Månadens vykort, nr 3 - Torsås marknad

Tänk er en helt vanlig dag, en helt vanlig höst-fredag en helt vanlig oktober. Begrunda nu att alla skolor i hela kommunen är stängda. Eller att en stor det av kommunens invånare är lediga från sina jobb. Tänk er ett litet sömnigt samhälle med några tusen invånare som en dag fylls till bristningsgränsen med människor. Människor som väller fram från alla håll och kanter. Busslast efter busslast tumlar ut i horder, folk går omkring överallt och trängs och bökar, trafiken är ett enda stort kaos. Att ta sig igenom samhället, som i normala fall är ett företag avklarat på några minuter, är denna dag ett hopplöst mål. ”Byn var så liten att den tog slut innan man ens hunnit halvvägs” var det nån som sa en gång, men denna dag kan man nästan förnimma storstadspuls. Vad är det då som händer? Är det kungabesök? Har Britney Spears tvingats nödlanda på byns fotbollsplan? Har Sverige fått ett OS? Nej, det är bara Torsås Nationaldag – eller Torsås marknad som det egentligen heter.

Den sista fredagen i oktober har det varit marknad i Torsås så länge jag kan minnas. Och i skolåren var det en bra dag, för det var faktiskt ledigt från skolan den dagen bara för marknadens skull. Nu för tiden märks väl inte det så tydligt eftersom dagen är en del av höstlovet. Men marknaden i Torsås har inte bara funnits så länge som jag kan minnas, utan långt före det. Hur länge vet jag inte, men den har i vart fall funnits så länge som det funnits vykort och säkert bra mycket längre. Från början var det huvudsakligen en kreatursmarknad som hölls på Torsås torg, den gamla byns centrum (idag busstorget). Men marknaden expanderade med tiden i takt med att graden av ”krimskrams” ökade och idag består den av 2,5 kilometer marknadsstånd och hade senast 25000 besökare, hur man nu lyckades räkna ut det.

Det äldsta vykort jag känner till från marknaden är från början av 1900-talet, kanske taget några år före 1910. Det kort jag presenterar här är lite yngre, taget på en regnig upplaga av marknaden troligen på 1920-talet. Kortet ingår i en serie bilder från Torsås, varav minst tre med motiv från denna marknad i olika vinklar. De är inte förlagskort, men vem som tagit dem eller vem som salufört dem är mig obekant. Kanske det är någon lokal fotoateljé som ligger bakom? Den här bilden är tagen från möbelaffärens tak mot sydöst med Allfargatan och torget i förgrunden. Bakom torget syns Brogårdsgatan och till höger om den skymtar Karlskronavägen. Torget ligger alltså i en korsning. Den historiska byn Torsås låg öster och sydöst om torget, längs Brogårdsgatan och Allfargatan. En stor del av det som är Torsås samhälle öster om torget idag var tidigare byns åkermarker. Här växte också flera industrier upp, som ångsågen och det kortlivade glasbruket. Samhällets östra del kom även att korsas av järnvägen, som nu sedan länge är försvunnen. Åt väster fanns ett område med åker och ängsmark innan man kom fram till kyrkan, som låg lite avskiljd från byn i kanten av prästgårdens ägor (som gränsade mot Torsås bys ägor). Allfargatan passerade då bakom kyrkan och prästgården, istället för som idag framför.

Förenklad kartskiss över Torsås så som det såg ut på storskifteskartan från 1840. De prickade områdena är åkermark, fyrkanter är bebyggelse. (Klicka på bilden för att se den större).

Torsås kyrka byggdes under 1200-talet. Den medeltida kyrkan var en liten hög kyrka med tjocka murar. Det anses troligt att den har haft två våningar, en kyrkovåning och en ovanvåning med oklar funktion. Några säkra belägg för ovanvåningen finns dock inte, men många Mörekyrkor hade flera våningar. Torsås by är känd i skriftliga källor sedan 1507 då et brev är daterat här. I byn redovisas sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn är uppenbarligen belägen mitt i socknens äldsta kärnbygd, det styrks av ortnamnen kring Torsås. Men ytterst lite är känt om bygdens äldre historia, fornlämningar och fynd från järnålder och framåt är mycket fåtaliga. I princip är några enstaka stensättningar och kyrkan det enda material som finns att tillgå, förutom ortnamnen. Namnet Torsås betyder naturligtvis Tors ås, där Tor syftar på guden Tor. Men om det är ett ursprungligt bebyggelsenamn eller om det ursprungligen är namnet på den ås som förr löpte från Torsås och flera kilometer åt öster (men som det idag bara finns små rester kvar av) eller om det till och med döljer en äldre kultplats är okänt. Det finns inte heller några spår av storgårdar i området, men kyrkans avskilda läge kan möjligen tyda på att en sådan har funnits under tidig medeltid och att kyrkan byggdes i anslutning till denna. Prästgården skulle då kunna vara resterna av en äldre storgårdsdomän. Men det är en hypotes som det återstår att bevisa.

Personligen kan jag sörja något att inte vara nere i Torsåsbygden denna dag, inte för att marknaden lockar något vidare längre, men för att marknadsdagen i min familj betyder kroppkakor. Mums säger jag med aningen avundssjuka och går ut i köket för att steka lite Findus färdigpytt.

Grevens karta över Broby

Sedan 2004 har jag haft glädjen att årligen publicera en artikel i hembygdsboken Södermörekrönikan, som är en årsbok innehållandes stort och smått om socknarna i Södermöre (Arby, Halltorp, Hagby och Voxtorp). För närvarande står jag i startgroparna för att knåpa ihop en text om bebyggelseutvecklingen i Voxtorps socken som ska bli mitt bidrag till 2009 års upplaga. Inför detta arbeta har Södermöre hembygdsförenings frontfigur, den eminente Lars Larsson haft vänligheten att förse mig med en del intressant material. Däribland landade en CD-R-skiva i brevlådan idag med de äldsta kartorna från området.

1645 slöts en för Sverige tämligen lyckosam fred i Brömsebro på gränsen mellan Småland och Blekinge. Drottning Kristina var inte sen att belöna sin närmaste och mest btrodda män och på så vis fick rikskanslern Axel Oxenstierna ta emot hela Södermöre som grevskap i förläning. Centrum för detta grevskap blev Värnanäs i Halltorp socken. I strävan att få kontroll över grevskapet upprättades kartor över flera av byarna åren 1655/56 av sonen Johan Axelsson Oxenstierna. De ritades av lantmätaren Carl Larsson Bandtleer och samlades i en så kallad geometrisk jordebok som nu mera finns i Tidöarkivet som är en del av Riksarkivets samlingar. Kartorna finns således inte tillgängliga via Lantmäteriets hemsida där i övrigt så många av våra historiska kartor finns att beskåda (och köpa kopior av för den som så önskar, dock till en tämligen dyr penning).

Därför tänkte jag det kunde vara kul att presentera en av kartorna här. Kartan föreställer Broby, en av de största och äldsta byarna i Voxtorps socken. Broby är känt sedan 1300-talet och hyste bl a en huvudgård (belagd 1406). Intressant att notera är att Voxtorp kyrka inte som den borde ligger i Voxtorp by, utan en bit in på Brobys ägor. Det finns uppenbarligen ett nära samband mellan de båda byarna, där Voxtorp sannolikt är avgärda till Broby. Kyrkan, som dateras till ca 1240-tal är en rundkyrka och troligen en privat gårdskyrka, något som tyder på att huvudgården i Broby kan ha haft betydligt äldre anor än från tidigt 1400-tal. Denna problematik kommer att få en central plats i min artikel.


Kartan över Broby. (Klicka på bilden för att förstora den)

Byn är som synes belägen längs vägen ovanför kyrkan, med fyra hemman väster om vägen och två öster om. Lita avskiljt beläget norr därom ytterligare ett hemman. Längst ner i söder ligger prästgården som enligt den senare storskifteskartan (1770) hade del i Brobys marker. Längs i norr ligger Hagbyån och på andra sidan i Hagby socken ligger Holmskvarn. Någon närmare analys av kartmaterialet har jag inte gjort ännu, men det kan kanske finnas anledning att återkomma till kartorna senare.

Med magnetometer och georadar i Avaskär - vad hände sen

I januari i år skrev jag ett kort inlägg om en geofysisk prospektering med magnetometer och georadar i den nu "försvunna"medeltida blekingestaden Avaskär. Arbetet utfördes av Riksantikvarieämbetet och var beställt av länsstyrelsen i Blekinge. Resultaten som skulle ha publicerats tidigare i år har nu till slut dykt upp på sagda länsstyrelses hemsida i form av en rapport författad av Riksantikvarieämbetets personal. Rapporten är en pdf-fil och kan fritt hämtas HÄR.

Resultaten motsvarar inte direkt de förhoppningar som länsantikvarie Leif Stenholm uttryckte för media i början på året (kanske en delförklaring till varför det varit så tyst om projektet?). Undersökningarna utfördes på ömse sidor om vägen mellan Milasten och Kristianopel i anslutning till Avaskärs kapell, ett område (A) öster om vägen var 190x50 meter stort och två områden väster om vägen (B och C) var 50x13 respektive 50x8 meter stora. Tyngdpunkten av prospekteringarna låg på georadar som kompletterades med magentometer.


