnet. Framför allt gäller det ortnamnsforskaren Lars Hellbergs tolkningar. Hellberg var av uppfattningen att ortnamnet Kalmar (sammansatt av ordet kalm som syftar på stenanhopning av något slag och -arna som markerar ett ö-namn) ursprungligen varit ett namn på Stensö, men som senare överförts på det centralortskomplex Hellberg genom ortnamnen spårar till Hossmo och bygderna däromkring. Hellberg menade att centralortskomplexet runt Hossmo var en följd av den vendel-/vikingatid "Sveastatens" utbredning. Enström avfärdar dock Hellbergs tolkning av tre huvudsakliga anledningar. 1) eftersom forskningen av idag inte längre tror på den så kallade "Sveastaten" så kan Hellbergs resonemang underkännas av den anledningen. 2) Enström menar att Kalmar ursprungligen ingick i namnet Kalmarsund, som är belagt på en runsten från 1000-talets förra del. Namnet ska enligt Enström syfta på de stenrevlar som karaktäriserar kusten längs sundet och alltså betyda "stenhoparnas sund" eller dylikt. När medeltidsstaden sedan anlades fick den sitt namn efter sundet. 3) Hellberg pekade ut Hossmo som centralort för att där funnits ett äldre namn, Husaby, som markerar kungligt förvaltningsgods eller liknande. Enström menar i stället att Husaby betyder "byn vid huset" där huset syftar på den tidiga stenkyrkan i Hossmo (daterad till ca 1120-tal och med en sannolik föregångare i trä).
Redan här kan man ha en del synpunkter. I fallet 1) att Hellbergs tolkning av ortnamnens språkliga innebörd naturligtvis inte kan avfärdas bara för att denne hade en föråldrad och av allt att döma felaktig syn på "Sveastaten". Ortnamnen är ett faktiskt källmaterial, "Sveastaten" var en hypotes. Man kan avfärda hypotesen men inte själva källmaterialet. Det skulle vara som att påstå att ett gravfält inte finns bara för att någon tolkat in det i en felaktig kontext. I fallet 2) är jag mer benägen att ge Enström rätt till en poäng. Det kunde definitivt vara värt att pröva tanken att Kalmarsund givit namn åt orten Kalmar och inte tvärt om att ett äldre Kalmar som existerat före medeltidsstaden givit namn åt sundet som de flesta har utgått ifrån. Enström har dock andra avsikter med sin omtolkning, nämligen att undanröja möjligheten att det kan ha funnits en äldre ort av betydelse som hetat Kalmar. I fallet 3) måste Enströms försök att omtolka Hossmos betydelse av allt att döma förkastas. Ortnamnskomplexet kring Hossmo samt en tidig kyrklig etablering och förekomst av eskilstunakistor pekar ganska tydligt på en centralortsfunktion och det finns paralleller från andra håll. Dessutom har Enström inte riktigt förstått Hellbergs härledning av namnet. Han härleder Hossmo från ett äldre ortnamn *
Husa(r), som ska ha föregått husabyn och beteckna en äldre typ av centralort. Namnet Husaby är belagt under senmedeltid men dess läge är inte fastställt, troligen har det legat i anslutning till Hossmo. Kontentan är i vart fall att Hossmo inte kommer av Husaby, som i ställer är en egen enhet dock sannolikt utbruten ur det äldre Husa. Därutöver bör ortnamnsforskningen som vetenskap ges tolkningsföreträde framför Enstöms antagande som verkar vara taget ur luften. Enström vill helt enkelt inte ha någon centralort i Hossmo under yngre järnålder.
