Möres runstenar, avsnitt 4

När nu Ahimkar i dagarna fyller tre år så kan det vara dags att fortsätta följetången om Möres runstenar. Vi har besökt Ryssby, Åby och Kalmar. Den fjärde stenen finns i samhället Ljungbyholm söder om Kalmar, närmare bestämt inmurad i tornet på Ljungby kyrka.

Stenen är av granit och har uppskattats till ca 1, 5 meters höjd. Den bär en något valhänt ristning, både när det gäller språk och ornamentik. En datering baserad på ornamentik (Gräslunds typologi) är för denna sten ganska vansklig men tycks peka på 1000-taletes förra del. Inskriften har utretts ordentligt av forskaren Henrik Williams och kan utläsas: "Fet och Ragna, de lät rista stenar efter Vinterlide". Notera stenar i plural, vilket tyder på att det en gång har funnits mer än en sten.

Orten Ljungbyholm är inte så speciellt gammal, namnet bars ursprungligen av ett säteri bildat på 1600-talet, senare överfört på ett stationssamhälle med poststation. Men tar man bort efterlden -holm får man kvar namnet Ljungby. Detta namn bars av en by som var den största i hela Möre och som har sina rötter i yngre järnålder. Hur byn såg ut under yngre järnålder och äldre medeltid vet man inte mycket om. På de historiska kartorna kan man i vart fall se hur byns dryga 20-talet gårdar låg i två rader på krönet av Ljungbyåsen direkt söder om Ljungbyån. Norr om byn, på andra sidan ån låg kyrkan och prästgården. Någon gång under yngre järnåler (ca 550-1050) eller senast vid övergången mellan yngre järnålder och äldre medeltid (ca 1000-tal) har en storgård etablerats i Ljungby. Det måste vara här runstenen kommer in i bilden. Troligen var inskriptionens Vinterlide en gång storgårdens ägare. Fet och Ragna måste ha varit hans arvingar. Som vi har sett tidigare var runstenar inte bara äreminnen över döda förfäder. De hade också praktiska funktioner som statussymboler och gränsmärken. Men också som arvsdokument. Runstenen i Ljungby restes inte bara för att hedra Vinterlide utan för att tala om att storgården fått nya ägare - med arvsrätt där till!

Ljungbystenen är som de flesta runstenar prydd med ett kors. Så Fet, Ragna och Vinterlide var nog mer eller mindre kristna. Ett mer tydligt tecken på samvaron mellan kristendomen och den lokala makten var dock den första kyrkan i Ljungby. En murverksannalys av denna har visat att den var mycket lik den äldsta stenkyrkan i grannsocknen Hossmo. Hossmo äldsta stenkyrka har med hjälp av årsringar på trä, så kallad dendrokronologi, kunnat tidfästas till ca 1120. Troligen är den första stenkyrkan i Ljungby från ungefär samma tid. Kanske har det dessutom funnits en äldre träkyrka på platsen, även om några spår av en sådan inte har kunnat återfinnas. Om runstenen redan då plaserades vid kyrkan vet vi naturligtvis inte. Men den fanns i vart fall i anslutning till det medeltida tornet när detta revs på 1800-talet. Sambandet mellan runsten och kyrka kan inte gärna betraktas på annat sätt än som en markering av samspelet mellan kyrkan och de världsliga stormannafamiljerna. Stormännen gav kyrkan möjlighet att etableras och utvecklas och i utbyte gav man den världsliga aristokratin värdefulla kunskaper och gudomlighet. En härskarideologi att pränta in i människornas medvetande som sa att makten var given av Gud.

Ljungbyholm från flygplan. Kyrkan syns i bakgrundenmed prästgrden till höger. Den ringlande raden av träd i bildens mitt markerar läget för Ljungbyån. Hitom ån låg det historiska Ljungby. (Efter vykort).

Men med nya tider kommer nya vilkor. Något har hänt som gjort att arvsrätten till jorden har upphört. Nästa gång vi får en glimt av Ljungbygodsets historia är år 1248. Det året besöktes Sverige av en mycket mäktig man, nämligen påvens ställföreträdare kardinalen Vilhelm av Sabina. I Skänninge satt den ärevördige kardinalen och diskuterade kyrkans framtid med bland andra Birger jarl. Men han avkunnade också dommar i diverse rättstvister. En sådan tvist rörde just godset i Ljungby. De som inte kunde komma överens var dels biskopen i Linköping och dels en Abraham Bovesson och hans bröder. Så komplicerad var tydligen tvisten att den inte kunde avgöras på härdadsting eller liknande som var brukligt, utan fick hänskjutas till kardinal Vilhelm. Tvisten gick ut på att Abraham Bovesson, troligen en lokal storman, och hans bröder gjorde anspråk på egendomen. Mot detta invände biskop Lars att egendomen tillhört bikopsbordet i Linköping i mer än 50 år och att hans företrädare, biskop Karl, hade köpt den av Alvastra kloster. Uppgifterna är vid närmare påseende något förvirrande (biskop Karls ämbetstid inföll mellan 1216 - 1220 och om han köpte godset kan det bara varit i Linköpings biksopsbords ägo i 30 år) men biskop Lars gick ändå segrande ur tvisten. En stor egendom i Ljungby var sedan i biskopsbordets ägo ända fram till Gustav Vasas dagar. Den administrerades utifrån en huvudgård som benämndes Bo, och som med viss sannolikhet var identisk med den senare prästgården invid kyrkan. Ljungby blev också senast under 1200-talets andra hälft kyrkligt centrum för Möres landsbygd. Här residerade prosten för hela Möre. Kyrkan byggdes under denna tid ut och karaftigt och blev Möres största medeltidskyrka. Kyrkan må idag se ut som en skapelse av 17-1800-talet, vad man lite vanvördigt kallar Tegnerlador (efter stilens ivrigaste förespråkare, Växjöbiskopen Esaias Tegner), men hade alltså denna storlek redan under högmedeltid.

Forskningen har tagit fasta på uppgiften att Ljungbygodset köpts av Alvastra kloster. Klostret grundades 1143 efter en större donation från kung Sverker d ä och drottning Ulvhild. Man har menat att Ljungbygodset skulle ha ingått i denna donation. Godset skulle alltså om hypotsen stämmer någon gång före 1143 ha kommit i kunglig ägo. Av vilken anledning är dock okänt.

Kungar, kloster och biskopar har styrt och ställt över jorden i Ljungby by. Ursprunget till allt detta måste ha varit Vinterlides storgård, strategiskt belägen invid den ringlande Ljungbyån. Att Fet och Ragna sedan valde att befästa sin ärvda rätt till egendomen är den enda anledningen till att vi kan veta något om historiens bakgrund. Som gör den möjlig att berätta ännu efter 1000 år.

Arkeologidagen i Kalmar

Nu har årets arkeologidag avverkats. Själv tillbringade jag dagen i Kalmar, där som redan nämnts i föregående inlägg länsmuseet vigt dagen åt medeltiden. Som man kan läsa på Kalmar läsn museums egen blogg var ett inslag provsmakning av mat tillagd enligt medeltida recept. Korv från 1500-talet och senap från 1200-talet. Och det smakade faktiskt riktigt gott.

