Arkeologi man minns

Året var 1991. Det är inte så mycket jag mins som kan knytas specifikt till detta år. Jag minns att årets familjesemester var förlagd till Stockholm. Jag minns afficherna med reklam för Robin Hood Prince of Thives som jag längtansfullt sneglade på. Redan då stod medeltiden högt i kurs i mitt unga tonårshjärta. 1991 var också året för den (ö)kända klassresna till Bornholm. En händelse som föranledde flera av oss elever i dåvarande klass 8c att testa de liberala alkohollgarna i Danmark. Det var rent märkvärdigt hur sjuka av "hemlängtan" somliga var den första natten....

Men 1991 var också året då jag för första gången deltog i en arkeologisk undersökning. Det drog så sakteliga mot höst det året. Det var med stor spänning jag den första morgonen trängde mig ner på sätet i bussen mot Kalmar omgiven av stora (och en litenn aning läskiga?) gymnasieelever. Klev av i Ljungbyholm och promenerade bort till Ljungby kyrka med sin inmurade runsten (en av fem kända i Möre). Jag hade fått min dröm uppfylld och skulle få praoa i 2 veckor på Kalmar läns museum. Och strax utanför kyrkogården grävdes det vid denna tid en boplats under ledning av Mats Blomé (se bilden ovan).

Boplatsen (Raä 349, Ljungby socken) ansågs vara från äldre stenålder, huvudsakligen. Och fynden vi gjorde gav visst stöd åt det. Jag minns bl a en skivskrapa och en mikrolit. Bitvis också ganska gott om flinta varvat med porfyr och lite kvarts. Diverse anläggningar i form av härdar och kokgropar, kulturlager samt resterna av en brandgrav i form av ett lager brända ben. Det var två roliga veckor det där. Och det gav verkligen blodad tand, stärkte mig i min ambition att en dag bli en utövande arkeolog på någon nivå. Och utbildning blev det. I sju år. Men så mycket utövande har det tyvärr inte blivit. Sorgligt nog. För närvarande har jag dock lite då och då nytta av min kompetens i samband med föredragshållande, artikelskrivande och en del samarbeten med lokala föreningar. Det senare ska förhoppningsvis resultera i att några projektideer till slut i någon form kan bli verklighet. Men att driva arkeologiska projekt utanför de etablerade institutionerna i Sverige är förvisso en lång och krokig vandring i ständig motvind.

Boplatsen i Ljungbyholm då? Vad blev det av den? Tyvärr verkar det inte ha färdigställts någon rapport över undersökningen, så några resultat kan jag dessvärre inte förmedla. Undersökningen är inte ens nämnd i Fornminnesregistret. Men om någon på Länsmuseet till äventyrs läser detta och vet något om vad som hände sen så tar jag med stor tacksamhet och glädje emot all information som kan fås...

Hur som hellst. Det är ett härligt minne, min första utgrävning. Och det är en inte helt obetydlig anledning till varför Du just nu kan sitta och läsa på den här bloggen!

Birka och Uppsala i Kalmar, ännu en gång

I dag är det som bekant Sveriges nationaldag. Denna tilldragelse kan man ju välja att fira på många sätt, eller inte alls. Kanske man skulle klippa gräset? Det är förvisso en internationell företeelse men känns ändå på något sätt väldigt "villakvarters-svenskt". Här på Ahimkar firar vi nationaldagen med Birka och hednatemplet i Uppsala, det får väl ändå sägas vara i högsta grad fornsvenska företeeleser och passande en dag som denna. Dock med det synnerligen viktiga förbehållet att något Sverige i dagens mening inte existerade på denna tid, för över 1000 år sedan. Några falska nationalmyter tänker jag inte underblåsa.

Nej, istället är det, som några kanske redan gissat, ännu ett inlägg i den tydligen ganska populära "Enström-debatten". I vilket fall har inget ämne här på Ahimkar väckt så mycket känslor och kommentarer som just detta. Om någon har missat vad det är fråga om så är Stig Enström en Kalmar-baserad privatforskare som för ett halvår sedan gav ut en bok med budskapet att Kalmar var vikingatidens främsta centrum och identiskt med det "rätta" Birka, det vill säga den handelsstad i Sueonernas land som Ansgar besökte. Enströms bok är en estetiskt sett tilltalande skapelse och Enström själv är säkert mycket kunnig på vissa områden. Men i de budskap han förmedlar tyvärr ganska rejält ute och cyklar.


Ungefär i detta område låg den historiska byn Berga (foto förf).