Att det finns tecken på att det funnits en föregångare till Kalmar i någon form har stötts och blötts till och från under lång tid. Enström är dock den förste sen Volmar Sylvander för omkring 150 år sedan att tillägna problemet en hel bok. Enströms utgångspunkt för att det ska ha funnits en äldre stad, innan medeltidsstaden, är en rad i Kalmar stads tänkebok (det medeltida stadsrådets anteckningar). I denna finns antecknat att "Dye stat kalmeren heft in peterstorpe. xxx penynge schult
des olde stades ghuet, dvs "staden Kalmar har i Perstorp en penningfodran avseende
den gamla stadens äga. Onekligen är detta ett intressant uttalande, men dess innebörd är inte given. En del forskare har dessutom velat översätta texten med "den gamla stadsägan", vilket ju är en helt annan sak. Att rakt av se det som bevis för att det funnits en stad under vikingatiden är i vilket fall problematiskt utan att fysiskt kunna belägga en sådan stads existens. Det är dock vad Enström försöker göra i det följande.
Enström studerar tre kategorier av källmaterial i jakten på belägg för en äldre (handels)stad. Dels topografiska studier (med hjälp av den faktiska topografin och historiska och moderna kartor), fornlämningsmiljö och ortnamn. Topografin används främst för att spåra lämpliga lägen för bebyggelse och hamnar, fornlämningarna för att belägga aktivitet och i någon mån för att bedöma bebyggelsens funktion samt ortnamn främst för att avslöja äldre funktioner. Med detta som utgångspunkt pekar Enström ut tre platser i medeltidsstadens närhet.
Plats 1 förlägger Enström till ett område ca 400 m väster om medeltidsstaden, från Södercentrum och upp förbi länssjukhuset. Här hittar Enström en vik som mynnar ut i en lagunliknande formation som han beskriver som "...en fantastiskt fin hamnanläggning". På en äldre karta finns också en rund tydligen ganska markant höjd, ca 125 meter i diameter, som Enström anser är en försvunnen fornborg. Det mest intressanta torde dock vara att Enström på en karta från 1641 finner en ditritad kyrka belägen ungefär där ICA-Södercentrum idag ligger. Tydligen har tidigare forskning missat denna karta. På en senare karta från 1650 är kyrkan borta och på platsen finns bara en kvarn.
Plats två är ett område man når via en vik som gått där nu Kalmar dämme ligger. Man kommer då till ett område som kallas Trångsund beläget ungefär mellan Skälby och Svaneberg. Trångsund har uppmärksammats av flera andra forskare som en möjlig lagunhamn, främst kanske av Ulf-Erik Hagberg (1979) som delvis i sin tur var inspirerad av Volmar Sylvanders beskrivningar. Här finns också en krans av järnåldersgravfält som löper från Törneby upp till Berga. Hamnområdet skulle ha legat ungefär där IKEA nu ligger. Enström tillmäter gravfälten stor betydelse och passar också på att omtolka ortnamnen Törneby till "byn vid tornet" och Skälby till "vakternas by".
Det är emellertid plats 3 som tillmäts störst betydelse. Detta utgörs av Bergaplatån, ett område som sträcker sig från gravfälten Djurängsbackarna via dagens Berga centrum bort mot nya vattentornet och Norrliden. Redan Volmar Sylvander utnämnde detta område som huvudsamhälle till den "Birkastad" han ansåg funnits på Björkenäs (en udde norr om Kalmar, vid kusten utanför stadsdelen Norrliden). Enström börjar med att ta fasta på namnet Berga. I ett diplom från 1299 skrevs namnet latiniserat "
Biergum" och Enström menar att det "på kalmaritiska" kanske hetat "Bierka" och att etymologin skulle gått Birka - Berka - Berga. Således menar Enström att den stad han spårar till Berga en gång hetat Birka. Till detta Birka hörde ett gravfält, bestående av de så kallade Djurängsbackarna, dvs Raä 14 och 15 som består av 55 respektive 75 kända anläggningar. Enström slår ihop dessa gravfält och lägger till ett område runtom som nu är bebyggt eller består av öppna gräsbevuxna fält och menar att gravfältet ursprungligen varit "minst 150 000 m2 [15 hektar]". Enström tar också upp en mindre utgrävning 1990 som resulterade i fyndet av ett grophus nära gravfältsområdet. Grophuset daterades dock till 260-550 e Kr, betydligt tidigare än den period Enström berör. I grophusets fyllning påträffades en järnkittel som Enström påstår är vikingatida. Kitteln daterades dock till senast tidig vendeltid i en artikel som beskriver fyndet. Aktiviteterna på platsen anses ha upphört senast under 600-tal. Vad mer är: Enström finner också rester av en vall som han anser ha omgivit "Birka-staden". Vad vallen egentligen representerar kan man undra, den har aldrig påtalats tidigare. Risken att den är av sent datum torde vara överhängande, men Enström berör inga alternativa tolkningar. Till slut berör Enström ett par platsnamn. Ett Stensberg som han anser anspelar på en försvunnen fornborg, i synnerhet som en väg kallad Borgavägen passerar Stensberg. En bit väster om "nya" vattentornet finns också namnet Helleviksborg som Enström tolkar som "den heliga vikens borg". Åter igen är risken dock överhängande för att dessa namn är tillkomna under sen tid. Med detta anser Enström hur som helst uppdraget att hitta "forn-Kalmar" fullgjort och att efter som han kunnat belägga att platsen hetat Birka så bör den framgent kallas "Kalmar-Birka". (För sakkritik, se nedan).