Det första föredraget handlade om medeltida järnframställning i Brånahult utanför Nybro. Här fanns tre slaggvarp (högar med järnslagg) sedan tidigare registrerade och nu skulle platsen exploateras. Det finns extremt mycket lämningar av järnhantering i Möres skogsbygder varav de flesta troligen är fråm medeltid, perioden ca 1200-1400-tal. Men ytterst få av dessa lämningar är undersökta. I detta fall har man gjort en s k föreundersökning och påträffat väldiga mängder slagg samt minst två relativt små ugnsfundament för de ugnar där järnet framställdes ur rödjord eller myr-/sjömalm. Tre C 14-dateringar placerar platse i perioden 1280-1460. Produktionen har varit omfattande och lämningarna välbevarade med spår av flera steg i framställningsprocessen. Järnhantering av detta slag representerat ett utmarksbruk och var sannolikt en viktig orsak till den tidigmedeltida kolonisationen av skogsbygderna. En stor del av järnet tros vara producerat för avsalu i t ex Kalmar. Att järn exporterades till de nordtyska hansestäderna framgår av en tullängd från Flensburg, daterad till ca 1300 där bergeppet "kalmars jaer" förekommer.

Det andra föredraget handlade om grävningarna i Köpingsvik på Öland som ägde rum tidigare under sommaren. Här undersöktes en medeltida gårdslämning i Prästhag, belägen ca en halv kilometer utanför den handelsplats som under vikingatid och äldre medeltid fanns i Köpingsvik. Platsen var högintressant framför allt med tanke på att ingen medeltida landsbygdsbebyggelse har undersökts i regionen i modern tid och knappast tidigare heller. Vad som framkom var ett större hus och fyra mindre ekonomibyggnader eller dylikt, sex brunnar/vattenhål, ett område med avfallsgropar och en mängd stolphål efter olika konstruktioner. Boningshuset had daterats till 11-1200-tal men aktiviteter på platsen förekom från 900-talet till 1200-talet. Då lämningarna befinner sig bara 75 meter från Köpings prästgård (men på ganska långt avstånd från kyrkan) har tanken väckts att detta kunder vara den äldsta prästgården i Köping. Det är emellertid oklart och lär aldrig kunna bevisas. Men en bebyggelse av viss betydelse har det ändå varit, dvs bostad för någon högre upp på den sociala skalan. Det bestyrks av fynd som en piksporre, ett silvermynt från Knut Erikssons regering (daterat till ca 1190-95, det sydligaste fyndet av dena ytterst ovanliga typ) med mera.

Tre fynd från Prästhag, Köpingsvik. Överst ett dekorerat bronsföremål, kanske någon typ av beslag(?) med ett djurhuvud till höger och nithål till vänster. Ca 900-tal. Därefter ett järnföremål, en picetliknande tång för - ja vad då? Sist en starkt sönderrostad piksporre från 11-1200-tal. Någon som har några ideer om vad de första två föremålen har använts till?

Det tredje och sista föredraget handlade om Kalmar under medeltiden med utgångspunkt från de grävningar som företagits under senare år, framför allt i Stadsparken då det nya konstmuseet skulle byggas. Men det handlade också om det märkliga fyndet av ett på magen "begravt" skelett som tidigare i år påträffads vid Kalmar slott. En person som levt under 1200-talet och som nu har blivit till något av en följetong till och med begåvad med egen hemsida.

Ett stengodskrus, så kallat Siegburgkrus efter tillverkningsorten i Tyskland, från 1300-talet. Påträffat vid grävningarna i Stadsparken.

Tack till arkeologerna på Kalmar läns museum som har odnat denna mycket intressanta och trevliga dag!

Arkeologidagen 2009

Söndagen den 30 augusti går årets arkeologidag av stapeln, med aktiviteter runt om i landet. Årets upplaga på Kalmar läns museum kommer intressant nog (för mig i alla fall) att handla om medeltiden med fokus på ny kunskap som kommit fram i samband med utgrävningar i länet under senare tid.

Det blir tre föreläsningar på länsmuset i Kalmar, i hörsalen på plan 2:

12:00. Medeltida järnframställning i Brånahult, Nybro

13:30. Köpings medeltida "prästgård".

15:00. Medeltid i Kalmar stadspark.

Vilka föreläsarna är framgår inte, mer än att det är museets arkeologer. Punkt två handlar om de gårdslämningar som undersöktes inte långt från kyrkan i Köpingsvik på Öland tidigare i sommras. Citationstecknen kring ordet "prästgård" är mina. De är satta där för att markera att det på intet vis är klarlagt att det rör sig om just en prästgård (så vida inga nya rön dykt upp utan att jag fått veta det). Och för att jag är emot att upphöja idéer till sanningar.

Oavsett denna petitess så kommer det säkert att bli intressanta föreläsningar. Har du möjlighet så missa inte detta. Ska själv försöka att närvaara. Man kommer dessutom att få se fynd från undersökningarna.

För den hugade så finns även möjligheten att smaka på medeltida mat. Dvs inte mat som är från medeltiden - tack och lov - den hade nog passerat utgångsdatumet. Nej, mat tillagad enligt bevarade medeltida recep. Det kostar inget. Inte heller föreläsningarna kostar något bortsett från entrén till museet.

Även på Öland blir det lite aktiviteter både på lördagen och söndagen, i Eketorps borg. Specialguidningar och visning av forntida hantverk. Här ligger fokus på järnålder i stället. Visningarna börja kl 11:30 båda dagarna.

--------------------------------------------

Uppdaterat 2009-08-27

Ny information från Kalmar läns museum med namn på föredragshållarna och lite övrig information finns nu på museets blogg, via denna länk. Som synes hade dessutom ett frågetecken fallit bort i den tidigare upplagan av programmet vad gäller "prästgården" i Köpingsvik. Så ovanstående om denna petitess gäller inte längre. Detta har även påpekats av Ludvig "Ludde" Papmehl-Dufay i en kommentar - tack för det.

(Bilden: några fynd från utgrävningarna i Prästhagen, Köpingsvik. Foto: Sven Petersson).

Möres runstenar, avsnitt 3

Resan bland Möres runstenar fortsätter. Den tredje stenen som ska presenteras påträffades på 1920-talet inmurad i en fönsterglugg till ett hemlighus i Rödkullatornet i Kalmar slott. Der rör sig om ett fragment med orden "...astu stain...", dvs "reste sten", bevarade.

Rödkullatornet uppfördes som en del av den så kallade "yngre medeltidsborgen" under slutet av 1200-talet eller 1300-talets tidigare del. Byggnaden uppfördes i kalksten som kom från Öland. Och det är mycket möjligt att runstensfragmentet har kommit denna väg och alltså egentligen är en öländsk runsten. Efter upptäckten fördes stenen in i Kalmar läns museums samlingar men har senare inte kunnat återfinnas där. Det är sålunda inte möjligt att utföra några närmare studier av stenen för att t ex avgöra dess proviniens.