Avaskär idag med arkeologiska undersökningar och iakttagelser i rött. De prospekterade områdena ungefärligt utmärkta i svart. Klicka på bilden för att se den i större format. (Ur: Stenholm, L. 1984. Avaskär/Kristianopel. Medeltidsstaden 51, Riksantikvarieämbetet.).

Prospekteringarna resulterade i ett antal företeelser och spår av strukturer, "anomalier" på fackspråk. Flera av dem bedömdes som arkeologiskt intressanta, men det finns samtidigt ytterst få sammanhängande, lättolkade strukturer. Man kunde påvisa en del spår av bebyggelse och andra av människan avsatta anomalier. Men för att få klarhet i vad det egentligen är man ser krävs arkeologiska undersökningar. Dock finns i och med prospekteringskartorna möjlighet att göra små riktade provgrävningar som relativt enkelt kan ge svar. Ur antikvarisk synvinkel är materialet också värdefullt då det underlättar myndighetens bedömning och handläggning genom att visa var det kan vara värt att inrikta eventuella arkeologiska insater och vad som kan lågpriorteras eller prioritetras bort. (För mer detaljer, se rapporten på länken ovan).

Kunskapen om Avaskär är ganska begränsad. Det skriftliga materialet är sparsamt (äldsta belägget är från 1350) och de arkeologiska insatserna är få. En stensatt källare och några brunnar har dokumenterats. Staden har naturligtvis haft en kyrka, om vilken bara är känt att den haft ett rektangulärt långhus och kor med absid. En del gravar från kyrkogården har däremot undersökts. Staden bör ha haft ett rådhus, rådsmedlemmar är omtalade i skriftliga källor. Några andra källor antyder dessutom att det funnits någon typ av enklare befästning av trä, vilken anses ha legat väster om bron över Petriån. Fyndmaterialet ger inga snävare hållpunkter och är huvudsakligen senmedeltida. Det domineras av keramik, där yngre rödgods är den största kategorin. Staden anses grundad under senare hälften av 1200-talet eller det tidiga 1300-talet, men även det bygger på relativt vaga grunder. En del spår antyder ett utnyttjadnde av platsen som föregått staden. Som sagt, tämligen begränsade kunskaper. All ny information är därför av stort värde för kunskapsuppbygnaden. Prospekteringarna är ett steg på den vägen. Man får hoppas att fler steg kommer att tas.

Vad kan ni om medeltida föremål?

I dag tänkte jag be er i läsekretsen om lite hjälp. 1938 företog den i Kalmar-sammanhang välbekante Harald Åkerlund en utgrävning strax norr om Kläckeberga kyrka (norr om Kalmar). Undersökningen påvisade att en gårdsanläggning funnits här och att det är högst troligt att denna har samband med kyrkan. Åkerlund menade att gården varit i bruk under tidig medeltid. Platsen är högst intressant men en närmare redogörelse får anstå till längre fram.

Den bild ni ser här nedan visar de fynd som gjordes vid utgrävningen. Förvisso har jag en egen uppfattning och spontant ger föremålen mig ett intryck av att vara hög- / senmedeltida snarare än från äldre medeltid, måhända med något enstaka undantag. Eller vad säger ni? Alla med kunskaper om medeltida artefakter ombedes härmed att göra ett utlåtande! Vad är det vi ser? Hur ska det dateras? Gärna med referenser till litteratur om ni har sådana. All hjälp emottages med största tacksamhet!

Månadens vykort, nr 2 - Bergkvara

Förra månaden drog jag igång en ny serie kallad Månadens vykort. Syftet med detta är, inte helt oväntat kanske, att en gång i månaden presentera ett gammalt vykort och berätta lite om motivet.

Den här gången ska jag visa något som brukar gå under benämningen "fula vykort" eller "tråkiga vykort". Men även dessa har sin historia och de är dessutom ofta mycket tidstypiska. Denna månads vykort föreställer en del av Storgatan i det lilla samhället Bergkvara. Bilden är gissningsvis tagen någon gång på 1960-talet. Efterkrigsåren, 50, 60 och 70-talen var goda år för Sverige. Och det bygdes nytt som aldrig förr. I storstäder som småsamhällen raserades gammal bebyggelse för att lämna plats för nya stora varuhus och annan modern bebyggelse. Framstegsandan viste inga gränser och allt skulle vara nytt och stort. Stilen var stram och fyrkantig, funktion var långt viktigare än estetik. Och även om många protesterade mot det bekymmerslösa raserandet av gamla hus och andra värden, så fanns det samtidigt en slags nästan barnslig stolthet över det nya. Det märks inte minst i vykortens värld. Det finns gott om dessa så kallade "fula vykort" för man ville gärna visa det nya, visa att man hängde med i tiden och moderniteten.

Och det verkar gå igen även på hemmamiljö. Det har hävdats att de enda som hade något större intresse att bevara det förflutna i form av möbler, prylar, inredning och så vidare var överklassen. De som hade ett stolt och storstillat förflutet att skryta med. Men för gemene svensk under efterkrigstiden var det det nya och moderna som var fint. För nu hade man fått det ganska gott ställt, man kunde ställa undan eller kasta det som minde om en svårare tid i det som av Lubbe Nordström kallades "Lortsverige".

På vykortet ser vi ett vid tiden då fotot togs förmodligen ganska nybyggt komplex av lägenheter och en bit längre bort i bild skymtar postkontoret som en del i samma byggnadskomplex. När kortet gavs ut var det knappast för att visa hur fula hus det fanns i Bergkvara, utan snarare en bild av att samhället faktiskt hade något av det moderna att visa upp. Själv minns jag den här miljön väl, den ligger nämligen mitt emot Bergkvara skola där jag spenderade sex år. När jag var barn på 80-talet hade väl dock inte dessa lägenheter så hög status. Jag minns att man såg på dem med viss bävan. Posten fanns ännu kvar vid denna tid men lades kort senare ned som så många andra post- och bankkontor på småorter.

I vykortens värld har den här typen av bilder upplevt något av en renässans under senare år. Som så mycket annat har de gått från att vara "inne", något man kunde skicka till vänner och bekanta som ett bevis på att hemorten visst hängde med i tiden, till att bli bara fula till att på nytt få ökad status, nu kanske främst som nostalgi. För de visar ju precis som vykorten från det tidiga 1900-talet ett svunnet samhälle om än det ännu lever i mångas minnen. Härav nostalgistämpeln. Det är som farmors kaffekoppar. När hon köpte dem ansågs de fina och nya, med stram design i brunt och vitt låg de helt rätt i tiden. När min farmor dog i början på 80-talet och hennes bohag skulle delas var det ingen som ville ta i dem ens med tång. De blev stående i ett skåp tills jag fick dem när jag flyttade hemifrån. Nu kan jag duka fram dem med viss stolthet och få beundrande blickar från trendkänsliga ögon: "åh har du Stig Lindbergs kaffekoppar, Spisa Ribb, dom är sååå fiiina..." Sådan är nu en gång männsikan till sin natur och så lär hon förbli.

Nämen det är ju för tokigt

Så har ännu ett läsår tagit sin början på högskolor och universitet runt om i landet. Och en ny omgång glada studenter har gett sig in på den arkeologiska banan för en kortare eller längre tid. Runt om i landet utbildas om man räknar alla nivåer från grundkurs till doktorandstudier sådär 500 personer varje år. Varje år. I landet finns, enligt en uppskattning jag såg nyligen, ungefär lika många yrkesverksamma arkeologer, dvs sådär 500. Naturligtvis kommer inte alla de som utbildar sig gå vidare med arkeologin. Men tillräckligt många blir det ändå för att vi ska stå inför en helt omöjlig ekvation. Det finns inte utrymme för en bråkdel av dem som genomgått en arkeologiutbildning.

Att, som jag, ha pluggat på universitet i sju år och toppat med en magisterexamen i syfte att nå mina drömmars mål och bli en utövande arkeolog kan ju låta imponerande på den som inte har allt för djupa insikter i utbildnings- och arbetsmarknadssituationen. Men faktum är att en dylik utbildning är i stort sett värdelös – ur ett arbetsmarknadsperspektiv. (Att studieåren givit mig oerhört mycket i form av glädje, insikt, kunskaper, inspiration osv är en annan historia). Den ger inga jobb. Den ger inga rättigheter eller möjligheter. Eftersom det finns så löjligt många personer med en arkeologiutbildning är det helt andra kriterier som gäller. Det är rätt kontakter och praktisk erfarenhet som är hårdvaluta. Det och ingenting annat.

Men varför är det så här då? Varför tillåts en uppenbart ohållbar situation år efter år? Svaret kan huvudsakligen sammanfattas under begreppen ’politik’ och ’pengar’. Politikerna får snygga siffror till sin statistik. Dessutom skulle det anses högst odemokratiskt om inte var och en fick utbilda sig till det han eller hon önskar. Och som bekant är allt som kan beskyllas för att vara odemokratiskt och orättvist politiskt sprängstoff. Så politikerna blundar och låtsas att allt är så bra och det lär de fortsätta med. Universiteten, å andra sidan, får pengar för att de fyller sina studieplatser och är av förståliga skäl inte så benägna att protestera allt för högt. Alla är vinnare. Utom studenten som så gärna ville bli arkeolog men aldrig fick komma närmare än kassan på ICA (eller blev postsorterare istället, för den delen). Det vill säga inte i närheten alls. Vad som skulle behövas är knappast fler utbildade arkeologer. Kanske är åtstramningar av högskoleplatserna rätt medicin, den tanken har framförts förut. Gärna i kombination med mer praktiska moment inom utbildningen, tror jag. Kanske ska något annat till, men en förändring ser jag som ett måste. Man kan undra hur det skulle se ut om problemet var allmänt känt hos allmänheten. Om alla visste att miljontals kronor av skattebetalarnas pengar läggs ut årligen på att utbilda stora mängder unga människor till arbetslöshet. För trots att problemet någon gång ibland får lite medieutrymme är min erfarenhet att de flesta inte känner till hur det är. När jag påtalar det brukar reaktionen vara ”nä men kan det verkligen få gå till så, det är ju för tokigt”.