Utsikt över "Kalmar-Birka". Berga centrum och vattentornet i förgrunden, Norrliden i bakgrunden. Längs fram i bilden skymtar ett skogsparti. Här nedanför ligger gravfälten Djurängsbackarna. (Foto:
Birger Ohlson).
Enström låter sig emellertid inte nöjas med detta. Efter att ha konstaterat att Birka inte är ett ortnamn utan en benämning för handelsplats/handelsstad som många platser kan ha burit går han till attack mot den vetenskapliga forskningen. Enström menar att forskningen varit förblindad av sin tro på "Sveastaten" och hur Mälardalens Svear lagt under sig resten av landet under vikingatid. Av denna anledning är de akademiska forskarna oförmögna att pröva nya perspektiv, de är fast i gamla föreställningar som upphöjts till ovedersägliga sanningar. Enström upprepar på många ställen kritiken mot forskarsamhället som förblindat och förstockat. Kritiken känns ganska typisk för amatörforskare med stora spekulationer. Det verkar närmast vara en naturlag: ju mer kontroversiella tolkningar, ju argare kritik mot etablerad forskning. I Enströms fall är det ganska uppenbart att han försöker misskreditera forskningen så gott det går. Anledningen torde vara att detta ska ge hans egna rön bättre legitimitet.
Nåväl, när nu Kalmars Berga blivit till Kalmar-Birka är det dags att fråga sig vilka sammanhang denna ort existerat inom. Nu följer en tämligen lång och snårig genomgång av äldre skrifter som berör Skandinavien, från Tacitus till Adam av Bremen. Enströms stora poäng med detta ser enkelt sammanfattat ut som följer: Tacitus, Jordanes och Adam av Bremen använder alla två olika stavningar för "Svear". Tacitus nämner Suioner och Sitoner, Jordanes talar om områdena Suetidi och Suehans och Adam om sueones och deras land Sueonia samt suedi och deras land Suedia. Forskningen har traditionellt menat att det rör sig om olika namn för svear -dvs de som levde kring Mälardalen. Enström är däremot övertygad om att det rör sig om två olika folk, där suedi, suetidi och sitoner syftar på Svearna i Svealand och sueonia och sueoner syftar på ett område och ett folk som hörde hemma i sydöstra Sverige. Exakt var får man enligt Enström veta genom Wulfstans reseberättelse från 890-talet där man kan läsa att Blekinge, Möre, Öland och Gotland
hör till sweon.