Det har också spekulerats en del om huruvuda runstenen ursprungligen har stått någonstans i Kalmarområdet. Det är naturligtvis ingen omöjlighet, men det går knappast att reda ut. Det är i så fall nog inte så troligt att den har stått i anslutning till det medeltida stadsområdet, där saknas nämligen i princip helt spår av bebyggelse från den aktuella tidsperioden. Runstenen ska säkert dateras till 1000-talet. Om stenen har sin härkomst i Kalmartrakten så har den ursprungligen kanske rests i anslutning till någon av de relativt stora byar som indikeras av de flertaliga stora järnåldersgravfält som ligger som en krans runt staden. Byar vars namn vi ännu känner, numera dock som Kalmars stadsdelar. Berga, Skälby, Törneby... Möjligen kan runstenen, har man menat, haft en sekundär placering i anslutning till någon av de kyrkor som funnits i medeltidsstaden - detta med tanke på att samtliga övriga runstenar i Möre har placerats sekundärt i en kyrka. Samtidigt förefaller det dock något långsökt att stenen först skulle ha infogats i en kyrka och sedan flyttats för att muras in på en tämligen oceremoniell plats i slottet?

Men sanningen är ändå att vi inte vet var den runsten som fragmentet kommer i från ursprungligen stod. Inte heller hur den hamnade i Rödkullatornet, i en fönsterglugg till ett medeltida dass. Vi vet inte hur den förhåller sig till tornets byggnadshistoria, för någon sådan studie har inte utförts. Kanske fragmentet en dag kommer till rätta igen. Och bjuder oss något bortom den rad av preliminära antaganden vi har att tillgå i väntan på nya upptäckter.

Möres runstenar, avsnitt 2

Runstenen i Ryssby kan åter visa upp sitt budskap för människorna efter en 250-årig slummer. Nästa runsten i sommarföljetongen om Möres runstenar har inte återupptäckts. Den fanns en gång i den gamla kyrkan i Åby (vid Läckeby norr om Kalmar). Men medeltidskyrkan i Åby revs som så många andra kyrkor ner och ersattes med en ny. Året var 1774. Och runstenen är försvunnen sedan dess. Kanske är den precis som runstenen in Ryssby inmurad någon stans i kyrkans väggar.

Runstenen i Åby är bara känd för eftervärlden genom en teckning som Johan Rhezelius gjorde vid ett besök på 1600-talet. Stenen var skadad, inskriptionen mycket fragmentarisk och toppen avslagen. Trots det var den bevarade delen av stenen två meter hög. Det måste ha varit ett imponerande monument en gång, kanske mer än 2,5 meter högt. De bokstäver Rhezelius kunde uttyda av den på rundjurets kropp ristade inskriptionen var: [ak--… …---s… …-an-…sin]. Kanske kan stenen försiktigtvis dateras till årtiondena kring 1000-talets mitt eller så. Om det varit en kristen runsten går inte att säga, men det är sannolikt. Något kors finns inte avbildat på Rhezelius teckning.

Var runstenen ursprungligen har stått är okänt. Dess plats i kyrkan är sekundär. Den medeltida kyrkan i Åby uppfördes kanske under senare delen av 1100-talet. Det var en kyrka med långhus kor och absid, samt ett ovanligt högt torn i väster. Ovanligt är att kyrkan var byggd av kalksten (från Öland?). Det har den på fastlandssidan endast gemensamt med kyrkan i Kalmar, den s k ”bykyrkan”. Man har tolkat kyrkan i Åby som en stormanskyrka och det är nog sannolikt att den kan kopplas till en stormannafamilj som en gång bott och verkat i Åby. Själva runstenen likväl som kyrkan med sitt smäckra höga torn är tecken på närvaro av lokal aristokrati under den sena järnåldern (vikingatid) och tidig medeltid. Den sekundära plaseringen av runstenen i kyrkan ska antagligen tolkas som ett understrykande av det lokala herraväldets kontinuitet och tradition eller något liknande.

Åby gamla kyrka. Teckning av Frigelius 1746. Från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, Foto: Nils Lagergren.

Då en häck skulle planteras mellan kyrkogården och prästgården på 1800-talet hittade arbetarna silvermynt i jorden. Det visade sig vara en skattgömma bestående av ett 30-tal mynt. Samtliga var danska och präglade för den mäktige ärkebiskopen Absalon, det yngsta myntet var slaget år 1182. Kanske detta silver också hade någon form av anknytning till storgården?

En arkeologisk undersökning ungefär 200 meter söder om kyrkan, där vägen korsar Åbyån, utfördes 1992. Här påträffades kulturlager från vikingatid, ca 800-1050 e Kr. Flera spår av järnhantering, en trolig strandskoning invid ån, vikingatida keramik, ett 30-tal glaspärlor, flera järnföremål och enstaka bronsföremål samt två fragmentariska silvermynt hör till fynden. Tyvärr är en preliminär kortfattad artikel från 1993 den enda publicerade dokumentationen över detta högintressanta material, så några närmare slutsatser kring fynden kan inte dras. Men det ligger nära till hands att se platsen som någon form av hamnplats vid åstranden invid ett hantverksområde. Kanske har även handel bedrivits här? Och det är förståss frestande att se platsen i ljuset av en storgård som kanske legat uppe vid kyrkan.

I det historiska materialet är Åby känt först 1458. Vid denna tid var det dock de två vid kusten belägna godsen Björnö och Stävlö som i jordägarhänseende var de centrala enheterna i Åby socken. Man kan tänka sig att en eventuell storgård i Åby har flyttats ut till ett mer avskilt läge vid kusten, som en markör av det medeltida frälsets upphöjda ställning. Men mer än spekulationer kan det i nuläget inte bli.

I vart fall står runstenen i Åby som vittnesbörd för en spännande historia. Trots att ingen längre vet var den finns.

Möres runstenar - en sommarföljetong (eller nåt)

Jag tänkte att det skulle bli en liten sommarföljetong. Det kan ju höra till. Men kanske sommaren hinner ta slut innan jag är klar? Då får det bli en sommar- och höstföljetång. Man msåte kunna kompromissa. Runstenar. En typ av fornlämningar / monument som i århundraden fascinerat forskare och människor i allmänhet. Budskap ristade i sten för tusen år sedan, utställda i landskapet. Vittnande om en tid då såväl det världsliga som det himelska herraväldet var i omdaning. De flesta runstenar följer en enkel formel, "x reste denna sten över y". Det kan akompanieras av ett budskap om vilken relation x och y hade. Ibland finns en liten kristen bön med på slutet. "Gud hjälpe hans ande och själ" eller något liknande. Ibland får man någon ytterligare "bonusinformation". Texten är för det mesta ristad i mer eller mindre konstfärdiga drakslingor i fornnordisk stil. Men lika ofta finns det kristna korset med. Det var en tid påväg mot kristendomens enhetskultur, det vi idag, om än med andra förtecken, kallar Europa. Det finns många tolkningar av runstenarnas roll. Gränsmärken, dokument över den ärvda rätten till jorden, markeringar av religionsskiftet, monument över en aristokrati... Kanske var de lite av allt det? De klassiska runstenarna av denna typ var en relativt kortvarig modefluga som svepte över Skandinavien under det sena 900-talet till tiden kring 1100. Man tror att det började med ett väldigt monument som kung Harlad Blåtand lät resa i Jelling i Danmark, omkring 970-talet. Kung Harald skryter där om att han åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna. Stora ord som kanske inte var så väl förankrade i verkligheten som det kan tyckas. Men poulärt blev det ändå att låta rista sina anspråk i sten.

