Sunday, May 25, 2008

Bergkvara och arkeologins roll i små samhällen

När jag nu var nere för att hålla mitt föredrag passade jag naturligtvis på att se mig om i mitt gamla barndomsland. Nere vid hamnen i Bergkvara höll de på att bygga ut vid "Lindbergs", den plats där köpingen Bergkvara började växa fram under 16-1700-talen. I ett grävt schakt där grund till en ny byggnad höll på att gjutas fanns i botten ett ganska tjockt, svart kulturlager med inslag av synligt tegel och eventuellt keramik. Området var avspärrat så det gick inte att ta sig en närmre titt.


Ett försök att fånga det omtalade kulturlagret på bild. Det mörka partiet syns längst ned och är kanske ett par decimeter, hur långt det fortsätter neråt är dock oklart. Ovanför är ett sand/grusblandat lager och ovanför detta ett ganska uppenbart utfyllnadslager med sten och rikliga inslag av tegel.

Detta aktualiserade en fråga jag med jämna mellanrum har funderat över, men som inte verkar bekymra någon annan? När det exploateras i städer är det väl nu mera ganska givet att arkeologin kommer med på ett hörn, i större eller mindre skala, åtminstone om staden är av någorlunda ålder. Men i alla småsamhällen tycks det vara helt fritt att exploatera utan hänsyn till kulturhistoriska värden under mark. Detta obeaktat att orterna ibland kan gå tillbaka på rejält gammal bebyggelse. Att många samhällen går tillbaka på medeltida byar och gårdar, som ibland kan vara ännu äldre etableringar, är väl ingen hemlighet. Vad beror då ointresset på? Kan det vara ren okunskap? Man tänker att det samhälle man ser idag inte är äldre än max 1800-talets andra del och där kan väl inte finnas något att upptäcka för en arkeolog. Eller är det någon slags juridisk praxis? Eller beror det på att frågan inte lyfts fram och diskuterats?

Just Bergkvara är som ort inte så väldigt gammal. I detta fall kan alltså åldern (eller bristen på ålder) spela in. Vem behöver arkeologi när det finns skriftliga källor som talar om hur det var, dessutom med tämligen god detaljrikedom? Bergkvara växte fram i ansluning till ett bra hamnläge. En del har menat att redan vikingarna måste ha utnyttjat detta hamnläge, men det antagandet är förvisso helt taget ur luften och saknar varje form av belägg.

Namnet Bergkvara består av föreleden bergk- (av det äldre ordet birk = björk) och efterledet -vara (med lite olika tolkningar, ett förslag är strand). Således kanske namnet betyder björkstranden eller liknande. Namnet är ursprungligen ett marknamn och inte ett bebyggelsenamn. Marken som bar detta namn hörde ursprungligen till gårdarna i Skällenäs by. Första gången platsen dyker upp i skriftliga källor är 1616 då Gustav II Adolf bekräftar Kalmar stads privilegier. Däri ingick att staden skulle ha ensamrätt att hålla marknadsstånd vid bl a Bergkvara, något som tydligen sedan gammalt varit Kalmarborgarnas rätt. Härav har man dragit slutsatsen att Bergkvara varit platsen för en återkommande marknad där stadens köpmän kunde sälja varor direkt till allmogen, en marknad som med stor sannolikhet hade medeltida rötter. Men bebyggelse saknades ännu under 1600-talet. 1640 anhöll borgarna i Kalmar om rätten att flytta marknaden till Brömsebro för att komma åt gränshandeln. Då nämns bara marknaden, ingen bebyggelse. Av flytten blev dock intet eftersom Blekinge kort tid senare belv svenskt. Efter att Karlskrona grundats försökte även borgarna i denna stad att komma åt handeln i Bergkvara, vilket ledde till en sekellång konflikt mellan städerna.

Kalmar fick de flesta fördelarna i denna tvist och 1719 antog stadens borgare en Johan Johansson som "köpdräng" i Bergkvara. Han fungerade närmast som ett slags filialföreståndare och hade bara rätt att bedriva handel i sina uppdragsgivares namn. För Johan Johanssons räkning uppfördes nu en byggnad med bostad, handelsbod och lager. Detta blev, så vitt man vet, den första permanenta bebyggelsen i Bergkvara. Huset anses vara identiskt med en timmrad byggnad som ännu finns kvar på "Lindbergska tomten" och som bl a hyser fragment av karolinska målningar.



Några årtionden senare utsåg Kalmarborgarna en handelsman till ansvarig för affärerna i Bergkvara, Erik Kastman, som blev bofast här någon gång mellan 1749 - 1751. Under ett drygt sekel dominerade sedan denna Kalmaritiska borgarsläkt köpingen. Bl a uppfördes den Kastmanska gården, identisk med det senare Lindbergs. Släkten köpte även upp flera gårdar i köpingens omland, bl a Skällenäs nr 1 som låg i närheten av dagens Bergkvara kapell. Gården flyttades senare ner till hamnområdet där en ståndsmässig herrgårdsbyggnad uppfördes. Men även andra Kalmarborgare började göra sig gällande i Bergkvara, t ex Sahlsteens, 1700-talets största Kalmarfima. Bergkvara fick också betydelse som varvsort. Sin största blomstringstid upplevde köpingen efter att de gamla borgarprivilegierna och skråväsendet upplösts framemot 1800-talets mitt. Bebyggelsen expanderade också kraftigt under 1800-talet och även Karlskrona fick till möjlighet att etablera ett handelshus, 1840 (nuvarande "Blå hallen"). Årtiondena kring sekelskiftet 1900 var Bergkvara en tid landets näst största hamn.


Bergkvara vid förra sekelskiftet. Huset i förgrunden är "Lindbergs", tidigare Kastmanska gården. Bakom detta hus ligger det hus som anses vara köpingens äldsta bygnad. Ytterligare längre bakom huset är platsen där kulturlagret iakttogs belägen. Den stora kvarnen uppfördes 1890, men revs och såldes till Gotland 1914, den finns ännu kvar i Havdhem och anses vara världens högsta träkvarn. Efter kvarnen låg garveriet och garvarens bostad skumtar vid vägen efter träden. Därefter kom själva hamnområdet. På andra sidan vägen låg den herrgårdsbyggnad som blev resultatet av den av Kastmans utflyttade gården Skällenäs nr 1.

Det är de stora dragen i Bergkvaras historia så som de brukar berättas, de få gånger det sker. Vad kan väl möjligen arkeologin bidra med till detta? Det finns många möjligheter. Några kan vara att t ex få fram en närmare åldersbestämning på aktiviterna på platsen. En säsongsvis återkommande marknad avsätter förmodlingen inga tydligare spår, men under de relativt tjocka kulturlager som uppenbarligen finns i delar av det gamla köpingsområdet kan ändå sådana spår finnas kvar. Brukades platsen under medeltid och hur långt tillbaka och i vilken omfattning? Lämningarna i jorden kan också berätta om bebyggelsen och människornas dagliga liv, något som de skriftliga källorna tiger om. Det finns en lång rad tänkbara aspekter.

