Ahimkars nyårskrönika 2008

Så har ännu ett år passerat. 2008 ska läggas till handlingarna och vi ska lära oss att skriva 2009 i stället. Här följer en kort tillbakablick på året som gått ur mitt perspektiv.

Vid Kalmarsund

Början av 2008 var en tid i efterdyningarna av privathistorikern Stig Enströms bok "Kalmar, vikingatidens centrum". Enström ägnar i denna bok stor energi åt att försöka bevisa att Kalmar en gång var det "riktiga" Birka och ett av Skandinaviens främsta centra under vikingatid. Jag ägnade under året en hel del energi åt att visa hur fel dessa påståenden är. Arkeologiskt saknar Enströms teorier grund. Det visade sig även, inte helt oväntat, att Enströms försök att omtolka diverse ortnamn inte heller höll. Så frågan om vad Kalmarbygden var för dryga 1000 år sedan är fortfarande något vi vet mycket lite om. Men man kan ju hoppas att uppståndelsen ska leda till att ett seriöst intresse kan vakna till liv. Tidskriften Populär arkeologi, sveriges enda populärvetenskapliga magasin för arkeologi, hejjar dock till ganska allmän förvåning och uppgivenhet på Enström.

Av mer positiva händelser under början av 2008 kan arkeologiseminariet i Blankaholm som dragits igång av min bloggkollega Michael Dahlin nämnas. En mycket lyckad träff med proffsarkeologer och amatörarkeologer, intressanta föredrag, trevliga människor, god mat med mera. Succén komer att upprepas i slutet av februari 2009.

I maj höll jag mitt årliga föredrag för Söderåkra hembygdsgille. Denna gång besöktes fornlämningsmiljön i Kabbetorp halvannan mil söder om Bergkvara. Här finns ett flertal fornlämningar framför allt från bronsålder. Det var en trevlig och vacker dag. Jag passade också på att agna mig åt en del samarbeten jag har med hembygdsföreningarna nere i södra Möre. Jag kan passa på att framföra mitt varma tack till Östen, Arvid, Kurt, Lars och Liselotte för ert stora angagemang, er hjälp och välvillighet, intresse och vänskap. Ni gör tillvaron för en "excilakademiker" betydligt ljusare än den annars skulle ha varit.

Jag kunde vidare rapportera om en del utgrävningar på Öland, en inventering med magnetometer och georadar i den försvunna Blekinge-staden Avaskär (tyvärr med lite diffusa resultat) och sist under året om spännande fynd från Möres gamla kärnbygder kring Hossmo, söder om kalmar. Jag har också berättat om det stora bråket i Torsås, där bl a arkeologiska intressen kom ivägen för ett byggprojekt, vilket retade upp många ortsbor. Frågan om vad arkeologin har för relevans i samhället trängde sig på. I Torsås-fallet var länsstyrelsen hård i sin bedömning. Inte ens en mil öster om Torsås har jag själv gjort inventeringsfynd av några boplatslokaler med avfall från redskapstillverkning i form av slagen flinta, små redskap och någon stenyxa med mera. Över några av dessa loklaer ska det nu grävas ner VA-ledningar. Det tyckte samma länsstyrelse var fullständigt irrelevant och beslutade att inga åtgärder skulle vidtagas för att dokumentera och säkra kunskap i ett område där nästan ingen arkeologisk verksamhet alls tidigare förekommit. En fråga jag kanske kommer att återkomma till.

På det hela taget har 2008 varit lite av ett mellanår för mig. Låg verksamhet på inventerarfronten medförde ytterst få fynd som kunnat berika kunskaperna om Kalmarsundsregionens förhistoria eller historia. Bland en del projektideer jag har gick det trögt, en del fick skrotas medan andra står och stampar. Kanske det är omöjligt att bedriva arkeologi i liten skala i Kalmar län, men med en (forn)dåres envishet kommer jag att kämpa vidare. Kanske en vacker dag blir det omöjliga möjligt! Än vet ingen vilka resultat jag kan pränta i nyårskrönikan 2009. Eller 2010. Eller 2040.

Ja det var lite kort om lite smått och gott. Nu vill jag bara till sist säga tack till alla som läser min enkla lilla blogg, kända och okända. Fortsätt gärna med det. Och så förståss ett GOTT NYTT 2009!

Månadens vykort, del 5. Kalmar tomtekort

För alla deltiologer (fint ord för vykortssamlare) så är begreppet tomtekort välkänt, men troligen inte för en bredare allmänhet, även om namnet väl säger en hel del. Nu när julen är här så är det ju dock extra lämpligt att reda ut detta.

Tomtekort var tecknade motiv från svenska städer med tomtar på. Dessa gavs ut under jularna och var som populärast åren 1908-1910. I samlarkretsar är sådana kort ganska eftertraktade och förhållandevis ovanliga. De gavs ju bara ut under jularna och många har säkert kastats bort. Det var i och för sig populärt att samla topografiska vykort, men tomtekorten räknades sannolikt inte som "riktiga" vykort då de inte var fotografiska. Dessutom låg deras popularitet efter den stora vykotrtsbomen åren efter sekelskiftet 1900.

Det kort jag presenterar här föreställer som synes Kalmar slott med tomtar springande över isen på slottsfjärden. De verkar skrämda av något, kanske de har sett slottsspöket? Kortet postades i Kalmar den 22 december 1908, alltså för ganska exakt 100 år sedan. Mottagaren bodde i Norge. Kortet såldes av Appeltoffts bokhandel, som under många år var något av en institution i Kalmar men som lades ner för bara några år sedan. Hur många olika varianter på tomtekort det finns bara från Kalmar har jag ingen aning om. Jag känner till fyra olika motiv. Men t ex från Karlskrona finns över 20 kända varianter. Så säkert finns betydligt fler Kalmar-varianter också.

Med detta lilla inlägg så vill jag önska alla läsare av Ahimkar, förbisläntrare i allmänhet och reguljärer i synnerhet, en RIKTIGT GOD JUL!

Hossmo - äntligen några belägg

Hossmo har länge stått i centrum för diskussionen om yngre järnålder och tidig medeltid i Möreområdet. Den märkliga kyrkan uppmärksammads tidigt och fynd av så kallade Eskilstunakistor i samband med en renovering gav platsen en aura av maktpol under den äldre medeltiden. Stenkistorna antas ha stått utanför en träkyrka från 1000-talets senare del. Dendrodateringar (dateringar med hjälp av årsringar på trä) kunde senare tidfästa den äldsta stenkyrkan till omkring 1120. En ombyggnad av kyrkan då den försågs med en ovanvåning kunde med samma metod dateras till ca 1240. Man har generellt antagit att de äldre skedena i kyrkans historia varit knutna till kungamakten. Ortnamnsforskningen med de främsta bidragen av Lars Hellberg (1979) och Per Vikstrand (1993) är kanske de främsta anledningarna till Hossmos antagna särställning. I namnet spåras ett äldre *husa(r), som skulle beteckna en centralortsfunktion under vendel- och vikingatid. Senare, kanske under tidig medeltid eller ungefär då den första träkyrkan byggdes, omvandlades den gamla husaorten till ett kungligt förvaltningsgods, en husaby. Runt om Hossmo finns även andra ortnamn som anses styrka hypotesen som t ex Rinkaby (knutet till en militär funktion, hirden), Smedby (smedens by), Tingby (tingsplatsen), Styrsö (förleden, ett äldre Styrir skulle betyda "skeppshövding") med flera.

De konkreta beläggen har emellertid varit knapphändiga för det centralortskomplex man har velat se. Man har pekat på de rika gravarna kring Harby längre upp för Ljungbyån, men det är flera kilometer mellan Hossmo och dessa gravfält. Ett samband är kanske troligt men dess karraktär är oklar. På senare år har även Ljungby, centrum i grannsocknen, fått större uppmärksamhet. Här finns spåren av ett storgods från åtminstone sen vikingatid, manifesterat med en runsten och en stenkyrka som har varit mycket lik den i Hossmo och troligen uppförd vid samma tid. I slutet av 90-talet grävdes det för den nya E 22 och härvid framkom resterna av ett hantverksområde daterat till vendeltid, ca 5/6oo - 700-talen. Spår av järnhantering, degelfragment, textil- och benhantverk, reparering av båtar och glaspärletillverkning dokumenterades. Dessa fynd har naturligtvis stärkt bilden av området kring Hossmo som en betydelsefull plats. Man kan tänka sig att det rört sig om ett hantverksområde kontrollerat från en storgård. Några spår av en elitär miljö kunde dock inte återfinnas i samband med E 22-grävningen.

Nu är en vidare utbyggnad av E 22 aktuell och Kalmar läns museum har i år utfört en arkeologisk utredning väster om, och helt nära, området där hantverksspåren återfanns (se bild ovan). Och äntligen blev det bingo! Sökschaktningar avslöjade ett område med härdar, stolphål och kulturlager. På samma plats gav en metalldetektorinventering tre högintressanta fynd. Det rör sig om två förgyllda och med djurornamentik försedda bronsbleck från vendeltid (preliminärt daterade till ca 700-770 e Kr) och ett troligen tidigmedeltida bältebeslag av brons. De vendeltida bronsblecken var av hög kvalite och är tämligen sällsynta föremål som hör hemma i en högre status / aristokratisk miljö. Kan det vara den vendeltida storgården eller till och med hallen man är på spåren? Ja fortsatta undersökningar får utvisa detta, för sådan lär det bli om marken ska exploateras. Metalldetekteringen gav även en del andra fynd, bl a några bronssmältor och ej specificerarade fynd från senmedeltid och senare (Länk till den arkeologiska rapporten, med fler bilder HÄR).

Ett av de förgyllda bronsblecken, preliminärt bestämt till vendeltidens stil D, vilken dateras till omkring eller något före 700-770 e Kr. (Foto tillhör Kalmar läns museum).