I Möre känner vi till fem runstenar. Den första jag ska presenterar finns i Rockneby norr om Kalmar. Närmare bestämt inmurad i väggen i Ryssby kyrka. Ja, den ort som en gång låg vid kyrkan hette då Ryssby men det namnet försvann som ortnamn när järnvägen kom och ett nytt samhälle växte fram. I över 200 år var runstenen bara känd genom en teckning. Ingen hade sett den i verkligheten sedan 1700-talet. Troligen "försvann" den när den gamla medeltidskyrkan revs och ersattes med en ny. Men i april 2001 eldhärjades 1700-talskyrkan och i upprensningsarbetet och i samband med den arkeologiska dokumentation som i begränsad utsträckning utfördes innan en ny kyrka åter kunde byggas påträffades den försvunna runstenen inmurad i kyrkans östra vägg.

Stenen är skadad och bar redan på 1700-talet spår av att ha utsatts för eld. Men man kan ändå se att det är en ristning av hög kvalite utförd av en erfaren och skicklig runristare. Så långt texten går att läsa lyder den "Illuge [lät göra] bron till minne av ... sin duglige fader (eller broder)". Runstenen är prydd med ett kors och en drakslinga. Utformningen på den senare kan eventuellt datera stenen till 1000-talets sista tredjedel.

Vem Illuge var är sedan länge utraderat ur historien. Runstenen berättar i alla fall att han var kristen. Korset är ju uppenbart men även att bygga bro ansågs vara en kristlig gärning. En gissning på att Illuge och hans far (eller bror) var representanter för en lokal stormannafamilj är nog ett ganska säkert kort. Troligen har stenen usrsprungligen stått vid broövergången över Ryssbyån bara något hundratal meter norr om kyrkan eller kanske vid Torsbäcken ett par hundra meter söder om kyrkan. På en gammal karta över Ryssby kan man se att prästgårdens marker sträcker sig fram till båda broövergångarna. På andra håll har man sett hur prästgårdarnas ägor helt eller delvis har övertagit gamla storgårdsdomäner. Jag tror att det finns en god chans att så har varit fallet även i Ryssby. När den första stenkyrkan sedan byggdes på storgårdens mark placerades runstenen där som ytterligare en slags legitimering för ett eller annat anspråk. Man tror att den första kyrkan var en "normalkyrka" med västtorn uppförd under 1100-talets senare del. Under 1200-talet försågs den med en ovanvåning. Tyvärr finns det inte mycket till belägg för antagandena om hur den äldsta kyrkan såg ut eller hur den ska tidsfästas.

Däremot finns det ytterligare ett belägg för en storgård i Ryssby. Ett dokument från 1336 berättar att byn har hyst en så kallad huvudgård, dvs en slags administrativ enhet för ett godskomplex. I brevet delar syskonen Lars Lydersson och Helena Lydersdotter arvet efter sina föräldrar så att Helena får "huvudgården i Ryssby i Möre med torp och övriga enskildheter (egendomar)" (curiam in Ryzby, in möre. cum colonijs et alijs singulis). Kanske denna huvudgård helt eller delvis är samma som den gamla storgården.

Som vanligt är det mycket som är oklart. Men i en värld 1000 år yngre än vår egen sökte en lokal stormannafamilj legitimitet för sina ambitioner och anspråk, precis som kung Harald i Danmark. Men här gällde det saker som den ärvda rätten till jordegendom, upptagandet av kristendomen och kanske nya former för den lokala makten. Det är borta nu. Men runstenen finns kvar.

(Foton av författaren)

Tittade förbi kvarteret Mästaren i Kalmar

Som jag redan i ett tidigare inlägg nämnt pågår denna sommar en stadsarkeologisk utgrävning i Kalmar. Närmare bestämt vid Norra Långgatan, i kvarteret Mästaren. Staden på Kvarnholmen började byggas 1645 sedan den gamla staden blivit allt för omodern och svår att försvara. Sju hela och två halva stadstomter ska man hinna undersöka. När jag i veckan var nere i Kalmar passade jag på att besöka en av de visningar som hålls för intresserad allmänhet tre gånger i veckan.

Man har i den del som ligger mot Norra Långgatan nu kommit ner till 1600-talets nivåer. Flera grunder till byggnader är frilagda och sakta börjar deras historia klarna. Den som vill veta mer om vad som händer kan besöka Riksantikvariämbetets sida eller projektets blogg. Här nedan några bilder i väntan på tydligare resultat att publicera.

Månadens vykort nr 8, Bergkvara järnvägsstation

Det här vykortet postades i Kalmar den 5 december 1903 och avsändaren köpte det säkert i Dillbergs bokhandel, som har givit ut kortet. Man får hoppas att "Kära mamma" som bodde i Uppsala blev glad för hälsningen från sin son, som tycks ha varit studerande av något slag.

Torsås järnvägsstation står det på kortet. Det är inte riktigt sant. Det är nämligen Bergkvara station. Något har blivit fel när kortet trycktes, vilket som så ofta var fallet skedde i Tyskland, närmare bestämt i Hamburg. Dillbergs var inte de enda som gav ut detta motiv. I Bergkvara gavs även en upplaga ut av Th Lindhe. De korten är inte kollorerade men har i gengäld rätt ort angiven för stationen.

Bergkvara var ändstation på den sidobana mellan Torsås och Bergkvara som invigdes 1903 och var en fortsättning på den 1899 öppnade Östra Blekinge järnväg. Järnvägen var med andra ord ny när detta kort skickades och bilden måste vara tagen samma år. 1965 kom slutet, då banan lades ner och järnvägen revs upp. Nästan hela sträckan är dock bevarad, genom Bergkvara utgör den gång- och cykelväg och mellan Bergkvara och fram till Torsås är banvallen en slags vandringsled. Stationshuset i Bergkvara finns också kvar som ett av de mer välbevarade stationshusen. Det är idag privatbostad. Till och med de på vykortet nyplanterade träden står kvar, ännu efter mer än 100 år.

Tre tips till den arkeologiintresserade

Sommaren har slagit till med bravur. Den arkeologiska verksamheten är i full gång. Även inom mitt lilla bevakningsområde händer det en del och den närmaste tiden finns det lite att hämta för den som vill se vad arkeologerna har för sig. Så här kommer tre tips:

1. Vid Köpingsvik på Öland håller Kalmar läns museum just nu på med en riktigt spännande utgrävning. Man har påträffat en gård från tidig medeltid på en plats som heter Prästhagen, inte så långt från Köpings kyrka. Än så länge har arkeologerna undersökt resterna av fem hus, flera brunnar och andra anläggningar. Fynden består av ben, keramik, järnföremål, kammar men också ett silvermynt från Knut Erikssons (död 1196) regering och en piksporre, ett föremål som närmast kan dateras till 11-1200-talen. Speciellt intressant är denna utgrävning eftersom det inte undersökts någon medeltida landsbygdsbebyggelse tidigare på Öland och med något enstaka undantag knappt heller på fastlandssidan. Ja överlag är sådana boplatser allt annat än vardagsmat. Lite mer om utgrävningen så här långt kan man läsa på länsmuseets arkeologiblogg. Med tiden kommer jag själv att följa upp detta arbete.

