AHIMKARs nyårskrönika 2011

Så har ytterligare ett år passerat. Som traditionen bjuder ska jag även 2011 sammanfatta det gångna året. Kanske det blire en lite kortare nyårskrönika denna gång.

2011 började med ännu en outhärdligt seg vinter. Trots det fanns det ljuspunkter på arkeologihimlen. I februari var det dags för arkeologiseminariet i Blankaholm med fokus på ostkustens arkeologi. Den här gången var jag själv med som föreläsare, men var inte helt nöjd med min insats. Det hindrar inte att seminariet på alla andra vis var mycket lyckat och trevligt att bevista, med bra föreläsningar och många trevliga människor.

I april hade snön försvunnit och det började bli behagligt att vistas utomhus. I slutet på månaden höll jag min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra hembygdsgille. Jag pratade om orten Bergkvara, dess historia och kanske främs dess förhistoria. De dryga 20 åhörarna föreföll vara nöjda när det hela var över. Jag han också med några inventeringar, dock med magra resultat. Och så fick jag tillfälle att fritt botanisera i Bergkvara hembygdsgård. Tack Ove Lindh för det!

I början av maj tillbringade jag en vacker vårdag med inventeringar i Söderåkra socken och fick se en del härliga stenåldersfynd. Jag tror det är den dag på året jag minns som den allra bästa ur arkeologihänseende. Samma dag tog jag en titt vid Skeppevik söder om Bergkvara där man banat av för dragande av nya VA-ledningar. Här tangerade man flera boplatser men länsstyrelsen hade inte funnit någon anledning att göra några arkeologiska insatser för det. Sammtidigt var det ingen överrasking att jag kunde dokumentera lämningarna av en härd på den avbanade ytan. Säkert hör den till boplatskomplexet den låg i anslutning till. Fyndet rapporterades i vederbörlig ordning men jag tror inte att någon brydde sig, inte heller det någon överraskning.


Ungefär i samma veva drabbades norra länet av vandalisering på en av sina finaste fornlämningar, gravfältet i Snäckedal. Arkeologkompis Michael Dahlin har under året gjort en insats för att uppmärksamma myndigheter, rättsväsende och allmänhet på problematiken kring detta.

Snäckedal var inte årets enda tråkiga nyhet. I början på sommaren kom ett stort sorgebesked, då min farbror Helge avled. Helge har med sitt intresse för forntid i allmänhet och fornlämningarna på sin egen gård Bockekulla i synnerhet haft ett inte så litet finger med i spelet då jag snöade in på arkeologin. Tack för allt Helge.

Sedan dröjde det till oktober innan det åter var dags för arkeologirelaterade evenemang. Då höll jag föredrag igen, denna gång om medeltiden i Torsås kommun. Det var ett sammarrangemang mellan hembygdsföreningarna i kommunen och kommunbiblioteket och drog ett 25-tal personer. Det var ett roligt föredrag att hålla och uppskattades också av dem som var där. Årets bästa föredrag från min sida.

Bortsett från detta har det varit skralt på min personliga arkeologifront efter de fina dagarna i april och maj. Något som väl även har avspeglat sig här på Ahimkar där det varit långt mellan inläggen. Det beror till största delen på att jag tog en time out från arkeologin som varade större delen av året. Jag kände helt enkelt att det roliga med arkeologin drunknade i byråkrati, oförstående och pengafrågor. Det finns så mycket spännande som med små medel och små insatser skulle kunna utforskas och utmynna i bra arkeologi. Men ingen vill ha detta. Bättre att det får förstöras där det ligger eller schaktas bort utan åtgärder tycks man resonera. I det läget tog jag paus, för är det inte roligt så är det inte riktig arkeologi. I ställer blev det släktforskning för nästan hela slanten, både åt mig själv och åt andra. Här har jag helt klart varit mer framgångsrik, lärt mig mycket och gjort spännande upptäckter. Och bäst av allt, det är fritt, utan pekpinnar och stoppskyltar. Bara ren upptäckarglädje!

Nu när 2011 går mot sitt slut har jag dock så smått börjat återvända till arkeologin. Och jag känner försiktig optimism inför 2012, det finns trots allt alltid något att ta itu med. Små insatser kanske men ändå betydelsefulla. Nej, så länge jag får ha ett ord med i leken lär Möre-arkeologin inte bli av med mig.

Ett mycket Gott Nytt År önskar jag er alla!!

Ingen guldålder, bara sport

Jag får ta tillbaka tipset om SVTs program om järnålder på Öland som skulle ha sänts idag (6/12) klockan 18:00. SVT tyckte att det var viktigare att sända sport i stället, helt utan förklaringar eller kommentarer. Att sport går före allt annat är ju inte direkt något nytt, men man kunde väl förvänta sig bättre av SVT - Public Service - som ofta och gärna skryter om mångfald, folkbildningsambitioner och program om och för alla.

Men den forntidsintresserade behöver inte misströsta helt. Repriserna av programmet kommer fortfarande (och förhoppningsvis) att sändas:

fre 9 dec 22:00 Den svenska järnåldern Århundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.* Från 6/12 i SVT2. Även i K 11/12 och K 12/12

Ölands guldålder på TV

Ett litet tips: på tisdag 6 december klockan 18:00 på SVT 2 kommer det att visas en film om järnåldern. Filmen fokuserar på Öland och perioden före vikingatiden, en period som också kallas Ölands guldålder. Följande information kommer från SVT:

Tis 6/12 2011SVT2 kl 18.00 Den svenska järnåldernÅrhundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.Även i K 9/12, K 11/12 och K 12/12Textat sid. 299 Sänds i HD.

Kan bli hur intressant som helst så missa inte det!

Tips från Arkeologi i Kalmar län

Föredrag om medeltid i Torsåsbygden

Det börjar dra ihop sig för ett nytt föredrag. På lördag den 22 oktober klockan 10:00 för att vara exakt, håller jag ett föredrag i fritidsgåren på Torsskolan i Torsås. Det är hembygdsföreningarna i Torsås kommun som samarrangerar detta.

