Från arkeologidagen 2008

Ni vet väl vad det är för dag idag? Bortsett från söndagen den 31 augusti. Jo idag är det arkeologidagen. Ett evenemang jag inte haft tillfälle att besöka på många år. Men i år blev det av. Dock inte någonstans vid sundet (Kalmarsund alltså) utan i en helt annan del av Småland. Närmare bestämt i Jönköping. Här pågår för närvarande en stadsgrävning i kvarteret Ansvaret, vid Smedjegatan mitt i centrum. Det är arkeologer från Riksantikvarieämbetet som är i farten inför bygget av ännu en galleria. Föremål för undrsökningen är några stadsgårdar från 1600-talet och framåt, en gång belägna invid Munksjöns strand. Staden på dagens Öster uppfördes sedan den medeltida staden satts i brand och befolkningen fick på kunglig befallning flytta till det nya området vare sig de ville eller inte. Med viljan var det nog lite si och så, för det nya området invid Munksjön, på Sanden som det kallades, var tydligen inte en allt för trevlig plats. Blött och sumpigt. Här kommer jag inte skriva så mycket mer, för information kan man hitta så mycket mer och bättre än vad jag kan åstadkomma på UV:s hemsida och dit hittar man t ex genom att klicka HÄR . Här nedan följer i stället några bilder från dagens evenemang.


Träkistor som staden byggdes upp på.


Det var blött på 1600-talet. Det är blött ännu. Det var nog inte så kul för dem som levde på 1600-talet men det är kul för dagens arkeologer eftersom det leder till att föremål och konstruktioner bevaras mycket bra.


Fynd från grävningen. Keramik, glas och kritpipor hör till de mest frekventa fynden från denna tidsperiod.

Mynt är bra t ex som hjälp för datering. Här ett 1 öre K M (Koppar Mynt) från 1724, F R S betyder Fredricus Rex Sveciae - Fredrik kung av Sverige.

Här någo form av beslag eller så i form av en häst. Samt smutsiga arkeolognävar, men det här till yrket.

Ett kanonbra fynd var detta. En del av en sexpundig kanon. Denna har sannolikt stått på Jönköpings slott, där något en gång gick helt åt skogen och kanonen exploderade. En del följde med sådant som användes som utfyllnadsmassor när den äldsta delen av 1600-talsstaden började byggas. För övrigt är detta fragment det enda som finns kvar av alla de kanoner som en gång funnits på slottet!

(Samtliga foton av förf.).

Månadens vykort, nr 1 - Vassmolösa

Vid sidan om arkeologin och till den nära relaterade frågor har jag en annan vurm, nämligen gamla vykort. Det har vid några enstaka tillfällen skinit igenom här på Ahimkar att jag finner dessa roande och samtidigt varandes ett utmärkt historiskt källmaterial i alla fall till lite modernare historia. Kanhända detta inte är så spännande för alla dem som läser den här bloggen (gissningsvis mest arkeologer och arkeologiintresserade), men jag har kunnat räkna ut att jag också har en eller annan läsare med ett allmänt intrsse för Möres och Kalmarsundsområdets historia. Nu blir det i alla fall, vare sig ni vill det eller ej, mer vykort på Ahimkar, för nu lanserar jag en ny serie - Månadens vykort. En gång per månad kommer jag att visa ett (i mitt tycke) trevligt vykort tillsammans med en kortare eller längre text om motivet och dess bakgrund. Först ut ett vykort från Vassmolösa.

Vassmolösa ligger ett par mil söder om Kalmar i Möres gamla kärnbygder, på kustslätten i Ljungby socken. Det man ser på bilden är Vassmolösa stationssamhälle, alltså det samhälle som uppkom i samband med att Kalmar - Torsås järnväg anlades och invigdes 1899. Dessförinnan hade i detta område bara funnits några små stugor, vilka även de försvunnit innan järnvägen kom.