Att som nyutexaminerad arkeolog söka sig ut på arbetsmarknaden är en dyster upplevelse. Den presumtive arbetsgivaren struntar nämligen högaktningsfullt i din fil ditt eller datt examen. Han vill ha ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete”. Att anställa en nybakad student är jobbigt, tidsödande och ack så orationellt, speciellt inom den hårt tidspressade uppdragsarkeologin, som helt dominerar grävverksamheten. Att försöka bli sin egen lyckas smed är inte heller något som premieras. Sverige har på mycket gott, men också en del ont, världens striktaste fornminneslagstiftning. Det medför att endast den med mycket hög status i ”accepterade och erfarna arkeologers klubb” undantagsvis kan få tillstånd att peta på en fornlämning. Att mängder av fornlämningar ständigt förstörs helt utan dokumentation anses i sammanhanget irrelevant. Arkeologiutbildad utan ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete” göre sig icke besvär. Så enkelt är det, tycka vad man vill om detta.

Så varför ska man då alls utbilda sig till arkeolog. Ja om det verkligen är vad man vill så finns det förståss ingen anledning att inte försöka. Man kan ju lyckas bli en av de få utvalda. Men man får bereda sig på att det är motigt. Det är inget att hymla om. Själv klamrar jag mig med en dåres (och det är väl vad jag är, ännu en av dessa forndårar) envishet fast vid arkeologin. Varför? Jo för att arkeologi trots allt är bland det roligaste som finns, såklart!

Från arkeologidagen 2008

Ni vet väl vad det är för dag idag? Bortsett från söndagen den 31 augusti. Jo idag är det arkeologidagen. Ett evenemang jag inte haft tillfälle att besöka på många år. Men i år blev det av. Dock inte någonstans vid sundet (Kalmarsund alltså) utan i en helt annan del av Småland. Närmare bestämt i Jönköping. Här pågår för närvarande en stadsgrävning i kvarteret Ansvaret, vid Smedjegatan mitt i centrum. Det är arkeologer från Riksantikvarieämbetet som är i farten inför bygget av ännu en galleria. Föremål för undrsökningen är några stadsgårdar från 1600-talet och framåt, en gång belägna invid Munksjöns strand. Staden på dagens Öster uppfördes sedan den medeltida staden satts i brand och befolkningen fick på kunglig befallning flytta till det nya området vare sig de ville eller inte. Med viljan var det nog lite si och så, för det nya området invid Munksjön, på Sanden som det kallades, var tydligen inte en allt för trevlig plats. Blött och sumpigt. Här kommer jag inte skriva så mycket mer, för information kan man hitta så mycket mer och bättre än vad jag kan åstadkomma på UV:s hemsida och dit hittar man t ex genom att klicka HÄR . Här nedan följer i stället några bilder från dagens evenemang.


Träkistor som staden byggdes upp på.


Det var blött på 1600-talet. Det är blött ännu. Det var nog inte så kul för dem som levde på 1600-talet men det är kul för dagens arkeologer eftersom det leder till att föremål och konstruktioner bevaras mycket bra.


Fynd från grävningen. Keramik, glas och kritpipor hör till de mest frekventa fynden från denna tidsperiod.

Mynt är bra t ex som hjälp för datering. Här ett 1 öre K M (Koppar Mynt) från 1724, F R S betyder Fredricus Rex Sveciae - Fredrik kung av Sverige.

Här någo form av beslag eller så i form av en häst. Samt smutsiga arkeolognävar, men det här till yrket.

Ett kanonbra fynd var detta. En del av en sexpundig kanon. Denna har sannolikt stått på Jönköpings slott, där något en gång gick helt åt skogen och kanonen exploderade. En del följde med sådant som användes som utfyllnadsmassor när den äldsta delen av 1600-talsstaden började byggas. För övrigt är detta fragment det enda som finns kvar av alla de kanoner som en gång funnits på slottet!

(Samtliga foton av förf.).

Månadens vykort, nr 1 - Vassmolösa

Vid sidan om arkeologin och till den nära relaterade frågor har jag en annan vurm, nämligen gamla vykort. Det har vid några enstaka tillfällen skinit igenom här på Ahimkar att jag finner dessa roande och samtidigt varandes ett utmärkt historiskt källmaterial i alla fall till lite modernare historia. Kanhända detta inte är så spännande för alla dem som läser den här bloggen (gissningsvis mest arkeologer och arkeologiintresserade), men jag har kunnat räkna ut att jag också har en eller annan läsare med ett allmänt intrsse för Möres och Kalmarsundsområdets historia. Nu blir det i alla fall, vare sig ni vill det eller ej, mer vykort på Ahimkar, för nu lanserar jag en ny serie - Månadens vykort. En gång per månad kommer jag att visa ett (i mitt tycke) trevligt vykort tillsammans med en kortare eller längre text om motivet och dess bakgrund. Först ut ett vykort från Vassmolösa.

Vassmolösa ligger ett par mil söder om Kalmar i Möres gamla kärnbygder, på kustslätten i Ljungby socken. Det man ser på bilden är Vassmolösa stationssamhälle, alltså det samhälle som uppkom i samband med att Kalmar - Torsås järnväg anlades och invigdes 1899. Dessförinnan hade i detta område bara funnits några små stugor, vilka även de försvunnit innan järnvägen kom.

I förgrunden syns "Gropen" eller "grushålan", ett stort grustag. Mycket av Kalmar - Torsås järnväg byggdes på grus härifrån. När järnvägen stod klar kunde gruset transporteras på denna och blev en god affär för ägarna. Betydande delar av de stora utfyllnadsområden på vilka det moderna Kalmar vilar består t ex av grus från Vassmolösa. Annars var samhällest stora arbetsgivare en såg (till vänster på bilden) och en cementvarufabrik. Av husen i klungan i bakgrunden på bilden syns främst järnvägsstationen, en typisk representant för hur stationerna såg ut i området. Bakom stationen syns ett hus med torn, här fanns en affär som under mångar år, från 20-talet till början av 50-talet ägdes av en Frans Jonsson. Under senare årtionden har olika sporadiska affärsrörelser huserat i byggnaden, själv minns jag att där fanns ett loppis något år. Huset mitt emot "tornhuset" var ockås en affär, startad av man vid namn Adolf Svensson och kallad Adolf Svenssons filial (förekommer för övrigt också på vykort). Senare blev affärsverksamheten här mer känd som Allans livs. I samma område som dessa affärer ska det också ha funnits ett bageri, senare en bröd- och mjölkaffär.

Kalmar-Torsås järnväg lades ner 1965 och spåren revs upp åren därpå. Därefter försvann mycket av verksamheterna i Vassmolösa, som idag mest är ett villasamhälle. Vykortet är inte poststämplat men kan troligen dateras till ca 1910-talet.

Järnvägssamhället Vassmolösa som framträder på vykortet var alltså inte så gammalt. Men Vassmolösa i sig är betydligt äldre. Troligen var Vassmolösa en by etablerad under yngre järnålder. Det antyds av ortnamnet med ändelsen -lösa och att här även finns ett gravfält av yngre järnålderstyp, för övrigt Möres största gravfält från denna tid, med 140 synliga gravar. En grav på gravfältet (en rund stensättning) har undersökts. Av de något knapphändiga uppgifterna att döma rörde det sig om en brandgrav, kol och brända ben påträffades. I övrigt bestod fynden av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Pilspetsen och skölddetaljen har lett till en tolkning av anläggningen som vapengrav, vilket kan antyda högre status. En enda undersökt grav med ganska knappa fynd är dock i övrigt för lite underlag för några mer vittgående slutsatser. Man kan i alla fall konstatera att gravfältet verkar avspegla en relativt stor bebyggelse och att det funnits mer välbeställda individer inom denna bebyggelse.

I skriftliga källor är Vassmolös känt sedan 1329. Detta år pantsätter en i övrigt okänd Magnus Larsson en gård, möjligen en huvudgård (...curiam meam vasmerlöso...), i Vassmolösa till ett prebende i Linköpings domkyrka instiftat av Harald Stubbe. Den latinska termen curia syftar ofta, men inte alltid på en huvudgård, dvs en gård som fungerat som centrum för ett godskomplex. 1384 doneras jord till Vadstena kloster av en Peter Friis (kors). Vad som senare skedde med dessa enheter är okänt. I 1500-talets kamerala handlingar redovisas åtta hemman i Vassmolösa, fyra ägda av skattebönder och fyra frälsehemman. Det redovisas dock även tre utjordar som kan avspegla tidigare under medeltiden ödelagda gårdar. I vart fall har Vassmolösa varit en förhållandevis stor by under medeltiden, med Möre-mått mätt.