Temat är medeltid i Torsås kommun. Eller snarare med utgångspunkt i Torsås kommun. Några kommuner var inte ens påtänkta på medeltiden. Jag kommer att berätta och visa bilder och det kommer att handla både lite allmänt om medeltid och om hur medeltiden tedde sig i bygderna kring Torsås. Det finns förståss gränser för vad man hinner med på två timmar, så det blir lite olika exempel som får belysa olika problem, frågor och företeelser. Allt från vanliga bönder till riddare och kungar utlovas. Likaså med så mycket geografisk spridning inom området som jag förmår. Vi börjar på 500-talet och slutar på 1500-talet.

UPPDATERAT: (27 oktober 2011: läs om föredraget på Söderåkra Hembygdsgilles blogg).

Alla är hjärtligt välkomna!

Gettlinge gravfälts gåta uträknad eller felräknad?

Verkar det inte minsan som att Öland har fått sin egen Bob G Lind? Det är i alla fall den tanke som slår mig när jag med en uppgiven suck läser en artikeln i lokaltidningen Östrans nätupplaga betitlad "Har han löst gravfältets gåta" ( läs artikeln här).

Den glade hobbyforskaren Lars Almqvist har, rapporterar tidningen, ägnat de senaste sex åren åt att studera det strora gravfältet vid Gettlinge på södra Öland. Nu presenterar han sina resultat och naturligtvis vet han att han och ingen annan har rätt. Någon som hört det förut? Nåväl. Almqvist har ägnat mängder av tid åt att knata runt på gravfältet, inspekterat stenar, mätt, dokumenterat, grubblat och funderat. Resultatet av denna mät- och tankemöda är att Almqvist kommit fram till att stenarna och anläggningarna på gravfältet inte är slumpmässigt utplacerade, utan i stället efter flera lager med geometriska system. Dessa system är inte heller ett resultat av kluriga forntida ölänningar, utan förljer samma geometriska mönster som, enligt Almqvist, finns i Keopspyramiden. När man någon gång under bronsålder eller järnålder fick nys om denna geometri såg man det som en helig kunskap som kom från gudarna. Detta omsattes sedan i praktiken på gravfältet, menar Almqvist.

Denna typ av forskning har en tendens att dyka upp på olika håll världen över med jämna mellanrum. Presenterad av mer eller mindre förvirrade personer med mer eller mindre goda argument men alltid med samma orubbliga övertygelse. Och alltid lika omhuldade av media. De representarar allt som oftast i den mediala verkligheten en kamp mellan David och Goliat. Den lilla människans kamp mot de stora stygga akademikerna som med sina ohyggliga krav på källmaterialgrundade bevis, metod, stingens och källkritik vill lägga vetenskapens mörka täcke över mänskligheten.

Denna vilja att se matematiska system i allting har debatterats många gånger. Det mäts och det räknas. Det studras stjärnor och planeter, matematiska formler, geometriska system, solens olika tillstånd och så vidare. Och man vill så gärna få in detta i våra fornlämningar. Det räcker inte med att forntidens innvånare var människor som anda, som levde och älskade, som begravde och sörjde sina döda. Och då och då lät uppföra större monument över dem som hörde till samhällets övre strata, av diverse anledningar. Nej de var också astronomer och matematiker, representanter för förlorade civilisationer och förlorade kunskaper. Den akademiska forskningen ställer sig för det mesta kallsinnig till dessa hypoteser. Därför att de allt som oftatst är förknippade med stora källkritiska problem. Inga gravfält är helt slumpmässigt skapade, det är inte det som är problemet. Det är snarare när man försöker krångla till det bortom rimlighetens gränser som det blir fel. När man vill se sådant som inte finns. Hypoteserana brottas ofta med problem som att det saknas stenar för att det ska stämma. Då förklaras det med att de stenarna försvunnit genom åren. Eller så stämmer inte kronologin, då löser man det med att datera om hela härligheten ofta stick i stäv med de sakliga dateringar som det finns tillgång till. Båda dessa tilltag figurerar i fallet med Gettlinge. Det har försvunnit stenar och anläggningar som vetenskapligt sett placeras i olika tidsperioder får här en ny datering. De måste vara samtida!

Nu är det i all händelse inte mycket man kan göra åt dessa hypoteser, de kommer alltid att dyka upp. Och det står ju var och en fritt att tro på det de önskar. Så måste det vara i ett demokratiskt samhälle. Det enda vetenskapen kan och bör göra är att förklara varför man anser att hypoteserna är felaktiga. Egentigen är det inte hypoteserna i sig som irriterar mig så mycket. Dem kan man leva med. Snarare är det då den nonchalanta inställning man i media har till vetenskap i allmänhet och arkeologi och historia i synnerhet. Här gäller plötsligt inte de vanliga kraven på källkritik, saklig och korrekt rapportering. Det markerar väl kanske den ytterst perrifera roll som arkeologi har i samhället. Men det är likväl en dålig ursäkt. Jag minns t ex när Blekinges runor var på tapeten för nu ganska många år sedan. Det hade kommit ut en bok som hävdade att runorna var ett resultat av att en eller annan högkultur (jag minns inte vilken) hade sökt sig upp till Blekinges kuster och spritt skrivkonsten där. Det lyfts fram stort i blekingska medier. Så en dag tröttnade väl någon och skrev en insändare med det stillsamma påpekandet att man väl kunde fråga någon akedemisk arkeolog hur de såg på saken och rapportera om det i stället. Svaret rån tidningen var kort och brutalt. "Nej det tänker vi inte göra, det är inte lika roligt". Kommentarer torde vara överflödiga, uttalandet talar sitt tydliga språk ändå.

Ett par tips

Idag blir det inga långa inlägg. Inte heller ska jag ondgöra mig över något. Däremot ska jag förmedla en liten artikel i dagens nummer av lokaltidningen Östran. Denna handlar om att man påträffat lämningarna av en gata vid arkeologiska undersökningar i Stadsparken i Kalmar. Det är enligt vad tidningen förtäjer fråga om medeltidsstadens huvudgata, som kanske kan vara så gammal som från 1200-talet.