Detta är inte allt. Även miljön kring kyrkan har fått lite nytt ljus kastat över sig. En utvidgning av kyrkogården föregicks av en arkeologisk undersökning (rapport HÄR ). Tyvärr medförde bl a en krånglig ärendehantering att en hel del viktig dokumentation förlorades och att analyser som t ex C 14-dateringarna inte utförts. Undersökningen påvisade hur som hellst ett 2 meter brett och 0,3-0,5 meter djupt "dike" som tolkats som en vallgrav. Denna följde kyrkogården i öst-västlig riktning och vek i det västra hörnet av mot norr. Det kan därför antas att vallgraven har omgärdat den äldre kyrkan eller möjligen en profan anläggning, kanske en storgård, kanske husabyn? Flera fynd påträffades i vallgraven, men deras läge i förhållande till lagerföljden angavs inte. Ingenting var äldre än tidig medeltid och man har därför antagit att vallgraven anlgts vid denna tid (ca 1000-1100/1200-tal). Man bör dock kanske inte helt utesluta att vallgraven kan ha byggts senare under medeltiden. Fynden från vallgraven bestod av rikligt med djurben och några keramikskärvor av äldre svartgods (en typ som kallas kugeltopfkeramik). Andra fynd i området var bl a en del av en piksporre och en armborstpil, samt en bronssmälta och järnslagg. Undersökningen påvisade även andra anläggningar av vilka resterna av en blästerugn för järnframställning främst bör nämnas.

Hossmo kyrka med den nya delen av kyrkogården i förgrunden (foto förf.).

Hossmo är en av mina favoritplatser i världen. Jag ägnade området uppmärksamhet såväl i en D-uppsats i förhistorisk arkeologi som i magisteruppsatsen i medeltidsarkeologi. Därför är dessa fynd, som otvivelaktigt stärker och fördjupar bilden av Hossmo som någon form av regionalt centrum under yngre järnålder och äldre medeltid, lite extra spännande och roliga att rapportera om. Men än återstår mycket att göra och många frågor att reda ut. Jag hoppas mycket att fortsatta undersökningar ska ge bättre kunskap.

Om yngre järnålder i Voxtorpstrakten

Som jag redan i ett tidigare inlägg skrev håller jag på att skriva en artikel om yngre järnålder och medeltid i Voxtorp socken till Södermöre hembygdsförenings årsbok som kommer ut under våren 2009. Nu är kapitlet om yngre järnålder klart i manusform. Jag lägger ut texten här nedan för alla intresserade att ta del av den.

Nu hyser jag också en from förhoppning om att åtminstone några av er ska vilja kommentera texten. Vad är bra och framför allt vad är dåligt? Vilka brister hittar ni? Jag vill ha massor med konstruktiv kritik! Kommentera! Kommenter! Kommentera!

Läs och njut(??):

----------------------------------------------------

Yngre järnålder

Övergången mellan äldre och yngre järnålder innebar begynnelsen till en omvälvande förändring. Denna förändring anser man tog sin början kring 600 e Kr. Arkeologiska undersökningar har visat att den äldre järnålderns ensamgårdar och små gårdsgrupper med tillhörande gravfält överges vid den här tiden. I stället sker en koncentration av bebyggelsen till de centrala bygderna längs kustslätten. Senast under vikingatid (ca 750-1050 e Kr) har så bybildningen ägt rum och bebyggelsen har fått en lokalisering i landskapet som vi till större delen än idag känner igen. De främsta vittnesbörden om detta är gravfälten av yngre järnålderstyp och ortnamn med ändelserna –by och –lösa. Naturligtvis finns det alltid platser som faller utanför ramarna, som uppvisar en annorlunda utveckling. Men för de centrala delarna av Södermöre torde den skisserade bilden äga giltighet, även om någon bebyggelse frän yngre järnålder aldrig har undersökts arkeologiskt i området.

Vad som låg bakom förändringarna är oklart. Det är därför inte heller möjligt att säkert fastställa vilka personer/samhällsgrupper som varit initiativtagare eller hur förloppet (eller förloppen) i detalj sett ut. Man har pekat på förändringar och nyheter inom jordbruket med en ny organisation och bättre redskap. Tvivelsutan är detta en viktig förutsättning. Men svaret på varför förändringarna iscensatts ligger snarare i frågan om vem som ville ha dem och varför. Vem behöver egentligen en by? Hur introduceras nya innovationer inom t ex jordbruket, var och av vem? Svaret på de frågorna låter sig inte med lätthet fångas. Emellertid är det antagligt att förändringarna hänger samman med uppkomsten av en ny aristokrati som kontrollerade lokalsamhället med utgångspunkt från storgården. Här har de nya innovationerna och omstruktureringarna inom jordbruket varit förutsättningar för att bära upp storgårdsdomänen och därmed aristokratins inflytande och position. Perioden uppvisar också tydliga tecken på kraftigt ökade sociala skillnader. Klyftan mellan samhällsklasserna växte.

I Voxtorp socken finns inte många lämningar från yngre järnålder. Dock måste man i det kraftigt uppodlade landskapet räkna med att bortodlingen av fornlämningar kan vara betydande. Det bevisas också av äldre uppteckningar. Således finns inte många gravfält från yngre järnålder bevarade. Det största, Igelösa åsar, ligger symtomatiskt nog på mark som i äldre lantmäteriakter betecknats som odugligt för odling. Ortnamnen och fornlämningarna visar ganska tydligt att de stora byarna Broby och Igelösa är de äldsta och dominerande bebyggelseenheterna i socknen. Alla kända lämningar från yngre järnålder i Voxtorp socken kommer från dessa byar. De övriga byarna i socknen, Bjursnäs, Nanntorp och Voxtorp är något senare etableringar (mer om det nedan).

Även om antalet fornlämningar och lösfynd från yngre järnålder är fåtaliga i socknen, så är informationen om det som finns för ovanlighetens skull ändå relativt fyllig. Till största delen beror det på att gravfältet Igelösa åsar till en del är arkeologiskt undersökt. Gravfältet som ursprungligen torde ha bestått av åtminstone ett par hundra gravar vittnar om att Igelösa redan under denna tid var en ganska stor by. 1961 undersöktes 45 anläggningar då Riksväg 15 (nu ’gamla E 22’) skulle rätas. Gravarna bestod av högar, runda stensättningar/små rösen, och treuddar. 23 gravar innehöll någon typ av fynd. De fynd som kunnat dateras är i stort sett alla från 900-talet. Undantagen är föremål som har en vidare datering, t ex 800-900-tal eller 900-1000-tal. Gravfältets huvudsakliga brukstid var således 900-talet. Dock, eftersom den 1961 nya vägsträckningen endast skar igenom gravfältets västra del, kan det inte uteslutas att andra delar av gravfältsområdet kan ha en något avvikande dateringsmässig tyngdpunkt.

De gravlagda var huvudsakligen i åldern mellan 20 – 40 år, några var lite äldre men bara ett barn kunde identifieras. Barn är ofta underrepresenterade på den yngre järnålderns gravfält, trots att barnadödligheten antagligen varit hög. Orsaken till detta är inte känd. Samtliga gravlagda var kremerade tillsammans med sina gravgåvor. Insamlingen av resterna från gravbålet har dock inte varit så noggrann och därför har inga ben som kunnat användas till könsbestämning blivit bevarade. Typerna av gravgåvor som säkert kunnat knytas till endera könet har emellertid kunnat användas för identifiering av män respektive kvinnor i många fall.

Smycken, detaljer till klädesdräkten och gravgåvor visar att många av de gravlagda har varit förhållandevis välbärgade. Föremålen är typiska för tiden och av ”massproducerat” slag, dvs föremålstyper som vi känner igen från stora delar av Skandinavien. T ex ovala spännbucklor, likarmades spännen, ringnålar, pärlor, knivar och nycklar. Med i graven följde ofta också djur. I Igelösa har häst, hund, svin, får/get och höna dokumenterats, med andra ord vad man kan förvänta sig som en komplett uppsättning djur på en vikingatida gård, med undantag av tamkatt och gås. Att begravas tillsammans med en häst anses ha varit uttryck för viss status. Två personer har fått vardera en häst med sig i graven och ytterligare en hade fått med sig en hästmundering (delar av betsel påträffades i graven). En person hade också begravts i en båt, vilket visas av en stor mängd båtnitar. Även detta anses vara tecken på hög status.

Gravarna visar alltså spår av rikedom och status, men inga tecken av direkt aristokratisk rang. Däremot finns gravar med få eller inga föremål i. Gravfältet tycks spegla ett bondesamhälle, men knappast ett jämnlikt sådant. Snarare får man tänka sig att vissa var förnämare ”storbönder” medan andra var ”normala bönder” och ytterligare andra var mer fattiga. Dessutom kan man räkna med att det har funnits egendomslösa och trälar som kanske inte alls hade tillträde till gravfältet. Möjligen var gravfältet huvudsakligen förbehållet dem med ärftlig rätt till jorden (odal).

Även i Broby finns ett gravfält (Raä 24) som troligen kan dateras till yngre järnålder. Det består av ett tiotal runda stensättningar, två skeppssättningar och två resta stenar och är uppbyggt kring ett röse av bronsålderstyp. Placeringen vid bronsåldersröset är intressant. Tradition och hänvisning till förfäder spelade antagligen en stor roll i den yngre järnålderns samhällen. Genom att anlägga gravfältet i anslutning till det äldre gravmonumentet kunde man hävda traditionens makt och rättfärdigande. Man har integrerat ett gammalt monument i sin egen tids sammanhang för att ge legitimitet, bekräfta, understryka, hävda eller göra anspråk på något. Man kan tänka sig att brobygravarna speglar någon form av en sådan strategi, men vad man haft för egentliga syften kan vi inte veta.

I Broby har även en silverskatt påträffats. Det skedde vid slutet av 1800-talet då man skulle ta bort ett stenröse på hemmanet Broby nr 1. Fyndet löstes in av Historiska museet i Stockholm. Det består av några silvertackor och 82 arabiska mynt, de flesta (92%) fragmentariska. Det yngsta myntet i fyndet präglades år 867 eller 868 e Kr. Det betyder att skatten inte kan ha lagts ner i jorden före denna tidpunkt. Kanske har det inte skett förrän framåt början av 900-talet om man tänker sig att mynten varit en tid i cirkulation för att sedan göra den långa färden till Kalmarsundskusten. De behöver inte heller ha lagts undan med en gång utan kan ha använts en tid i egenskap av sitt silvervärde innan de hamnade i jorden. Silverskatter, som spår av rikedom, används ofta som indikation på lokal aristokrati i anslutning till en storgård. Så kan också ha varit fallet i Broby, men det finns också anledning att iaktta försiktighet med sådana tolkningar.


Det är svårt att säga något mer generellt om ”hur det var” i bygden kring Voxtorp under den här perioden. Å ena sidan ser vi vad som skulle kunna betecknas som en ”vanlig” bondby i Igelösa. Beteckningen ”vanlig bondby” är dock inget hinder för att klasskillnader inom bebyggelseenheten har funnits och kan ha varit jämförelsevis stora. Gravarna på Igelösa åsar verkar bekräfta detta. Däremot finns inga belägg för någon ren aristokrati i Igelösa. Här framträder, å andra sidan, Broby istället som en möjlig kandidat till att ha hyst en storgård av ett mer aristokratiskt snitt. Beläggen för det är emellertid ganska vaga, men som vi ska se nedan så kan materialet från medeltiden ge visst stöd åt tanken.