Enström finner sitt Birka i Kalmars stadsdel Berga, en gång en medeltida by i Kalmars omland. Av gravfält att döma med stor sannolikhet också en etablering från yngre järnålder. Jag har tidigare påvisat att i det arkeologiska materialet har Enströms teorier inte mycket att hämta, se HÄR . Ett annat källmaterial som Enström brukar hämningslöst är ortnamnen. De spelar en viktig roll för att "bevisa" att Berga en gång var Birka. Enström skriver:

"Mot att Berga från början skulle ha haft namnet Birka finns inga språkliga hinder... Biergum, som Kalmars Berga skrevs 1299, är latin och Bierka hette det kanske på kalmaritiska. Detta i-liknande uttal har sedana övergått till e. Enligt proffesorn i lågtysk filologi Agathe Lasch övergår i till e framför r i lågtyskan. Professor Hjalmar Lindroth skriver 1926 angående öländskan: "Övergången från i till e i sådana ord är dock icke genomförd i så stor utsträckning som i Kalmartrakten." På liknande sätt förhåller det sig med g:et i Berga. Som exempel kan vi ta ordet Sverige som enligt Svenskt ortnamnslexikon, vid 1200-talets slut skrevs Sweriki, vilket under medletiden förändrades till Sverighe, med en övergång k - gh (frikativt g). Detta har förklarats dels som inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan. Jämför också vårt kaka med skånskans kaga. Etymologin skulle då vara Birka - Berka - Berga - Bäja (som det uttalas idg)."

Dessbättre finns det ju nu för tiden något som heter mail. Jag har på denna väg utan nämnvärd karftansträngning kunnat ställa frågan till ett ansenligt antal av landets främsta ortnamns- och språkforskare/-experter om huruvida det ligger något i detta Enströms resonemang. Svaret har varit ett enstämmigt och rungande NEJ.

Att Berga en gång skulle hetat Birka saknar inte bara grund, det är språkligt fullständigt omöjligt. Det är ställt utom allt tvivel att Berga innehåller vårt nuvarande ord 'berg'. Men några stora berg som vi förknippar med ordet behöver det inte vara fråga om. Det kan snarare röra sig om lägre höjder, kullar eller berg i dagen.

Berg förekommer i fornsvenskan oftast som biaergh (eller baerg). Det går tillbaka på det urnordiska *bergha- vilket genom så kallad brytning av det korta e-ljudet på grund av ställningen framför det senare försvunna a-ljudet i den efterföljande stavelsen övergick till *biargh. Genom så kallat i-omljud övergick sedan a till ae. Denna form dog ut i svenskan men finns ännu kvar i danskans stavning 'biaerg'. Övergången kort i till e i vissa svenska dialekter är vidare av sent datum och saknar därför relevans i sammanhanget (för att inte tala om lågtyskan som inte har ett dugg med saken att göra). I ordet berg är också det frikativa gh-ljudet ursprungligt och inte resultatet av någon övergång från k ('Sverige' är ett undantagsfall och inte lämpligt som jämförelse). Dessutom har övergången från k till g aldrig någonsin på nordiskt språkområde skett i ställningar direkt efter r.

Det äldsta belägget för ortnamnet, Biergum, som förekommer i ett dokument från 1299 är inte alls latin. Biergum är en regelrätt, helt normal fornsvensk form i dativ pluralis. Ändelsen -um är alltså inte en latinisering utan en dativ plural-ändelse. Att Berga skulle hetat Bierka på kalmaritiska är därmed också helt felaktigt och inget annat än en grundlös gissning från Enströms sida. Ordet Biergum, liksom vårat Berga (med ändelsen -a) är för övrigt alltså plural.

Det har också påpekats för mig att det finns ca 200 Berga i Sverige. Alla dessa kan knappast ha varit Birka och inget i språkligt hänseende gör Kalmars Berga mer speciellt än de andra Berga-orterna. En ortnamnsforskare beskrev Enströms spekulationer med orden "som fan läser bibeln". Tämligen komiskt med tanke på att Enström avfärdar etablerad forskning i ett kapitel med just den titeln...

Så var det då det här med hednatemplet i Uppsala. Enström hävdar att orten Uppsala och templet Ubsola har förväxlats av Adam av Bremen. Ubsola låg i själva verket på en stenig höjd norr om stadsdelen Lindsdal. Detta styrker Enström genom att det på en historisk karta finns en bäck som flyter i omedelbar närhet med namnet Tempelbäcken. (Denna bäck flyter också i närheten av Förlösa kyrka och har måhända namn därav, något som Enström dock avfärdar). Templet skulle enligt Enström ha varit en kallmurad stenbyggnad. De stora mängderna sten på den aktuella höjden skulle följdaktligen vara ruinerna av ett tempel, nämligen Ubsola. Några bilder på hur det ser ut på höjden har Enström inte med i sin annars rikligt illustrerade bok, där var för mycket träd. Efter viss möda lyckades det mig dock för några veckor sedan att lokalisera platsen. Det är en relativt stor höjd som förvisso är mycket stenbemängd. Jag kan nu stolt presentera några bilder på 'templum (...) ubsola', eller är det månne på helt naturlig väg ditkomna stenar? Till en lämplig person (förslagsvis en geolog) yttrat sig, vad tror du?

Ett stort tack till:

Staffan Fridell, professor. Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet.

Ulla Swedell, fil lic, Institutet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Lennart Elmervik, Professor emeritus, Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet

Ola Svensson, forskningarkivarie, Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Paul Strid, fil dr

Mats Wahlberg, docent, förste forskningsarkivarie, instituet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Staffan Nyström, Riksantikvarieämbetet, Professor i nordiska språk med inriktning mot namnforskning, Uppsala Universitet

Göran Hallberg, docent, fil dr, f d arkivchef Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Agertz, ortnamnsexpert, Jönköpings läns museum