Kanske det är svårt att driva ett krav på arkeologiska undersökningar på en plats som Bergkvara. Men jag tycker ändå att frågan förtjänar att diskuteras och uppmärksammas. Och tycker man att Bergkvara är en allt för ung plats så finns det åtskilliga andra av betydligt högre ålder. Riktar man blicken fyra kilometer inåt landet från Bergkvara kommer man till kommunens centralort Torsås. Byn Torsås är känd sedan 1507 och bestod av sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn var också kyrkby, Torsås kyrka uppfördes under 1200-talet, men har legat en bit ifrån själva byn. Torsås by är med säkerhet en medeltida etablering. Ortnamnet är möjligen ett förhistoriskt sakralt ortnamn med guden Tor i förleden. Men om detta namn primärt är ett naturnamn (dvs namn på den ås som finns vid Torsås), ett bebggelsenamn eller ett kultplatsnamn är oklart. Den historiska byn verkar i vart fall ha legat i anslutning till dagens centrala Torsås. Det mesta av lämningarna av ett äldre torsås har förmodligen schaktats bort genom åren. Men teoretiskt finns naturligtvis möjligheten att arkeologiskt komma åt en medeltida eller till och med ännu äldre bebyggelse.

Och det är detta jag menar är gemensamt för många småorter i landet. Orter som aldrig har mött krav på arkeologiska undersökningar. Möjligheter att nå intressant och värdefull kunskap går därmed också förlorade utan att knappt bevärdigas en axelryckning. Jag tycker det är synd. Vad tycker Du?

Thursday, May 22, 2008

Rapport från årets föreläsning


Ja då var den över. Årets utomhusföreläsning i Söderåkra socken är avklarad. Och en del annat som givit stoff till ytterligare några inlägg som kommer senare.

Kabbetorp, som jag inte ens själv sett ordentligt förrän nu - platsen har omsorgsfullt röjts på sly och buskar av de nuvarande ägarna till gården - visade sig vara en trevlig miljö. Ett antal rösen gör att man får misstänka en datering till bronsålder. Även tre kvadratiska stensättningar hör gissningsvis närmast till yngre bronsålder. De kvadratiska stensättningarna under bronsålder har av flera forskare förnippats med den allra främsta aristokratin, antingen de har varit gravar eller fungerat som så kallade "kulthus". Man har menat att de har fungerat som ett slags samlingsplatser där aristokratin har utövat sin makt både som religösa ledare och som ledare för kontaktnätverk och sociala nätverk. Men exakt hur det fungerat kan man förståss inte veta så mycket om. Klart är i alla fall att det har funnits en intressant miljö i området runt Kabbetorp. I närheten finns flera stora bronsåldersrösen och även ett ganska fint depåfynd av bronssmycken och dräkttillbehör från slutet av yngre bronsålder (daterat till ca 900-700 f Kr). Gamla kartor över Kabbetorp visar också att många ganska stora rösen har odlats bort. Säkert var flera av dem gravar. Det styrks av en uppift från 1852, då lantmätaren Per Edvard Strömmerstdt noterade att några år tidigare, då ett röse bröts upp, hade man påträffat en stenkista med några benbitar i. Vad Strömmerstedt beskrev var sannolikt en hällkista från slutet av stenåldern (senneolitikum) 2300-1800 f Kr.


En av de kvadratiska stensättningarna (foto förf).

Själva Kabbetorp är känt sedan 1495. Då ägde riksföreståndaren Sten Sture den äldre ett par gårdar där. På något långsökta vägar lyckades senare Gustav Vasa hävda släktskap med Sten Sture och därmed lägga vantarna på riksföreståndarens stora godsinnehav. Däribland Kabbetorp-gårdarna. Hur Kabbetorps historia ser ut längre bak i tiden vet vi inte. Namnet med slutleden -torp antyder en etablering under tidig medeltid eller möjligen slutet av yngre järnålder.

Föredraget då? Jodå, det blev en trevlig tillställning med ca 20 åhörare. Vädret var nådigt med lite solsken och de som var med verkade nöjda och glada. Och för mig är det kul att få ägna mig åt det som blivit lite till mitt kall här i livet, att producera och sprida kunskap om Kalmarsundsområdets arkeologi och historia. Och dessutom få både en hel del uppskattning och en liten slant för jobbet. Ett tack till Söderåkra Hembygdsgille som har arrangerat det hela är på sin plats.

Thursday, May 15, 2008

Föreläsning på lördag

Nu är det inte långt kvar. På lördag klockan 10 håller jag min utomhusföreläsning i Kabbetorp söder om Bergkvara. Detta är bara en liten påminnelse till dem som eventuellt skulle vara intresserade av att vara med.

Lite med info får du om du klickar HÄR !

Håll tummarna för bra väder!

Wednesday, May 07, 2008

Mjölk och gener löser INTE gammal gåta?

Medan jag ägnat dagen åt att köra brevsorteringsmaskin på postterminalen har andra ägnat dagen åt att granska det avsnitt av Svt:s program Vetenskapsmagasinet som sändes igår och som jag hasteligen bloggade om därefter. Jag har dessutom själv haft tid att se och framför allt lyssna på det som sägs i programmet via web-tv. Och gårdagens artigt avvaktande entusiasm måste förbytas i skepsis.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon expert på den aktuella problematiken, jag har alrig gjort någon djupare analys av förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur. En som däremot är mycket kunnig på området är min bloggarkolega Åsa Larsson som på bloggen Ting och tankar i starka (och som det verkar i stort sett helt rättvisa) ordalag tillbkavisar det som i synnerhet reportern Martin Widman påstår i programmet, baserat på genforskarna utsago. Alla intresserade rekomenderas därför att se här och här.

Några punkter kan förtjäna att lyftas fram särskillt. För det första gäller det kronologin. Den gropkeramiska traditionen existerar fram till ca 2300 f Kr, det är närmare 1000 år längre än trattbägarkulturen. Något som tv-programet helt verkar ha missat. Det gör att det resonemang som förs i programmet blir både underligt och missvisande.

För det andra tycks de skelett som DNA-analyserats komma från starkt begränsade geografiska områden. En generalisering till att resultaten skulle vara allmängiltiga faller därmed. Varför programmet undanhållit sådan information kan man ju undra... En stor del av det det som sägs baseras på resultat från Öland. På den positiva sidan betyder det, som Åsa Larsson framhållit, att det sagda nog är giltigt just för Öland, men bara där.

För det tredje framförs en minst sagt underlig syn på arkeologer. De beskrivs om man lyssnar lite noggrannare än vad jag gjorde i går närmast som ett gäng kufar som sitter och skärskådar stenyxor och keramikskärvor, till skillnad från de naturvetenskapligt skolade forskarna med djupa kunskaper och ett fritt sinne. Problemet är bara att det ovilkorligen är så att dessa keramikskärvor och stenyxor och andra lämningar av materiell kultur är det källmaterila som arkeologin måste utgå ifrån. Därmed inte sagt att man inte kan dra nytta av vad genforskning och annan naturvetenskap har att bidra med. Tvärtom. Men ett omsorgsfullt, vetenskapligt studium av det arkeologiska källmaterialet har mycket att säga och är i högsta grad relevant för att vi ska kunna veta något om forntiden. Vetenskapsmagsinets reportage förmedlar en annan bild men tar inte hänsyn till att en del av genforskarna verkar ha en ganska vag uppfattning om den period som de vill studera. Jag anar en stark övertro på genforskningen hos programmakarna, ett okritisk anammande. Men trots allt är det ju så att man inte bara kan hänvisa till gener hit och dit och tro att det är svaret på allting.