Hör till tolkar Enström som liktydigt med
utgör/består av, vilket inte är en okomplicerad tolkning. Sueonernas centrala område var enligt Enström Möre och Öland och Kalmar-Birka var deras centrum. Vad mer är: Kalmar-Birka var det Birka dit Ansgar kom, första gången runt 830. Det huvudsakliga argument Enström stödjer detta på är att Adam skriver att det tog 5-7 dagar att segla till Birka från Skåne. Enström hävdar att det är omöjligt att segla till Björkö i Mälaren från säg Ystad på 7 dagar, däremot skulle man komma ungefär till Kalmarområdet på den tiden. Att Adam också hävdar att Birka ligger nära Uppsala-templet och Sigtuna är inget problem för Enström. Han menar att Adam, eller någon av dem som skrivit av Adams original (som inte är bevarat) har fått nys om Uppsala i Uppland och förväxlat detta med Ubsola som enligt Enström är namnet på hednatemplet. Därav följer också att Adam trodde att Birka låg nära Sigtuna.
En mer intressant notis hos Adam rör de biskopar som ärkebiskop Adalbert (1043-72) utnämnde för Norden. En av dem hette Johannes och han vigdes för öarna i det baltiska havet (= Östersjön). I ett annat kapitel säger Adam att Johannes var den förste som vigdes för samhället Birka, omkring 1060. Björkö-Birka anses ha upphört runt 970 och därför har man velat placera Johannes Birka någon annan stans, det har spekulerats om Åland, Gotland och Öland, som ju alla var öar i det baltiska havet. För Enström, med utgångspunkt att
vi vet att Öland och Gotland hörde till sueonerna, är det
självklart att den rätta placeringen av Johannes
naturligtvis var i Kalmar-Birka. Det är också ungefär här i boken som Enström frekvent börjar använda ord som "jag vet", "självklart", "naturligtvis", "bevisat", "jag har klargjort" för nu är allt bevisat med "överväldigande bevisföring".
Härpå följer ett kort kapitel om suedia och att forskarna traditionellt ansett att all kulturpåverkan kommit från Mälardalen och Uppland genom att resten av Sverige erövrats härifrån. Kapitlet avslutas med ett av de märkligaste styckena i hela boken, betitlat "Ölänningarnas förstfödslorätt". Jag citerar: "
Synsättet att upplänningarna har koloniserat Öland, tar inte hänsyn till ett obestridligt faktum, landhöjningen. Det förhåller sig så, att när Uppland fortfarande var täckt av is, hade Öland redan stigit upp ur havet. Och då stora delar av Uppland ännu låg under vatten, var Öland sedan länge befolkat. Inflyttningen till Öland har kommit från sydväst eller väst. Det troliga är att även Uppland koloniserats från detta håll". Något som skedde runt 10000 år före det tidsskede som boken studerar är alltså ett argument för hur man ska bedöma frågan om sveakolonisation har förekommit eller inte under vikingatid? Kommentar: överflödig.
Som redan nämnts anser Enström att Adam av Bremen har förväxlat orten Uppsala i Uppland med hednatemplet
Ubsola. Adam visste bara att hednatemplet låg nära Birka. Eftersom han trodde att Ubsola var det samma som orten Uppsala placerade han Ansgars Birka på Björkö, nära Sigtuna. Eftersom Enström är övertygad om att det var Kalmar-Birka som Ansgar kom till behöver han alltså finna ett närbeläget Ubsola-tempel. Det är vad flera kapitel i det följande ägnas åt. Enström finner också sitt Ubsola. På ekonomiska kartan hittar Enström ett namn, "Tempelbäckshagen" där några kullar ligger. Namnet kommer av en bäck som rinner i närheten och som redan på en karta från 1767 heter Tempeläcken. Ortnamnet Gösbäck stavades dessutom 1458 Götzbaek vilket Enström härleder till tyskans Götze som betyder avgud, avgudabild. Efter att ha besökt platsen kan Enström konstatera att en av kullarna var "helt översållad med sten, som inte kan ha kommit dit som en avsättning från inlandsisen". Enström jämför med ruiner av kallmurade tempelbyggnader på Hawaii och Sardinien och så är saken klar. Vidare anser Enström att det var förstörandet av hednatemplet (alltså Enströms Ubsola i Gösbäck) som var målet för den så kallade "Kalmar ledung" som ägde rum 1123 (förövrigt ett av de tidigaste beläggen för namnet Kalmar). Han anser också att namnet Blåkulla som vanligen förknippas med ön Blå Jungfrun utanför Oskarshamn egentligen anspelar på Ubsolatemplet, som ett noanamn skapat efter att kristnandet skett.