Vad som har utgjort underlaget för mer välbeställda hushåll, om det så är storbönder eller aristokrater, kan man under rådande källäge inte mycket mer än spekulera kring. Storgårdsdrift, kanske baserad på trälar som arbetskraft, bör ha utgjort grunden. Till diskussionen kan också föras att flera forskare har pekat ut området kring Hagbyåns nedre lopp och mynning som platsen för en hamn- och mötesplats av något slag. Det skulle i så fall ha rört sig om en mindre handelsplats av mer lokal betydelse eller kanske en utskeppningshamn för varor. Åter igen måste det understrykas att konkreta belägg saknas. En indikation kan dock fyndet av en våg och en vikt från vikingatid, påträffade i Hagbytorp norr om Hagbyån vara. Om det har funnits ett hamnläge, utnyttjat och kontrollerat av befolkningen i byarna på ömse sidor av Hagbyån skulle det egentligen inte vara speciellt märkvärdigt utan snarare ganska naturligt. Att människorna längs kusten har haft hamnar för sina båtar, utgångspunkter för sjöresor, en plats att ta emot skepp och varor från andra områden likväl som för att utskeppa egna varor kan man förutsätta. Om man sedan också i större eller mindre omfattning utfört en eller annan handelstransaktion gör inte det att man måste se ett nytt Köpingsvik eller Birka. Snarare en plats som skapats av lokalsamhällets behov och intressen för kontakter med en nära och fjärran omvärld.

En bygd med byar och gårdar, framvuxen kring Hagbyån som ett strategiskt nav för dess möjligheter att upprätthålla ett utbytesnätverk med andra områden. En bygd som säkert varit baserad på jordbruk och boskapsskötsel i kombination med binäringar från hav och skog, men likväl där somliga kunnat skaffa ett ekonomiskt och socialt övertag, en särställning som i Broby kanske även fått aristokratiska former. Det är med dessa förutsättningar vi nu kan bege oss till nästa tidsperiod – medeltiden.

Månadens vykort nr 4, Karlskrona

Att skriva om snö en morgon medan regnet vräker ner känns lite märkligt. Men årets första snö har sedan några veckor kommit och försvunnit. I Månadens vykort ska jag visa en bild på den första snön för bortemot 100 år sedan i stället. I Karlskrona var det många som gladde saig, förmodligen mer än 2008, och gav sig ut för att åka kälke i den branta backen från Ronnebygatan ner mot Norra Kungsgatan. Ett företag som väl i dag skulle betraktas som både livsfarligt och olagligt.

Bilden torde vara från någon gång kring 1910. Vyn är postgången men tyvärr går det inte att läsa årtalet på stämplen. Av allt att döma måste det ha varit något av åren mellan 1910 och 1920.

Valfridsbo i Torsås och arkeologins relevans

Nog påminner det om upplägget för en såpa. Intriger och fövecklingar, politiskt spel, pengar, arga och upprörda känslor, beskyllningar till höger och vänster och så vidare och så vidare. Det handlar om ett planerat bostadsområde i Torsås som fått namnet Valfridsbo. Ett större lokalt förankrat byggföretag vill bygga ett bostadsområde vid en liten å som man ska bygga ut till en liten konstgjord sjö. Kommunpolitikerna jublar, folk i bygden vädrar morgonluft. Äntligen vill någon satsa på lilla Torsås, det talas om framtidsanda, om nya möjligheter, om utveckling och nytt hopp, ny lifskraft till bygden. Så vad är problemet? Jo: fornlämningar och fisk.

Tydligen finns det fisk i Applerumsån, och därför kan man inte hantera ån hur som helst enligt myndigheterna. Eftersom fisk nu inte tillhör mina kompetensområden så lämnar jag det därhän. Fornlämningar har jag lite mer koll på. Det är i första hand den stackars boplatsen Raä 186 (Torsås socken) som har kommit i kläm och lett till stopp av bygget under tämligen bråkiga former. Det har schaktats och dumpmassor har lagts på boplatsen och på ett par stensättningar (gravar) i närheten. Länsstyrelsen följer byggstopp med polisanmälan, byggherre varslar 30 anstälda om uppsägning pga detta och bygget läggs på is som det verkar. Följden blir att Raä 186 med kompisar nu dragit på sig byggherres, kommunpolitikers och inte minst folk i allmänhets stora vrede. "Ska lite stenflisor få hindra framåtandan och utvecklingen, ska Torsås utarmas på grund av myndigheternas oresonliga krav, det är ju för j¤#*igt"! En artikel med påföljande kommentarer i tidningen Barometern ger en bra bild av hur debatten går.

Jag ser ett antal problem i denna ganska olustiga och för folk utanför Torsåsregionen antagligen totalt ointressanta soppa. Men var sagda soppa kokas spelar mindre roll. Det är de generella följderna som är problemet. När fornlämningar kommer i kläm skapar det ofta irritation dels hos exploatörer som förlorar tid och pengar, dels hos "folk i bygden" som ser det som just ett hot mot den lokala/regionala utvecklingen. Det skapar en stämning av myndighetsförakt och en ilska mot att sådant som betraktas som oviktigt -"stenbitar och krukskärvor"- ska få förstöra det som bygden så väl behöver (fler hus, ålderdomshem, en ny fotbollsplan....). Stämningar inte allt för sällan underblåsta av (lokala) media.

För oss som på olika sätt och på olika nivåer jobbar med kulturmiljön är det naturligtvis ett problem därför att det ger oss dåligt rykte. Vi som försöker förmedla kunskap om det förflutna hamnar i motvind. Men samtidigt understryker det hur oerhört viktigt (ur ett kulturmiljöperspektiv) det är med förmedling och att sätta våra resultat i ett sammanhang. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: förmedling är den enda vägen att ge kunskap och kunskap är den enda vägen för att skapa en förståelse för arkeologi och historia och i slutändan kanske också en positivare inställning.

I just den här aktuella situationen rasas det nu för fullt mot länsstyrelsen. Men vad vad varken media eller arga debattörer tar upp är att länsstyrelsen har en lagstiftning att följa. I den står klart och tydligt att man inte får täcka över fornlämningar (eller gräva bort dem eller skada dem på annat sätt) utan tillstånd och föregående dokumentation, dvs arkeologisk utgrävning. Om myndighetrna helt plötsligt skulle börja bryta mot lagen skulle det samhälle vi lever i, trots allt ett ganska bra samhälle, rasa samman. I stället för demokrati får vi anarki.

"Och så var det fornlämningarna. Milda makter säger jag. Hur många har känt till dessa och varför har dessa plötsligt blivit så intressanta? Är dom så värdefulla så dom kan stoppa hela byggprojektet? Lägg av! ...till sist kommer förnuftet att segra. En sak vet jag, du [exploatören] har det flesta i byggden bakom dej". Så står det i en kommentar till en i raden av artiklar som lokalpressen publicerat. Ja varför är det viktigt med fornlämningar då? En komplicerad fråga som alla arkeologer nog har grubblat över mer än en gång. I ett större perspektiv, jämfört med vård och skolor och allt det där grundläggande som samhället behöver är fornlämingar kanske inte så viktiga. Men ändå kan studiet av det förflutna ha sina poänger. En av de viktigare i mitt tycke är tidsperspektivet. Vi lever i ett samhälle där de beslut som fattas ofta är ganska kortsiktiga. Vi är underkastade ett medieklimat där bara nuet räknas och där allt som är äldre än förra månaden är förlegat och ute. Studiet av förhistorien ger ett tidsperspektiv, lär oss att det finns ett tidsdjup fyllt av mänskligt liv, komplext och nyansrikt. 1000 år, så långt är det till det vi kallar förhistorien, kan kännas oerhört länge men är trots allt inte så många mansåldrar bort. I vår tid behövs tidsperspektivet. För om vi inte kan föreställa oss männsiskans tidsdjup bakåt, hur ska vi då kunna föreställa oss en framtid om hundra, om femhundra eller om tusen år? Och det är milt uttrykt hög tid att vi börjar fundera över det och överger kortsiktigheten om vi vill att våra barn och barnbarn och deras barn och barnbarn ska ha en någorlunda dräglig värld att leva i.

En andra poäng handlar om det förflutna som ett slags "kollektivt minne". Det kan ju låta lite flummigt och kvasiintelektuellt, men vad skulle DU vara utan ditt personliga minne? Utan livserfarenhet? Poängen är att spåren och kunskapen om det förflutna bör hanteras med varsamhet, respekt och framför allt ansvar. Motsatsen skulle vara att utsätta det "kollektiva minnet" för godtycklighet, kortsiktighet och oemotsagt missbruk. Något som jag ser som djupt olyckligt.

En tredje poång är att arkeologi helt enkelt är kul och spännande. I själva verket är det nog just de två begreppen, "kul" och "spännande" som för de flesta intresserade berättigar arkeologins existens. I förlängningen kan man undra varför exploatörer och politiker så ofta envisas med att bara enkelspårigt se arkeologin som ett hinder. Varför inte i stället utnyttja den i sina framstegsplaner? Skulle inte det faktum att Valfridsbo, om det byggs, blir uppfört på lämningarna av en många tusen år äldre bosättning i stället för att betraktas som ett irritationsmoment kunna ge en extra dimension, bli en resurs. "Byggt på forntida grund". Jag tror att det finns en och annan som skulle se det som lite extra attraktivt att ha det tidsperspektivet när man väljer boende. I stället för att gnälla kan man göra något positivt av saken?

I det specifika fallet med Valfridsbo kan man också tillägga till frågan om varför just dessa fornlämningar blivit så viktiga just nu att kunskapen om Torsåsområdets äldre historia (forntid och medeltid) är så liten att den knappt finns. Det betyder att varje förhisorisk lämning ger helt ny kunskap, kunskap som inte funnits förut. Och om man nu försöker vara lite positiv så vore det väl utmärkt om Torsåsborna fick lära sig lite mer om sin historia, vara med och bryta ny kunskapsmark. Dessa Torsåsbor som ju uppenbarligen är så stolta över sitt samhälle och så måna om dess framtid och attraktivitet.

Yngre järnålder vid Vassmolösa

Den yngre järnåldern är ganska svårfångad i Möre, lämningar från denna tid berörs ytterst sällan i samband med arkeologiska undersökningar. Kunskaperna om perioden är därför inte heller så stora.