Och så vidare. Sammanfattningsvis ser jag mig nödsakad att ta tillbaka en stor del av den försiktiga optimism jag kände för ett knappt dygn sedan. Och det är trist. Mycket trist. Speciellt om det är så att Svt -våran statliga televison- har förmedlat en förljugen bild som innehåller förvrängd information och rena vantolkningar. I så fall är Vetenskapsmagasinets missvisande förmedling av ett stycke stenålder inte ett dugg bättre än Populär Arkeologis missvisande förmedling av ett stycke Kalmarhistoria.

Tuesday, May 06, 2008

Mjölk och gener löser gammal gåta?


Idag tog Svt:s program Vetenskapsmagasinet upp en klassisk gammal stenåldersgåta, nämnligen den om vad de två kulturerna trattbägare och gropkeramiker (uppkallade efter respektive typiska keramikformer) representerar. Enligt ny genforskning på dna från skelett från perioden (ca 4200-3200 f Kr) så rör det sig om två genetiskt skilda populationer, två olika folkslag. Gropkeramikerna skulle enligt de nya rönen vara ett folk som kommit invandrande från öster för att efter ungefär 1000 år försvinna ur historien, av oklar anledning.

För hundra år sedan hade detta inte varit särskillt kontroversiellt. Då förklarades alla skillnader i materiell kultur med folkförflyttningar, ofta i form av invationer. Ett folkslag har kommit invandrande och trängt undan ett annat. Den moderna arkeologin har däremot velat förklara olika materiella och kulturella uttryck på andra sätt. Man menar att det rör sig om samma folkslag, skillnaderna beror istället på olika försörjningsstrategier, olika kulturell och social identitet och så vidare.

Är de genetiska resultaten riktiga - vilket genforskarna i tv-programmet är säkra på - finns det alltså anledning att tänka om. Men vad det kommer att innebära för forskningen på sikt torde ännu vara oklart. Den dramatik som kommer att skaka det arkeologiska forskarsamhället framöver om man får tro Vetenskapsmagsinet är måhända överdriven. För en och annan blir det säkert svårt att ta till sig resultaten. På sikt tror jag ändå de kommer att bakas in och bli en naturlig del av kunskapen om stenåldern. Det ligger ju lite i arkeologins natur att nya upptäckter med gämna mellanrum skakar om lite, tvingar oss att tänka i nya banor, utveckla vårt kunnande om forntiden. Det behöver knappas vara lustigare än så.

Trattbägarna var en jordbrukande befolkning, medan gropkeramikerna levde som smalare och jägare längs kusterna. Sälfångst och fiske spelade en viktig roll i gropkeramikernas ekonomi. Som bekant var det den jordbrukande kulturen som gick "segrande" ur denna motsättning. Jordbrukarsamhället blev den enda strategin och under följande perioder (bronsålder, järnålder) lades grunden till det samhälle vi ännu lever inom. Enligt den genetiska forskningen kan en viktig bidragande orsak till detta vara komjölk. Eller mer korrekt det faktum att jordbrukarpopulatinen hade en gen som gjorde det möjligt att bryta ner laktos och därmed kunna dricka komjölk i vuxen ålder. Denna gen saknades hos den gropkermaiska populationen.

Slutligen måste jag framhålla det faktum att tv-programet till stor del utspelade sig på Öland, med Kalmar läns museums arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay i centrum. Att sveriges televison ägnar den öländska stenåldersarkeologin uppmärksamhet måste förmodligen bara det beskrivas som en smärre sensation! Inspelningen ägde rum på den utgrävning som Ludvig för några veckor sedan gästbloggade om här på Ahimkar. Dessutom spelade den gotländska gropkeramik-lokalen Ajvide en viktig roll i programmet, därför att flera av de skelett som genforskarna använt kommer härifrån. Ajvid var platsen för mina seminarieutgrävningar i två omgångar när jag pluggade till arkeolog. En spännande plats som väcker många personliga minnen.

Det aktuella avsnittet kan man se genom att klicka Här från och med nu och 30 dagar framöver (tror jag). Säkert går programmet i repris, fast jag inte lyckades reda ut när. Men håll utkik!

Tuesday, April 22, 2008

Föreläsning i Kabbetorp


En vårföreläsning utomhus i regi av Söderåkra Hembygdsgille börjar så smått bli en tradition. Det är fjärde året i rad jag håller låda nu. I år kommer detta evenemang att gå av stapeln i Kabbetorp lördagen den 17 maj. Kabbetorp är beläget vid väg E 22 halvannan mil söder om Bergkvara (i sin tur beläget drygt 4 mil söder om Kalmar).

Kabbetorp bjuder på en fornlämningsmiljö med ursprung huvudsakligen i bronsålder, med flera rösen, stensättningar och kvadratiska stensättningar. De senare tolkas understundom som 'kulthus' och anses representera bronsålderns sociala och religiösa elit. Hur det än må vara med detta så är det i alla fall en trevlig miljö och det brukar bli några trevliga - och till min glädje ganska uppskattade - timmars föreläsning, prat och fika. Förra året kryddades föreläsningarna dessutom av mitt paradfynd av Terra Sigillata, det femte i sitt slag i Sverige. Att något liknande dyker upp i år är inte speciellt sannolikt, men man vet ju aldrig. I vilket fall kommer jag att berätta om de olika fornlämningarna och vad man kan utläsa ur dessa, det blir som sagt fokus på bronsålder, men även lite medeltid och annat smått och gott lär komma in på något hörn.

Alla som är intresserade är hjärtligt välkomna att vara med. Samling kommer att ske vid Grisbäcks väderkvarn kl 10:00. Jag är medveten om att eventuella "utsocknes" kan ha något svårt att hitta till Grisbäcks väderkvarn, men det är inte jag som valt denna mötesplats. För att hitta dit följer man väg E 22 till man en dryg halvmil söder om Bergkvara ser en avtagsväg mot Grisbäck. Snart nog kommer man att se en väderkvarn och när man tagit sig till den är man framme. Det är ganska enkelt, så låt er inte avskräckas. Jag önskar alla intresserade hjärtligt välkomna!

Bilden ovna föreställer en av de kvadratiska stensättningarna i Kabbetorp (Raä 53) som det såg ut på 1930-talet. Bilden är från den första fornminnesinventeringen i Söderåkra socken som leddes av Erik Bellander, vilken också har tagit bilden. (Ur Söderåkra Hembygdsgilles arkiv).

Friday, April 18, 2008

Från en nyligen avslutad utgrävning i Resmo på Öland

Som jag vid några tillfällen berättat har under det senaste året flera utgrävningar givit spännande fynd från stenåldern på Öland. Nyligen avslutades ännu en intressant utgrävning vid Resmo på södra Öland. Idag gästbloggar undersökningens grävledare, Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog vid Kalmar läns museum om resultaten i ett inlägg som jag har den stora glädjen att få presentera här nedan:

--------------------------------------------

Som inbiten stenåldersarkeolog och Ölands-disputerad är det väldigt roligt att jobba i Kalmar län. Ännu mer smaskigt blir det när man hittar, och får möjlighet att undersöka, en fyndrik tidigneolitisk trattbägarboplats i Resmo på sydvästra Öland. Just det här har jag haft nöjet att få uppleva under de senaste par månaderna.