Hur som hellst. Den som vill besöka utgrävningen i prästhagen kan göra det antingen på tisdag (30 juni) klockan 19:00 då det hålls visning. Dagen därpå, onsdag (1 juli) är det "öppet hus" på grävplatsen mellan klockan 10:00 och 14:00. Då hålls visningar och man kan även få prova på att gräva själv. Lite mer info finns här. Missa inte att besöka denna plats om du har möjlighet!

2. Den 8 juli klockan 18:00 kan man höra ett föredrag om runstenar i Hossmo kyrka. Runstenarnas teologi heter föredraget och föredragshållaren heter Henrik Williams. Han är professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. Williams har tidigare bl a arbetat med Möres runinskrifter.

3. 1600-talsstaden på Kvarnholmen i Kalmar (dagens Kalmar centrum) har också fått sin första(?) riktigt stora stadsgrävning. Anledningen är att Länsförsäkringar i Kalmar län planerar att bygga ett nytt huvudkontor i kvarteret Mästaren mellan Norra Långgatan och Fiskaregatan. Sju hela och två halva stadstomter ska få sin historia kartlagd arkeologiskt från stadens grundande 1645 (beslut om stadens flytt fattades 1640) och framåt. Den här gången är det Riksantikvariämbetets arkeologer på UV-öst som står för grävverksamheten. Och de har även haft den goda smaken att starta en alldeles äkta blogg med kommentarsfunktion och allt där man kan följa arbetet som pågår under hela sommaren,Kvarnholmen, kv. Mästaren heter den.

För den som inte nöjer sig med en hemsida och en blogg så kan man besöka de regelbundna visningar av grävningen som hålls för alla intresserade varje vecka under fältarbetstiden. Tiderna man ska passa är tisdagar och torsdagar klockan 12:00 och onsdagar klockan 17:00.

Missa inte dessa tillfällen ocm du har möjlighet att närvara!

Silverskatt hittad på Öland

Det var länge sedan det hittades någon silverskatt i Kalmarsundsområdet. Men nu har man hittat en på Öland. En ganska rejäl sådan också. Skatten påträffades av en lantbrukare i Skedstad (Bredsätra socken). Ett mynt ledde arkeologerna Jan-Henrik Fallgren och Mats Blomé att med metalldetektor lokalisera fyndet. Tidningen Barometern rapporterar att fyndet bestod av ca 1000 mynt av arabiskt, engelskt och tyskt ursprung. Ett mynt var dessutom från Indien, vilket är närmast unikt i svenska skattfynd. Ytterligare ett mynt är präglat i Sigtuna. I fyndet ingick också en del så kallat bitsilver i form av sönderdelade smycken. Jag har inte sett någon direkt datering av fyndet, men av bilder och information om mynten att döma torde det röra sig om ett fynd från 1000-talet.

Tidigare har man undersökt en boplats från mellersta järnåldern i Skedstad, då bl a depåer med ämnesjärn och bitguld hittades. En boplats från vikingatid - tidig medeltid är känd från närbelägna Gåtebo. Från gåtebo kommer också det välkända Gåtebokorset, ett krucifix med kedja i silver från 1000-talet. Nere vid kusten återfinner man slutligen den medeltida hamn och handelsplatsen Sikavarp och Kapelludden.

Framkommer någon ny information om skattfyndet kommer jag att presentera den här på bloggen. Tillsvidare kan man se ett inslag från Smålandsnytt för att få en uppfattning om hur fyndet ser ut.

På val-dagen

I gamla kyrkors skrymslen och vrår kan man finna både det ena och det andra som blivit undanstoppat genom åren. Och vilket föremål passar väl bättre att presentera idag på själva valdagen än det jag nu i korthet ska berätta om?

I markvåningen ("källaren") i Halltorps kyrka hänger på väggen ett väldigt revben som enligt något sakkunnigt utlåtande ska komma från en val, en Kaskelottval om jag inte mins helt tokigt. Vad gör ett sådnat ben i källaren på en av Möres gamla medeltidskyrkor? Det har framförts två förklaringar:

Den ena bygger på ett gammalt rykte som gör gällande att det har hittats i en mosse, "Rödmossen", ganska nära ett torp med det något udda namnet Valbygget. Platsen ligger dock nästan en halvmil från kusten så om det kommer från en på naturliga vägar strandad val så måste det vara ett rejält gammalt ben, åtminstone från en äldre del av stenåldern. Det skulle möjligen också kunna ha förts till platsen av människor som någon form av offer eller dylikt. Tyvärr finns det ingen datering av benet så det går inte att avgöra hur mycket det ligger i detta rykte.

En annan hypotes gör gällande att benet kommit till trakten genom den så kallade Vega-expeditionen som 1876 - 1879 gick till Sibiriens kuster. Flera besättningsmän på Vega kom från Södra Möre. I expeditionen deltog också en rad vetenskapsmän, bl a en zoolog, och stora mängder ben från bl a valar fördes hem till Sverige och hamnade på olika muséer. Att besättningsmedlemmarna kan ha fått med sig en eller annan souvenir är väl inte helt omöjligt.

Ett märkligt föremål är det i alla fall att få syn på för den som träder ner i den gamla källaren (för övrigt ett av Smålands mest spännande rum, men det är en annan hsitoria). Och man kan väl kanske hoppas att valbenet någon gång får en daterings så att frågan kan komma lite närmare sin lösning.

------------------------------------

Och så ska jag ju inte missa att berätta om ett riktigt höjdarfynd från Oskarshamn. Lokaltidningarna rapporterar om att en privatperson råkade gräva upp ett intakt bronsålderssvärd på en villatomt i staden ( Se här ). Kikar in hos min kollega på bloggen Misterhultaren ocg hittar mer information och ett par bilder. Det är ett underbart välbevarat svärd från bronsålderns period IV, 1100-900 f Kr, 57,2 cm långt. Sådana här fynd är allt annat än vardagsmat och antalet liknande fynd i modern tid lär vara lätträknade. Kul också med tanke på att områdena kring Oskarshamn väldigt sällan är på den arkeologiska tapeten. Men nu kan man vara säker på att Oskarshamn kommer att väcka viss uppståndelse bland arkeologer den närmaste tiden!

Svärdet: bild lånad från Misterhultaren, foto: C. Hjelm.

Svenskt?

6 juni. Sveriges nationaldag. Men vad är det egentligen som är svenskt? Regn, 15 grader varmt, camping. Svensk sommar. Det känns på något sätt väldigt - svenskt. Nästan så att det borde k-märkas...

Arkeolog - varför?

Och du som under titlars klang

din tiggarstav förgyllt vart år.