Vassmolösa hade åtminstone sedan 1500-talet stor betydelse som tingsplats för Södra Möre häradsting. Exakt när Vassmolösa blev tingsplats är inte känt, men 1541 omtalas det som "rättan tingsstad" i Södra Möre. Häradsrätten i Vassmolösa avvecklades inte förrän 1966. Till tinget hörde också en avrättningsplats, som ska ha haft lite olika lokaliseringar genom tiderna. På en av platserna som grävdes bort i samband med grustäkterna påträffades ett skelett av en mansperson som enligt sägneran ska kunna identifieras som den i bygderna ökände Köhlmanna-Pelle, dömd för stöld, rån och mord, endast 25 år gammal. Sägnerna säger att Köhlmanna-Pelle (som egentligen hette Peter Danielsson) var både osårbar och kunde göra sig osynlig sedan han ätit upp ett barnahjärta. Köhlmanna-Pelle avrättades den 26 mars 1850. Den sista avrättningen i Vassmolösa ägde rum 11 maj 1864, då en August Pettersson Lärka, Lärk-August kallad, halshöggs med bila.

Se där, vad man kan lära, med bara ett ynka vykort som utgångspunkt!

----------------------------------------------------------------

Det äldsta belägget för namnet Vassmolösa är alltså från 1329. Orginalet är dock försvunnet och texten bara känd genom en senare avskrift. Den lyder för den intresserade som följer:

Omnibus presens scriptum cernentibus MAGNUS LAURENZON. salutem in domino sempiternam. Nouerint vniuersi me curiam meam vassmerlöso cum omnibus attinenciis. ecclesia lincopensis sub possessione prebende quam dominus haraldus stubbe edificare proposuerat pro decem et centum marchis denariorum vsualis monete vsque ad natiuitatem sancte marie virginis proxime venturam impignerasse. tali igitur condicione vs si curia prius dicta pro X et C. marchis. jn natuitate sancte marie redempta non fuerit dicte prebende cedat iure perpetuo possidenda Jn cuius rei testimonium sigillum meum vna cum sigillis nobilium dominorum domini haraldi stubba. necnon et domini beronis prepositi lincopensis presentibus sunt appensa. Datum anno domini millesimo CCC XX:mo IX. Jn cathedra sancti petri apostoli.

Lyckades du inte, käre läsare, knäcka detta lilla prov på medeltidslatin, följer här en översättning:

Alla som nu läser detta brev hälsar Magnus Larsson evinnerligen i Guds namn. Alla skall veta att jag har pantsatt min (huvud?)gård Vassmolösa med alla tillagor, att innehas av det prebende i Linköpings domkyrka som herr Harald Stubbe avsett instifta, till ett värde av 110 mark penningar gällande mynt, ända till närmast kommande sankta jungfru Marias födelsedag (=8 september). Med det vilkoret att om gården för nämnda 110 mark inte återlösts före sankta marie födeslsedag skall den tillfalla nämnda prebende till evärdelig ägo. Till vittnesbörd härom har mitt sigill tillsammans med nobla herrars, herr Harald Stubbes samt herr Beronis, prost i Linköping, hängts under detta brev. Daterat i herrens år 1329, den 22 februari.

Stenåldersgrav i Färjestaden

Så har den i Ölandssammanhang numera välkände arkeologen vid Kalmar läns museum, Ludvig Papmehl-Dufay gjort det igen. Grävt fram ett spännande stenåldersfynd. Denna gången är det en flatmarksgrav från senneolitikum (dvs den yngsta delen av stenåldern, ca 2300-1800 f Kr). Graven påträffades i samband med en förundersökning i Färjestaden intill Storgatan, mellan Evedalsvägen och Björnhovdagatan. De första tecknen på en grav var två stenyxor, en skafthålsyxa och en mindre yxa. Sedan avtecknade sig anläggningen som en mörkfärgad yta. Fläckar i jorden kan vara spår efter skelettet och några fynd av vad som tros vara tänder har tillvaratagits. Flatmarksgravar är svåra att upptäcka eftersom de, som namnet antyder, inte har någon markering ovan jord. I det här fallet låg graven dessutom på en oväntad plats i en liten sänka. Ingen senneolitisk flatmarksgrav är tidigare känd på Öland. Allt detta enligt artikel i tidningen Barometern.

Arkeologi och Kalmar nya konstmuseum

Att Kalmars nya konstmuseum nu står klart och invigt är väl knappast någon nyhet. Flera månader har redan passerat och debatten kring detta märkliga byggprojekt har tystnat inför fullbordat faktum. Byggnaden är en svart kubisk historia med stora fönster, enligt dem som på oklara grunder anser sig ha en smak som står över vanliga sketna människors ansedd som mycket vacker. Själv tycker jag byggnaden känns ganska underlig i den miljö den är plasserad, den lummiga stadsparken invid slottet och slottsfjärden - en gång kalmars medeltida hamn. Inte vet jag om den är så vacker heller, men min arkitektoniska smak är ju å andra sidan inte så skolad. Senast jag var i Kalmar var det dessutom knökfullt med bilar inom kilometers radie. Förvisso var det kanske i skuggan av nyhetens behag, men hur det går ihop med dagens nödvändiga krav på miljötänkande kan man undra. Ska man ändå säga något gott så kan man kanske hävda att var tid måste ha rätten att sätta sin prägel på landskapet.

Kalmar nya konstmuseum. (Foto: Åke E:son Lindman).

Kalmar, en av medeltidens absolut viktigaste svenska städer. Det avspeglade sig dock knappast i de maximalt nerbantade arkeologiska utgrävningarna. Exploatör och beslutsfattare gick hand i hand i denna med all rätt starkt kritiserade strävan att gräva fram så lite kunskap om medeltidsstaden som någonsin var möjligt.

I skuggan av det uppmärksammade konstmuseet har länsmuseet presenterat en bok om utgrävningarna. Boken heter "Ur dy, lera och sand. Hamn och bebyggelse från det medeltida Kalmar" och har Kalmar läns museums arkeologer Cecilia Ring och Nicholas Nilsson som redaktörer. Boken är en populärvetenskapligt hållen skapelse där man strävat efter att länka sammar resultaten från de senaste undersökningarna nu inför konstmuseet med tidigare arkeologiska resultat. Det är både bra och nödvändigt. De små gropar man fick tillstånd att gräva skulle nog vara ganska svårförståeliga om man inte kunde se resultaten i ljuset av vad man vetat tidigare.

På det hela taget är det en trevlig och ganska vacker bok. Upplägget betsår av ganska korta kapitel där man försöker ge en så god inblick som möjligt i stadens och hamnens historia, likväl som i vad arkeologer gjort och inte gjort, nu som förr. Kapitlen är ganska korta, de flesta ett par tre sidor. Så värst djuplodande blir det alltså inte av förståliga skäl. För den som inte vet så mycket om Kalmars (arkeologiska) historia säkert en utmärkt introduktion. För den som redan vet en del kanske mest en stunds småmysig läsning. På plussidan bör det framhållas att för den som vill ha mer hårda fakta så finns den arkeologiska slutrapporten bifogad på CD rom-skiva tillsammans med lite annat som fynd- och anläggningslista och lite bilder. Något för alla smaker alltså.

Ur innehållet kan jag lyfta fram att tidsmässigt fann man ingenting som kunde datera stadens existens bortom 1200-talet. Inget som kunde föra diskussionen om stadens ålder vare sig åt det ena eller andra hållet kunde med andra ord uppdagas. Lite modifieringar av gatunätet, ny kunskap om byggnader och om hur stadsmuren varit konstruerad mot sjösidan är andra resultat av betydelse. Olika träkonstruktioner kunde också dokumenteras tack vara de syrefattiga förhållandena i de dyiga lagren. 1297 registrerade fynd som ger en bild av livet i staden från 1200-talet till stadens flytt på 1600-talet tillvaratogs och några av dessa presenteras också i boken. Även en del metoder för att utvinna kunskap presenteras, som dateringsmetoderna C-14 (kol 14) och dendrodateringar. De senare, datering med hjälp av årsringar på trä, kan ge mycket exakta åldersbestämningar. Det äldsta dendroprovet var t ex från ett träd avverkat i juni eller juli månad år 1291. De flesta proverna var från hamnanläggningen av förklarliga skäl, det var ju i anslutning till hamnen som utgrävningarna företogs. Trät kunde i bland också ursprungsbetämmas. Eken som undersöktes var från Småland eller Öland men tallen anser man kom från uppland. Den bestämningen har dock bemötts med viss trovärdig kritik.

Här och var möter man kommentarer i stil med "vi fick bara undersöka en minder del av den, därför vet vi inte...". Kalmar var som sagt en av medeltidens viktigaste svenska städer. Men den är inte en av dem man vet mest om, snarare tvärt om. Att detta, som kunde ha blivit ett storskaligt titthål ner medeltidsstadens historia bara blev ett antal smågropar, att den stora potential en fullvärdig undersökning kunde haft inte utnyttjades, att resultaten blev begränsade istället för de viktigaste i stadens historia, det är inte arkeologernas fel. Nej, arkeologerna har tvivelsutan gjort allt de förmått för att uppnå så goda resultat som möjligt med de små ytor man fick undersöka. Att ännu en fyrkantig byggnad, hur arkitektoniskt förfinad den än må vara, segrat över kulturarv och historia, det är exploatörens och beslutsfattande myndighets ansvar. Eller brist på ansvar, hur man nu vill se det. Personligen hade jag kanske haft en vetenskaplig publikation högre upp på önskelistan, men Ur dy, lera och sand är ändå väl värd sin plats i bokhyllans kalmarsektion.