Boplatsen upptäcktes under slutet av februari i samband med en förundersökning inför planerad villabebyggelse. Platsen i fråga är belägen i en västsluttning upp mot landborgen, på ca 37-41 m ö h ungefär 400 m NV om Resmo kyrka och 250 m NV om den nordligaste av de fyra megalitgravarna i området. Det faktum att en dös och tre gånggrifter finns på Öland, alla dessutom i Resmo socken och tre av dem tätt samlade i Mysinge några km söder om kyrkan, har allt sedan den sydligaste graven undersöktes för precis 100 år sedan (se T J Arne i Fornvännen 1909) varit föremål för mycket diskussion om inflytande från danskt och skånskt håll i samband med jordbrukets introduktion i området. I samband med länsmuseets stora stenåldersinventering på Öland under 1990-talet påträffades ett mycket stort antal förmodade boplatser, inte minst i Mörbylångadalen nedanför megalitgravarna. På ett flertal av platserna påträffades slipade flintavslag och yxfragment, vilka antydde en samtidighet mellan boplatserna och megalitgravarna. Tills för några veckor sedan hade emellertid ingen mer omfattande arkeologisk undersökning utförts av en trattbägarboplats på Öland, vilket gör resultaten från den här aktuella undersökningen mycket intressanta.

Förundersökningen kunde i nordöstra hörnet av området påvisa ett fyndrikt kulturlager innehållandes flinta, brända ben och stora mängder keramik, den senare karaktäriserad av snördekorerade trattbägare. På de västra delarna av undersökningsområdet, till synes rumsligt avskiljt från det fyndrika kulturlagret, framkom anläggningar och kulturlager av helt annan karaktär och som inledningsvis förmodades vara yngre än neolitikum. Anläggningarna utgjordes här av stora gropar, några stolphål och en härd. Längst i väster fanns dessutom ett kulturlager innehållandes ytterst få fynd av flinta och keramik. Inga typologiskt daterbara fynd framkom i områdets västra del under förundersökningen.

Inför slutundersökningen gjordes i samråd med länsstyrelsen bedömningen att störst kunskapspotential låg i de tidigneolitiska lämningarna, inte minst med tanke på relationen till omgivande lämningar. På de västra lägre belägna delarna av området var strategin att bana av kring de mest anläggningstäta områdena samt mäta in och snitta ett urval anläggningar, medan det neolitiska kulturlagret i nordöst skulle banas av och avgränsas, undersökas med provrutor och slutligen schaktas bort i syfte att få fram underliggande anläggningar.


Kulturlagret i nordöst sett från söder

Kulturlagret i nordöst visade sig vara mycket fyndrikt, omkring 0,1-0,25 m tjockt och innehålla framförallt stora mängder homogent formgiven trattbägarkeramik, nästan uteslutande dekorerad med snörintryck under mynningen. Typologiskt bör denna keramik kunna dateras till tidigneolitikums andra hälft (ca 3600-3300 f Kr), kanske även delar av den första. Flintan domineras av sydskandinavisk flinta, och innefattar bland annat ett antal fragment av slipade yxor, ett par skrapor samt en tvärpil.


Fragment av slipad flintyxa

Anläggningarna och kulturlagret på de lägre liggande delarna i väst visade sig vara mer intressanta och kluriga än vad som först verkade vara fallet. Stora gropar på rad, med ordentliga härdar intill liksom spridda stolphål och generellt sett få fynd –det var inte lätt att bena ut vad som hänt på platsen och när. Först mot mitten av sista veckan dök de första daterbara fynden upp, i form av stora mängder snördekorerad trattbägarkeramik i en av de stora groparna. Formgivningen är identisk med den som är rikligt representerad i kulturlagret i nordöst, vilket tyder på att lämningarna i hela området troligen ska betraktas som samtida trots sina markanta olikheter i karaktär och innehåll.


Snördekorerad trattbägarkeramik, preliminärt daterad till TNII

I samma stora grop påträffades även fyra kindtänder av ko, vilket om den typologiska och kontextuella dateringen stämmer utgör de äldsta fynden av nötboskap i Kalmar län så långt.

Tänderna från Kalmar läns kanske äldsta ko penslas fram

I ytterligare en anläggning på den västra ytan hittades snördekorerad trattbägarkeramik, och under inomhusarbetet är det nu en stor utmaning att klura ut vad de sinsemellan mycket olikartade, men av allt att döma samtida, ytorna inom området representerar.

Under två dagar i början av grävningen hade vi besök av Sveriges television, som filmade inför ett halvtimmesprogram om TRB och GRK (once in a lifetime!) som ska sändas i Vetenskapsmagasinet den 6e maj. Håll utkik!


Sveriges Television på besök i Resmo

Väl mött,

Ludde Papmehl-Dufay

Monday, April 14, 2008

Borgsällskapet


För alla som är intresserade av gamla borgar av alla de slag finns nu en trevlig Internet-sida att tillgå. Det är Borgsällskapet (eller Sällskapet för svenska borgstudier) som lanserat en ny hemsida. Sällskapets syfte är att främja svensk forskning kring borgar och äldre befästningsverk, vara ett forum för forskare och en resurs för alla som är intresserade av borgar.

För närvarande kan man på sidan bl a söka efter olika typer av borgar och befästningar via karta och bli länkad till Riksantikvarieämbetets digitala fornminnesregister, finna en gedigen lista med borg-litteratur samt hitta flera intressanta länkar i ämnet.

Bilden ovan visar lämningarna av Turestorps borg i Skåne. (Foto: förf.).

Wednesday, April 02, 2008

Försvarskyrkor, finns de?

"Nättidskriften" InfoArtefact presenterar månadsvis nyheter och fakta om arkeologi i Sverige och i världen. I år firar InfoArtefact 10-årsjubileum och det högtidlighåller man genom att visa olika inslag från första årgången, 1998. Förutom det läskiga faktum att det har gått 10 år sedan 1998, året då jag läste D-kurs i arkeologi på Högskolan på Gotland med många trevliga minnen som följd. Och en del kunskap får man hoppas. Ja, förutom detta så kan sådana här tillbakablickar vara intressanta och roliga.

I aprillupplagan kan man läsa ett litet debattinlägg i form av en intervju med Torbjörn Sjögren (nu stiftsantikvarie vid Växjö stift) och Marit Anglert (mig veterligen fortfarande doktorand i medeltidsarkeologi - eller historiska arkeologi som det heter nu mera) angående de så kallade "försvarskyrkorna", som det ska finnas gott om i Möre och på Öland. Idag är det inte många som tror på försvarskyrkan som existerande fenomen längre. 1998 var den ståndpunkten inte fullt lika okntroversiell, även om den framförst betydligt tidigare. Texten kan läsas på InfoArtefacts sida under menyrubriken Inblick. Tyvärr verkar texten inte ha någon egen adress, så passa på, när aprill är till ända är texten förmodligen inte tillgänglig längre!

Jag har för övrigt ägnat mig själv en del åt dessa kyrkor, som numera brukar kallas "flerfunktionella kyrkor". Bland annat i en magisteruppsats i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet. Min egen åsikt? Ja mycket kortfattat går den ut på att kyrkorna och deras funktioner inte går att generalisera. Dock finns det en tendens, åtminstone för Möres del, som pekar på att de speciella "extrarum" som byggts in i kyrkorna kan knytas till lokala stormannagrupper. Många av de våningar som finns ovanpå kyrkorummen verkar ha varit ett slags representationslokaler. Den monumentala arkitekturen kan ha att göra med symboliska uttryck i en omvälvande tid då en lokal aristokrati höll på att flörlora fotfästet i regionen. Vissa kyrkor kan kanske även knytas till korståg. Men i detalj lär vi aldrig få några fullständiga svar, det saknas allt för mycket kunskap, allt för många pusselbitar är förlorade.