Men knappast har trots all din rang

en skilling till din bår

( C. M. Bellman - Så lunka vi så småningom)

Jag har slutligen nått fram till mitt hundrade inlägg här på Ahimkar. Och vad ska man ägna detta "jubileumsinlägg" åt? Tja, varför inte åt frågan om varför jag egentligen blev arkeolog? Varför sitter jag alls här och skriver idag? För de stora pengarna? Nej. För karriärsmöjligheterna? Definitivt inte. För de många arbetstillfällerna? Knappast. Så varför?

Låt oss ta det från början. Så långt minnet räcker. Det blir en färd tillbak till tiden kring mitten av 80-talet. Mitt stora intresse för tåg och bussar hade fått en allvarlig konkurrent i form av dinosarier. Jag tror det började med en liten bok inhandlad på marknad i Borensberg. Kanske var det 1984 eller 1985. Och jag lärde mig att dinosaurieskelett och fossiler var något som forskar grävde och hackade fram i jord och klippor. Så det var dinosaurier som gällde i några år, ända till jag hittade en gammal rostig tvåöring på skolgården i Bergkvara. Jag hade i samma veva läst en serie med Kalle Anka som myntsamlare och visste att gamla mynt kunde vara värdefulla. Min förhoppning grusades snart men ett intresse för gamla mynt var väckt. Och mynt är i högsta grad bärare av hisroria såväl i formen av ting som text som bilder. Mitt intresse styrdes över från dinosarier till människans historia och snart nog till arkeologin. Någon stans i tidigaste tonåringen började jag lite smått att traska runt på åkrarna för att hitta flinta. Jag gjorde några fynd och jag var fast för alltid. Arkeologin blev min ständiga följeslagare.

När det så var dags att välja riktning i livet var det aldrig tal om annat än att söka sig till högskolan för att skaffa en arkeologiutbildning. Sju års universitetsstudier blev det. Sju lyckliga, lyckliga år. En utbildning som för mig personligen varit oerhört berikande, men som karriär- och arbetsmarknadsmässigt i stort sett inte är värd någonting. Samhället investerade sju års utbildning i mig. Men sedan satte samma samhälle stopp. Att få ett jobb som arkeolog är ungefär lika enkelt som att bygga om en rostig gräsklippare till den första rymdfarkost som tar människan till Mars. Eller nåt. Så vad jag kan göra nu är att pyssla med arkeologin någon slags blygsam frilans i bästa fall eller som en utbildad amatör i sämsta fall. Men att driva arkeologi utanför de etablerade institutionerna bemösts oftast med hinder och misstänksamhet. En gång var det fint att vara filosogfie magister. Idag är det en titel som nämns nästan med förakt i rösten. Världen är allt en underlig plats. Underbar ja, men underlig. Och skrämmande ibland.

Så varför arkeologi? Varför envisas jag mot alla ods med att kämpa vidare? Det kan sammanfattas i tre punkter:

För att det är fascinerande.

För nyfikenheten

För att det är kul.

Arkeologi är fascinernade på många olika sätt. På ett känslomässigt plan för att kontakten med fornlämningar och föremål, platser och landskap väker en förnimmelse av det en gång levda. Och det hänger samman med nyfikenheten, att förvandla känslan till något mer praktiskt. Till kuskap. Till vetenskap. Nyfikenheten driver mig ständigt att söka svar på frågorna om hur det var för länge sedan. En ständig vilja att veta mer, att bryta ny kunskapsmark. Och att förmedla denna kusnakp. Tror jag att det är viktigt? Nja... Det är inte det som är poängen. Arkeologi är i jämförelse med det mesta som rör vårt samhälle och oss människor helt oviktigt. Vi gör det snarare för att vi har råd, för att vi kan och för att vi vill. Visst, jag tror att tidsperspektiv är oerhört viktigt och jag tror att arkeologin kan skapa ett sådant tidsperspektiv. Ett tidsperspektiv man skulle önska att de ledande krafterna i samhället hade. Politikerna. Media. Så sett kan arkeologin vara viktig. Problemet är bara att de som intresserar sig för arkeologi är så försvinnande få. De flesta klarar sig utmärkt genom livet utan att bry sig om det förflutna eller vägarna till att förstå det. Och så är det ju lite nördigt... inget för det eviga samlandet av status manifesterad i hur cool man är.

Men trots allt det där är det kul. Trots att det inte finns några jobb och ytterst begränsade karrirmöjligheter. Trots att man jobbar i ständig motvind. Trots att ytterst få ser någon samhällsrelevans i det som görs. Trots att den pågående elitiseringen och kommersialiseringen gör det allt svårare att få plats med sina aktiviteter. Trots att jag tycker att Bellmans ord skulle kunna vara en möjlig beskrivning av många arkeologers situation. Trots allt det och mycket mer så finns det som väger upp. Som fascinationen och nyfikenheten. Och de människor man möter på vägen, de som faktiskt uppskattar det man gör eller de som man möter i diskussionen. Och när man faktiskt kommer fram till ny kunskap. Det väger upp med råge och det är därför det är så förbaskat kul! Därför arkeologi!

Varför blev du arkeolog / intresserad av arkeologi?

Månadens vykort nr 7, Larmgatan i Kalmar

Staden på Kvarnholmen i Kalmar anlades vid mitten av 1600-talet sedan medeltidsstaden borta vid slottet blivit allt för omodern och svårförsvarad. Ett av stadens torg blev Larmtorget och här fanns bl a stadsvakten inkvarterad fram till början av 1800-talet. När järnvägen kom och stationen hamnade i närheten blev Larmtorget ett paradtorg. Förbi Larmtorget löper naturligt nog Larmgatan, en gata vars historia det verkar vara rejält svårt att hitta uppgifter om.

Vykortet ovan föreställer i vart fall just Larmgatan. I förgrunden ser man hörnet Larmgatan - Storgatan med Bröderna Carlssons klädeshandel och de typiska randiga markiser som verkar ha funnits överallt i stan på den tiden. Bilden är tagen kring sekeskiftet, poststämpeln visar att vykortet skickades 1903. Detta är ett av de bättre Kalmar-kort jag har sett. Bildens karaktär av ögonblicksskildring, ett fruset stycke vardag för mer än 100 år sedan gör den till ett underbart historiedokument. Man kan till och med ana hur vädret var den där dagen. De nerfällda markiserna vittnar om solsken och damerna som stretar över gatan med fladdrande kjolar, den ena av den håller även fast hatten på huvudet, berättar att det var blåsigt. De ser båda utt att bära på varsin kappsäck. Kanske de är på väg mot järnvägsstationen?

Kort och gott: gamla vykort när de är som bäst!

Söderåkra Hembygdsgille bloggar!

Nu har även Söderåkra Hembygdsgille gett sig ut i "bloggosfären". Det finns inte så många hembygdsföeningar som bloggar vad jag vet. Nu hoppas jag att denna blogg ska bli en någorlunda livaktig plats så att den fyller sin plats och funktion. Meningen är att kunskap ska kunna förmedlas. aktuella aktiviteter presenteras, aktuella ämnen lyftas fram för beskrivning och diskussion. Att hembygdsgillet har insett att det a) är viktigt med förmedling och b) att en blogg är ett utmärkt redskap för den som vill hänga med lite i tiden och nå ut till en presumtiv publik. Jag är stolt över "mina" gubbar (och gummor) i föreningen som visar att alla "hembygdsnissar" verkligen inte är några lätt förvirrade gråhåriga personer som samlar spinnrockar och räknar räfspinnar. Nej, här finns faktiskt vissioner, enagagemang och kunskap förenat i en vilja att ge hembygdsrörelsen en plats i samtiden och i framtiden. Och det tror jag inte är fel alls.