Vad betyder 'stampidentiska mynt'?

Så löd en fråga jag fick härrom dagen. Och som jag nu är ganska svag för mynt, de utgör ett spännande källmaterial som man kan läsa ut mycket information ur, så väljer jag att publicera svaret här.

För det första kan det vara på sin plats att förklara hur man tillverkar mynt, för dem som inte vet det. I dag är mynttillverkningen naturligtvis höst industrialiserad och automatiserad. Men "förr i tiden" fick man tillverka varje mynt för hand. Det gick till så att en gravör tillverkade två stämplar i lämplig metall (helst stål), så kallade stampar. Dessa bar bilder i negativ av myntets fram- och baksida (eller åt- och frånsida som det heter bland numismatiker). Den ena stampen fästes i ett underlag och den andra stampen höll man i handen. Sedan lade man den metallbit - myntämne - som skulle bli myntet på den fasta stampen, placerade den andra ovanpå och drämde till med en hammare. Så hade man ett färdigpräglat mynt. Denna metod medför att gamla mynt inte alls ser ut som moderna. Det hände ofta att mynten blev lite sneda och felvridna.

Stampidentisk då, vad är det? Det betyder att man har två eller flera mynt som är slagna med samma stampar. Tittar man på moderna mynt är det i princip omöjligt att se någon skillnad. Men den äldre mynttillverkningen var inte så mycket en perfektionistisk industriprocess utan snarare ett (konst)hantverk. Även om man strävade efter att alla sampar skulle se så lika ut som möjligt, så att mynten sedan blev så lika som möjligt, blev detta i realiteten inte fallet. När en stamp blev utsliten eller gick sönder fick man låta gravera en ny och det blev alltid någon större eller mindre skillnad. Dessa skillnader är iakttagbara på mynten och ibland händer det således att man kan hitta mynt som är slagna med samma stampar. Då finns det ingen skillnad i detaljerna på mynten. Alla bokstäver, porträtt, bilder och symboler ser precis lika dana ut.

Exempel på stampidentiska mynt. Här två olika s k Antoninianer, präglade för den romerske kejsaren Philip II (244-249 e Kr). Jämför man mycket noga detaljerna på mynten så ser man att de är identsika. Således är de båda mynten slagna med samma stampar. De här mynten är präglade i Antiochia i nuvarande Turkiet mellan 244 och 246 e Kr. Inskriptionen lyder på frånsidan: M IVL PHILIPPVS CAES (= Marcus Julius Philip lydkejsare - en titeln Philip hade fram till 247 då han blev huvudkejsare, Augustus) och på frånsidan PRINCIPI IVVENT (ung= den främste av de unga, o dyl). Bilden föreställer Philip med glob och upp och nedvänt spjut. Globen, eller sfären var en symbol för det kosmiska världsalltet och dess innebörd på mynten har oftast med kejsarens makt, eller rätt till makt, över världsalltet att göra. (Myntet ovan i privat ägo, foto förf, ; myntet nedan tillhör Forum Ancient coins, foto: Forum Ancient Coins, publicerad med tillstånd).

Vetenskapligt kan man ha nytta av sådana studier t ex när det gäller datering och bestämmande av myntort. Ett mynt som är identiskt med ett annat kan på tämligen säker grund antas vara präglat ungefär vid samma tidpunkt och på samma plats (även om det finns några få undantag). Metoden kan också användas för att identifiera mynt eller t ex inskriptioner. Saknas delar av inskriptionen på ett mynt, kan man med hjälp av ett stampidentiskt sluta sig till vad det stått på myntet ändå.

Nu upphör sällan bruket av ett stamppar samtidigt. Ofta slits den ena stampen ut eller går sönder före den andra. Dessutom kan man medvetet använt t ex samma åtsidesstamp kombinerat med flera olika frånsidesstampar. När minst tre stampar kombineras på detta sätt uppstår en så kallad stampkedja. En sådan stampkedja kan uppvisa kronologier och grupptillhörigheter som annars varit omöjliga att se. För att kunna använda denna metod krävs dock oftast att man studerar stora mängder mynt. Att hitta ett enda mynt som är identiskt med ett annat kan var svårt nog.

Sedan numismatiker vid början av 1900-talet började använda denna metod har emellertid numismatiken (dvs vetenskapen om mynt) gjort stora framsteg. Och därmed kunnat lämna fler bidrag till kunskapen om det förflutna. Under senare tid har det debatterats om huruvida numismatiken ska få fortsätta existera som egen vetenskaplig gren eller om den ska upplösas och integreras med andra ämnen som en möjlig metod bland andra. Själv tillhör jag dem som tror att numismatiken har mycket gott att tillföra och därför bör få förbli en egen gren. Måhända bör dialogen med andra ämnen som arkeologi och historia utökas, även om vi sett flera prov på detta under senare år.

Acknowledgement:

Many thanks to Joseph Sermarini and Forum Ancient Coins for allowing me to use their picture.

Mer stenålder på Öland

Ingen sommar utan utgrävningar. Vad som försigår inom det intresseområde som Ahinkar täcker har jag tyvärr inte sett så mycket av ännu i år. Men en utgrävning pågår i alla fall på Runbäcksområdet i Färjestaden på Öland, rapporterar tidningen Östra Småland. Artikeln ger kanske här och var ett visst intryck av att vara författad av en sommarjobbare, men den information man kan få ut är som följer.

Området som ska bebyggas med 25 bostadstomter visade sig efter en arkeologisk utredning i maj förra året gömma en tidigare okänd fornlämning. Nu är det slutundersökning som är på gång. Tre arkeologer från Kalmar läns museum är i full färd med att undersöka ett ca 45ooo kvadratmeter stort område med boplatslämningar. En stor mängd anläggningar i form av bl a stolphål, härdar och kulturlager har dokumenterats. Fynd av bl a pilspetsar och stämpelornerad (?) keramik visar att boplatsen varit i bruk åtminstone under mellanneolitikum, dvs i runda slängar mellan 3000 och 2000 f kr. Andra fynd är flintavfall från redskapstillverkning, slipade fragment från flintyxor, en stenyxa och småredskap, sådant som hör till det vanliga fyndinventariet på en boplats från denna tid.

I det här fallet har man också ägnat sig åt publik verksamhet i form av visningar för allmänheten. Förmedling är och måste vara en viktig del av den arkeologiska verksamheten. Berömvärt av länsmuseet därför att man har visat upp sitt arbete för de intresserade "massorna" - visningarna var tydligen populära med uppåt hundra deltagare. I sinom tid lär det dyka upp en rapport från grävningen. Den ser jag med spänning fram emot.

Arkeologi man minns

Året var 1991. Det är inte så mycket jag mins som kan knytas specifikt till detta år. Jag minns att årets familjesemester var förlagd till Stockholm. Jag minns afficherna med reklam för Robin Hood Prince of Thives som jag längtansfullt sneglade på. Redan då stod medeltiden högt i kurs i mitt unga tonårshjärta. 1991 var också året för den (ö)kända klassresna till Bornholm. En händelse som föranledde flera av oss elever i dåvarande klass 8c att testa de liberala alkohollgarna i Danmark. Det var rent märkvärdigt hur sjuka av "hemlängtan" somliga var den första natten....

Men 1991 var också året då jag för första gången deltog i en arkeologisk undersökning. Det drog så sakteliga mot höst det året. Det var med stor spänning jag den första morgonen trängde mig ner på sätet i bussen mot Kalmar omgiven av stora (och en litenn aning läskiga?) gymnasieelever. Klev av i Ljungbyholm och promenerade bort till Ljungby kyrka med sin inmurade runsten (en av fem kända i Möre). Jag hade fått min dröm uppfylld och skulle få praoa i 2 veckor på Kalmar läns museum. Och strax utanför kyrkogården grävdes det vid denna tid en boplats under ledning av Mats Blomé (se bilden ovan).

Boplatsen (Raä 349, Ljungby socken) ansågs vara från äldre stenålder, huvudsakligen. Och fynden vi gjorde gav visst stöd åt det. Jag minns bl a en skivskrapa och en mikrolit. Bitvis också ganska gott om flinta varvat med porfyr och lite kvarts. Diverse anläggningar i form av härdar och kokgropar, kulturlager samt resterna av en brandgrav i form av ett lager brända ben. Det var två roliga veckor det där. Och det gav verkligen blodad tand, stärkte mig i min ambition att en dag bli en utövande arkeolog på någon nivå. Och utbildning blev det. I sju år. Men så mycket utövande har det tyvärr inte blivit. Sorgligt nog. För närvarande har jag dock lite då och då nytta av min kompetens i samband med föredragshållande, artikelskrivande och en del samarbeten med lokala föreningar. Det senare ska förhoppningsvis resultera i att några projektideer till slut i någon form kan bli verklighet. Men att driva arkeologiska projekt utanför de etablerade institutionerna i Sverige är förvisso en lång och krokig vandring i ständig motvind.

Boplatsen i Ljungbyholm då? Vad blev det av den? Tyvärr verkar det inte ha färdigställts någon rapport över undersökningen, så några resultat kan jag dessvärre inte förmedla. Undersökningen är inte ens nämnd i Fornminnesregistret. Men om någon på Länsmuseet till äventyrs läser detta och vet något om vad som hände sen så tar jag med stor tacksamhet och glädje emot all information som kan fås...