Läs artikeln här

En annan spännande utgrävning började denna vecka på Öland. Det är Linnéuniversitets arkeologistudenter som under ledning av Ludvig Papmehl-Dufay ska göra undersökningar av Risinge hög. Risinge hög är ett gravmonument, en så kallad storhög, som man tror är från bronsåldern eller möjligen yngre järnålder. Utgrävningarna håller på till den 14 oktober och det är visning för alla intresserade på torsdagar klockan 14:00.

Läs mer här

Kulturarvslyftet - kortsiktig politisk felsatsning

Den stora nyheten inom kulturvärlden i Sverige just nu torde vara det så kallade Kulturarvslyftet. Det handlar i korta drag om att regeringen vill satsa ca 800 miljoner kronor på kultursektorn. Pengarna ska gå till vård, digitalisering och inventering och de jobb som ska skapas ska vikas för långtidssjukskrivna och personer med funktionshinder.

Vid första påseendet låter det ju kanon. Arbete åt arbetslösa = bra. Pengar för att få behövliga åtgärder inom kulturen utförad = bra. Men hur bra blir det egentligen kan man undra? Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hävdar att det är något som alla tjänar på, en vinn-vinn-situation. Jag tillåter mig att vara mer skeptisk. Varför det då?

1. vad ska arbetet leda till på längre sikt än ett år för de personer som tilldelas de tänkta tjänsterna? När dessa långtidssjukskrivna med flera har fått leka kulturarbetare ett år eller så, vad ska de göra sedan? Är det troligt att de kommer att få jobb inom kultursektorn sedan? Det tror inte jag, eftersom det finns ett gigantiskt överskott på arbetslösa kulturarbetare med mycket högre kompetens. En potentiell arbetsgivare är nog benägen, med all rätt, att prioritera personer med utbildning och kompetens.

2. är en följd av föregående. Det finns som sagt ett betydande överskott av personer som på olika sätt och på olika nivåer har utbildning inom kultursfären. Många av dem är arbetslösa eller jobbar med helt andra saker än det de har utbildat sig för. Det är en följd av att det utbildas på tok för många personer inom området varje år. Det vore betydligt mer rimligt om man satsade lite medel på att alla dessa personer, som redan har en grundläggande kompetens, fick en chans att komma in på arbetsmarknade. Då skulle dessutom statens första felsatsning, att utbilda för många inom kulturen, i alla fall i någon mån avhjälpas.

3. som i sin tur är en följd av 2. Att digitalisera, inventera och vårda är ett arbete man inte lär sig på en kafferast. De personer som skulle få arbete inom det tänkta projektet saknar denna kompetens och vid den tidpunkt de har lärts upp och givits en tillräcklig kompetens för att göra ett bra jobb torde projekttiden vara slut. Risken är med andra ord överhängande för att det som ska digitaliseras, vårdas och inventeras blir undermåligt utfört. Och därmed i det närmaste oanvändbart för de forskare och andra som sedan skulle kunna tänkas ha nytta av resultaten.

Det finns en anmärkningsvärd kortsiktighet i tanken bakom projektidén. En kortsiktighet som drabbar både de arbetslösa och kulturarvet. Tänker man inte igenom förslaget bättre än så här kommer det inte att leda till annat än en väldigt dyr återvändsgränd. Inga jobb och oanvändbara slutprodukter. Man får en besvärande känsla av en märkligt nedvärderande syn både på kunskap och kulturarv hos våra politiker. Eller handlar allt bara om att regeringen här får en chans att täppa till truten både på kulturen och de långtidssjukskrivna, två faktorer i samhället som de betraktar som genuint irriterande?

Mitt tips i all anspråkslöshet till våra kära politiker blir därför: riv upp, gör om, gör rätt!

Läs även vad Åsa M Larsson skriver om Kulturarvslyftet.

Arkeologidagen 2011

Det har varit skralt med inlägg på bloggen under sommaren, minst sagt. Med tiden ska jag försöka åstadkomma lite bot och bättring.

Den här gången ska jag bara puffa lite för årets arkeologidag som äger rum på söndag den 28 augusti runt om i hela landet. Kalmar läns museum kommer att bidra med ett par föreläsningar. Magnus Reuterdahl kommer att berätta om undersökta gravar vid Övra Vanborga på Öland. Det var två gravar som påträffades under en bosättning från yngre järnålder. Den ena graven daterades till äldre järnålder och den andra till äldre stenålder. Därefter kommer Ulrika Söderström att berätta om utgräningarna som utfördes vid Målerås glasbruk tidigare i sommras. Föreläsningarna ärger rum på länsmuseet mellan klockan 13-15.

Vill man se grävande arkeologer så kan man bege sig ner till Blekinge där det är "öppet hus" på grävningarna inför ombyggandet av E 22 vid Pukavik - Norje. Följande information är saxad frål Blekinge läns museums hemsida.

Söndag 28/8 kl 11-16, Norje Tingshus
Arkeologidagen - E:22:an
Tre lokaler kommer att vara tillgängliga mellan 11.00 och 16.00.
Utgångspunkt: Norje tingshus där arkeloger är på plats för närmare anvisningar.
Förutom visning av grävningarna kommer Dan Kärrström, flintsmed, att demonstrera flintteknik.
Vidare visas forntida matlagning mm.
Länsstyrelsen och Trafikverket svarar på frågor om vägprojektet.

Helge, Bockekulla och det mångbottnade landskapet

När jag söker i minnet inser jag att det finns många anledningar till att mitt stora intresse i livet blev arkeologi. Men en av de viktigare anledningarna var min farbror, Helge. Det var nog något av de sista åren på 1980-talet och framåt som det började. Arkeologin började dyka upp även i Kalmarområdet. Den välkända Tingby-boplatsen undersöktes, man hittade tidiga stenålderslämningar vid Torsås och Söderåkra. På riksplanet kablades Birka-grävningarna ut via TV. Det var väl någon gång i den vevan som Helge berättade att han hade hittat stenyxor på en åker hemma på gården i Bockekulla. Och det dröjde inte så länge förrän jag, som då redan hade ett uppväckt arkeologiintresse var ute på åkern och spanade. Det var min allra första inventering och jag kom stolt hem med en 4-5 flintabitar.