I förgrunden syns "Gropen" eller "grushålan", ett stort grustag. Mycket av Kalmar - Torsås järnväg byggdes på grus härifrån. När järnvägen stod klar kunde gruset transporteras på denna och blev en god affär för ägarna. Betydande delar av de stora utfyllnadsområden på vilka det moderna Kalmar vilar består t ex av grus från Vassmolösa. Annars var samhällest stora arbetsgivare en såg (till vänster på bilden) och en cementvarufabrik. Av husen i klungan i bakgrunden på bilden syns främst järnvägsstationen, en typisk representant för hur stationerna såg ut i området. Bakom stationen syns ett hus med torn, här fanns en affär som under mångar år, från 20-talet till början av 50-talet ägdes av en Frans Jonsson. Under senare årtionden har olika sporadiska affärsrörelser huserat i byggnaden, själv minns jag att där fanns ett loppis något år. Huset mitt emot "tornhuset" var ockås en affär, startad av man vid namn Adolf Svensson och kallad Adolf Svenssons filial (förekommer för övrigt också på vykort). Senare blev affärsverksamheten här mer känd som Allans livs. I samma område som dessa affärer ska det också ha funnits ett bageri, senare en bröd- och mjölkaffär.

Kalmar-Torsås järnväg lades ner 1965 och spåren revs upp åren därpå. Därefter försvann mycket av verksamheterna i Vassmolösa, som idag mest är ett villasamhälle. Vykortet är inte poststämplat men kan troligen dateras till ca 1910-talet.

Järnvägssamhället Vassmolösa som framträder på vykortet var alltså inte så gammalt. Men Vassmolösa i sig är betydligt äldre. Troligen var Vassmolösa en by etablerad under yngre järnålder. Det antyds av ortnamnet med ändelsen -lösa och att här även finns ett gravfält av yngre järnålderstyp, för övrigt Möres största gravfält från denna tid, med 140 synliga gravar. En grav på gravfältet (en rund stensättning) har undersökts. Av de något knapphändiga uppgifterna att döma rörde det sig om en brandgrav, kol och brända ben påträffades. I övrigt bestod fynden av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Pilspetsen och skölddetaljen har lett till en tolkning av anläggningen som vapengrav, vilket kan antyda högre status. En enda undersökt grav med ganska knappa fynd är dock i övrigt för lite underlag för några mer vittgående slutsatser. Man kan i alla fall konstatera att gravfältet verkar avspegla en relativt stor bebyggelse och att det funnits mer välbeställda individer inom denna bebyggelse.

I skriftliga källor är Vassmolös känt sedan 1329. Detta år pantsätter en i övrigt okänd Magnus Larsson en gård, möjligen en huvudgård (...curiam meam vasmerlöso...), i Vassmolösa till ett prebende i Linköpings domkyrka instiftat av Harald Stubbe. Den latinska termen curia syftar ofta, men inte alltid på en huvudgård, dvs en gård som fungerat som centrum för ett godskomplex. 1384 doneras jord till Vadstena kloster av en Peter Friis (kors). Vad som senare skedde med dessa enheter är okänt. I 1500-talets kamerala handlingar redovisas åtta hemman i Vassmolösa, fyra ägda av skattebönder och fyra frälsehemman. Det redovisas dock även tre utjordar som kan avspegla tidigare under medeltiden ödelagda gårdar. I vart fall har Vassmolösa varit en förhållandevis stor by under medeltiden, med Möre-mått mätt.

Vassmolösa hade åtminstone sedan 1500-talet stor betydelse som tingsplats för Södra Möre häradsting. Exakt när Vassmolösa blev tingsplats är inte känt, men 1541 omtalas det som "rättan tingsstad" i Södra Möre. Häradsrätten i Vassmolösa avvecklades inte förrän 1966. Till tinget hörde också en avrättningsplats, som ska ha haft lite olika lokaliseringar genom tiderna. På en av platserna som grävdes bort i samband med grustäkterna påträffades ett skelett av en mansperson som enligt sägneran ska kunna identifieras som den i bygderna ökände Köhlmanna-Pelle, dömd för stöld, rån och mord, endast 25 år gammal. Sägnerna säger att Köhlmanna-Pelle (som egentligen hette Peter Danielsson) var både osårbar och kunde göra sig osynlig sedan han ätit upp ett barnahjärta. Köhlmanna-Pelle avrättades den 26 mars 1850. Den sista avrättningen i Vassmolösa ägde rum 11 maj 1864, då en August Pettersson Lärka, Lärk-August kallad, halshöggs med bila.

Se där, vad man kan lära, med bara ett ynka vykort som utgångspunkt!