Hur som hellst. Det är ett härligt minne, min första utgrävning. Och det är en inte helt obetydlig anledning till varför Du just nu kan sitta och läsa på den här bloggen!

Birka och Uppsala i Kalmar, ännu en gång

I dag är det som bekant Sveriges nationaldag. Denna tilldragelse kan man ju välja att fira på många sätt, eller inte alls. Kanske man skulle klippa gräset? Det är förvisso en internationell företeelse men känns ändå på något sätt väldigt "villakvarters-svenskt". Här på Ahimkar firar vi nationaldagen med Birka och hednatemplet i Uppsala, det får väl ändå sägas vara i högsta grad fornsvenska företeeleser och passande en dag som denna. Dock med det synnerligen viktiga förbehållet att något Sverige i dagens mening inte existerade på denna tid, för över 1000 år sedan. Några falska nationalmyter tänker jag inte underblåsa.

Nej, istället är det, som några kanske redan gissat, ännu ett inlägg i den tydligen ganska populära "Enström-debatten". I vilket fall har inget ämne här på Ahimkar väckt så mycket känslor och kommentarer som just detta. Om någon har missat vad det är fråga om så är Stig Enström en Kalmar-baserad privatforskare som för ett halvår sedan gav ut en bok med budskapet att Kalmar var vikingatidens främsta centrum och identiskt med det "rätta" Birka, det vill säga den handelsstad i Sueonernas land som Ansgar besökte. Enströms bok är en estetiskt sett tilltalande skapelse och Enström själv är säkert mycket kunnig på vissa områden. Men i de budskap han förmedlar tyvärr ganska rejält ute och cyklar.


Ungefär i detta område låg den historiska byn Berga (foto förf).

Enström finner sitt Birka i Kalmars stadsdel Berga, en gång en medeltida by i Kalmars omland. Av gravfält att döma med stor sannolikhet också en etablering från yngre järnålder. Jag har tidigare påvisat att i det arkeologiska materialet har Enströms teorier inte mycket att hämta, se HÄR . Ett annat källmaterial som Enström brukar hämningslöst är ortnamnen. De spelar en viktig roll för att "bevisa" att Berga en gång var Birka. Enström skriver:

"Mot att Berga från början skulle ha haft namnet Birka finns inga språkliga hinder... Biergum, som Kalmars Berga skrevs 1299, är latin och Bierka hette det kanske på kalmaritiska. Detta i-liknande uttal har sedana övergått till e. Enligt proffesorn i lågtysk filologi Agathe Lasch övergår i till e framför r i lågtyskan. Professor Hjalmar Lindroth skriver 1926 angående öländskan: "Övergången från i till e i sådana ord är dock icke genomförd i så stor utsträckning som i Kalmartrakten." På liknande sätt förhåller det sig med g:et i Berga. Som exempel kan vi ta ordet Sverige som enligt Svenskt ortnamnslexikon, vid 1200-talets slut skrevs Sweriki, vilket under medletiden förändrades till Sverighe, med en övergång k - gh (frikativt g). Detta har förklarats dels som inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan. Jämför också vårt kaka med skånskans kaga. Etymologin skulle då vara Birka - Berka - Berga - Bäja (som det uttalas idg)."

Dessbättre finns det ju nu för tiden något som heter mail. Jag har på denna väg utan nämnvärd karftansträngning kunnat ställa frågan till ett ansenligt antal av landets främsta ortnamns- och språkforskare/-experter om huruvida det ligger något i detta Enströms resonemang. Svaret har varit ett enstämmigt och rungande NEJ.

Att Berga en gång skulle hetat Birka saknar inte bara grund, det är språkligt fullständigt omöjligt. Det är ställt utom allt tvivel att Berga innehåller vårt nuvarande ord 'berg'. Men några stora berg som vi förknippar med ordet behöver det inte vara fråga om. Det kan snarare röra sig om lägre höjder, kullar eller berg i dagen.

Berg förekommer i fornsvenskan oftast som biaergh (eller baerg). Det går tillbaka på det urnordiska *bergha- vilket genom så kallad brytning av det korta e-ljudet på grund av ställningen framför det senare försvunna a-ljudet i den efterföljande stavelsen övergick till *biargh. Genom så kallat i-omljud övergick sedan a till ae. Denna form dog ut i svenskan men finns ännu kvar i danskans stavning 'biaerg'. Övergången kort i till e i vissa svenska dialekter är vidare av sent datum och saknar därför relevans i sammanhanget (för att inte tala om lågtyskan som inte har ett dugg med saken att göra). I ordet berg är också det frikativa gh-ljudet ursprungligt och inte resultatet av någon övergång från k ('Sverige' är ett undantagsfall och inte lämpligt som jämförelse). Dessutom har övergången från k till g aldrig någonsin på nordiskt språkområde skett i ställningar direkt efter r.

Det äldsta belägget för ortnamnet, Biergum, som förekommer i ett dokument från 1299 är inte alls latin. Biergum är en regelrätt, helt normal fornsvensk form i dativ pluralis. Ändelsen -um är alltså inte en latinisering utan en dativ plural-ändelse. Att Berga skulle hetat Bierka på kalmaritiska är därmed också helt felaktigt och inget annat än en grundlös gissning från Enströms sida. Ordet Biergum, liksom vårat Berga (med ändelsen -a) är för övrigt alltså plural.

Det har också påpekats för mig att det finns ca 200 Berga i Sverige. Alla dessa kan knappast ha varit Birka och inget i språkligt hänseende gör Kalmars Berga mer speciellt än de andra Berga-orterna. En ortnamnsforskare beskrev Enströms spekulationer med orden "som fan läser bibeln". Tämligen komiskt med tanke på att Enström avfärdar etablerad forskning i ett kapitel med just den titeln...

Så var det då det här med hednatemplet i Uppsala. Enström hävdar att orten Uppsala och templet Ubsola har förväxlats av Adam av Bremen. Ubsola låg i själva verket på en stenig höjd norr om stadsdelen Lindsdal. Detta styrker Enström genom att det på en historisk karta finns en bäck som flyter i omedelbar närhet med namnet Tempelbäcken. (Denna bäck flyter också i närheten av Förlösa kyrka och har måhända namn därav, något som Enström dock avfärdar). Templet skulle enligt Enström ha varit en kallmurad stenbyggnad. De stora mängderna sten på den aktuella höjden skulle följdaktligen vara ruinerna av ett tempel, nämligen Ubsola. Några bilder på hur det ser ut på höjden har Enström inte med i sin annars rikligt illustrerade bok, där var för mycket träd. Efter viss möda lyckades det mig dock för några veckor sedan att lokalisera platsen. Det är en relativt stor höjd som förvisso är mycket stenbemängd. Jag kan nu stolt presentera några bilder på 'templum (...) ubsola', eller är det månne på helt naturlig väg ditkomna stenar? Till en lämplig person (förslagsvis en geolog) yttrat sig, vad tror du?

Ett stort tack till:

Staffan Fridell, professor. Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet.

Ulla Swedell, fil lic, Institutet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Lennart Elmervik, Professor emeritus, Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet

Ola Svensson, forskningarkivarie, Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Paul Strid, fil dr

Mats Wahlberg, docent, förste forskningsarkivarie, instituet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Staffan Nyström, Riksantikvarieämbetet, Professor i nordiska språk med inriktning mot namnforskning, Uppsala Universitet

Göran Hallberg, docent, fil dr, f d arkivchef Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Agertz, ortnamnsexpert, Jönköpings läns museum

Bergkvara och arkeologins roll i små samhällen

När jag nu var nere för att hålla mitt föredrag passade jag naturligtvis på att se mig om i mitt gamla barndomsland. Nere vid hamnen i Bergkvara höll de på att bygga ut vid "Lindbergs", den plats där köpingen Bergkvara började växa fram under 16-1700-talen. I ett grävt schakt där grund till en ny byggnad höll på att gjutas fanns i botten ett ganska tjockt, svart kulturlager med inslag av synligt tegel och eventuellt keramik. Området var avspärrat så det gick inte att ta sig en närmre titt.


Ett försök att fånga det omtalade kulturlagret på bild. Det mörka partiet syns längst ned och är kanske ett par decimeter, hur långt det fortsätter neråt är dock oklart. Ovanför är ett sand/grusblandat lager och ovanför detta ett ganska uppenbart utfyllnadslager med sten och rikliga inslag av tegel.

Detta aktualiserade en fråga jag med jämna mellanrum har funderat över, men som inte verkar bekymra någon annan? När det exploateras i städer är det väl nu mera ganska givet att arkeologin kommer med på ett hörn, i större eller mindre skala, åtminstone om staden är av någorlunda ålder. Men i alla småsamhällen tycks det vara helt fritt att exploatera utan hänsyn till kulturhistoriska värden under mark. Detta obeaktat att orterna ibland kan gå tillbaka på rejält gammal bebyggelse. Att många samhällen går tillbaka på medeltida byar och gårdar, som ibland kan vara ännu äldre etableringar, är väl ingen hemlighet. Vad beror då ointresset på? Kan det vara ren okunskap? Man tänker att det samhälle man ser idag inte är äldre än max 1800-talets andra del och där kan väl inte finnas något att upptäcka för en arkeolog. Eller är det någon slags juridisk praxis? Eller beror det på att frågan inte lyfts fram och diskuterats?