Därefter ger sig författaren på de Öländska fornborgarna, som han anser har varit byggda utifrån ett gemensamt syfte av en gemensam "makt". Till skillnad från alla andra forskare säger Enström att han
vet att den enade organisationen bakom bygget av borgarna var sueonerna och han
vet att syftet var att skapa en försvarslinje som kunde skydda "
den stora handelsplatsen Kalmar-Birka och den stora lagunhamnen, där alla vikingaskepp låg när flottan var hemma". Enström skriver också att sueonernas kärnområde
självklart var Öland och kustlandet på andra sidan sundet.
Därefter följer en kort diskussion om Kalmar-Birkas storlek, som kan ha varit uppemot 60 hektar. Enström poängterar att Björkö-Birka, till och med vid sin största utbredning, bara var en sjättedel av Kalmar-Birkas möjliga yta. Dock påpekas att man inte kan veta hur stort Kalmar-Birka har varit utan att göra utgrävningar. Att man bodde vid den vik som bildas mot Östersjön är dock
givet. Enström anser också att alla de gravar som ligger i ett två kilometer långt stråk från Berga och runt "lagunhamnen" måste räknas till Berga (Kalmar-Birka).
Därpå är saken i princip klar. Endast en snabb översikt över Kalmar-Birkas omland återstår, där Enström tar upp en lång rad ortnamn som ett slags förorter. Många av namnen utsätts också för författarens fria tolkningar.
KritikEfter denna ganska långa genomgång av bokens huvudsakliga argument och hypoteser är det dags att se närmre på om dessa verkligen är hållbara. Det är väl redan klart för alla att jag inte tror på Enströms tolkningar. Det finns en rad argument till varför och jag ska försöka klargöra de viktigaste här.
Det källmaterial Enström använder är i sig inte fel. Det är snarare en fråga om tolkningarna, eller närmare bestäm avståndet mellan källa och tolkning. Det är som om Enström har stått vid utgångspunkten (källmaterialet) och trätt på sig ett par sjumilastövlar varpå han givit sig ut på en rejäl långpromenad. Med raska kliv når han så fram till en mycket fjärran belägen slutdestination (tolkningarna), utan att ta nämnvärd notis om de orter han passerar på vägen, som Källkritik, Reflektion, Rimlighet, Saklighet, Nyanserade överväganden, Metod, Sakkunskap och många andra små hålor. Låt oss se närmare på de tre viktigaste kategorierna av källmaterial som Enström använder när han försöker spåra Kalmar-Birka.
Topografiska studier. En mycket viktig utgångspunkt i Enströms resonemang är väl skyddade och stora hamnlägen och vattenvägar. Högst anmärkningsvärt är det väl då att Enström inte på något ställe förhåller sig till eller diskuterar havsnivåerna under vikingatid. Dessa är mycket dåligt kända i regionen, men man har ansett att det kan ha rört sig om 1-2 meter över dagens havsnivå. Det har- trots Enströms ihärdiga påståenden om forskarnas totala ointresse - vid flera tillfällen framhållits att området innanför Kalmar centrum har varit en ö och att det väster härom skulle ha varit segelbart, vilket möjliggjort förekomsten av hamnlägen. Men det arkeologiska materialet pekar på att den perioden då det varit seglingsbart upp mot Berga-området snarast torde ligga i bronsålder, då havet anses ha stått ungefär 5 meter högre än idag. Redan under romersk järnålder (0-400 e Kr) och folkvandringstid (400-550 e Kr) har platsen för medeltidsstaden varit av betydelse. Det är främst koncentrationer av romerska mynt, silverdenarer och guldsolidi, som utvisar detta men även flera fynd av eldslagningsstenar av äldre järnålderstyp. Allt tyder därmed på att det inte varit seglingsbart upp i "lagunhamnen" under vikingatid.