Sedan den gången har det blivit ganska många vändor i landskapet i Bockekulla, tillsammans med Helge. Med jämna mellanrum ringde han också när han själv hittat något spännande som han ville att jag skulle titta på. Speciellt efter det att jag börjat utbilda mig till arkeolog. Det var än ett stenröse här, än en slaggklump där. Någon flintabit, andra märkliga stenar, en konstig naturformation… Bockekulla var Helges stora stolthet men hans bild av dess historia var kanske inte precis vetenskaplig. Eller snarare var den på grund av denna stolthet en aning överdriven. ”Lilla Birka” kallade han gården, halvt på skämt och halvt på allvar. Men han var intresserad och med tiden allt mer uppmärksam och mån om att bevara spåren av det som har varit. Och det är vackert så.

Vad det i verkligheten finns spår av är en boplats på en åker kallad Backarna. Det var här Helge hade hittat stenyxor och det var där jag senare hittade flinta. Yxor och flinta tyder på att där legat en liten gård under slutet av stenåldern – övergången mot äldre bronsålder. För omkring 4000 år sedan. I åkern fanns också järnslagg och enstaka skärvor av keramik från medeltid och framåt. Storskifteskartan från 1774 talar om att åkern den gången hette Tomthägnaden, där tomt syftar på gårdstomt. Skriftliga källor berättar om att Bockekulla en gång var två gårdar, stora och lilla Bockekulla. Lilla Bockekulla brändes under Kalmarkriget 1611 och lades sedan öde till det med tiden uppgick i stora Bockekulla. I skogsbackarna runtomkring finns det gott om lämningar från äldre tiders jordbruk i form av odlingsrösen, stenröjda ytor, hägnadsrester, en brunn med mera.

Till min släkt kom gården i Bockekulla 1921. Farfar Anton hade varit i Amerika och tjänat ihop en slant som järnvägsbyggare och lokomotiveldare och för de pengarna köpta han gården. Helge föddes 1924 och var tredje barnet i syskonskaran som till slut blev 12 barn. Han växte upp i Bockekulla och han levde där nästan hela sitt vuxna liv, Helge. Så det är inte så underligt att han hade starka band till gården och landskapet. Förutom Bockekulla var det idrotten som låg honom varmast om hjärtat. Mest känd är han väl för sitt engagemang i den lokala fotbollsföreningen. Ett tag var golf den stora grejen och på ålderns höst var det boule som gällde. Mot idrottsintresset stod sig även arkeologin slätt. Men han hade även andra sidor. Han var förståss lantbrukaren Helge och en tid kommungubben Helge. Och han var konstsamlaren Helge och samlaren av diverse gamla pryttlar över huvud taget. I närbelägna Brömsebro finns en auktionskammare som en period var ganska aktiv. Där brukade han handla och så kom han hem till oss för att visa sina fynd. ”Vad tror du, den är nog värd lite va?” sa han med ett litet finurligt leende. Det tillhör mina starkare barndomsminnen.

Ett eller annat lärde jag mig väl av honom också. Det som främst dyker upp i tankarna är hur mångbottnat landskapet är. Hur fullt av olika historier. Det var kanske det som var den stora upptäckten i alla vandringarna i Bockekulla. Där fanns sten- och bronsålderns landskap, medeltidens landskap, 16-1700-talens landskap och det moderna landskapet. Där fanns människors rörelser och bruk i lager på lager, tidevarv på tidevarv. Där fanns vardagens människors historia representerad över fyra årtusenden.

Nu har ännu en epok i Bockekullas historia tagit slut. Helges epok. För det var en epok. Han var väl känd för halva Torsås kommun som ”Helge i Bockekulla”. Och för mig är tanken på Bockekulla utan Helge nästan omöjlig att ta till sig. Och för ögonblicket outhärdlig. Onsdagen den 1 juni avled han, 87 år gammal. Jag saknar honom. Dessa rader gör honom knappast rättvisa. Men det är i alla fall något. Och det är en slags tröst nu när han givit sig ut på en vandring där jag inte längre kan följa honom.

Skrivet till minne av

Helge Petersson

1924-2011

Vila i frid

Det grävs och det bloggas

Fältsäsongen har nu dragit igång på allvar och det märks på bloggar och i lokaltidningar. Här följer några notiser kring pågående arkeologiska utgrävningar av olika dignitet.

Tidningen Östran rapporterade härrom dagen om en utgrävning i Gamla stan i Kalmar, bakom gamla konstmuseet. Området befann sig en gång i de mest centrala delarna av medeltidsstaden. Nu har detaljplaner för kvarteret Valnötsträdet föranlett en förundersökning som utförs av Kalmar läns museum. De fynd som gjorts spänner kronologiskt från 1300-talet fram till 1600-talet. Bland annat har man dokumenterat en väg, rester av ett par källare och fynd av 1300-talskeramik, kakel från 1500-tal och keramik och mynt från 1600-tal.

Länsmuseet utför också en utgrävning vid före detta Persnäsgården i Köpingsvik på Öland. Av en faktamässigt tämligen knapphändig artikel i Östran framgår att man har blottlagt kulturlager och spår av hus. I området har tidigare påträffats lämningar från stenåldern och av en del avbildade fynd i tidningen verkar man också nu gräva bland annat just stenålder. Köpingsvik är annars även välkänt för sina rika lämningar från yngre järnålder och tidig medeltid. På onsdag eftermiddag (1 juni) hålls det visning för allmänheten.