Kommer det att bli bra då? Jo det är klart det kommer - det är ju trots allt jag som är bloggens administratör! (Vilket betyder att det kommer att bli en del arkeologi på bloggen för alla som är intresserade av detta underbara ämne).

Men nog med ohämmad reklam: hur kommer man till bloggen?

Jo det gör man genom att klicka här eller genom att använda bloggens adress: http://soderakrahembygdsgille.blogspot.com . Mycket nöje!

Årets utomhusföreläsning och en gammal stöt

Så var den avklarade ännu en gång, min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra hembygdsgille. Gicke det bra? Svar: ja! Solen sken från en klarblå himmel så som den faktiskt har haft för vana att göra flera år i rad nu. Bara det gör ju sitt till för att hålla humöret uppe. Och det kom dessutom ca 30 åhörare, vilket är ett klart uppsving sen förra året. Jag när en misstanke om att det kan ha med Påbonäs borg att göra - medeltiden är trots allt en av de populäraste perioderna i svensk historia. Spridningen på publikens ålder var dessutom större i år än den har varit tidigare år. De yngsta deltagarna var barn nånstans runt sjuårsålderns gissar jag. De äldsta var så pass gamla att de fick ha stol med sig för att orka ta sig igenom föredraget.


Några av åhörarna lyssnar på vad jag har att berätta om Påbonäs borg (foto: Sven Petersson).

Jag fick ett klart intryck av att evenemanget uppskattades mycket av de flesta. Kanske det var lite svårt att hänga med i svängarna ibland, det kan bli ganska mycket information man hinner klämma in på knappt tre timmar. För de yngsta var jag glad att jag tagit med mig en påse med några flintbitar, för den påsen gjorde succe. Och en igenfylld källare på Påbonäs hade säkert blivit grundligt utgrävd om de fått hållas. Tänk vad kul det är med sten ändå! Jag minns att jag själv var en ivrig stensamlare som barn. Något som var till ohöljt förtret för min faster som en gång försökte tvätta mina byxor...

Om platserna, gravfältet i Påboda och Påbonäs borg ska jag berätta mer längre fram. Det är spännande platser.

Och så träffade jag på en riktigt gammal stöt. I en byggnad som tillhör hembygdsgiller fanns i en spis ett föremål registrerat som en rejält tilltagen mortelstöt. Och vilken mortelstöt sen! Riktigt häftig.


(Foto: förf.)

Nej, det är ju inte en mortelstöt som en och annan nog har insett av bilden. Det är en så kallad lårbensformig slipsten. Den användes för att slipa yxor på under det vi kallar stridsyxetid. Den har en datering till 2800 - 2300 f Kr! Så kan det gå, alla arkeologiska fynd görs inte i jorden. Men jag skulle bra gärna vilja veta var den har hittats.

Utomhusföreläsning i Påboda och Påbonäs

Så börjar det dra ihop sig till årets utomusföreläsning. Varje år sedan 2004 har jag hållit en föreläsning vid en eller flera fornlämningar i Söderåkra socken i Söderåkra Hembygdsgilles regi. Och 2009 blir alltså inget undantag.

I år är det dels gravfält i Påboda söder om Söderåkra och påbonäs borg vid kusten ett par kilometer från gravfälten som gäller. Gravfälten är från järnåldern, åtminstone det ena troligen från yngre järnålder. Troligen har de haft med det äldsta Påboda eller en föregångare till Påboda att göra. Bland annat kan man beskåda en ganska tjusig skeppssättning för att inte tala om det natursköna landskapet som ni ser på bilden ovna (som är tagen från det ena gravfältet i riktning mot det andra). Platserna är väl valda på strategiska höjdlägen med vid utsikt. Medeltidens Påboda var den största byn i Söderåkra socken med 10 gårdar. Gravfälten och ett praktfullt fynd av några gehäng i förgyllt silver, importerade från det karolingiska riket (ungefär dagens Frankrike och en del angränsande områden) och tillverkade på 800-talet vittnar om att Påboda även under yngre järnålder var en plats av viss betydelse.

Påbonäs borg är en av mina absoluta favoritfornlämningar. I dag består den av en vallgravsomgärdad ganska rund platå på vilken en borganläggning - eller befäst huvudgård kanske är en lämpligare term - har stått. Den var säkert i huvudsak uppförd av trä även om något hus helt eller delvis torde ha varit byggt i tegel. Borgen kan dateras till högmedeltid, 1300-tal eller möjligen 1200-tal. Den var en ganska typisk frälseborg och ett antal högfrälse släkter kan knytas till den. På 1390-talet inlöstes den med alla tillhörande egendomar emelertid av drotning Margareta och förlorade sin betydelse. Men en spännande berättelse om en spännande plats i en spännande tid kan utlovas. Berättelsen om Påbonäs och om högmedeltidens Sverige och Möre är väl värd att berättas.

Så om inte vädret eller någon annan oförutsedd händelse förstör alltihop så kan detta nog bli en av de bättre utomhusföreläsningar jag har haft förmånen att hålla. Vill man vara med så ska man bege sig till parkeringen framför Söderåkra kyrka lördagen den 25 april klockan 10:00. Räkna med att hela spektaklet kan ta uppemot tre timmar, med fikapaus nånstans i mitten. Det krävs ingen förhandsanmälan och allt är GRATIS. Vill man är det bara att komma. Och det är väl klart man vill!!

Har borgen i Grisbäck fallit?

"...Arkeologer i backarna står,

gräver och säger att nu är det vår"

Våren har slagit till ordentligt. Och med den börjar arkeologernas grävsäsong ta fart. På fredagen var jag nere i Grisbäck som ligger i sydligaste Möre, vid kusten i Torsås kommun (Söderåkra socken). Här har Kalmar läns museums arkeolog Kenneth Alexandersson under ett par dagar lett en förundersökning vid fornlämningen Raä 283, inför anläggandet av en våtmark. Denna fornlämning är registrerad som en närmast rund borgplatå, 50-60 meter i diameter. Den är belägen invid en tidigare sankmark, nära en liten å och strax väster om Grisbäks by. Man har egentligen inte vetat något om anläggningen. Det finns inte belagd i några skriftliga källor och inga fynd har gjorts som skulle kunnat förse oss med kunskaper. Några försiktiga tolkningar har jag dock hört. Enligt det ena alternativet skulle det kunna ha rört sig om en fornborg från järnålder, i viss mån påminnande om de öländska ringborgarna. Fyndet av en bit av en romartida guldhalsring vid Grisbäcks by har också framhållits i detta sammanhang. Det andra alternativet drar paralleller till medeltida anläggningar som den längre norrut belägna Påbonäs borg, en frälseborg, eller befäst sätesgård, från 1300-talet. Själv skulle jag ha satsat en slant på det senare alternativet. Läget vid sankmarken och formen liksom läget en bit utanför byn påminner om ett sätt att uppföra befästa gårdsanläggningar som vi känner igen från många andra platser. Det har handlat om en symbolisk/statusmarkerande befästning snarare än om en militär.