Fornminnesbild och arkeologiska källor. Här finns mycket att peka på. För mig som arkeolog är det ganska uppenbart att Enström inte riktigt behärskar det arkeologiska källmaterialet och än mindre arkeologiska metoder. När det gäller kransen av gravfält runt Kalmar är Enströms tolkningar av dessa långt ifrån självklara. För det första har nya inventeringar av grävfälten i samband med att ny kunskap om gravformer och kronologi framkommit, visat att nästan alla gravfält är etablerade redan under äldre järnålder. Bara Tjuvbackarna vid Törneby kan uppfattas som etablerat under yngre järnålder. Det betyder att gravfälten varit i bruk under en avsevärd tidsrymd. Säkert har det funnits fler gravar som nu är försvunna genom odling och bebyggelse. Men Enströms försök att breda ut gravfälten är klart överdrivna.
Nivåkurvor, 5 respektive 2,5 m ö h markerade, samt gravfälten runt Kalmar.
Antalet kända anläggning på gravfälten uppgår till en bit över 400 st. Man brukar räkna med ett det faktiska antalet gravar är dubbelt så stort som antalet kända gravar. Lägg därtill ett antal försvunna. Låt oss hypotetisk räkna med en siffra på 1000-1500 anläggningar. Antalet gravar på Björkö-Birkas gravfält uppgår till det dubbla, närmare 3000 anläggningar. Björkö-Birka anlades omkring 790 och anses övergivet under 970-talet, dvs en brukningstid på knappt 200 år. Kalmar-gravfälten kan ha tagits i bruk redan under yngre romersk järnålder, dvs 2-300-tal och sedan varit använda kanske upp i 1000-talet. Dvs en brukningstid av upp till 7-800 år. Skulle dessa gravfält då täcka behovet för en stad som varit ett skandinaviskt centrum och potentiellt sex gånger större än Björkö-Birka? Knappast!
Det är dock inte bara en fråga om siffror, ett kvantitativt problem, utan lika mycket ett kvalitativt. Ett 30-tal gravar fördelade på de olika gravfälten runt Kalmar undersöktes på 1930-talet. Fynden från gravarna var huvudsakligen från yngre järnålder och av tämligen ordinärt slag. Dvs ungefär vad man kan förvänta sig på ett bygravfält under denna period. Hade gravfälten hört till en omfattande och komplex stadsbebyggelse skulle innehållet i gravarna ha varit rikare och mer varierat. Skillnaden mellan Kalmar och Björkö-Birka är t ex mycket stor. Men man kan hitta jämförelsematerial på närmre håll. En bit upp för Ljungbyån i området kring Harby, bara någon mil utanför Kalmar, finns ett flertal gravfält. Till antalet är detta område fullt jämförbart med Kalmarområdet, men Harbygravfälten har enbart varit i bruk under yngre järnålder. Gravskicket skiljer sig däremot drastiskt från Kalmarområdet, med ett betydligt rikare och mer varierat innehåll i form av smycken och en större mängd vapen. Men även gravkonstruktionerna skiljer sig, bl a har en trolig kammargrav dokumenterats. Kammargravar anses förknippade med aristokrati. Några sådan gravar är inte kända på Kalmar-gravfälten, men är relativt vanliga t ex på Björkö-Birka. Eftersom gravfälten kring Harby utnyttjats under en kortare tid måste man anta att dessa speglar en intensivare bebyggelse. Inre gravformer och gravutrustning pekar klart på en betydligt mer statuspräglad miljö än den vid Kalmar. Inte heller kvalitativt är det därför rimligt att anta att gravfälten runt Kalmar avspeglar en stadsbebyggelse och definitivt inte en av den kaliber som Enström vill se.