Även i bloggosfären rapporteras det från olika grävprojekt. Detta är bara några få tips ur högen. Arkeologerna på länsmuseet i Jönköping har startat en ny blogg där det (än så länge) är ganska tätt mellan inläggen. Ett trevligt initiativ med intressant innehåll. Intressanta att följa är också en nystartad blogg om ett nytt projekt kring Gamla Uppsala - mytiskt centrum och den ständiga fyndsprutan Uppåkra (utanför Lund).

En av säsongens större arkeologiprojekt pågår för närvarande nere i Blekinge, i området kring Norje - Pukavik, där E 22:an ska byggas ut och få en ny sträckning. I det här fallet har länsstyrelsen i Blekinge givit sig själv enväldigt monopol på all förmedling och lagt munkavle på de grävande institutionerna. Än så länge har det sålunda varit ganska tyst från Blekinge, men det börjar ljusna. Länsstyrelsen har en sida med information om projektet som väl förhoppningsvis kommer att fyllas på allt eftersom fler resultat börjar genereras.

Medeltidskyrkan i Kläckeberga (del 1)

Kläckeberga kyrka strax nordväst om Kalmar är en av de märkligaste kyrkobyggnaderna i Kalmarsundsregionen. Och med tanke på det komplexa kyrkolandskap som växte fram här under medeltiden så säger det inte så lite. Omkring kyrkan finns också många spår av en intressant miljö med medeltida lämningar. Det här blogginlägget är tänkt att bli inledningen till en liten följetång om de medeltida lämningarna kring Kläckeberga och vad de kan berätta om platsen och om regionen under denna tid.

Det känns lämpligt att börja med själva kyrkan. I slutet av 1930-talet genomfördes flera undersökningar av kyrkan i samband med att den skulle restaureras. För dessa undersökningar svarade en herre vid namn Harald Åkerlund, annars mest känd för att ha varit den som ledde utgrävningarna i Slottsfjärden i Kalmar några år tidigare. Åkerlund utförde såväl murverksanalyser i kyrkan som en utgrävning av källarvåningen. Det mesta vi vet eller tror oss veta bygger på resultaten av dessa undersökningar. Först under de senaste åren har en del smärre nytillskott till kunskapsläget kommit i form av dels några små arkeologiska insatser, dels genom att fyndmaterial och dokumentation har börjat granskas på nytt.

Dagens kyrka utgörs av långhus, ett smalare kor och en sakristia. Det halvrunda koret tillkom dock först vid slutet av 1600-talet. Den tidigare kyrka har alltså varit en något mindre, rektangulär byggnad där koret inte varit synbart avgränsat utvändigt. Däremot noterade Åkerlund spår av ett äldre kor i väggarna inne i kyrkorummet. I långhuset har funnits två murpelare som stöttat de ursprungliga stenvalven, två så kallade tunnvalv som legat parallellt med varandra i kyrkans längdriktning. Man kom in i kyrkan via en högt placerad port på sydsidan. Portalen har haft en så kallad klöverbladsformad omfattning.

Att ingången byggdes så högt upp beror på att det under kyrkovåningen finns en källare, eller markvåning. Denna våning nåddes via en trappa från kyrkvåningen. Markvåningen har varit delad av en tjock mellanvägg i ett större och ett mindre rum. I det större rummet fanns också fundamenten till de pelare som bar upp valven i våningen ovanför. Harald Åkerlund grävde ut markvåningen 1938 och ett förhållandevis stort antal fynd gjordes. Dessa har tyvärr varit mycket sparsamt publicerade. Mynt är en fyndkategori som alltid förekommer när utgrävningar görs i kyrkor. Kläckeberga är inget undantag och av de mynt som tillvaratogs var inget äldre än ca 1300. Efter en extensiv genomgång av fynden från markvåningen som jag själv haft möjlighet att göra kan det konstateras att den tidsangivelsen förefaller stämma bra med andra föremålskategorier. Det gäller till exempel skärvor från olika keramikkärl (äldre rödgods och stengods) och järnföremål som armborstpilar, sporrar och bultlås. Ett problem är Åkerlunds vaga beskrivning av fyndomständigheterna. Han skriver att de äldsta mynten tillvaratogs ”i ett lager närmast golvet”, en formulering som lämnar oss i ovisshet om huruvida han grävde lagren i botten eller inte. Det som talar för att så var fallet är att det finns flera andra indikationer som stöder den datering som fynden från markvåningen pekar på. Vi ska återkomma till det.

Kyrkan har ytterligare en våning, den kanske mest spännande av dem alla. Det är en våning ovanför själva kyrkorummet, kort och gott benämnd ”ovanvåningen”. Harald Åkerlund genomförde en tämligen ingående murverksanalys här och enligt denna så ska våningen från början ha utgjort ett enda stort rum, en ”sal”, omgiven av flera ganska stora fönsteröppningar. Ovanvåningen ger i sitt äldsta skede intryck av att ha varit en slags paradvåning. Så småningom ändrades våningens karaktär och delades upp i flera mindre rum. De stora fönsteröppningarna blev nu färre och mindre. Om man får tro Åkerlund så skedde denna förändring under 1300-talet till följd av att salsvåningen nu fick en bostadsfunktion för kortare eller längre vistelser i stället. Åkerlunds murverksanalyser av ovanvåningen förefaller vara gedigna och tillförlitliga. Men samtidigt har det påtalats i samband med senare bösök på våningen att murarna döljer ”en mycket komplicerad byggnadshistoria”. Det är därför inte omöjligt att en modern analys av dessa murverk skulle leda till vissa modifikationer i Åkerlunds resultat.

En bild från ovanvåningen.

Ett ord som alltid dyker upp i samband med Möers kyrkor är ”försvarskyrka”. Man har länge trott att de extra våningarna och andra byggnadsdetaljer i kyrkorna orsakats av att de användes som försvarsanläggningar. I dag har forskningen en mer nyanserad syn på den saken, men på Harald Åkerlunds tid sågs försvarskyrkan som ett givet faktum. Att den ursprungliga ovanvåningen verkade sakna försvarskaraktär blev därför på den tiden ett problem. Åkerlund löste det genom att helt enkelt lägga till en hypotetisk fjärde våning och beskrev den som en öppen, krenelerad, skyttevåning! Idag kan vi måhända studsa över sådana tilltag. Ingen skulle väl – förhoppningsvis – nu för tiden kunna lägga till något av sådan betydelse utan att ha några faktiska belägg för det när verkligheten inte stämmer med kartan och ändå komma undan med det. Likväl har Åkerlunds influenser på tolkningen av krykan varit så starka att tanken på en fjärde försvarsvåning ännu då och då åberopas utan vidare kommentarer.