Tuesday, March 18, 2008

Gammal Kalmararkeologi

Arkeolog är väl ett av de yrken som av almänheten ibland kan uppdattas som ganska udda. I en värld där allt ska mätas i mängden kvantifierbar nytta händer det att folk undrar vad arkeologer sysslar med "i verkligheten". Och nog har väl en och annan retat sig på dessa "forndårar" som alltid är ivägen när det ska byggas något... På den positiva sidan visar många också ett stort intresse för vad arkeologer sysslar med. Och det intresset växer ju mer kunskap som arkeologerna förmedlar. På såvis fyller även en enkel arkeologiblogg som den du just nu läser en funktion, förutom att vara rolig att skriva på för dess författare.

Nu är inte arkeologi det enda "udda-intresse" jag har. Jag har ytterligare ett sådant, som antagligen är ännu mer udda och företrädesvis annars utövas av medelålders och äldre män som ofta heter Lars och Bernt samt gärna är födda på 1940-talet. Det intresset handlar om gamla vykort. Jag tycker att dessa bilder är en oskattbar och mycket spännande och rolig kulturskatt som har mycket att berätta om hur det såg ut och var "förr i tiden", dvs företrädesvis under det senast gångna seklet. Det har jag redan flaggat för i detta inlägg.

1930-talet var en aktiv tid ur arkeologisk synvinkel i Kalmar. Det var då man torrlade hela Slottsfjärden och kunde tillvarata ett mycket omfattande och unikt medeltida fyndmaterial. Materialet var på sin tid känt som det största koncentrationen på svenskt område. Bland annat utmärker sig ett omfattande keramikmaterial och flera båt-vrak. Undersökningarna ägde rum 1933-34. Redan året innan, 1932, utfördes som en första etapp en utgrävning och återställning av slottets igenfyllda vallgrav. Och det är här som vykorten kommer in i bilden. När jag för en tid sedan bläddrade i en låda med Kalmar-kort hittade jag ett par fotofrafier som förställer just utgrävningen av vallgraven. På baksidan står skrivet med bläk: "Foto: A. E. Thulin, Kalmar 1932". Ett fint fynd för en arkeolog, även om det inte varken är speciellt gammalt eller påträffat i jorden! Bilderna ser du här nedan. (Klicka på bilden för att se den i större format).

Sunday, March 16, 2008

Professor tycker till om "Kalmar-Birka"

Ännu ett inlägg i Enström-debatten. För den som orkar lite till så har nu Ulf Näsman, professor i arkologi vid Högskolan i Kalmar, gjort den goda gärningen att ta sig an uppgiften att recensera Enströms ideer om "Kalmar-Birka". Näsman är inte lika mångordig som jag har varit och han är något snällare/försiktigare i sitt omdöme. I princip överensstämmer dock min och Näsmans kritik, såväl om vad som är positivt som om vad som är negativt med boken.

Man kan bara hoppas att fler tar sig an att skärskåda Enströms argumentation och vantolkningar av befintligt arkeologiskt källmaterial. Kalmar läns museums arkeologer sitter ju t ex på en enorm kunskapsbank och kompetens när det gäller regionens förhistoria. Ännu har Länsmuseet inte gjort sin röst hörd. Jag hoppas att man ska våga ta bladet från munnen och även från detta håll visa på det bristande resonemanget i Enströms bok.

Men nu kan man i alla fall lägga till en viktig röst i debatten. Ulf Näsmans recension har publicerats av tidningen Barometern och kan läsas genom att klicka HÄR .

Friday, March 07, 2008

Har Populär Arkeologi fått stora snurren?

Enström, ständigt denne Enström. Visst är det tröttsamt och jag bloggar inte om det här för att det är kul eller för att det är vad arkeologi ska eller bör handla om. Jag tar mig an det här för att jag tycker att det är en skyldighet för alla som sysslar med någon form av vetenskap att göra sin röst hörd när källmaterial misstolkas och forsknig som namn och funktion missbrukas bortom det acceptabla. Det är en del av kunskapsförmedlingen, som i sin tur är ett av forskningens viktigaste uppdrag.

Ingen återkommande läsare av Ahimkar kan ha missat vad Enström är för en figur. Det är mannen som nyligen med stor stolthet och visst buller presenterade en bok där han lägger fram hypotesen att Kalmar hade en föregångare under yngre järnålder, en stad av ansenliga dimensioner som bar namnet Birka (Birka som beteckning för 'handelsstad'). Detta Kalmar-Birka skulle dessutom vara det Birka som Ansgar verkligen kom till och ett av Skandinaviens viktigaste centra. I närheten låg också det rätta Uppsala-templet och Ölands fornborgar var en enad försvarslinje till handelsplatsens beskydd. Men Enström har byggt sitt resonemnag på vantolkningar av källmaterialen och på en rad cirkelresonemang, vilket jag tidgare lyft fram i denna recension.


Fornminne utsatt för vantolkningar? En av de många gravarna runt Kalmar (Raä 7). Foto: förf.

Den här gången handlar det inte så mycket om Enströms skriverier som om tidskriften Populär Arkeologi, Sveriges enda populärvetenskapliga magasin om arkeologi. Jag har alltid sett Populär Arkeologi som en småtrevlig, hyfsat respektabel tidning och jag har inte haft någon mer påtaglig anledning att klaga på dess innehåll. Men när senaste numret damp ned i brevlådan i härom dagen var bland det första jag kunde notera en intervju med Enström. En helt vanlig intervju som presenterade Enströms bok och tankar i all korthet, rakt upp och ner, utan någon egentlig reflektion eller kritisk eftertanke. Utan att någonstans nämna att det kunde vara något kontroversiellt i detta ämne. Jag bläddrar vidare och finner en reklamruta för boken, där den beskrivs som en uppgörelse med den forskning som hävdar att Birka i Mälaren var ett viktigt centrum på vikingatiden och för kristnandeprocessen. Jag finner också att Populär Arkeologi faktiskt säljer boken i sin egen nätbokhandel där den tillsammans med andra böcker beskrivs som "...läsvärda böcker om arkeologi och historia...". Slutligen visar det sig att Populär Arkeologi också gör en recension av boken. Men helt utan kritiska invändningar mot bokens många olika påståenden. Det konstateras bara att det är onödigt att jaga platser till vilka Ansgar kom och att boken hade vunnit på korrespondens med etablerad forskning. I övrigt hyllar recensenten boken för dess vackra bildmaterial, som om ett påkostat bildmaterial och en avancerad layout är det som gör forskningsresultat viktiga.

Har Populär Arkeologi fått stora snurren? Ja, vem vet? Vad man kan konstatera är att Populär Arkeologi inte gör någon skillnad mellan grundlösa spekulationer och vetenskapliga forskningsresultat. Jag hade inte klagat om det hade funnits någon ansats till källkritik, ett påpekande av att det faktiskt rör sig om kontroversiella funderingar och inte av forskningsrön baserade på en stringent vetenskaplig metod och tillämpande av källkritiskt utvärdering. Kanske Populär Arkeologis redaktör anser att detta är en god gärning, att släppa fram oliktänkande. Ett bidrag till stöd för demokrati, yttrandefrihet och mångfald. Kanske beror det bara på total okunskap om rådande forskningsläge i Kalmarsundsområdet. Kanske Populär Arkeologis redaktion är hemfallen åt den postmodernistiska relativismen, den där "anything goes-mentaliteten" som säger att det inte finns några sanningar och att den ena tolkningen därför är lika god som den andra.