Så långt gravarna. Det arkeologiska materialet består inte bara av gravar utan naturligtvis också av spåren efter bebyggelse. Vi känner till oerhört lite om bebyggelsen under yngre järnålder i Möre. Ett förhållande som går igen på många andra håll. En viktig förklaring till det är sannolikt att den yngre järnålderns gårdar och byar till stor del sammanfaller med den historiska bebyggelsen och de by-/gårdslägen som på många platser än idag är i bruk. Från Kalmarområdet finns inga spår av bebyggelse från yngre järnålder och vikingatid. Enligt Enström ska det i huvudsak skyllas på att ingen har letat och om någon har letat så har man letat på fel plats, samt på forskarnas totala ointresse. En sådan förklaring är naturligtvis helt otillräcklig. Att en stadsbebyggelse som varit mer omfattande än Björkö-Birka, med en väldig hamn och av stor betydelse, inte skulle ha avsatt ett enda spår som kunnat upptäckas under alla år är befängt. Området där Enströms stad ska ha legat är till stora delar exploaterat. Skulle då inte ett enda föremål ha rapporterats in och kommit till forskningens eller myndigheternas kännedom? Skulle ingen ha noterat de stora mängder ben från matavfall som en sådan bosättning avsätter? Skulle ingen ha reflekterat över den svarta och feta jorden som en stadsbebyggelse ovillkorligen resulterar i? I beskrivningen till en av de historiska kartorna över Berga utgöra jordmånen av sandjord eller grusblandad sandjord, där Enström placerat staden. Inte ett ord om svartmylla eller något liknande som man väl borde ha förväntat sig annars.
Det arkeologiska källmaterialet ger som synes inget stöd alls åt Enströms hypoteser. Gravfälten ska med största sannolikhet huvudsakligen kopplas till framväxten av en by-bebyggelse i Kalmars omgivningar. Törneby, Hagby, Skälby och Berga är alla byar som ligger i anslutning till gravfälten och sannolikt är dessa byar etablerade under yngre järnålder. I övrigt vet vi oerhört lite om utvecklingen i Kalmarområdet under yngre järnålder. Det ä knappast någon hemlighet att det behövs mer forskning och framför allt ett rikhaltigare källmaterial.
Den tredje kategori av källmaterial som Enström använder är ortnamn. Detta med ortnamn och privatforskning tycks vara ett kapitel för sig. Uppenbarligen underkänner Enström precis som många andra med stora hypoteser helt ortnamnsforskningen som vetenskap. Vad ortnamnsforskarna kommer fram till är irrelevant och inget att bry sig om. I stället kan man fritt ersätta etablerade synsätt med hemmasnickrade konstruktioner och kräva att dessa ska tas på större allvar än de vetenskapliga. Jag är arkeolog och inte rätt person att bedöma Enströms tolkningar av ortnamn. Någon med kompetens inom ortnamnsforskning och fornnordiska språk borde ta sig an detta. Men jag vågar ändå påstå att Enströms sätt att fritt tolka ortnamn som han vill för att tvinga in dem i sitt hypotesbygge knappast ska tillmätas någon större trovärdighet. Angående stavelsen av Berga i dokumentet från 1299 kan man notera att även Berga vid Högsby stavas på detta sätt (Biergum). Har vi kanske här ett Högsby-Birka som ingen, inte ens Enström, har upptäckt?
En lagunhamn som det inte går att segla in i, en stad som inte lämnat några spår, ett antal hemmasnickrade tolkningar av ortnamn. Det är ohållbart. Därmed är resten av boken egentligen meningslös att diskutera efter som underlaget, dvs Kalmar-Birka, är en plats som bara finns i Enströms huvud. Men jag ska ändå kort kommentera några av de ståndpunkter Enström anser vara bevis för det ena eller andra.
Att Kalmar-Birka också var Ansgars Birka bygger Enström huvudsakligen på att Adam av Bremen skriver att det tog 5-7 dagar att nå Birka från Skåne. Enström påstår att det är omöjligt att ta sig från Skåne till Mälaren på denna tid. Jag har vidtagit den enkla åtgärden att fråga några sjömän, personer med stor sjövana som tillbringat stora delar av sina liv på havet i allt från blekingekor till transatlantiska fartyg. Svaret jag fick var mycket rakt. Att man inte skulle kunna segla från södra Skåne till Björkö på sju dagar är ett löjeväckande påstående. Har man inte haft ett osedvanligt skruttigt fartyg, dåligt väder eller rent stiltje så är den träcka Enström påstår vara omöjlig tvärt om utan större problem fullt rimlig.