Genom den nya arkeologisatsningen på Kalmar läns museums hemsida, där man kan få tillgång till digitala rapporter hittade jag dock ett för mig tidigare helt okänt exempel på lämningar från just yngre järnålder. Det gäller en grävning (förundersökning) som länsmuseet genomförde inför tänkt exploatering vid en gård i Vassmolösa. Jag berättade redan i ett tidigare inlägg lite om Vassmolösas historia. Nu kan berättelsen alltså kompletteras med lite ny information.

I Vassmolösa ligger Möres största gravfält (Raä 48) med 140 synliga anläggningar. Det kan dateras till yngre järnålder dels för att gravformerna är de samma som på andra gravfält från samma tid, dels för att en grav har undersökts med fynd av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Kol och brända ben visar att det har rört sig om en brandgrav. Den undersökning jag ämnar lyfta fram utfördes i nära anslutning till gravfältet.

Sökschaktningar resulterade i fynden av ett antal anläggningar i form av stolphå, odefinierade gropar och ett grophus. Grophuset syntes som en troligen oval (hela anläggningen kunde inte dokumenteras) mörkfärgning med fet jord. En provruta gav fynd av brända och obrända benfragment, kermikskärvor av ett kärl som troligen har varit en enklare bägare för hushållsbruk (son bör dateras till yngre järnålder), samt järnslagg, bl a smidesslagg. I en av de odefinierade groparna påträffades också smidesslagg.

Hur platsen ska tolkas är inte helt säkert, men troligen rör det sig om utkanten av en boplats, kanske ett verkstadsområde eller liknande. Smidesslaggen antyder att det kan ha funnits en smedja på platsen, en del av stolphålen skulle kunna vara från en sådan. Dock behövs utvidgade undersökningar för att se om stolphålen representerar några rekonstruerbara byggnader. För mig ligger det nära till hands att se lämningarna som utkanten av föregångaren till Vassmolösa by, eller det äldsta Vassmolösa om man så vill. Man kan kanske tänka sig en by med ett antal gårdar, i dess utkant fanns ett hantverksområde med en smedja som hörde till byn eller någon av dess gårdar. Här, på en höjd fanns också byns gravfält. Utanför fanns byns odlingsmark.

Historiskt kartöverlägg (detalj) med undersökningsområdet markerat, bebyggelsen i norra delen av Vassmolösa by syns med åkermarken närmast bebyggelsen, därutanför ängs och betesmarker m m (Ur: schulze 2006 - se nedan).

Källa:

Schulze, H. 2006. Vassmolösa 1:3 - kycklingstall på en boplats. Fornlämning RAÄ 48 samt oregistrerad, Vassmolösa 1:3, Ljungby sn, Kalmar kn, Småland. Arkeologisk förundersökning 2000. Nationella rapportprojektet 2006. Kalmar läns museum. Kalmar.

Kunskapsguld från Länsmuseet

Slutrepliken i Bröderna Lejonhjärta kommer plötsligt för mig, "jag ser ljuset, jag ser ljuset". För jag har sett ett ljus i höstmörkret och det är Kalmar läns museum som har tänt det. Länsmuseets hemsida var för en arkeolog eller arkeologiintresserad länge tämligen tråkig. Sedan, kring början av 2000-talet lade de ut några rapporter, med de från det stora grävprojektet då väg E 22 bygdes om i spetsen. Sedan hände just ingenting, informationen började nästa får fornminnesstatus i sig själv (lagens definition på en fornlämning är ju att den ska vara en lämning av äldre tiders bruk och varaktigt övergiven).

Nu har man dock till all lycka påbörjat en större satsning på en levande arkeologiavdelning på hemsidan, med just sådana ingredienser som jag så länge har önskat mig och som de flesta länsmusei-grannar till Kalmar redan har: nämligen information om pågående grävningar och rapporter från avslutade dito som nedladdningsbara pdf-filer. Just nu finns en redogörelse för en nyligen utgrävd stenåldersboplats på Öland samt rapportmaterial från Kalmar och Borgholms kommuner att titta på och glädjas åt. Om du vill kommar till sidan kan du KLICKA HÄR .

Länsmuseet har länge varit en föregångara när det gäller förmedling till barna och skolungdom. Nu visar man att man även tar den vuxna publiken på allvar. Insatsen med att tillgängliggöra information om den arkeologiska verksamheten är verkligen lovvärd och viktig på flera sätt. Dels för att kunskapen nu kan nå till dem den egentligen måste vara avsedd för, dvs allmänheten, alla som vill ta del av förhistorien och historien, vare sig det är en professor i arkeologi eller gamla tant Berta i Hulekvill. Dels för att förmedling av kunskap naturligtvis är det enda sättet att nå ut med resultat och forskning och därigenom det enda sättet att skapa förståelse och intresse för det förflutna och dess lämningar. Ofta har exploatörer idag en förmåga att altid bli så överrumplade när de upptäcker att det finns fornlämningar "i vägen", det blir fördyrande och jobbigt och det knorras och det gråts ut i media, mörka blickar utbyts och händer knyts i fickorna. Men med förmedling av kunskap kan man, som sagt, kanske nå fram till förståelse, intresse och acceptans. Kanske arkeologin kan bli en naturlig del av den process som ett exploateringsarbete, ett bygge eller vad det nu är, innebär. Kanske man till och med kan komma ifrån de sura kommentarerna i stil med "vad ska ni med alla grejer till" och "det finns böcker, läs dem om ni vill veta hur det var förr".

I väntan på dessa eventuella, ännu sannolikt ganska fjärran, framtidsutsikter, tycker jag att alla som intresserar sig för forntiden i Kalmar län ska göra ett besök på länsmuseets hemsida, för det är den väl värd!

Månadens vykort, nr 3 - Torsås marknad

Tänk er en helt vanlig dag, en helt vanlig höst-fredag en helt vanlig oktober. Begrunda nu att alla skolor i hela kommunen är stängda. Eller att en stor det av kommunens invånare är lediga från sina jobb. Tänk er ett litet sömnigt samhälle med några tusen invånare som en dag fylls till bristningsgränsen med människor. Människor som väller fram från alla håll och kanter. Busslast efter busslast tumlar ut i horder, folk går omkring överallt och trängs och bökar, trafiken är ett enda stort kaos. Att ta sig igenom samhället, som i normala fall är ett företag avklarat på några minuter, är denna dag ett hopplöst mål. ”Byn var så liten att den tog slut innan man ens hunnit halvvägs” var det nån som sa en gång, men denna dag kan man nästan förnimma storstadspuls. Vad är det då som händer? Är det kungabesök? Har Britney Spears tvingats nödlanda på byns fotbollsplan? Har Sverige fått ett OS? Nej, det är bara Torsås Nationaldag – eller Torsås marknad som det egentligen heter.

Den sista fredagen i oktober har det varit marknad i Torsås så länge jag kan minnas. Och i skolåren var det en bra dag, för det var faktiskt ledigt från skolan den dagen bara för marknadens skull. Nu för tiden märks väl inte det så tydligt eftersom dagen är en del av höstlovet. Men marknaden i Torsås har inte bara funnits så länge som jag kan minnas, utan långt före det. Hur länge vet jag inte, men den har i vart fall funnits så länge som det funnits vykort och säkert bra mycket längre. Från början var det huvudsakligen en kreatursmarknad som hölls på Torsås torg, den gamla byns centrum (idag busstorget). Men marknaden expanderade med tiden i takt med att graden av ”krimskrams” ökade och idag består den av 2,5 kilometer marknadsstånd och hade senast 25000 besökare, hur man nu lyckades räkna ut det.

Det äldsta vykort jag känner till från marknaden är från början av 1900-talet, kanske taget några år före 1910. Det kort jag presenterar här är lite yngre, taget på en regnig upplaga av marknaden troligen på 1920-talet. Kortet ingår i en serie bilder från Torsås, varav minst tre med motiv från denna marknad i olika vinklar. De är inte förlagskort, men vem som tagit dem eller vem som salufört dem är mig obekant. Kanske det är någon lokal fotoateljé som ligger bakom? Den här bilden är tagen från möbelaffärens tak mot sydöst med Allfargatan och torget i förgrunden. Bakom torget syns Brogårdsgatan och till höger om den skymtar Karlskronavägen. Torget ligger alltså i en korsning. Den historiska byn Torsås låg öster och sydöst om torget, längs Brogårdsgatan och Allfargatan. En stor del av det som är Torsås samhälle öster om torget idag var tidigare byns åkermarker. Här växte också flera industrier upp, som ångsågen och det kortlivade glasbruket. Samhällets östra del kom även att korsas av järnvägen, som nu sedan länge är försvunnen. Åt väster fanns ett område med åker och ängsmark innan man kom fram till kyrkan, som låg lite avskiljd från byn i kanten av prästgårdens ägor (som gränsade mot Torsås bys ägor). Allfargatan passerade då bakom kyrkan och prästgården, istället för som idag framför.

Förenklad kartskiss över Torsås så som det såg ut på storskifteskartan från 1840. De prickade områdena är åkermark, fyrkanter är bebyggelse. (Klicka på bilden för att se den större).

Torsås kyrka byggdes under 1200-talet. Den medeltida kyrkan var en liten hög kyrka med tjocka murar. Det anses troligt att den har haft två våningar, en kyrkovåning och en ovanvåning med oklar funktion. Några säkra belägg för ovanvåningen finns dock inte, men många Mörekyrkor hade flera våningar. Torsås by är känd i skriftliga källor sedan 1507 då et brev är daterat här. I byn redovisas sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn är uppenbarligen belägen mitt i socknens äldsta kärnbygd, det styrks av ortnamnen kring Torsås. Men ytterst lite är känt om bygdens äldre historia, fornlämningar och fynd från järnålder och framåt är mycket fåtaliga. I princip är några enstaka stensättningar och kyrkan det enda material som finns att tillgå, förutom ortnamnen. Namnet Torsås betyder naturligtvis Tors ås, där Tor syftar på guden Tor. Men om det är ett ursprungligt bebyggelsenamn eller om det ursprungligen är namnet på den ås som förr löpte från Torsås och flera kilometer åt öster (men som det idag bara finns små rester kvar av) eller om det till och med döljer en äldre kultplats är okänt. Det finns inte heller några spår av storgårdar i området, men kyrkans avskilda läge kan möjligen tyda på att en sådan har funnits under tidig medeltid och att kyrkan byggdes i anslutning till denna. Prästgården skulle då kunna vara resterna av en äldre storgårdsdomän. Men det är en hypotes som det återstår att bevisa.