Vad det än rör sig om så är Populär Arkeologi ute och cyklar. Tidningen borde inse vad den förlorar i kredibilitet och anseende på att jämställa Enströms lösa spekulationer med vilka omsorgsfullt framtagna forskningsresultat som helst. Det är tråkigt att Populär Arkeologi nu anträder denna nya väg bort från ventenskapligheten, speciellt med tanke på att tidningen är det enda populärvetenskapliga organet som finns i Sverige för arkeologi. Det Populär Arkeologi håller på med är inte mångfald, utan enfald. Det är att lura sina läsare att med sitt namn och anseende som garant stödja grundlösa och okritiska spekulationer. Ska tidningen i nästa nummer slå ett slag för de förbisedda nytänkande infallsvinklarna i Olof Rudbecks Atlantica eller ska man ta det ansvar som all seriös media har för vilka budskap man förmedlar till allmänheten? Media är makt. Makt över opinion, över kunskap och över världsuppfattning. Man kan bara stilla bedja för att Populär Arkeologi ska sluta missbruka sin lilla andela av denna makt och återgå till ordningen.

Jag är inte ensam om denna undran. Två av mina kolleger har tagit upp ämnet. Dels Martin Rundkvist, en stor förkämpe för mer vetenskaplighet inom arkeologin, som lät mig publicera ett gästinlägg på sin blogg, Aardvarchaeology. Dels Åsa M Larsson som ägnade ett välformulerat inlägg åt saken på sin blogg,Ting och Tankar. Heder åt Martin och Åsa för deras insatser.

Monday, March 03, 2008

Spännande stenålder på Öland

Att Öland är ett rikt område när det gäller fornlämningar och fynd är inget nytt. På bloggen Ting och Tankar berättar Åsa M Larsson om ett intressant stenåldersfynd. Vid en rutinmässig utredning utförd av länsmuseets arkeolg Ludvig Papmehl-Dufay i Kolstad mellan Borgholm och Köpingsvik berördes ett par boplatsområden i åkermark. Fynd från platsen pekade på övergången mellan sten- och bronsålder. I området finns en igenväxt våtmark av något slag och när man schaktade här påträffades på ca en meters djup rikligt med välbevarat trä. Bl a rör det sig om tydligt tillhuggna plankor och en cirkelrund mörkfärgning, ca 60 cm i diameter, som visade sig vara resterna av ett träkärl. När C 14-analyserna nyligen anlände till länsmuseet visade det sig att dessa träföremål var från senneolitikum, dvs slutet av stenåldern för omkring 4000 år sedan! Att finna träföremål av så hög ålder är extremt ovanligt. Lite träbitar kan ju låta tämligen trist, men för forskningen är detta ett minst lika spännande och viktigt fynd som tjusiga upptäckter av mer ädla material. Det visar också att det är viktigt att inte bortse från låglänta, vattensjuka områden intill boplatserna i samband med arkeologiska insatser. Öland bjuder på ännu ett unikt fynd ur sin rika arkeologi-flora.

I kategorin "vad hände sedan" kan ett annat öländskt fynd lyftas fram. Som tidigare rapporterats här påträffade under en annan rutinundersökning i Köpingsvik (Tings Ene 1:1) förra året resterna av vad som ansågs kunna vara Kalmar läns äldsta grav. Under det arkeologiseminarium som nyligen hölls i Blankaholm berättade Ludvig Papmehl-Dufay om senaste nytt om detta fynd. Fyndet påträffades i ett kulturlager som även innehöll vikingatida begravningar. Den aktuella graven överlagrades av ett kulturlager av senmesolitisk karaktär, dvs ca 4000 f Kr. Skelettet var mycket dåligt bevarat och kunde inte tas upp och inte heller dateras med C-14. En kolbit tagen under skelettets vänstra axel kunde däremot dateras med C 14-analys till ca 4000 f Kr. Eftersom kulbiten låg under skelettet kan graven alltså inte vara äldre än så. Med det överliggande kulturlagret bör det betyda att graven är från denna tid, runt 4000 f Kr. Någon närmare datering går inte att få. Tillsammans med en grav från Alby blir graven en av länets två äldsta kända gravar. Eftersom markägaren nu inte får använda den aktuella tomten bekostades utgrävningarna av länsstyrelsen i Kalmar, som efter undersökningen ansett fyndet så pass intressant att ingenting får röras mer. Locket på alltså, även för fortsatt forskning. Att man kan tycka att länsstyrelsens ofta drivna tes att ju intressantare ett fynd är desto angelägnare är det att inte veta något om det ibland kan te sig ganska olustig är en annan historia. De senare uppgifterna är hämtade ur en artikel ur tidningen Barometern (08-02-29).

Desto mer positivt angående länsstyrelsen är att de har lämnat ett bidrag på 820 000 kronor för upprättandet av ett arkeologiskt register över Köpingsvik, detta enligt samma Barometern-artikel. Här ska finnas uppgifter om alla arekologiska undersökningar i Köpingsvik, ca 300 schakt, och underlag för bedömning och lokalisering av fornlämningar. På så vis erhålls en överskådlig bild av Köpingsviks ofta komplexa fornlämningsmiljö. Arbetet ska utföras av Kalmar läns museum och vara klart i mars 2009.

Friday, February 29, 2008

Södermörekrönikan


Redan förra året bloggade jag i korthet om 2007 års upplaga av Södermörekrönikan, den årssbok som i drygt 20 år utgivits av Södermöre Hembygdsgille. Nu har 2008 års upplaga kommit ut, den 22 i ordningen. Syftet med att ge ut boken år efter år anges vara att "...ge sina läsare fördjupade insikter i vad som hänt och timat i våra bygder, både i nära och mera fjärran tider, och samtidigt vara en underhållande läsning. Dessutom bör den kunna tjäna som dokumentation för framtiden". Böckerna har med åren blivit ganska populära och jag tycker att det är ett utmärkt sätt att sprida berättelser, minnen, traditioner och historia som på detta sätt också kan bevaras för framtiden.

Själv har jag haft glädjen att åter få ge ett litet bidrag, denna gång om perioden romersk järnålder (ca 0-400 e Kr) med fokus på Möre. Ett ämne som aktualiserades genom mitt eget fynd av en skärva Terra sigillata utanför Söderåkra förra året. För den som inte har eller önskar få tillgång till själva boken finns en något redigerad version av texten att läsa online, klicka här.

I övrigt består boken av 158 sidor med kortare och längre artiklar av varierande innehåll och kvalitet om allt möjligt som berör bygdens historia, mestadels lite modernare historia. Boken är som vanligt väl värd att läsas för den som är intresserad av området, bestående av Halltorp, Arby, Voxtorp och Hagby socknar. Bra av Södermöre hembygdsförening och dess driftige ordförande Lars Larsson att hålla igång det här värdefulla arbetet ännu efter 22 år!

Saturday, February 16, 2008

Urminne

Viste ni att Småland och Öland har en egen arkeologisk tidskrift? Jodå, den heter Urminne och ges ut i samarbet mellan Kalmar läns museum, Jönköpings läns museum, Smålands museum och Högskolan i Kalmar. Tidskriften kommer ut med ungefär ett nummer per år sedan starten 2001. Nyligen nådde det senaste numret, 2007/6, ut till prenumeranter och andra som har koll på utgivningen.