Harald Åkerlunds rekonstruktionsförslag till kyrkans utvändiga utseende och hur det har förämdrats över tid (Åkerlund 1945)

Kläckeberga kyrka är som synes en märklig och mycket spännande byggnad. Men platsen har mycket mer än så att bjuda på. Och vad betyder egentligen alltihop? Till det och mycket annat ska jag återkomma i följande inlägg.

Skadegörelse i Säckedal och hotat kulturarv

Snäckedal är en miljö från Bronsåldern i Misterhult socken ett par mil norr om Oskarshamn. Här finns ett gravfält med bl a en monumental skeppssättning som mäter 45 meter, stora rösen, rektangulära stensättningar, enstaka skärvstenshögar med mera. Med ett 50-tal gravar är Snäckedal ett av de största och mäktigaste bronsåldersgravfälten i Svergie. Som sådant är det förståss också en plats med högt skyddsvärde och en plats där man inte förväntar sig att detta skyddsvärde ska kränkas i första taget.

Men när arkeologen Michael Dahlin besökte gravfältet härom dagen blev han förfärad. Någon hade anlagt en skogsbilväg med krossad sten alldeles invid gravfältet. Visserligen fanns det redan tidigare en liten skogsväg här, men det var en gammal och oskyldig traktorväg. Nu har man förutom att täcka denna med sten även gett sig på att bitvis bredda vägen. Stora massor med jord, sten och block ligger uppkörda längs kanterna. Det är uppenbart att man här struntat i varje form av hänsyn till den unika kulturmiljön, helt saknat försåelse för dess oersättliga värden, utan bara haft krassa ekonomiska och praktiska äverväganden för ögonen.

Även arkeologiprofessorn Joakim Goldhahn vid Linnéuniversitet i Kalmar har regaret starkt på händelsen och ska enligt uppgift ha polisanmält tilltaget. Även länsstyrelsen är informerad. Men många fler än så har reagerat på det skedda och lokaltidningarna har lyft upp saken, se t ex Östran och Barometern . Nu kan man bara hoppas att berörda myndigheter tar tag i saken och att de skyliga blir grundligt tillrättavisade. Uppmärksamheten som den kraftiga reaktionen från arkeologsamfundet och andra kulturintressen har lett till kan kanske åtminstone leda till något gott. Nämligen att det väcks debatt och att problemet diskuteras även på en generell nivå. Snäckedal är inte den första och knappast den sista fornlämning som råkar illa ut i samband med olika former av pietetslös exploatering (som av någon anledning är betydligt vanligare i skogsmiljöer). Det är uppenbart, än en gång, att det behövs insatser. Till exempel mer och tydligare information inte bara om vad fornlämningar representerar utan också om vilka regler som gäller. Kulturminneslagen, som skyddar och reglerar ingrepp i fornlämningar är klar. Men få känner till dess innehåll och bestämelser. Först när man uppnår en bredare kunskap och förståelse kan vi börja hoppas på att skadegörelse på fornlämningar ska minska.

Bilden ovan visar den nya vägen men inte de värsta skadorna (från bloggen Misterhultaren

Hur gick det i Bergkvara?

Frågan har ställts. Och här kommer svaret, lite sent men ändå. Det sedvanliga föredraget för Söderåkra Hembygdsgille ägde alltså rum den 16 april. Det blåste lite kallt i början på dagen men var i övrigt fint väder. Ca 20 glada personer dök upp för att lyssna, säväl kända personer som en del nya ansikten. Allt flöt på fint och utan fadäser. Ämnet var orten Bergkvara och bygden där orten växte fram.

Bergkvara är inte en överdrivet gammal ort. Första gången namnet (som för övrigt betyder Björkstranden eller liknande) var 1616. Då bekräftade Kung Gustav II Adolf Kalmar-borgarnas privilegier och bland dessa ingick rätten att hålla marknadsstånd vid Bergkvara. Vid sandstranden där det växte björkar fanns ett gott naturligt hamnläge och här hölls en återkommande marknad i Kalmar-borgarnas regi. En marknad som kanske hade medeltida anor. Men det skulle dröja fram till 1719 innan den första fasta bebyggelsen dök upp, då i forma av en liten filialhandelsbod. På samma plats som boden uppfördes bygdes några årtionden senare den Kastmanska handelsgården. I dag är detta den Lindbergska tomten, som alltså är Bergkvaras ursprungsbebyggelse. Snart skulle den stolta sjöfartsepoken ta vid och resten är som det brukar heta, historia.

Men redan innan köpingen och samhället Bergkvara växte fram fanns det ett antal bondbyar i området. De fyra gårdarna i byn Skällenäs är troligen medeltida etableringar och det var dessa gårdar som fick släppa till marken där köpingen uppfördes. Norr om Skällenäs finns Ragnabo och här finns också ortens enda kända gravfält med bland anna runda stensättningar och skeppssättningar. De senare antyder att gravfältet ska dateras till yngre järnålder (ca 550-1050 e Kr). Om det har hört till Ragnabo by eller om det funnits en annan äldre bebyggelse är i dagsläget inte möjligt att avgöra. Gårdarna i Ragnabo är kända sedan 1300-talet då de var frälseägda arrendegårdar under Påbonäs borg. På 1390-talet köptes de ut av drottning margareta och blev statlig egendom, så kallade kronohemman.