Personligen kan jag sörja något att inte vara nere i Torsåsbygden denna dag, inte för att marknaden lockar något vidare längre, men för att marknadsdagen i min familj betyder kroppkakor. Mums säger jag med aningen avundssjuka och går ut i köket för att steka lite Findus färdigpytt.

Grevens karta över Broby

Sedan 2004 har jag haft glädjen att årligen publicera en artikel i hembygdsboken Södermörekrönikan, som är en årsbok innehållandes stort och smått om socknarna i Södermöre (Arby, Halltorp, Hagby och Voxtorp). För närvarande står jag i startgroparna för att knåpa ihop en text om bebyggelseutvecklingen i Voxtorps socken som ska bli mitt bidrag till 2009 års upplaga. Inför detta arbeta har Södermöre hembygdsförenings frontfigur, den eminente Lars Larsson haft vänligheten att förse mig med en del intressant material. Däribland landade en CD-R-skiva i brevlådan idag med de äldsta kartorna från området.

1645 slöts en för Sverige tämligen lyckosam fred i Brömsebro på gränsen mellan Småland och Blekinge. Drottning Kristina var inte sen att belöna sin närmaste och mest btrodda män och på så vis fick rikskanslern Axel Oxenstierna ta emot hela Södermöre som grevskap i förläning. Centrum för detta grevskap blev Värnanäs i Halltorp socken. I strävan att få kontroll över grevskapet upprättades kartor över flera av byarna åren 1655/56 av sonen Johan Axelsson Oxenstierna. De ritades av lantmätaren Carl Larsson Bandtleer och samlades i en så kallad geometrisk jordebok som nu mera finns i Tidöarkivet som är en del av Riksarkivets samlingar. Kartorna finns således inte tillgängliga via Lantmäteriets hemsida där i övrigt så många av våra historiska kartor finns att beskåda (och köpa kopior av för den som så önskar, dock till en tämligen dyr penning).

Därför tänkte jag det kunde vara kul att presentera en av kartorna här. Kartan föreställer Broby, en av de största och äldsta byarna i Voxtorps socken. Broby är känt sedan 1300-talet och hyste bl a en huvudgård (belagd 1406). Intressant att notera är att Voxtorp kyrka inte som den borde ligger i Voxtorp by, utan en bit in på Brobys ägor. Det finns uppenbarligen ett nära samband mellan de båda byarna, där Voxtorp sannolikt är avgärda till Broby. Kyrkan, som dateras till ca 1240-tal är en rundkyrka och troligen en privat gårdskyrka, något som tyder på att huvudgården i Broby kan ha haft betydligt äldre anor än från tidigt 1400-tal. Denna problematik kommer att få en central plats i min artikel.


Kartan över Broby. (Klicka på bilden för att förstora den)

Byn är som synes belägen längs vägen ovanför kyrkan, med fyra hemman väster om vägen och två öster om. Lita avskiljt beläget norr därom ytterligare ett hemman. Längst ner i söder ligger prästgården som enligt den senare storskifteskartan (1770) hade del i Brobys marker. Längs i norr ligger Hagbyån och på andra sidan i Hagby socken ligger Holmskvarn. Någon närmare analys av kartmaterialet har jag inte gjort ännu, men det kan kanske finnas anledning att återkomma till kartorna senare.

Med magnetometer och georadar i Avaskär - vad hände sen

I januari i år skrev jag ett kort inlägg om en geofysisk prospektering med magnetometer och georadar i den nu "försvunna"medeltida blekingestaden Avaskär. Arbetet utfördes av Riksantikvarieämbetet och var beställt av länsstyrelsen i Blekinge. Resultaten som skulle ha publicerats tidigare i år har nu till slut dykt upp på sagda länsstyrelses hemsida i form av en rapport författad av Riksantikvarieämbetets personal. Rapporten är en pdf-fil och kan fritt hämtas HÄR.

Resultaten motsvarar inte direkt de förhoppningar som länsantikvarie Leif Stenholm uttryckte för media i början på året (kanske en delförklaring till varför det varit så tyst om projektet?). Undersökningarna utfördes på ömse sidor om vägen mellan Milasten och Kristianopel i anslutning till Avaskärs kapell, ett område (A) öster om vägen var 190x50 meter stort och två områden väster om vägen (B och C) var 50x13 respektive 50x8 meter stora. Tyngdpunkten av prospekteringarna låg på georadar som kompletterades med magentometer.


Avaskär idag med arkeologiska undersökningar och iakttagelser i rött. De prospekterade områdena ungefärligt utmärkta i svart. Klicka på bilden för att se den i större format. (Ur: Stenholm, L. 1984. Avaskär/Kristianopel. Medeltidsstaden 51, Riksantikvarieämbetet.).

Prospekteringarna resulterade i ett antal företeelser och spår av strukturer, "anomalier" på fackspråk. Flera av dem bedömdes som arkeologiskt intressanta, men det finns samtidigt ytterst få sammanhängande, lättolkade strukturer. Man kunde påvisa en del spår av bebyggelse och andra av människan avsatta anomalier. Men för att få klarhet i vad det egentligen är man ser krävs arkeologiska undersökningar. Dock finns i och med prospekteringskartorna möjlighet att göra små riktade provgrävningar som relativt enkelt kan ge svar. Ur antikvarisk synvinkel är materialet också värdefullt då det underlättar myndighetens bedömning och handläggning genom att visa var det kan vara värt att inrikta eventuella arkeologiska insater och vad som kan lågpriorteras eller prioritetras bort. (För mer detaljer, se rapporten på länken ovan).

Kunskapen om Avaskär är ganska begränsad. Det skriftliga materialet är sparsamt (äldsta belägget är från 1350) och de arkeologiska insatserna är få. En stensatt källare och några brunnar har dokumenterats. Staden har naturligtvis haft en kyrka, om vilken bara är känt att den haft ett rektangulärt långhus och kor med absid. En del gravar från kyrkogården har däremot undersökts. Staden bör ha haft ett rådhus, rådsmedlemmar är omtalade i skriftliga källor. Några andra källor antyder dessutom att det funnits någon typ av enklare befästning av trä, vilken anses ha legat väster om bron över Petriån. Fyndmaterialet ger inga snävare hållpunkter och är huvudsakligen senmedeltida. Det domineras av keramik, där yngre rödgods är den största kategorin. Staden anses grundad under senare hälften av 1200-talet eller det tidiga 1300-talet, men även det bygger på relativt vaga grunder. En del spår antyder ett utnyttjadnde av platsen som föregått staden. Som sagt, tämligen begränsade kunskaper. All ny information är därför av stort värde för kunskapsuppbygnaden. Prospekteringarna är ett steg på den vägen. Man får hoppas att fler steg kommer att tas.

Vad kan ni om medeltida föremål?

I dag tänkte jag be er i läsekretsen om lite hjälp. 1938 företog den i Kalmar-sammanhang välbekante Harald Åkerlund en utgrävning strax norr om Kläckeberga kyrka (norr om Kalmar). Undersökningen påvisade att en gårdsanläggning funnits här och att det är högst troligt att denna har samband med kyrkan. Åkerlund menade att gården varit i bruk under tidig medeltid. Platsen är högst intressant men en närmare redogörelse får anstå till längre fram.

Den bild ni ser här nedan visar de fynd som gjordes vid utgrävningen. Förvisso har jag en egen uppfattning och spontant ger föremålen mig ett intryck av att vara hög- / senmedeltida snarare än från äldre medeltid, måhända med något enstaka undantag. Eller vad säger ni? Alla med kunskaper om medeltida artefakter ombedes härmed att göra ett utlåtande! Vad är det vi ser? Hur ska det dateras? Gärna med referenser till litteratur om ni har sådana. All hjälp emottages med största tacksamhet!

Månadens vykort, nr 2 - Bergkvara

Förra månaden drog jag igång en ny serie kallad Månadens vykort. Syftet med detta är, inte helt oväntat kanske, att en gång i månaden presentera ett gammalt vykort och berätta lite om motivet.

Den här gången ska jag visa något som brukar gå under benämningen "fula vykort" eller "tråkiga vykort". Men även dessa har sin historia och de är dessutom ofta mycket tidstypiska. Denna månads vykort föreställer en del av Storgatan i det lilla samhället Bergkvara. Bilden är gissningsvis tagen någon gång på 1960-talet. Efterkrigsåren, 50, 60 och 70-talen var goda år för Sverige. Och det bygdes nytt som aldrig förr. I storstäder som småsamhällen raserades gammal bebyggelse för att lämna plats för nya stora varuhus och annan modern bebyggelse. Framstegsandan viste inga gränser och allt skulle vara nytt och stort. Stilen var stram och fyrkantig, funktion var långt viktigare än estetik. Och även om många protesterade mot det bekymmerslösa raserandet av gamla hus och andra värden, så fanns det samtidigt en slags nästan barnslig stolthet över det nya. Det märks inte minst i vykortens värld. Det finns gott om dessa så kallade "fula vykort" för man ville gärna visa det nya, visa att man hängde med i tiden och moderniteten.

Och det verkar gå igen även på hemmamiljö. Det har hävdats att de enda som hade något större intresse att bevara det förflutna i form av möbler, prylar, inredning och så vidare var överklassen. De som hade ett stolt och storstillat förflutet att skryta med. Men för gemene svensk under efterkrigstiden var det det nya och moderna som var fint. För nu hade man fått det ganska gott ställt, man kunde ställa undan eller kasta det som minde om en svårare tid i det som av Lubbe Nordström kallades "Lortsverige".

På vykortet ser vi ett vid tiden då fotot togs förmodligen ganska nybyggt komplex av lägenheter och en bit längre bort i bild skymtar postkontoret som en del i samma byggnadskomplex. När kortet gavs ut var det knappast för att visa hur fula hus det fanns i Bergkvara, utan snarare en bild av att samhället faktiskt hade något av det moderna att visa upp. Själv minns jag den här miljön väl, den ligger nämligen mitt emot Bergkvara skola där jag spenderade sex år. När jag var barn på 80-talet hade väl dock inte dessa lägenheter så hög status. Jag minns att man såg på dem med viss bävan. Posten fanns ännu kvar vid denna tid men lades kort senare ned som så många andra post- och bankkontor på småorter.