Just Bergkvara är som ort inte så väldigt gammal. I detta fall kan alltså åldern (eller bristen på ålder) spela in. Vem behöver arkeologi när det finns skriftliga källor som talar om hur det var, dessutom med tämligen god detaljrikedom? Bergkvara växte fram i ansluning till ett bra hamnläge. En del har menat att redan vikingarna måste ha utnyttjat detta hamnläge, men det antagandet är förvisso helt taget ur luften och saknar varje form av belägg.

Namnet Bergkvara består av föreleden bergk- (av det äldre ordet birk = björk) och efterledet -vara (med lite olika tolkningar, ett förslag är strand). Således kanske namnet betyder björkstranden eller liknande. Namnet är ursprungligen ett marknamn och inte ett bebyggelsenamn. Marken som bar detta namn hörde ursprungligen till gårdarna i Skällenäs by. Första gången platsen dyker upp i skriftliga källor är 1616 då Gustav II Adolf bekräftar Kalmar stads privilegier. Däri ingick att staden skulle ha ensamrätt att hålla marknadsstånd vid bl a Bergkvara, något som tydligen sedan gammalt varit Kalmarborgarnas rätt. Härav har man dragit slutsatsen att Bergkvara varit platsen för en återkommande marknad där stadens köpmän kunde sälja varor direkt till allmogen, en marknad som med stor sannolikhet hade medeltida rötter. Men bebyggelse saknades ännu under 1600-talet. 1640 anhöll borgarna i Kalmar om rätten att flytta marknaden till Brömsebro för att komma åt gränshandeln. Då nämns bara marknaden, ingen bebyggelse. Av flytten blev dock intet eftersom Blekinge kort tid senare belv svenskt. Efter att Karlskrona grundats försökte även borgarna i denna stad att komma åt handeln i Bergkvara, vilket ledde till en sekellång konflikt mellan städerna.

Kalmar fick de flesta fördelarna i denna tvist och 1719 antog stadens borgare en Johan Johansson som "köpdräng" i Bergkvara. Han fungerade närmast som ett slags filialföreståndare och hade bara rätt att bedriva handel i sina uppdragsgivares namn. För Johan Johanssons räkning uppfördes nu en byggnad med bostad, handelsbod och lager. Detta blev, så vitt man vet, den första permanenta bebyggelsen i Bergkvara. Huset anses vara identiskt med en timmrad byggnad som ännu finns kvar på "Lindbergska tomten" och som bl a hyser fragment av karolinska målningar.

Några årtionden senare utsåg Kalmarborgarna en handelsman till ansvarig för affärerna i Bergkvara, Erik Kastman, som blev bofast här någon gång mellan 1749 - 1751. Under ett drygt sekel dominerade sedan denna Kalmaritiska borgarsläkt köpingen. Bl a uppfördes den Kastmanska gården, identisk med det senare Lindbergs. Släkten köpte även upp flera gårdar i köpingens omland, bl a Skällenäs nr 1 som låg i närheten av dagens Bergkvara kapell. Gården flyttades senare ner till hamnområdet där en ståndsmässig herrgårdsbyggnad uppfördes. Men även andra Kalmarborgare började göra sig gällande i Bergkvara, t ex Sahlsteens, 1700-talets största Kalmarfima. Bergkvara fick också betydelse som varvsort. Sin största blomstringstid upplevde köpingen efter att de gamla borgarprivilegierna och skråväsendet upplösts framemot 1800-talets mitt. Bebyggelsen expanderade också kraftigt under 1800-talet och även Karlskrona fick till möjlighet att etablera ett handelshus, 1840 (nuvarande "Blå hallen"). Årtiondena kring sekelskiftet 1900 var Bergkvara en tid landets näst största hamn.

Bergkvara vid förra sekelskiftet. Huset i förgrunden är "Lindbergs", tidigare Kastmanska gården. Bakom detta hus ligger det hus som anses vara köpingens äldsta bygnad. Ytterligare längre bakom huset är platsen där kulturlagret iakttogs belägen. Den stora kvarnen uppfördes 1890, men revs och såldes till Gotland 1914, den finns ännu kvar i Havdhem och anses vara världens högsta träkvarn. Efter kvarnen låg garveriet och garvarens bostad skumtar vid vägen efter träden. Därefter kom själva hamnområdet. På andra sidan vägen låg den herrgårdsbyggnad som blev resultatet av den av Kastmans utflyttade gården Skällenäs nr 1.

Det är de stora dragen i Bergkvaras historia så som de brukar berättas, de få gånger det sker. Vad kan väl möjligen arkeologin bidra med till detta? Det finns många möjligheter. Några kan vara att t ex få fram en närmare åldersbestämning på aktiviterna på platsen. En säsongsvis återkommande marknad avsätter förmodlingen inga tydligare spår, men under de relativt tjocka kulturlager som uppenbarligen finns i delar av det gamla köpingsområdet kan ändå sådana spår finnas kvar. Brukades platsen under medeltid och hur långt tillbaka och i vilken omfattning? Lämningarna i jorden kan också berätta om bebyggelsen och människornas dagliga liv, något som de skriftliga källorna tiger om. Det finns en lång rad tänkbara aspekter.

Kanske det är svårt att driva ett krav på arkeologiska undersökningar på en plats som Bergkvara. Men jag tycker ändå att frågan förtjänar att diskuteras och uppmärksammas. Och tycker man att Bergkvara är en allt för ung plats så finns det åtskilliga andra av betydligt högre ålder. Riktar man blicken fyra kilometer inåt landet från Bergkvara kommer man till kommunens centralort Torsås. Byn Torsås är känd sedan 1507 och bestod av sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn var också kyrkby, Torsås kyrka uppfördes under 1200-talet, men har legat en bit ifrån själva byn. Torsås by är med säkerhet en medeltida etablering. Ortnamnet är möjligen ett förhistoriskt sakralt ortnamn med guden Tor i förleden. Men om detta namn primärt är ett naturnamn (dvs namn på den ås som finns vid Torsås), ett bebggelsenamn eller ett kultplatsnamn är oklart. Den historiska byn verkar i vart fall ha legat i anslutning till dagens centrala Torsås. Det mesta av lämningarna av ett äldre torsås har förmodligen schaktats bort genom åren. Men teoretiskt finns naturligtvis möjligheten att arkeologiskt komma åt en medeltida eller till och med ännu äldre bebyggelse.

Och det är detta jag menar är gemensamt för många småorter i landet. Orter som aldrig har mött krav på arkeologiska undersökningar. Möjligheter att nå intressant och värdefull kunskap går därmed också förlorade utan att knappt bevärdigas en axelryckning. Jag tycker det är synd. Vad tycker Du?

Rapport från årets föreläsning

Ja då var den över. Årets utomhusföreläsning i Söderåkra socken är avklarad. Och en del annat som givit stoff till ytterligare några inlägg som kommer senare.

Kabbetorp, som jag inte ens själv sett ordentligt förrän nu - platsen har omsorgsfullt röjts på sly och buskar av de nuvarande ägarna till gården - visade sig vara en trevlig miljö. Ett antal rösen gör att man får misstänka en datering till bronsålder. Även tre kvadratiska stensättningar hör gissningsvis närmast till yngre bronsålder. De kvadratiska stensättningarna under bronsålder har av flera forskare förnippats med den allra främsta aristokratin, antingen de har varit gravar eller fungerat som så kallade "kulthus". Man har menat att de har fungerat som ett slags samlingsplatser där aristokratin har utövat sin makt både som religösa ledare och som ledare för kontaktnätverk och sociala nätverk. Men exakt hur det fungerat kan man förståss inte veta så mycket om. Klart är i alla fall att det har funnits en intressant miljö i området runt Kabbetorp. I närheten finns flera stora bronsåldersrösen och även ett ganska fint depåfynd av bronssmycken och dräkttillbehör från slutet av yngre bronsålder (daterat till ca 900-700 f Kr). Gamla kartor över Kabbetorp visar också att många ganska stora rösen har odlats bort. Säkert var flera av dem gravar. Det styrks av en uppift från 1852, då lantmätaren Per Edvard Strömmerstdt noterade att några år tidigare, då ett röse bröts upp, hade man påträffat en stenkista med några benbitar i. Vad Strömmerstedt beskrev var sannolikt en hällkista från slutet av stenåldern (senneolitikum) 2300-1800 f Kr.

En av de kvadratiska stensättningarna (foto förf).

Själva Kabbetorp är känt sedan 1495. Då ägde riksföreståndaren Sten Sture den äldre ett par gårdar där. På något långsökta vägar lyckades senare Gustav Vasa hävda släktskap med Sten Sture och därmed lägga vantarna på riksföreståndarens stora godsinnehav. Däribland Kabbetorp-gårdarna. Hur Kabbetorps historia ser ut längre bak i tiden vet vi inte. Namnet med slutleden -torp antyder en etablering under tidig medeltid eller möjligen slutet av yngre järnålder.

Föredraget då? Jodå, det blev en trevlig tillställning med ca 20 åhörare. Vädret var nådigt med lite solsken och de som var med verkade nöjda och glada. Och för mig är det kul att få ägna mig åt det som blivit lite till mitt kall här i livet, att producera och sprida kunskap om Kalmarsundsområdets arkeologi och historia. Och dessutom få både en hel del uppskattning och en liten slant för jobbet. Ett tack till Söderåkra Hembygdsgille som har arrangerat det hela är på sin plats.