----------------------------------------------------------------

Det äldsta belägget för namnet Vassmolösa är alltså från 1329. Orginalet är dock försvunnet och texten bara känd genom en senare avskrift. Den lyder för den intresserade som följer:

Omnibus presens scriptum cernentibus MAGNUS LAURENZON. salutem in domino sempiternam. Nouerint vniuersi me curiam meam vassmerlöso cum omnibus attinenciis. ecclesia lincopensis sub possessione prebende quam dominus haraldus stubbe edificare proposuerat pro decem et centum marchis denariorum vsualis monete vsque ad natiuitatem sancte marie virginis proxime venturam impignerasse. tali igitur condicione vs si curia prius dicta pro X et C. marchis. jn natuitate sancte marie redempta non fuerit dicte prebende cedat iure perpetuo possidenda Jn cuius rei testimonium sigillum meum vna cum sigillis nobilium dominorum domini haraldi stubba. necnon et domini beronis prepositi lincopensis presentibus sunt appensa. Datum anno domini millesimo CCC XX:mo IX. Jn cathedra sancti petri apostoli.

Lyckades du inte, käre läsare, knäcka detta lilla prov på medeltidslatin, följer här en översättning:

Alla som nu läser detta brev hälsar Magnus Larsson evinnerligen i Guds namn. Alla skall veta att jag har pantsatt min (huvud?)gård Vassmolösa med alla tillagor, att innehas av det prebende i Linköpings domkyrka som herr Harald Stubbe avsett instifta, till ett värde av 110 mark penningar gällande mynt, ända till närmast kommande sankta jungfru Marias födelsedag (=8 september). Med det vilkoret att om gården för nämnda 110 mark inte återlösts före sankta marie födeslsedag skall den tillfalla nämnda prebende till evärdelig ägo. Till vittnesbörd härom har mitt sigill tillsammans med nobla herrars, herr Harald Stubbes samt herr Beronis, prost i Linköping, hängts under detta brev. Daterat i herrens år 1329, den 22 februari.

Stenåldersgrav i Färjestaden

Så har den i Ölandssammanhang numera välkände arkeologen vid Kalmar läns museum, Ludvig Papmehl-Dufay gjort det igen. Grävt fram ett spännande stenåldersfynd. Denna gången är det en flatmarksgrav från senneolitikum (dvs den yngsta delen av stenåldern, ca 2300-1800 f Kr). Graven påträffades i samband med en förundersökning i Färjestaden intill Storgatan, mellan Evedalsvägen och Björnhovdagatan. De första tecknen på en grav var två stenyxor, en skafthålsyxa och en mindre yxa. Sedan avtecknade sig anläggningen som en mörkfärgad yta. Fläckar i jorden kan vara spår efter skelettet och några fynd av vad som tros vara tänder har tillvaratagits. Flatmarksgravar är svåra att upptäcka eftersom de, som namnet antyder, inte har någon markering ovan jord. I det här fallet låg graven dessutom på en oväntad plats i en liten sänka. Ingen senneolitisk flatmarksgrav är tidigare känd på Öland. Allt detta enligt artikel i tidningen Barometern.

Arkeologi och Kalmar nya konstmuseum

Att Kalmars nya konstmuseum nu står klart och invigt är väl knappast någon nyhet. Flera månader har redan passerat och debatten kring detta märkliga byggprojekt har tystnat inför fullbordat faktum. Byggnaden är en svart kubisk historia med stora fönster, enligt dem som på oklara grunder anser sig ha en smak som står över vanliga sketna människors ansedd som mycket vacker. Själv tycker jag byggnaden känns ganska underlig i den miljö den är plasserad, den lummiga stadsparken invid slottet och slottsfjärden - en gång kalmars medeltida hamn. Inte vet jag om den är så vacker heller, men min arkitektoniska smak är ju å andra sidan inte så skolad. Senast jag var i Kalmar var det dessutom knökfullt med bilar inom kilometers radie. Förvisso var det kanske i skuggan av nyhetens behag, men hur det går ihop med dagens nödvändiga krav på miljötänkande kan man undra. Ska man ändå säga något gott så kan man kanske hävda att var tid måste ha rätten att sätta sin prägel på landskapet.

Kalmar nya konstmuseum. (Foto: Åke E:son Lindman).