Men bortom allt detta finns ännu äldre tidshorrisonter. I åkermarken kring Bergkvara finns flera spår av stenålderns boplatser med lämningar som kan vara uppemot 7-8000 år gamla. I ett par fall har exploateringsplaner också lett till att små arkeologiska titthål har möjliggjorts och från dessa finns C 14-dateringar från slutet av stenåldern och bronsåldern. Bergkvarabygden döljer många olika tidslager där människor bebott och nyttjat området.

Den som vill läsa mer om Bergkvaras historia rekomenderas ett besök på Riksantikvariämbetets sida Platsr.se . Sök på Bergkvara. Mer material än det som redan finns där kommer med tiden att tillföras.

Min helg i Bergkvara innehöll även andra intressanta inslag. Jag blev bl a förevisad hembygdsferningens byggnader Kronkvistastugan och hembygdsstugan. Här fanns allt möjligt från stenyxor till min farfars gamla amerikakofertar. Söndagen tillbringades bl a på några åkrara i jakt på nya boplatslämningar. Tyvärr med klent resultat denna gång, några få bitar kristianstadsflinta. Men tack till "hembygdsfarbröderna" Ove och Kurt för mycket trevliga och berikande stunder.

Sist men inte minst ett tack till Söderåkra Hembygdsgille och till alla som kom och lyssnade och visade intresse för det jag hade att säga.

Bild: från föredraget, här på gravfältet i Ragnabo. Jag står vid samma gravanläggnings som syns på det gamla fotot i föregående inlägg. (Foto: Ulla Svensson).

Årets utomhusföredrag i Bergkvara

Äntligen är det vita eländet borta och såväl människor som landskap börjar tina upp. Som vanligt följer med vårens ankomst också mitt årliga "utomhusföredrag" med Söderåkra Hembygdsgille. Den här gången är det lördagen den 16 april klockan 10:00 som gäller. Vi samlas vid Bergkvara sjöfartsmuseum, nere vid Bergkvara hamn. Det blir en fikapaus så den som vill får ta med fika.

Ämnet då? Jo det ska handla om just Bergkvara. Eller egentligen om vad som fanns här före Bergkvara. Smhället har växt fram på mark som tillhört ett antal större och mindre byar, som Skällenäs, Ragnabo med flera. Föredraget kommer bland annat att handla om vad vi vet om dessa byar. Hur och när uppkom de och hur utvecklades Bergkvarabygden från forntid till nutid? Och var kommer egentligen själva Bergkvara in i bilden? Det kommer alltså att handla ganska mycket om historien bortom sjöfartsepoken, som var Bergkvaras storhetstid och den period som vanligen brukar lyftas fram när det ska berättas om ortens historia. Men jag kommer även att uppehålla mig lite kring en mer modern historia till hugnad för alla hembygdsvänner.

Ett släntrianmässigt men populärt påstående när Bergkvaras historia ska sammanfattas brukar vara att det goda hamnläget "måste ha upptäckts redan av vikingarna". Men finns det egentligen någon bärkraft i detta påstående? För att skärskåda detta närmare kommer vi efter paus att förflytta oss från hamnområdet till det enda gravfält som finns i samhället. Det ligger i Ragnabo, vid Ragnabosandsgatan. Med utgångspunkt från detta gravfält kommer det att handla om forntiden i allmänhet och järnåldern i synnerhet. Vikingatiden är ju den sista delen av järnåldern. Här kommer vi också att avsluta och det blir fritt för frågor och diskussion.

Alla är hjärtligt välkomna!

(Bild: stensättning på gravfältet i Ragnabo, Raä 40 i fornminnesregistret för Söderåkra socken. Bilden togs 1933 i samband med den första fornminnesinventeringen som utfördes av Erik Bellander. Arkiv: Söderåkra Hembygdsgille).

Ortnamn och samhälle - några tankar kring en fråga

Via Facebook fick jag (lite indirekt) en intressant fråga. Varför finns det så få riktigt gamla ortnamn i södra Kalmar län? Det är en bra fråga, men kanske inte helt enkel att svara på. Jag tror emellertid att en viktig del av svaret kan sammanfattas under tre rubriker: förändringen, småskaligheten och valmöjligheten.

Förändringen syftar på att man här som annorstädes kan iaktta en förändring i bebyggelsmönstret som tar sin början kring övergången mellan äldre och yngre järnålder, det vill säga ca 5-600-tal e Kr. Det finns ett kontinuitetsbrott här som är arkeologiskt belagt både på boplatser och på gravfält. Den äldre järnålderns ensamgårdar och mindre gårdsgrupper med tillhörande gravfält har övergivits och bebyggelsen har ofta dragits samman i större enheter koncentrerade till bygdernas centralområden. Denna utveckling är på intet sätt unik för sydöstra Småland. Men ett äldre skikt av ortnamn förefaller i högre grad än i andra områden ha ”försvunnit” i samband med detta. Varför kan man i nuläget mest bara spekulera kring.

Med småskaligheten menas att kustområdena i sydöstra Småland och även i Blekinge (ja i ännu högre grad i Blekinge) av topografiska skäl har bestått av relativt små och lättavgränsade bebyggelseenheter. Även ett tämligen öppet område som Möres kustslätt har förmodligen präglats av viss småskalighet genom att det är ont om bra naturliga hamnlägen vilket har gjort kusten jämförelsevis svårtillgänglig. Det är framför allt i anslutning till åmynningarna man finner centrala bebyggelseenheter. Det innebär också att dessa områden har varit lätta att kontrollera av starka lokala stormannafamiljer och samtidigt svåra att överblicka utifrån. Jag menar att detta har främjat en ”lokal särart” . Det är inte något som ska förstås i lokalpatriotiska termer utan betyder att olika företeelser – som t ex ortnamn – uppträder på ett sätt specifikt för dessa områden. Inte heller betyder det att sydöstra Småland inte var föremål för påverkan och influenser utifrån, för det har området i högsta grad varit under hela forntiden. Kanske hänger det samman med nästa punkt.