Föreläsning på lördag

Nu är det inte långt kvar. På lördag klockan 10 håller jag min utomhusföreläsning i Kabbetorp söder om Bergkvara. Detta är bara en liten påminnelse till dem som eventuellt skulle vara intresserade av att vara med.

Lite med info får du om du klickar HÄR !

Håll tummarna för bra väder!

Mjölk och gener löser INTE gammal gåta?

Medan jag ägnat dagen åt att köra brevsorteringsmaskin på postterminalen har andra ägnat dagen åt att granska det avsnitt av Svt:s program Vetenskapsmagasinet som sändes igår och som jag hasteligen bloggade om därefter. Jag har dessutom själv haft tid att se och framför allt lyssna på det som sägs i programmet via web-tv. Och gårdagens artigt avvaktande entusiasm måste förbytas i skepsis.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon expert på den aktuella problematiken, jag har alrig gjort någon djupare analys av förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur. En som däremot är mycket kunnig på området är min bloggarkolega Åsa Larsson som på bloggen Ting och tankar i starka (och som det verkar i stort sett helt rättvisa) ordalag tillbkavisar det som i synnerhet reportern Martin Widman påstår i programmet, baserat på genforskarna utsago. Alla intresserade rekomenderas därför att se här och här.

Några punkter kan förtjäna att lyftas fram särskillt. För det första gäller det kronologin. Den gropkeramiska traditionen existerar fram till ca 2300 f Kr, det är närmare 1000 år längre än trattbägarkulturen. Något som tv-programet helt verkar ha missat. Det gör att det resonemang som förs i programmet blir både underligt och missvisande.

För det andra tycks de skelett som DNA-analyserats komma från starkt begränsade geografiska områden. En generalisering till att resultaten skulle vara allmängiltiga faller därmed. Varför programmet undanhållit sådan information kan man ju undra... En stor del av det det som sägs baseras på resultat från Öland. På den positiva sidan betyder det, som Åsa Larsson framhållit, att det sagda nog är giltigt just för Öland, men bara där.

För det tredje framförs en minst sagt underlig syn på arkeologer. De beskrivs om man lyssnar lite noggrannare än vad jag gjorde i går närmast som ett gäng kufar som sitter och skärskådar stenyxor och keramikskärvor, till skillnad från de naturvetenskapligt skolade forskarna med djupa kunskaper och ett fritt sinne. Problemet är bara att det ovilkorligen är så att dessa keramikskärvor och stenyxor och andra lämningar av materiell kultur är det källmaterila som arkeologin måste utgå ifrån. Därmed inte sagt att man inte kan dra nytta av vad genforskning och annan naturvetenskap har att bidra med. Tvärtom. Men ett omsorgsfullt, vetenskapligt studium av det arkeologiska källmaterialet har mycket att säga och är i högsta grad relevant för att vi ska kunna veta något om forntiden. Vetenskapsmagsinets reportage förmedlar en annan bild men tar inte hänsyn till att en del av genforskarna verkar ha en ganska vag uppfattning om den period som de vill studera. Jag anar en stark övertro på genforskningen hos programmakarna, ett okritisk anammande. Men trots allt är det ju så att man inte bara kan hänvisa till gener hit och dit och tro att det är svaret på allting.

Och så vidare. Sammanfattningsvis ser jag mig nödsakad att ta tillbaka en stor del av den försiktiga optimism jag kände för ett knappt dygn sedan. Och det är trist. Mycket trist. Speciellt om det är så att Svt -våran statliga televison- har förmedlat en förljugen bild som innehåller förvrängd information och rena vantolkningar. I så fall är Vetenskapsmagasinets missvisande förmedling av ett stycke stenålder inte ett dugg bättre än Populär Arkeologis missvisande förmedling av ett stycke Kalmarhistoria.

Mjölk och gener löser gammal gåta?

Idag tog Svt:s program Vetenskapsmagasinet upp en klassisk gammal stenåldersgåta, nämnligen den om vad de två kulturerna trattbägare och gropkeramiker (uppkallade efter respektive typiska keramikformer) representerar. Enligt ny genforskning på dna från skelett från perioden (ca 4200-3200 f Kr) så rör det sig om två genetiskt skilda populationer, två olika folkslag. Gropkeramikerna skulle enligt de nya rönen vara ett folk som kommit invandrande från öster för att efter ungefär 1000 år försvinna ur historien, av oklar anledning.

För hundra år sedan hade detta inte varit särskillt kontroversiellt. Då förklarades alla skillnader i materiell kultur med folkförflyttningar, ofta i form av invationer. Ett folkslag har kommit invandrande och trängt undan ett annat. Den moderna arkeologin har däremot velat förklara olika materiella och kulturella uttryck på andra sätt. Man menar att det rör sig om samma folkslag, skillnaderna beror istället på olika försörjningsstrategier, olika kulturell och social identitet och så vidare.

Är de genetiska resultaten riktiga - vilket genforskarna i tv-programmet är säkra på - finns det alltså anledning att tänka om. Men vad det kommer att innebära för forskningen på sikt torde ännu vara oklart. Den dramatik som kommer att skaka det arkeologiska forskarsamhället framöver om man får tro Vetenskapsmagsinet är måhända överdriven. För en och annan blir det säkert svårt att ta till sig resultaten. På sikt tror jag ändå de kommer att bakas in och bli en naturlig del av kunskapen om stenåldern. Det ligger ju lite i arkeologins natur att nya upptäckter med gämna mellanrum skakar om lite, tvingar oss att tänka i nya banor, utveckla vårt kunnande om forntiden. Det behöver knappas vara lustigare än så.

Trattbägarna var en jordbrukande befolkning, medan gropkeramikerna levde som smalare och jägare längs kusterna. Sälfångst och fiske spelade en viktig roll i gropkeramikernas ekonomi. Som bekant var det den jordbrukande kulturen som gick "segrande" ur denna motsättning. Jordbrukarsamhället blev den enda strategin och under följande perioder (bronsålder, järnålder) lades grunden till det samhälle vi ännu lever inom. Enligt den genetiska forskningen kan en viktig bidragande orsak till detta vara komjölk. Eller mer korrekt det faktum att jordbrukarpopulatinen hade en gen som gjorde det möjligt att bryta ner laktos och därmed kunna dricka komjölk i vuxen ålder. Denna gen saknades hos den gropkermaiska populationen.

Slutligen måste jag framhålla det faktum att tv-programet till stor del utspelade sig på Öland, med Kalmar läns museums arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay i centrum. Att sveriges televison ägnar den öländska stenåldersarkeologin uppmärksamhet måste förmodligen bara det beskrivas som en smärre sensation! Inspelningen ägde rum på den utgrävning som Ludvig för några veckor sedan gästbloggade om här på Ahimkar. Dessutom spelade den gotländska gropkeramik-lokalen Ajvide en viktig roll i programmet, därför att flera av de skelett som genforskarna använt kommer härifrån. Ajvid var platsen för mina seminarieutgrävningar i två omgångar när jag pluggade till arkeolog. En spännande plats som väcker många personliga minnen.

Det aktuella avsnittet kan man se genom att klicka Här från och med nu och 30 dagar framöver (tror jag). Säkert går programmet i repris, fast jag inte lyckades reda ut när. Men håll utkik!

Föreläsning i Kabbetorp

En vårföreläsning utomhus i regi av Söderåkra Hembygdsgille börjar så smått bli en tradition. Det är fjärde året i rad jag håller låda nu. I år kommer detta evenemang att gå av stapeln i Kabbetorp lördagen den 17 maj. Kabbetorp är beläget vid väg E 22 halvannan mil söder om Bergkvara (i sin tur beläget drygt 4 mil söder om Kalmar).

Kabbetorp bjuder på en fornlämningsmiljö med ursprung huvudsakligen i bronsålder, med flera rösen, stensättningar och kvadratiska stensättningar. De senare tolkas understundom som 'kulthus' och anses representera bronsålderns sociala och religiösa elit. Hur det än må vara med detta så är det i alla fall en trevlig miljö och det brukar bli några trevliga - och till min glädje ganska uppskattade - timmars föreläsning, prat och fika. Förra året kryddades föreläsningarna dessutom av mitt paradfynd av Terra Sigillata, det femte i sitt slag i Sverige. Att något liknande dyker upp i år är inte speciellt sannolikt, men man vet ju aldrig. I vilket fall kommer jag att berätta om de olika fornlämningarna och vad man kan utläsa ur dessa, det blir som sagt fokus på bronsålder, men även lite medeltid och annat smått och gott lär komma in på något hörn.

Alla som är intresserade är hjärtligt välkomna att vara med. Samling kommer att ske vid Grisbäcks väderkvarn kl 10:00. Jag är medveten om att eventuella "utsocknes" kan ha något svårt att hitta till Grisbäcks väderkvarn, men det är inte jag som valt denna mötesplats. För att hitta dit följer man väg E 22 till man en dryg halvmil söder om Bergkvara ser en avtagsväg mot Grisbäck. Snart nog kommer man att se en väderkvarn och när man tagit sig till den är man framme. Det är ganska enkelt, så låt er inte avskräckas. Jag önskar alla intresserade hjärtligt välkomna!

Bilden ovna föreställer en av de kvadratiska stensättningarna i Kabbetorp (Raä 53) som det såg ut på 1930-talet. Bilden är från den första fornminnesinventeringen i Söderåkra socken som leddes av Erik Bellander, vilken också har tagit bilden. (Ur Söderåkra Hembygdsgilles arkiv).