Enström gör också stor sak av de skriftliga källorna och sin hypotes om sueonerna som ett folk som behärskade sydöstra Sverige med Möre och Öland som centrum. Det bör vara upp till historiker och språkvetare att ta sig an Enströms tolkningar. Det arkeologiska materialet är inte särskilt lämpat att bedöma territoriella gränser och tillhörigheter. Man kan dock konstatera att Enströms hypoteser stämmer dåligt med vad vi idag vet om maktområden, makt, herravälde och kontrollen över land och människor under yngre järnålder.
Tolkningen av de Öländska fornborgarna som en försvarslinje till Kalmar-Birkas beskydd känns så överdriven och orealistisk att den knappt är värd att kommentera. Det bör också påpekas att flertalet av borgarna är uppförda långt före vikingatiden.
Samma sak gäller Ubsola-templet. Att hitta en kulle med mycket sten i Småland gör inget tempel. Jag skulle gärna vilja veta vad en geolog skulle säga om platsen. Namnet tempelbäcken är intressant. Bäcken flyter i närheten av Förlösa kyrka och trots att Enström hävdar motsatsen, är det inte osannolikt att tempel syftar på kyrkan. Men det kan kanske finnas andra förklaringar. Skulle man nu placera sueonernas heligaste plats under förkristen tid, det berömda hednatemplet, på denna i övrigt helt oansenlig plats krävs otroligt stark bevisföring. Någon sådan bevisföring finns inte i Enströms bok.
Överlag är Enströms resonemang otillfredsställande. Han förhåller sig inte till viktiga faktorer som hur järnålderns samhällen fungerade och var strukturerade. Han har ingen syn på begrepp som stad, rike, makt, territorium, landhöjning och havsnivåer och annat som borde vara relevant för studien. Vad som snarare karaktäriserar boken är ett stort antal hypoteser utan förankring i källmaterialen. Enström hävdar att hypoteserna är bevisade, att han vet hur det har varit. Men faktum är att bevisen som hypoteserna bygger på bara är en rad av andra hypoteser. Enström kritiserar den akademiska forskningen för att vara ointresserad av Kalmarområdets historia. Så är knappast fallet, flera forskare har i modern tid faktiskt berört området. Men källmaterialet är starkt begränsat. Att forskarna inte hittat Kalmar-Birka är inte ovilja eller ointresse. Det är det som är vetenskap. Att inte sväva ut i en radda fantasifulla men grundlösa tolkningar som inte har något stöd i källorna. Enströms bok är i mångt och mycket ett gigantiskt cirkelresonemang där ett källmaterial lagts till grund för en hypotes som i sin tur ska bevisa en större hypotes som i sin tur bevisar det riktiga i den första hypotesen. Det måste stå klart för alla och envar med lite vanligt sunt förnuft att detta naturligtvis är helt ohållbart. Jag upprepar därför: Kalmar-Birka existerar i Enströms hjärna. Där och ingen annan stans.
Det är först i bokens slutord, när Enström skriver att han hoppas att boken ska öka intresset för Kalmarområdets förhistoria och att det ska bli möjligt att samla in pengar för ny grundforskning, som jag för fösta gången kan ge honom mitt helhjärtade stöd. Det är nämligen det vi behöver, grundforskning, ett bättre underlag för att kunna ge en bild av hur det verkligen var, långt mer än ännu fler fantasifulla hypoteser. "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större".
Tack till
-Min gode vän Pär, som tog en bild på Berga centrum åt mig, det är den som inleder inlägget.
-Birger Ohlsson, som välvilligt lät mig låna flygbilden över Berga-området. Besök gärna hans hemsida,
http://www.bizon.se/ där man kan hitta många vackra Kalmar-vyer och en del annat.
-Min käre far, som köpte Enströms bok åt mig.