I vykortens värld har den här typen av bilder upplevt något av en renässans under senare år. Som så mycket annat har de gått från att vara "inne", något man kunde skicka till vänner och bekanta som ett bevis på att hemorten visst hängde med i tiden, till att bli bara fula till att på nytt få ökad status, nu kanske främst som nostalgi. För de visar ju precis som vykorten från det tidiga 1900-talet ett svunnet samhälle om än det ännu lever i mångas minnen. Härav nostalgistämpeln. Det är som farmors kaffekoppar. När hon köpte dem ansågs de fina och nya, med stram design i brunt och vitt låg de helt rätt i tiden. När min farmor dog i början på 80-talet och hennes bohag skulle delas var det ingen som ville ta i dem ens med tång. De blev stående i ett skåp tills jag fick dem när jag flyttade hemifrån. Nu kan jag duka fram dem med viss stolthet och få beundrande blickar från trendkänsliga ögon: "åh har du Stig Lindbergs kaffekoppar, Spisa Ribb, dom är sååå fiiina..." Sådan är nu en gång männsikan till sin natur och så lär hon förbli.

Nämen det är ju för tokigt

Så har ännu ett läsår tagit sin början på högskolor och universitet runt om i landet. Och en ny omgång glada studenter har gett sig in på den arkeologiska banan för en kortare eller längre tid. Runt om i landet utbildas om man räknar alla nivåer från grundkurs till doktorandstudier sådär 500 personer varje år. Varje år. I landet finns, enligt en uppskattning jag såg nyligen, ungefär lika många yrkesverksamma arkeologer, dvs sådär 500. Naturligtvis kommer inte alla de som utbildar sig gå vidare med arkeologin. Men tillräckligt många blir det ändå för att vi ska stå inför en helt omöjlig ekvation. Det finns inte utrymme för en bråkdel av dem som genomgått en arkeologiutbildning.

Att, som jag, ha pluggat på universitet i sju år och toppat med en magisterexamen i syfte att nå mina drömmars mål och bli en utövande arkeolog kan ju låta imponerande på den som inte har allt för djupa insikter i utbildnings- och arbetsmarknadssituationen. Men faktum är att en dylik utbildning är i stort sett värdelös – ur ett arbetsmarknadsperspektiv. (Att studieåren givit mig oerhört mycket i form av glädje, insikt, kunskaper, inspiration osv är en annan historia). Den ger inga jobb. Den ger inga rättigheter eller möjligheter. Eftersom det finns så löjligt många personer med en arkeologiutbildning är det helt andra kriterier som gäller. Det är rätt kontakter och praktisk erfarenhet som är hårdvaluta. Det och ingenting annat.

Men varför är det så här då? Varför tillåts en uppenbart ohållbar situation år efter år? Svaret kan huvudsakligen sammanfattas under begreppen ’politik’ och ’pengar’. Politikerna får snygga siffror till sin statistik. Dessutom skulle det anses högst odemokratiskt om inte var och en fick utbilda sig till det han eller hon önskar. Och som bekant är allt som kan beskyllas för att vara odemokratiskt och orättvist politiskt sprängstoff. Så politikerna blundar och låtsas att allt är så bra och det lär de fortsätta med. Universiteten, å andra sidan, får pengar för att de fyller sina studieplatser och är av förståliga skäl inte så benägna att protestera allt för högt. Alla är vinnare. Utom studenten som så gärna ville bli arkeolog men aldrig fick komma närmare än kassan på ICA (eller blev postsorterare istället, för den delen). Det vill säga inte i närheten alls. Vad som skulle behövas är knappast fler utbildade arkeologer. Kanske är åtstramningar av högskoleplatserna rätt medicin, den tanken har framförts förut. Gärna i kombination med mer praktiska moment inom utbildningen, tror jag. Kanske ska något annat till, men en förändring ser jag som ett måste. Man kan undra hur det skulle se ut om problemet var allmänt känt hos allmänheten. Om alla visste att miljontals kronor av skattebetalarnas pengar läggs ut årligen på att utbilda stora mängder unga människor till arbetslöshet. För trots att problemet någon gång ibland får lite medieutrymme är min erfarenhet att de flesta inte känner till hur det är. När jag påtalar det brukar reaktionen vara ”nä men kan det verkligen få gå till så, det är ju för tokigt”.

Att som nyutexaminerad arkeolog söka sig ut på arbetsmarknaden är en dyster upplevelse. Den presumtive arbetsgivaren struntar nämligen högaktningsfullt i din fil ditt eller datt examen. Han vill ha ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete”. Att anställa en nybakad student är jobbigt, tidsödande och ack så orationellt, speciellt inom den hårt tidspressade uppdragsarkeologin, som helt dominerar grävverksamheten. Att försöka bli sin egen lyckas smed är inte heller något som premieras. Sverige har på mycket gott, men också en del ont, världens striktaste fornminneslagstiftning. Det medför att endast den med mycket hög status i ”accepterade och erfarna arkeologers klubb” undantagsvis kan få tillstånd att peta på en fornlämning. Att mängder av fornlämningar ständigt förstörs helt utan dokumentation anses i sammanhanget irrelevant. Arkeologiutbildad utan ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete” göre sig icke besvär. Så enkelt är det, tycka vad man vill om detta.

Så varför ska man då alls utbilda sig till arkeolog. Ja om det verkligen är vad man vill så finns det förståss ingen anledning att inte försöka. Man kan ju lyckas bli en av de få utvalda. Men man får bereda sig på att det är motigt. Det är inget att hymla om. Själv klamrar jag mig med en dåres (och det är väl vad jag är, ännu en av dessa forndårar) envishet fast vid arkeologin. Varför? Jo för att arkeologi trots allt är bland det roligaste som finns, såklart!

Från arkeologidagen 2008

Ni vet väl vad det är för dag idag? Bortsett från söndagen den 31 augusti. Jo idag är det arkeologidagen. Ett evenemang jag inte haft tillfälle att besöka på många år. Men i år blev det av. Dock inte någonstans vid sundet (Kalmarsund alltså) utan i en helt annan del av Småland. Närmare bestämt i Jönköping. Här pågår för närvarande en stadsgrävning i kvarteret Ansvaret, vid Smedjegatan mitt i centrum. Det är arkeologer från Riksantikvarieämbetet som är i farten inför bygget av ännu en galleria. Föremål för undrsökningen är några stadsgårdar från 1600-talet och framåt, en gång belägna invid Munksjöns strand. Staden på dagens Öster uppfördes sedan den medeltida staden satts i brand och befolkningen fick på kunglig befallning flytta till det nya området vare sig de ville eller inte. Med viljan var det nog lite si och så, för det nya området invid Munksjön, på Sanden som det kallades, var tydligen inte en allt för trevlig plats. Blött och sumpigt. Här kommer jag inte skriva så mycket mer, för information kan man hitta så mycket mer och bättre än vad jag kan åstadkomma på UV:s hemsida och dit hittar man t ex genom att klicka HÄR . Här nedan följer i stället några bilder från dagens evenemang.


Träkistor som staden byggdes upp på.


Det var blött på 1600-talet. Det är blött ännu. Det var nog inte så kul för dem som levde på 1600-talet men det är kul för dagens arkeologer eftersom det leder till att föremål och konstruktioner bevaras mycket bra.


Fynd från grävningen. Keramik, glas och kritpipor hör till de mest frekventa fynden från denna tidsperiod.

Mynt är bra t ex som hjälp för datering. Här ett 1 öre K M (Koppar Mynt) från 1724, F R S betyder Fredricus Rex Sveciae - Fredrik kung av Sverige.

Här någo form av beslag eller så i form av en häst. Samt smutsiga arkeolognävar, men det här till yrket.

Ett kanonbra fynd var detta. En del av en sexpundig kanon. Denna har sannolikt stått på Jönköpings slott, där något en gång gick helt åt skogen och kanonen exploderade. En del följde med sådant som användes som utfyllnadsmassor när den äldsta delen av 1600-talsstaden började byggas. För övrigt är detta fragment det enda som finns kvar av alla de kanoner som en gång funnits på slottet!

(Samtliga foton av förf.).

Månadens vykort, nr 1 - Vassmolösa

Vid sidan om arkeologin och till den nära relaterade frågor har jag en annan vurm, nämligen gamla vykort. Det har vid några enstaka tillfällen skinit igenom här på Ahimkar att jag finner dessa roande och samtidigt varandes ett utmärkt historiskt källmaterial i alla fall till lite modernare historia. Kanhända detta inte är så spännande för alla dem som läser den här bloggen (gissningsvis mest arkeologer och arkeologiintresserade), men jag har kunnat räkna ut att jag också har en eller annan läsare med ett allmänt intrsse för Möres och Kalmarsundsområdets historia. Nu blir det i alla fall, vare sig ni vill det eller ej, mer vykort på Ahimkar, för nu lanserar jag en ny serie - Månadens vykort. En gång per månad kommer jag att visa ett (i mitt tycke) trevligt vykort tillsammans med en kortare eller längre text om motivet och dess bakgrund. Först ut ett vykort från Vassmolösa.

Vassmolösa ligger ett par mil söder om Kalmar i Möres gamla kärnbygder, på kustslätten i Ljungby socken. Det man ser på bilden är Vassmolösa stationssamhälle, alltså det samhälle som uppkom i samband med att Kalmar - Torsås järnväg anlades och invigdes 1899. Dessförinnan hade i detta område bara funnits några små stugor, vilka även de försvunnit innan järnvägen kom.

I förgrunden syns "Gropen" eller "grushålan", ett stort grustag. Mycket av Kalmar - Torsås järnväg byggdes på grus härifrån. När järnvägen stod klar kunde gruset transporteras på denna och blev en god affär för ägarna. Betydande delar av de stora utfyllnadsområden på vilka det moderna Kalmar vilar består t ex av grus från Vassmolösa. Annars var samhällest stora arbetsgivare en såg (till vänster på bilden) och en cementvarufabrik. Av husen i klungan i bakgrunden på bilden syns främst järnvägsstationen, en typisk representant för hur stationerna såg ut i området. Bakom stationen syns ett hus med torn, här fanns en affär som under mångar år, från 20-talet till början av 50-talet ägdes av en Frans Jonsson. Under senare årtionden har olika sporadiska affärsrörelser huserat i byggnaden, själv minns jag att där fanns ett loppis något år. Huset mitt emot "tornhuset" var ockås en affär, startad av man vid namn Adolf Svensson och kallad Adolf Svenssons filial (förekommer för övrigt också på vykort). Senare blev affärsverksamheten här mer känd som Allans livs. I samma område som dessa affärer ska det också ha funnits ett bageri, senare en bröd- och mjölkaffär.

Kalmar-Torsås järnväg lades ner 1965 och spåren revs upp åren därpå. Därefter försvann mycket av verksamheterna i Vassmolösa, som idag mest är ett villasamhälle. Vykortet är inte poststämplat men kan troligen dateras till ca 1910-talet.