I detta fullmatade nummer finns flera intressanta artiklar som denna gång är helt koncentrerade till Småland. Först ut är Magnus Petersson, antikvarie vid Kalmar läns museum, med en intressant artikel om gropkeramiska lokaler i Kalmar län. Fokus ligger på den undersökning som utfördes i Kvarteret Havren, i stadsdelen Djurängen i Kalmar 2001. Detta är första gången som resultaten från undersökningen publiceras, frånsett slutundersökningsrapporten som kom 2004. Här påträffades en boplats med ett hyfsat stort materila av gropkeramik, men även med inslag av stridsyxekeramik.

Denna artikel följs av ett bidrag av Dag Widholm som berör ett annat fynd från samma stadsdel i Kalmar, nämligen en järnkittel från yngre järnålder som påträffades vid en utgrävning 1990. Kitteln låg i fyllningen av vad som visade sig vara ett grophus, C 14-daterat till mellan 260-550 e Kr. Hela boplatsen daterades till mellan 200 f Kr - 690 e Kr. Widholm försöker i artikeln förstå kittelns funktion och innebörd genom att sätta in den i en kontext av andra fynd av kittlar och grophusbebyggelse.

Härefter är det dags att lämna Kalmarsundsregionen. De följande artiklarna börjar med att Åsa Jönsson och Alexandra Nylén behandlar resultaten av en undersökt boplats från yngre järnålder vid universitetsområdet i stadsdelen Teleborg i Växjö. Det är den första undersökningen av boplatslämningar från denna tid i Kronobergs län. Därefter lägger Per Stille fram en skiss till ett forskningsprojket som avser att belysa runstenarna i Tiohärad och deras plats i det sociala och mentala landskapet.

Anna-Carin Winkler behandlar Vallby på Visingsö, en av ytterst få undersökta medeltida byar/gårdar i Småland. Detta följs av Jan Agertz som tar upp bebyggelsen på medeltidens Visingsö till diskussion utifrån ortnamnen och 1500-talets skatte- och uppbördslängder.

Leif Häggström och Daniel Lindblad tar upp ett betydligt sorgligare, men tyvärr med jämna mellanrum aktuellt ämne, nämligen plundring av gravar och andra lämningar. Efter de berömda stormarna Gudrun och Per fick arkeologerna i Småland bråda dagar med att inventera stormskador och rädda sådant som på olika sätt förstörts. Under detta arbete upptäcktes att plundringar med hjälp av metalldetktor hade ägt rum på flera gravfält i Jönköpings län. Författarna pekar på ett förmodligen ganska stort mörkertal när det gäller plundring och att spåren av plundrarnas verksamhet ofta kan vara svåra att upptäcka. För att det ska finnas möjlighet att upptäcka dylika illdåd i tid efterlyser författarna ett samarbete mellan arkeologer, polis och framför allt från allmänheten som bor och vistas i närheten av fornlämningar.

Tidskriften avslutas med att Påvel Nicklasson lämnar ett svar i en tämligen argsint debatt mellan honom och arkeologerna vid Jönköpings läns museum. Debatten har varit av en karraktär som får min egen lilla dispyt med privatforskaren Enström här på Ahimkar att blekna till ett intet. Jag ska inte gå närmare in på saken då det förmodligen bara får som konsekvens att allmänheten stärks i sin tro på att forskare bara ägnat sin tid åt att banka varandra i skallen med sina lärda avhandlingar. Något som trots allt i övrigt mest är en myt.

För att sammanfatta: Urminne bjuder på mycket intressant läsning och rekomenderas till alla intresserade. Tidskriften kan beställas genom att man kontaktar någon av utgivarna. T ex kan man klicka på ordet Urminne i den andra meningen i detta inlägg så hittar man ytterligare information.

Tuesday, January 29, 2008

Att fånga ett landskap

Historiska kartor är en fantastisk källa till hur landskapet sett ut "förr i tiden". Det är ett välkänt faktum och sådana gamla kartor används ofta i olika syften av forskning och antikvariska institutioner. Informationsvärdet i de gamla kartorna är ofta stort och kan belysa många intressanta aspekter. Jag är inte direkt någon expert på historiska kartor, men ett och annat har man ändå snappat upp. Låt mig illustrera det hela med ett exempel.

Bruatorp är en liten by i södra delen av Möre, alldeles söder om samhället Söderåkra. I dag präglas landskapet här av stora öppna åkerfält med små skogbevuxna impediment, ofta med fornlämningar på. Det historiska landskapet skiljer sig starkt från den här bilden. I historiska dokument kan vi följa Bruatorp tillbaka till 1535. Byn bestod då av två hemman, det ena ett skattehemman och det andra ett sämjehemman. Båda gårdarna ägdes alltså av brukarna själva, något som var midre vanligt under medeltid i Möre. Namnet Bruatorp bör betyda "torpet vid bron", syftande på att den säkert mycket gamla landsvägen till Kalmar korsar Bruatorpsån på Bruatorps ägor. Ortnamnet med tillhörande bebyggelse är sannolikt etablerat under slutet av vikingatid eller tidig medeltid.



Överst den renritade storsskifteskartan från 1761, en kartbild av hur Bruatorp såg ut på 1700-talet. Mycket av det man ser går emellertid säkert betydligt längre bakåt i tiden än så. Den nerdre bilden är ett så kallat kartöverlägg. Det innebär att den historiska kartan som i det här fallet är i skala 1:4000 har förminskats till samma skala som den moderna kartan, i detta fallet Ekonomiska kartan i skala 1:10000. Därefter har den historiska kartbilden lagts över den moderna och passats in (rektifierats) så att man kan se det historsiaka landskapet i det moderna. Nya E 22:an finns inte med på Ekonomsika kartan men är belägen strax väster om "Lindkullarna". Observera också att gamla E 22:an har rätats ut sedan 1700-talet. OBS klicka på bilderna om du vill se dem i större format!

I kartmaterialet dyker Bruatorp upp första gången 1722. Det är alltså första gången vi kan göra oss en bild av hur det historsiska landskapet här såg ut. Bruatorp bestod även då av två hemman och kartan upprättades på grund av att hemmanet nummer 1 en längre tid varit "skattevrak" och nu åter skulle skattläggas. Den karta jag gjort en närmare studie av är storskifteskartan från 1761. Bilden av landskapet skiljer sig i stort sett inte från hur det såg ut 1722. Fortfarande fanns det två hemman. De låg båda vid gården som idag kallas "Lilla Bruatorp" och Bruatorps väderkvarn. Hemmanet nr 2 ligger ännu kvar och är identiskt med Lilla Bruatorp, medan hemmanet nr 1 flyttades någon gång efter att storskiftet förättas, men innan laga skiftet 1849. Hemmanet nr 1 är idag Stora Bruatorp som ligger vid bron över ån. Gårdsläget för Bruatorp nr 1 är idag åkermark, enligt lag borde platsen räknas som fornlämning men är inte känd som sådan.

Bruatorps ägor bestod huvudsakligen av ängs- och hagmark, vilket visar att djurhållningen var betydligt viktigare än odlingen av grödor. Åkermarken låg fördelad på sex gärden och några mindre lyckor som låg i anslutning till dessa. I kartbeskrivningen anges det årliga utsädet till två tredjedelar av arealen, vilket betyder att åkrarna brukades i tresäde, dvs enligt ett rotationssystem där två tredjedelar av åkerarealen brukades medan den sista tredjedelen låg i träda. Merparten av åkermarken låg samla runt gårdstomterna, men några åkrar låg också öster om landsvägen. Ängsmarken låg dels i byns östra del i det stora "Östra gerdet", dels i anslutning till åkermarken kring själva byn och dels i byns nordvästra del (Qvarnasläten och Gilsängen). Betesmarken fanns dels i byns sydöstra del på "Oxhagen" och dels på den stora utmarken som låg i byns sydvästra del. Utmarken beskrivs som "stenbunden ljungmark, små löfskog och ene", där finns "intet bränsle eller gärdslefång". Ljungen och uppgifterna om intet bränsle eller gärdslefång tyder på att området överutnyttjats, troligen för bete. Den östra delen av utmarken, som kallas "Bruatorps hult" anges också ha "varit skön bokskog, nu förstörd".