Valmöjligheten. Om vi godtar att området kontrollerades av en lokal elit och att möjligheterna till utifrån kommande direktpåverkan / kontroll har varit jämförelsevis begränsade kan man kanske också anta att lokalsamhället har haft möjligheten att välja. Välja vad man vill integrera i det redan befintliga samhället och hur det ska ske. Att själva ha (en viss) kontroll över förändringsförloppen. Att vissa ortnamnstyper inte alls eller sparsamt uppträder i sydöstsmåland medan andra gör det kan alltså delvis vara ett resultat av medvetna val.

Hur som helst tror jag att dessa faktorer i samverkan utgör en vikt del av förklaringen till varför det inte finns så många äldre ortnamn i södra Kalmar län. Men det finns säkert fler faktorer som också har spelat in. Man kan göra en hastig jämförelse med närbelägna Öland. Öland har alltid varit mer centralt i regionen än fastlandskusten, mer lättillgängligt, mer ”öppet”. Här finns också betydligt fler äldre ortnamn, betydligt fler av de ”klassiska” ortnamnsformerna (t ex ortnamn med ändelser på –stad, -rum, -inge) och betydligt fler så kallade sakrala ortnamn (namn knutna till kult och religion). Av någon anledning uppvisar ön alltså en mer ”normal” uppsättning av förhistoriska ortnamn. Trots att det skulle behövas mer forskning, i synnerhet på fastlandssidan, kan kanske ovanstående resonemang ändå ge en liten hint om varför det ser ut som det gör.

Tack till Lars Lndqvist för inspirationen till detta inlägg.

Lyckat seminarium i Blankaholm

Vad är väl ett arkeologiseminarium i Blankaholm? Det kan ju vara fruktansvärt trist och tråkigt. Eller alldeles, alldeles underbart. Personligen lutar jag åt det senare alternativet. Det var i alla fall roligt, lärorikt och inspirerande. Michael Dahlins skapelse drog denna gång ett 60-tal personer såväl professionella som glada amatörer (amatör i ordets bästa bemärkelse). Det åts och dracks gott. Det samtalades. Men naturligtvis stod föredragen och diskussionerna kring dessa i centrum. Det var många spännande ämnen som avhandlades, från stenålder i nordöstra Småland, Kalmartrakten, på Öland och i Norrland, via bronsålder på Gotland, i Tjust och i östra Mellansverige upp till medeltid och 16-1800-tal i Möre och Målilla.

Själv stod jag för ett föredrag om medeltida bebyggelse på olika samhällsnivåer i Möre och framför allt om hur man kan jobba vidare med detta ämne. Jag var inte helt nöjd med min insats som blev en aning hackig, men icke desto mindra verkar ämnet ha intresserat åtminstone en del av åhörarna. Jag kanske återkommer till delara av detta föredrag iblogginlägg framöver. Och så ska det bli en artikel till Blankaholmsseminariets kommande publikation. Ja, seminariet är inte bara ett seminarium utan också en bok med artiklar av dem som varit med. Hittills har två nummer kommit ut, nästa är tänkt att vara ute till 2012 års upplaga av seminariet.

Ett tack till Michael och alla andra som var med och gjorde seminarit till vad det blev!! Alla som planerat och fixat, alla föredragshållare och alla glada och trevliga deltagare. Och för all humor Jag kommer nog att grava ända till nästa seminarium åt diverse historier om gamla fornminnesinventerare, fyllesjuka fåglar och dispyter om mikrospånkärnors vara eller icke vara.

Arkeologiseminariet i Blankaholm 2011

Jag har varit usel på att skriva något på bloggen den här månaden. Men å andra sidan har det inte hänt så mycket, åtminstone inte som kommit till min kännedom. Dessutom har jag mest grävt ner mig i släktforskningens underbara värld.

Men det saknas inte tillfällen att se fram emot på arkeologifronten. Nu närmast tänker jag på arkeologiseminariet i Blankaholm. Det går av stapeln lördag - söndag 26och 27 februari i år. Som alltid står min förträfflige kolega Michael Dahlin bakom. Här möts ett antal av de främsta forskarna på Ostkustens forntid med andra kunniga och intresserade inom samma ämne. Det blir en rad intressanta föredrag och jag kan stolt meddela att jag själv har fått äran att ingå i denna eminenta skara. Jag ska prata om medeltid i Möre under en halvtimme.

Den som vill delta ska kontakta Michael, se hans blogg Misterhultaren

Här nedan ser ni schemat för de två dagarna:

LÖRDAG
12:00 Lunch i Folkets hus
13:00 Öppen föreläsning ”Gräv inte där du står. Bosättningsmönster i NÖ Småland under neolitikum och i övergången till bronsålder”
– Michael Dahlin
13:45 ”Maktens boningar och vanliga människors enkla tjäll. Några tankar kring ett medeltidssamhälles uppkomst och utveckling. Exemplet Möre”. – Pierre Petersson
14:15 “Viking - till sjöss och på land” - Roger Wikell
14:45 “Pre Ancylus”-Kenneth Alexandersson
15:15 Kaffe
15:30"Mesolitikum i södra Norrland. Exempel från inland och kust."
-Michel Guinard & Therese Ekholm
16:00 "Gammalt och nytt om trattbägarkulturen på Öland".
- Ludvig Papmhel-Dufay
16:30 ”I landskapet och mellan världarna. Bronsålderns offerplatser i Mälardalen”. -Martin Rundkvist
17:00 Avslutning på dagens föreläsningar
Middag

SÖNDAG
8:30-9:30 Frukost, beställs där ni bor.
9:30 Öppen föreläsning ”Mem, Ett nyupptäckt hällristningscentrum.” - Sven-Gunnar Broström & Kenneth Ihrestam
10:00 “Breven kring Ruskas godsimperium”-John Huttu
10:30 “Blad tjära och kol i Målilla - lämningar från 1700-talets binäringar i en skogsbygd” -Veronica Palm
11:00 ”VID STENSKEPPETS AKTER! – en nyfunnen dubbelgrav från förromersk järnålder på Gotland”-Joakim Whelin
11:30 Arkeologi och rehabilitering i förening utopi eller möjlighet!? -Rune Johansson
12:00 Lunch