"Borgplatån" sedd från söder. Till höger skymtar några av sökschakten. (Foto: Förf.).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.


En av de muskötkulor som påträffades med metalldetektor (foto förf).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.

Hur ska vi då tolka detta? Med stor sannolikhet måste vi avskriva anläggningen som resterna av en borg, men samtidigt kan möjligheten inte helt uteslutas, i vart fall inte förrän man har gjort en utgrävning på själva platån. Ingenting talar dock i nuläget för att det är en borganläggning. Man borde i såfall ha hittat något spår av sådana aktiviteter. Något bränt ben, någon keramikskärva, spår av sot och kol eller något litet föremål borde ha funnits även om anläggningen kan ha haft andra funktioner än vara en bosättning. Platån är ändå av viss ålder, den finns nämligen markerad på storskifteskartan över Grisbäck från 1775. Av beskrivningen framgår att den då brukades som betesmark. På den äldsta kartan över Grisbäck från 1694 finns den däremot inte med, men det kan bero på att den inte ansågs ha något specifikt värde. Kan platån kanske ha något med jordbruksverksamhet att göra, för att inhägna boskap eller liknande? Eller rör det sig om en naturformation? Faktum är att vi inte vet.


Detalj ur storskifteskartan över Grisbäck från 1775. "Borgplatån" synlig som en rund ring med nummer 104 ovanför åkergärdet väster om byn. Grisbäcks by är omnämnd första gången 1406. Den hyste på 1500-talet sex hemman och var en av de större i Söderåkra socken. Dagens by ligger på samma läge som på de historiska kartorna och har säkert gjort så sedan medeltiden.

Det mesta tyder på att bygden här ner har förlorat en borg som nu har fallit för en atack från forskningen. Men man ska kanske samtidigt betänka att även ett negativt resultat är ett resultat. Ett tråkigt sådant, men ändå klargörande. På samma gång som vi ställs inför frågan om vad det är vi ser om det inte är en borg. Sådan är nu en gång arkeologin. Den tar och den ger. Besvarar och väcker nya frågor.

Vid strandkanten

Det finns knappast någon plats i det moderna samhället där det inte har funnits människor förut. Och överalt finns det spår efter deras olika aktviteter. Somliga lämningar är mäkvärdigare än andra och får uppmärksamhet blir ibland markerade som sevärdheter. Andra uppmärksammas sällan eller aldrig. De flesta lämningarna ligger under jord eller vatten och syns inte. Den största delen av de lämningarna är ännu inte upptäckta.

Vid våra kuster finns många spår av olika aktiviter som ägt rum för mer eller mindre länge sedan. När jag en gång promenerdade runt Kärraboviken i södra delen av Möre, i mitt gamla barndomsland blev detta extra tydligt. Det var lågvatten och jag noterde att det vimlade av diverse stenrevlar längs strandkanten, mellan stranden och de små öarna som ligger i viken och även längs öarnas strandkanter.

På den första bilden ser vi ett antal stenrader som antagligen är någon typ av båtplatser. Antningen fundament till bryggor eller kansle mer troligt så kallade "båtkåser", där man dragit in och förtöjt båten mellena två stenrader. Deras ålder är omöjlig att säga något om, kanske de inte är så väldigt gamla.

På den andra bilden ser vi en stenrad utlagd mellan land och en liten ö. Vad den har haft för funktion vet jag inte. Kanhända har den haft något med fiske att göra? Många av gårdarna längs kusten hade fiskerättigheter som kan beläggas åtminstone från 1500-talet och framåt. Att dessa fisken var viktiga förstår man av att de nogrant redovisats och titt som tätt var föremål för diverse tvister. Byarna Kärrabo och Skällenäs som ägde marken runt viken hade båda fisken här, bl a vid den udde som kallas Tokholmen. Bilden är tagen vid Tokholmens norra sida. Spår av fiskeriaktiviteter är annars mestadels så kallade ålabrorar, långa stenrevlar som löper från land och rakt ut i vattnet. Vid dessa fäste man ryssjor i vilka man fångade fisken. Somliga av dessa ålabroar var ibruk ända fram till 1920-talet, då de ersattes av ålbottengarnen.

På den sista bilden, som är tagen på andra sidan Tokholmen, mot Skeppevik, ser vi lämningarna efter vad som enligt uppgift är en gammal varvsplats från 1800-talet. Bondeseglationen var under 1800-talet och början av 1900-talet en stor näring i kustbygderna, framför allt i och kring de små köpingar som här och var växte fram. I detta fall var det Bergkvara som, beläget någon kilometr norrut. Möjligen är platsen identisk med det varv som omtalas i Skeppevik där åtmistone att par skutor byggdes, skonerten Twänne Bröder 1849 och slupen Charlotta 1862.

I alla tider har det havet kan ge varit viktigt för människorna längs kusten. Längs de nuvarande kustbanden kan vi ännu se spåren av en del av dessa aktviteter som tidsmässigt sträcker sig från medeltid och fram till 1900-talet. Även dessa lämningar förtjänar att lyftas fram som källor till kunskap om hur det var förr och som trevliga inslag i landskapet.

Terra-artikel online

Som ni kanske minns hade jag härom året den nästan löjliga turen att hitta en skärva romersk importerad keramik, så kallad Terra sigillata, i en rotvälta. Keramiktypen är mycket ovanlig i Skandinavien och knuten till statusfulla miljöer.

Fornvännen, Sveriges främsta tidskrift för antikvarik forskning, har som jag tidigare rapporterat lagt ut alla sina årgångar från starten 1906 till 2005 på nätet med en sökfunktion. Nu har även de senaste årgångarna digitaliserats. Dessutom kommer tidskriften i fortsättningen också att publiceras på nätet med sex månaders fördröjning från det att pappersupplagan kommer ut. Mcket bra. Mycket användbart.

Detta betyder också att den lilla artikel jag skrev om Terra sigillata-fyndet nu alltså går att läsa direkt på nätet. Den som har lust kan göra det genom att klicka HÄR.

För övrigt kan det nämnas att keramikskärvan numera, allt enligt planerna, sedan knappt ett år ingår i Kalmar läns museums samlingar. Jag kan ju i samband med detta passa på att påpeka att jag naturligtvis aldrig hade tänkt behålla den eller några andra arkeologiska fynd för egen räkning. Detta eftersom "somliga" av någon underlig anledning tycks ha gripits av denna ytterligt befängda ide. Det har aldrig varit min önska och kommer aldrig att bli det heller. Förutom att vara en oetisk handling är det också något som regleras av Kulturminneslagen. Däremot har jag för avsikt att alltid ta reda på så mycket jag kan om de fynd och fyndplatser som kan tänkas komma i min väg. Och jag kommer att efter bästa förmåga publicera dem, eftersom förmedling av resultat enligt min mening är en skyldighet för alla som på något sätt sysslar med någon form av vetenskapligt forskningsarbete. Det är dessutom viktigt, givande och framför allt roligt!

(Ovanstående foto av förf.).