Järnvägssamhället Vassmolösa som framträder på vykortet var alltså inte så gammalt. Men Vassmolösa i sig är betydligt äldre. Troligen var Vassmolösa en by etablerad under yngre järnålder. Det antyds av ortnamnet med ändelsen -lösa och att här även finns ett gravfält av yngre järnålderstyp, för övrigt Möres största gravfält från denna tid, med 140 synliga gravar. En grav på gravfältet (en rund stensättning) har undersökts. Av de något knapphändiga uppgifterna att döma rörde det sig om en brandgrav, kol och brända ben påträffades. I övrigt bestod fynden av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Pilspetsen och skölddetaljen har lett till en tolkning av anläggningen som vapengrav, vilket kan antyda högre status. En enda undersökt grav med ganska knappa fynd är dock i övrigt för lite underlag för några mer vittgående slutsatser. Man kan i alla fall konstatera att gravfältet verkar avspegla en relativt stor bebyggelse och att det funnits mer välbeställda individer inom denna bebyggelse.

I skriftliga källor är Vassmolös känt sedan 1329. Detta år pantsätter en i övrigt okänd Magnus Larsson en gård, möjligen en huvudgård (...curiam meam vasmerlöso...), i Vassmolösa till ett prebende i Linköpings domkyrka instiftat av Harald Stubbe. Den latinska termen curia syftar ofta, men inte alltid på en huvudgård, dvs en gård som fungerat som centrum för ett godskomplex. 1384 doneras jord till Vadstena kloster av en Peter Friis (kors). Vad som senare skedde med dessa enheter är okänt. I 1500-talets kamerala handlingar redovisas åtta hemman i Vassmolösa, fyra ägda av skattebönder och fyra frälsehemman. Det redovisas dock även tre utjordar som kan avspegla tidigare under medeltiden ödelagda gårdar. I vart fall har Vassmolösa varit en förhållandevis stor by under medeltiden, med Möre-mått mätt.

Vassmolösa hade åtminstone sedan 1500-talet stor betydelse som tingsplats för Södra Möre häradsting. Exakt när Vassmolösa blev tingsplats är inte känt, men 1541 omtalas det som "rättan tingsstad" i Södra Möre. Häradsrätten i Vassmolösa avvecklades inte förrän 1966. Till tinget hörde också en avrättningsplats, som ska ha haft lite olika lokaliseringar genom tiderna. På en av platserna som grävdes bort i samband med grustäkterna påträffades ett skelett av en mansperson som enligt sägneran ska kunna identifieras som den i bygderna ökände Köhlmanna-Pelle, dömd för stöld, rån och mord, endast 25 år gammal. Sägnerna säger att Köhlmanna-Pelle (som egentligen hette Peter Danielsson) var både osårbar och kunde göra sig osynlig sedan han ätit upp ett barnahjärta. Köhlmanna-Pelle avrättades den 26 mars 1850. Den sista avrättningen i Vassmolösa ägde rum 11 maj 1864, då en August Pettersson Lärka, Lärk-August kallad, halshöggs med bila.

Se där, vad man kan lära, med bara ett ynka vykort som utgångspunkt!

----------------------------------------------------------------

Det äldsta belägget för namnet Vassmolösa är alltså från 1329. Orginalet är dock försvunnet och texten bara känd genom en senare avskrift. Den lyder för den intresserade som följer:

Omnibus presens scriptum cernentibus MAGNUS LAURENZON. salutem in domino sempiternam. Nouerint vniuersi me curiam meam vassmerlöso cum omnibus attinenciis. ecclesia lincopensis sub possessione prebende quam dominus haraldus stubbe edificare proposuerat pro decem et centum marchis denariorum vsualis monete vsque ad natiuitatem sancte marie virginis proxime venturam impignerasse. tali igitur condicione vs si curia prius dicta pro X et C. marchis. jn natuitate sancte marie redempta non fuerit dicte prebende cedat iure perpetuo possidenda Jn cuius rei testimonium sigillum meum vna cum sigillis nobilium dominorum domini haraldi stubba. necnon et domini beronis prepositi lincopensis presentibus sunt appensa. Datum anno domini millesimo CCC XX:mo IX. Jn cathedra sancti petri apostoli.

Lyckades du inte, käre läsare, knäcka detta lilla prov på medeltidslatin, följer här en översättning:

Alla som nu läser detta brev hälsar Magnus Larsson evinnerligen i Guds namn. Alla skall veta att jag har pantsatt min (huvud?)gård Vassmolösa med alla tillagor, att innehas av det prebende i Linköpings domkyrka som herr Harald Stubbe avsett instifta, till ett värde av 110 mark penningar gällande mynt, ända till närmast kommande sankta jungfru Marias födelsedag (=8 september). Med det vilkoret att om gården för nämnda 110 mark inte återlösts före sankta marie födeslsedag skall den tillfalla nämnda prebende till evärdelig ägo. Till vittnesbörd härom har mitt sigill tillsammans med nobla herrars, herr Harald Stubbes samt herr Beronis, prost i Linköping, hängts under detta brev. Daterat i herrens år 1329, den 22 februari.

Stenåldersgrav i Färjestaden

Så har den i Ölandssammanhang numera välkände arkeologen vid Kalmar läns museum, Ludvig Papmehl-Dufay gjort det igen. Grävt fram ett spännande stenåldersfynd. Denna gången är det en flatmarksgrav från senneolitikum (dvs den yngsta delen av stenåldern, ca 2300-1800 f Kr). Graven påträffades i samband med en förundersökning i Färjestaden intill Storgatan, mellan Evedalsvägen och Björnhovdagatan. De första tecknen på en grav var två stenyxor, en skafthålsyxa och en mindre yxa. Sedan avtecknade sig anläggningen som en mörkfärgad yta. Fläckar i jorden kan vara spår efter skelettet och några fynd av vad som tros vara tänder har tillvaratagits. Flatmarksgravar är svåra att upptäcka eftersom de, som namnet antyder, inte har någon markering ovan jord. I det här fallet låg graven dessutom på en oväntad plats i en liten sänka. Ingen senneolitisk flatmarksgrav är tidigare känd på Öland. Allt detta enligt artikel i tidningen Barometern.

Arkeologi och Kalmar nya konstmuseum

Att Kalmars nya konstmuseum nu står klart och invigt är väl knappast någon nyhet. Flera månader har redan passerat och debatten kring detta märkliga byggprojekt har tystnat inför fullbordat faktum. Byggnaden är en svart kubisk historia med stora fönster, enligt dem som på oklara grunder anser sig ha en smak som står över vanliga sketna människors ansedd som mycket vacker. Själv tycker jag byggnaden känns ganska underlig i den miljö den är plasserad, den lummiga stadsparken invid slottet och slottsfjärden - en gång kalmars medeltida hamn. Inte vet jag om den är så vacker heller, men min arkitektoniska smak är ju å andra sidan inte så skolad. Senast jag var i Kalmar var det dessutom knökfullt med bilar inom kilometers radie. Förvisso var det kanske i skuggan av nyhetens behag, men hur det går ihop med dagens nödvändiga krav på miljötänkande kan man undra. Ska man ändå säga något gott så kan man kanske hävda att var tid måste ha rätten att sätta sin prägel på landskapet.

Kalmar nya konstmuseum. (Foto: Åke E:son Lindman).

Kalmar, en av medeltidens absolut viktigaste svenska städer. Det avspeglade sig dock knappast i de maximalt nerbantade arkeologiska utgrävningarna. Exploatör och beslutsfattare gick hand i hand i denna med all rätt starkt kritiserade strävan att gräva fram så lite kunskap om medeltidsstaden som någonsin var möjligt.

I skuggan av det uppmärksammade konstmuseet har länsmuseet presenterat en bok om utgrävningarna. Boken heter "Ur dy, lera och sand. Hamn och bebyggelse från det medeltida Kalmar" och har Kalmar läns museums arkeologer Cecilia Ring och Nicholas Nilsson som redaktörer. Boken är en populärvetenskapligt hållen skapelse där man strävat efter att länka sammar resultaten från de senaste undersökningarna nu inför konstmuseet med tidigare arkeologiska resultat. Det är både bra och nödvändigt. De små gropar man fick tillstånd att gräva skulle nog vara ganska svårförståeliga om man inte kunde se resultaten i ljuset av vad man vetat tidigare.

På det hela taget är det en trevlig och ganska vacker bok. Upplägget betsår av ganska korta kapitel där man försöker ge en så god inblick som möjligt i stadens och hamnens historia, likväl som i vad arkeologer gjort och inte gjort, nu som förr. Kapitlen är ganska korta, de flesta ett par tre sidor. Så värst djuplodande blir det alltså inte av förståliga skäl. För den som inte vet så mycket om Kalmars (arkeologiska) historia säkert en utmärkt introduktion. För den som redan vet en del kanske mest en stunds småmysig läsning. På plussidan bör det framhållas att för den som vill ha mer hårda fakta så finns den arkeologiska slutrapporten bifogad på CD rom-skiva tillsammans med lite annat som fynd- och anläggningslista och lite bilder. Något för alla smaker alltså.

Ur innehållet kan jag lyfta fram att tidsmässigt fann man ingenting som kunde datera stadens existens bortom 1200-talet. Inget som kunde föra diskussionen om stadens ålder vare sig åt det ena eller andra hållet kunde med andra ord uppdagas. Lite modifieringar av gatunätet, ny kunskap om byggnader och om hur stadsmuren varit konstruerad mot sjösidan är andra resultat av betydelse. Olika träkonstruktioner kunde också dokumenteras tack vara de syrefattiga förhållandena i de dyiga lagren. 1297 registrerade fynd som ger en bild av livet i staden från 1200-talet till stadens flytt på 1600-talet tillvaratogs och några av dessa presenteras också i boken. Även en del metoder för att utvinna kunskap presenteras, som dateringsmetoderna C-14 (kol 14) och dendrodateringar. De senare, datering med hjälp av årsringar på trä, kan ge mycket exakta åldersbestämningar. Det äldsta dendroprovet var t ex från ett träd avverkat i juni eller juli månad år 1291. De flesta proverna var från hamnanläggningen av förklarliga skäl, det var ju i anslutning till hamnen som utgrävningarna företogs. Trät kunde i bland också ursprungsbetämmas. Eken som undersöktes var från Småland eller Öland men tallen anser man kom från uppland. Den bestämningen har dock bemötts med viss trovärdig kritik.