Kalmar, en av medeltidens absolut viktigaste svenska städer. Det avspeglade sig dock knappast i de maximalt nerbantade arkeologiska utgrävningarna. Exploatör och beslutsfattare gick hand i hand i denna med all rätt starkt kritiserade strävan att gräva fram så lite kunskap om medeltidsstaden som någonsin var möjligt.

I skuggan av det uppmärksammade konstmuseet har länsmuseet presenterat en bok om utgrävningarna. Boken heter "Ur dy, lera och sand. Hamn och bebyggelse från det medeltida Kalmar" och har Kalmar läns museums arkeologer Cecilia Ring och Nicholas Nilsson som redaktörer. Boken är en populärvetenskapligt hållen skapelse där man strävat efter att länka sammar resultaten från de senaste undersökningarna nu inför konstmuseet med tidigare arkeologiska resultat. Det är både bra och nödvändigt. De små gropar man fick tillstånd att gräva skulle nog vara ganska svårförståeliga om man inte kunde se resultaten i ljuset av vad man vetat tidigare.

På det hela taget är det en trevlig och ganska vacker bok. Upplägget betsår av ganska korta kapitel där man försöker ge en så god inblick som möjligt i stadens och hamnens historia, likväl som i vad arkeologer gjort och inte gjort, nu som förr. Kapitlen är ganska korta, de flesta ett par tre sidor. Så värst djuplodande blir det alltså inte av förståliga skäl. För den som inte vet så mycket om Kalmars (arkeologiska) historia säkert en utmärkt introduktion. För den som redan vet en del kanske mest en stunds småmysig läsning. På plussidan bör det framhållas att för den som vill ha mer hårda fakta så finns den arkeologiska slutrapporten bifogad på CD rom-skiva tillsammans med lite annat som fynd- och anläggningslista och lite bilder. Något för alla smaker alltså.

Ur innehållet kan jag lyfta fram att tidsmässigt fann man ingenting som kunde datera stadens existens bortom 1200-talet. Inget som kunde föra diskussionen om stadens ålder vare sig åt det ena eller andra hållet kunde med andra ord uppdagas. Lite modifieringar av gatunätet, ny kunskap om byggnader och om hur stadsmuren varit konstruerad mot sjösidan är andra resultat av betydelse. Olika träkonstruktioner kunde också dokumenteras tack vara de syrefattiga förhållandena i de dyiga lagren. 1297 registrerade fynd som ger en bild av livet i staden från 1200-talet till stadens flytt på 1600-talet tillvaratogs och några av dessa presenteras också i boken. Även en del metoder för att utvinna kunskap presenteras, som dateringsmetoderna C-14 (kol 14) och dendrodateringar. De senare, datering med hjälp av årsringar på trä, kan ge mycket exakta åldersbestämningar. Det äldsta dendroprovet var t ex från ett träd avverkat i juni eller juli månad år 1291. De flesta proverna var från hamnanläggningen av förklarliga skäl, det var ju i anslutning till hamnen som utgrävningarna företogs. Trät kunde i bland också ursprungsbetämmas. Eken som undersöktes var från Småland eller Öland men tallen anser man kom från uppland. Den bestämningen har dock bemötts med viss trovärdig kritik.

Här och var möter man kommentarer i stil med "vi fick bara undersöka en minder del av den, därför vet vi inte...". Kalmar var som sagt en av medeltidens viktigaste svenska städer. Men den är inte en av dem man vet mest om, snarare tvärt om. Att detta, som kunde ha blivit ett storskaligt titthål ner medeltidsstadens historia bara blev ett antal smågropar, att den stora potential en fullvärdig undersökning kunde haft inte utnyttjades, att resultaten blev begränsade istället för de viktigaste i stadens historia, det är inte arkeologernas fel. Nej, arkeologerna har tvivelsutan gjort allt de förmått för att uppnå så goda resultat som möjligt med de små ytor man fick undersöka. Att ännu en fyrkantig byggnad, hur arkitektoniskt förfinad den än må vara, segrat över kulturarv och historia, det är exploatörens och beslutsfattande myndighets ansvar. Eller brist på ansvar, hur man nu vill se det. Personligen hade jag kanske haft en vetenskaplig publikation högre upp på önskelistan, men Ur dy, lera och sand är ändå väl värd sin plats i bokhyllans kalmarsektion.