Här och var möter man kommentarer i stil med "vi fick bara undersöka en minder del av den, därför vet vi inte...". Kalmar var som sagt en av medeltidens viktigaste svenska städer. Men den är inte en av dem man vet mest om, snarare tvärt om. Att detta, som kunde ha blivit ett storskaligt titthål ner medeltidsstadens historia bara blev ett antal smågropar, att den stora potential en fullvärdig undersökning kunde haft inte utnyttjades, att resultaten blev begränsade istället för de viktigaste i stadens historia, det är inte arkeologernas fel. Nej, arkeologerna har tvivelsutan gjort allt de förmått för att uppnå så goda resultat som möjligt med de små ytor man fick undersöka. Att ännu en fyrkantig byggnad, hur arkitektoniskt förfinad den än må vara, segrat över kulturarv och historia, det är exploatörens och beslutsfattande myndighets ansvar. Eller brist på ansvar, hur man nu vill se det. Personligen hade jag kanske haft en vetenskaplig publikation högre upp på önskelistan, men Ur dy, lera och sand är ändå väl värd sin plats i bokhyllans kalmarsektion.

Vad betyder 'stampidentiska mynt'?

Så löd en fråga jag fick härrom dagen. Och som jag nu är ganska svag för mynt, de utgör ett spännande källmaterial som man kan läsa ut mycket information ur, så väljer jag att publicera svaret här.

För det första kan det vara på sin plats att förklara hur man tillverkar mynt, för dem som inte vet det. I dag är mynttillverkningen naturligtvis höst industrialiserad och automatiserad. Men "förr i tiden" fick man tillverka varje mynt för hand. Det gick till så att en gravör tillverkade två stämplar i lämplig metall (helst stål), så kallade stampar. Dessa bar bilder i negativ av myntets fram- och baksida (eller åt- och frånsida som det heter bland numismatiker). Den ena stampen fästes i ett underlag och den andra stampen höll man i handen. Sedan lade man den metallbit - myntämne - som skulle bli myntet på den fasta stampen, placerade den andra ovanpå och drämde till med en hammare. Så hade man ett färdigpräglat mynt. Denna metod medför att gamla mynt inte alls ser ut som moderna. Det hände ofta att mynten blev lite sneda och felvridna.

Stampidentisk då, vad är det? Det betyder att man har två eller flera mynt som är slagna med samma stampar. Tittar man på moderna mynt är det i princip omöjligt att se någon skillnad. Men den äldre mynttillverkningen var inte så mycket en perfektionistisk industriprocess utan snarare ett (konst)hantverk. Även om man strävade efter att alla sampar skulle se så lika ut som möjligt, så att mynten sedan blev så lika som möjligt, blev detta i realiteten inte fallet. När en stamp blev utsliten eller gick sönder fick man låta gravera en ny och det blev alltid någon större eller mindre skillnad. Dessa skillnader är iakttagbara på mynten och ibland händer det således att man kan hitta mynt som är slagna med samma stampar. Då finns det ingen skillnad i detaljerna på mynten. Alla bokstäver, porträtt, bilder och symboler ser precis lika dana ut.

Exempel på stampidentiska mynt. Här två olika s k Antoninianer, präglade för den romerske kejsaren Philip II (244-249 e Kr). Jämför man mycket noga detaljerna på mynten så ser man att de är identsika. Således är de båda mynten slagna med samma stampar. De här mynten är präglade i Antiochia i nuvarande Turkiet mellan 244 och 246 e Kr. Inskriptionen lyder på frånsidan: M IVL PHILIPPVS CAES (= Marcus Julius Philip lydkejsare - en titeln Philip hade fram till 247 då han blev huvudkejsare, Augustus) och på frånsidan PRINCIPI IVVENT (ung= den främste av de unga, o dyl). Bilden föreställer Philip med glob och upp och nedvänt spjut. Globen, eller sfären var en symbol för det kosmiska världsalltet och dess innebörd på mynten har oftast med kejsarens makt, eller rätt till makt, över världsalltet att göra. (Myntet ovan i privat ägo, foto förf, ; myntet nedan tillhör Forum Ancient coins, foto: Forum Ancient Coins, publicerad med tillstånd).

Vetenskapligt kan man ha nytta av sådana studier t ex när det gäller datering och bestämmande av myntort. Ett mynt som är identiskt med ett annat kan på tämligen säker grund antas vara präglat ungefär vid samma tidpunkt och på samma plats (även om det finns några få undantag). Metoden kan också användas för att identifiera mynt eller t ex inskriptioner. Saknas delar av inskriptionen på ett mynt, kan man med hjälp av ett stampidentiskt sluta sig till vad det stått på myntet ändå.

Nu upphör sällan bruket av ett stamppar samtidigt. Ofta slits den ena stampen ut eller går sönder före den andra. Dessutom kan man medvetet använt t ex samma åtsidesstamp kombinerat med flera olika frånsidesstampar. När minst tre stampar kombineras på detta sätt uppstår en så kallad stampkedja. En sådan stampkedja kan uppvisa kronologier och grupptillhörigheter som annars varit omöjliga att se. För att kunna använda denna metod krävs dock oftast att man studerar stora mängder mynt. Att hitta ett enda mynt som är identiskt med ett annat kan var svårt nog.

Sedan numismatiker vid början av 1900-talet började använda denna metod har emellertid numismatiken (dvs vetenskapen om mynt) gjort stora framsteg. Och därmed kunnat lämna fler bidrag till kunskapen om det förflutna. Under senare tid har det debatterats om huruvida numismatiken ska få fortsätta existera som egen vetenskaplig gren eller om den ska upplösas och integreras med andra ämnen som en möjlig metod bland andra. Själv tillhör jag dem som tror att numismatiken har mycket gott att tillföra och därför bör få förbli en egen gren. Måhända bör dialogen med andra ämnen som arkeologi och historia utökas, även om vi sett flera prov på detta under senare år.

Acknowledgement:

Many thanks to Joseph Sermarini and Forum Ancient Coins for allowing me to use their picture.

Mer stenålder på Öland

Ingen sommar utan utgrävningar. Vad som försigår inom det intresseområde som Ahinkar täcker har jag tyvärr inte sett så mycket av ännu i år. Men en utgrävning pågår i alla fall på Runbäcksområdet i Färjestaden på Öland, rapporterar tidningen Östra Småland. Artikeln ger kanske här och var ett visst intryck av att vara författad av en sommarjobbare, men den information man kan få ut är som följer.

Området som ska bebyggas med 25 bostadstomter visade sig efter en arkeologisk utredning i maj förra året gömma en tidigare okänd fornlämning. Nu är det slutundersökning som är på gång. Tre arkeologer från Kalmar läns museum är i full färd med att undersöka ett ca 45ooo kvadratmeter stort område med boplatslämningar. En stor mängd anläggningar i form av bl a stolphål, härdar och kulturlager har dokumenterats. Fynd av bl a pilspetsar och stämpelornerad (?) keramik visar att boplatsen varit i bruk åtminstone under mellanneolitikum, dvs i runda slängar mellan 3000 och 2000 f kr. Andra fynd är flintavfall från redskapstillverkning, slipade fragment från flintyxor, en stenyxa och småredskap, sådant som hör till det vanliga fyndinventariet på en boplats från denna tid.

I det här fallet har man också ägnat sig åt publik verksamhet i form av visningar för allmänheten. Förmedling är och måste vara en viktig del av den arkeologiska verksamheten. Berömvärt av länsmuseet därför att man har visat upp sitt arbete för de intresserade "massorna" - visningarna var tydligen populära med uppåt hundra deltagare. I sinom tid lär det dyka upp en rapport från grävningen. Den ser jag med spänning fram emot.

Arkeologi man minns

Året var 1991. Det är inte så mycket jag mins som kan knytas specifikt till detta år. Jag minns att årets familjesemester var förlagd till Stockholm. Jag minns afficherna med reklam för Robin Hood Prince of Thives som jag längtansfullt sneglade på. Redan då stod medeltiden högt i kurs i mitt unga tonårshjärta. 1991 var också året för den (ö)kända klassresna till Bornholm. En händelse som föranledde flera av oss elever i dåvarande klass 8c att testa de liberala alkohollgarna i Danmark. Det var rent märkvärdigt hur sjuka av "hemlängtan" somliga var den första natten....

Men 1991 var också året då jag för första gången deltog i en arkeologisk undersökning. Det drog så sakteliga mot höst det året. Det var med stor spänning jag den första morgonen trängde mig ner på sätet i bussen mot Kalmar omgiven av stora (och en litenn aning läskiga?) gymnasieelever. Klev av i Ljungbyholm och promenerade bort till Ljungby kyrka med sin inmurade runsten (en av fem kända i Möre). Jag hade fått min dröm uppfylld och skulle få praoa i 2 veckor på Kalmar läns museum. Och strax utanför kyrkogården grävdes det vid denna tid en boplats under ledning av Mats Blomé (se bilden ovan).

Boplatsen (Raä 349, Ljungby socken) ansågs vara från äldre stenålder, huvudsakligen. Och fynden vi gjorde gav visst stöd åt det. Jag minns bl a en skivskrapa och en mikrolit. Bitvis också ganska gott om flinta varvat med porfyr och lite kvarts. Diverse anläggningar i form av härdar och kokgropar, kulturlager samt resterna av en brandgrav i form av ett lager brända ben. Det var två roliga veckor det där. Och det gav verkligen blodad tand, stärkte mig i min ambition att en dag bli en utövande arkeolog på någon nivå. Och utbildning blev det. I sju år. Men så mycket utövande har det tyvärr inte blivit. Sorgligt nog. För närvarande har jag dock lite då och då nytta av min kompetens i samband med föredragshållande, artikelskrivande och en del samarbeten med lokala föreningar. Det senare ska förhoppningsvis resultera i att några projektideer till slut i någon form kan bli verklighet. Men att driva arkeologiska projekt utanför de etablerade institutionerna i Sverige är förvisso en lång och krokig vandring i ständig motvind.

Boplatsen i Ljungbyholm då? Vad blev det av den? Tyvärr verkar det inte ha färdigställts någon rapport över undersökningen, så några resultat kan jag dessvärre inte förmedla. Undersökningen är inte ens nämnd i Fornminnesregistret. Men om någon på Länsmuseet till äventyrs läser detta och vet något om vad som hände sen så tar jag med stor tacksamhet och glädje emot all information som kan fås...

Hur som hellst. Det är ett härligt minne, min första utgrävning. Och det är en inte helt obetydlig anledning till varför Du just nu kan sitta och läsa på den här bloggen!