Längs ned i sydöstra hörnet av Bruatorps hult låg ett båtsmanstorp med ett par mindre tillhörande åkrar. Ett par torp fanns också vid vägen i byns norra del. I ån (som på den här tiden hette Söderåkraån) norr om torpen fanns tre kvarnar. Två av dessa låg på Bruatorps sida, båda hörde till hemmanet nr 1. Den ena anges ha varit en hjulkvarn och den andra en skvaltkvarn.

I åkermarken fanns stora mängder odlingsrösen. En del av dessa är av sörskilt intresse. I en av åkrarna, "Klapperåckern" har en stor cirkel med punktmarkeringar ritats ut. På det renritade exemplaret av storskifteskartan är detta röse utmärkt som "ättebacke". Röset är identiskt med fornlämningen Raä 27, som mäter 25 meter i diameter och är två meter högt och kan dateras till bronsålder. Väster om detta röse finns i åkern "Stora lyckan" ett nästan lika stort röse utritat. Av detta finns ingenting kvar idag. Kanske markerar det en nu försvunnen grav. Även i norra delen av "Sandgärdet", öster om landsvägen, finns två större rösen markerade. På laga skifteskartan finns ytterligare några rösen utritade. Vid denna tid, kartan är från 1849, hade åkerarealen vuxit betydligt sedan 1761. Hemmanet nr 1 hade då fördubblat sin åkerareal medan hemmanet nr 2 fyrdublbat sin. Bl a finns nu ett röse i sydöst utritat, på samma sätt som Raä 27, en rund ring med punktmarkeringar. Detta röse är identiskt med fornlämningen Raä 32 som i fornminnesregistret är markerat som fornlämning med frågetecken. Kartan antyder att detta frågetecken bör kunna rätas ut. I det som var Bruatorps utmark finns fornlämningen Raä 235, ett område med ca 30 röjningsrösen och jämna, stenfria ytor. Detta representerar en äldre odling, kanske rent av med förhistoriska rötter.

Åkern som ligger i Östra gärdet kallades för "Långtomten". Namnet är intressant eftersom ordet tomt kan antagas syfta på tomt i betydelsen "gårdstomt", "bytomt". Möjligen antyder namnet att det kan ha funnits ett tredje gårdsläge i denna del av byn, som antagligen försvunnit långt före kartornas tidshorrisont. 1997 drogs projektet för att bygga den nya väg E 22 genom södra Möre igång. Vägen kom att dras i nord-sydlig riktning rakt över Östra gärdet. I norra delen av det område som ingick i den arkeologiska förundersökningen daterades en härd via C 14 till tidig medeltid. Exakt var härden var belägen framgår inte av rapporten, men det torde vara någonstans ungefär i höjd med de två impediment som kallas Lindkullarna. Alltså i närheten av Långtomten. Även under slutundersökningen gav C 14-proverna en tidigmedeltida datering från en kulturlagerrest (anl. 383). Inte heller här ger rapporten några ledtrådar till var anläggningen var belägen. Den anges i anläggningslistan som "ej ritad". Ingenting i övrigt påträffades som kunde dateras till medeltid. Kanske är det de svaga spåren av en bebyggelse från äldre medeltid vi ser. Man kan tänka sig att denna eventuella bebyggelse lades öde t ex i samband med den senmedeltida agrarkrisen. När området senare odlades upp levde minnet av bebyggelsen ännu kvar och åkern fick sitt namn därav. Om det verkligen varit så kan dock bara ytterligare arkeologisk dokumentation belägga.

De mer väsentliga resultaten från E 22-undersökningarna genom Bruatorp var de många lämningarna från bronsålder, bl a med det ca 55 meter långa "Bruatorpshuset". Om det medeltida och tidigmoderna Bruatorp var en tämligen modest plats så var området uppenbarligen desto rikare under bronsålder. Det understryks också av de flertaliga rösegravarna från denna tid. Men utgrävningarna gav också spår från stenålder och äldre järnålder.


Bruatorpshuset och anläggningar kring detta som är daterade till samma period. Också en slags kartbild över ett litet stycke bronsålderslandskap (efter Dutra Leivas m fl, 2001).

Som någon kanske också kommer ihåg utförde Söderåkra Hembygdsgille under ledning av mig en inventering av åkermarken väster om gamla E 22:an hösten 2006. Vid detta tillfälle påträffades förutom flintföremål och en klump järnslagg också spår som förmodligen hör till det i byns södra del belägna båtsmanstorpet. Bl a fynd av en del av en kritpipa samt iaktagelser av en koncentrtion av tegel.

Förhoppningsvis har exemplet Bruatorp nu visat att man kan ha mycket kul och mycket nytta av de historiska kartorna. Ett utmärkt sätt att bokstavligen fånga ett förflutet landskap på ett papper.

Wednesday, January 09, 2008

Kalmar - Birka, en bokrecension

"Det är alltid lättare att bevaka en sinnrikt konstruerad lögn
än att hitta en otydlig sanning"
(H Mankell - Mannen som log)

Birka centrum?

Jag har redan tidigare berättat om att lokala media stort slagit upp att en privatforskare släppt en bok som försöker bevisa att Kalmar en gång var det "rätta" Birka (se här). Inlägget fick en del uppmärksamhet i form av både medhåll och kritik. Man ger sig uppenbarligen inte på lokalhistoriker ostraffat, hur märkliga deras påståenden än kan te sig. Flera personer har efterlyst saklig kritik och det är därför jag publicerar detta inlägg, för att ge en kort (nåja...) men saklig recension av den aktuella boken. Forkarsamhället låter ofta privatforskning med kontroversiella tankar gå ganska obemärkt förbi. Kanske man inte anser det mödan värt att bråka om, det mesta blåser ju ändå över med tiden och bäddas in i salig glömska? Jag tror dock att många kommer att läsa den här boken och många kommer att tro på hypotesbygget och kanske få en felaktig bild av sin historia. Därför denna recension, i analogi med titeln på ett av bokens kapitel - "bättre fäkta än illa fly".

Boken i fråga bär titeln Kalmar, vikingatidens centrum och är författad av en herre vid namn Stig Enström. Den omfattar 224 sidor och är utgiven på eget förlag, finansierad av författaren själv. Enström ska enlig uppgifter i media ägnat 16 år och ca 300 000 kronor åt bokprojektet. För det får man en mycket vacker bok med många fina och intressanta illustrationer, allt i färg med oklanderlig skärpa. Att någon dessutom tar sig an Kalmarområdets ofta förbisedda och ibland ganska illa behandlade historia och förhistoria kan man knappast heller klaga över.

Nej, de synpunkter man kan ha rör textens innehåll. Här följer därför en genomgång med kritiska synpunkter. Det är inte möjligt här att förhålla sig till allt som Enström tar upp, jag kommer därför att fästa uppmärksamhet vid bokens huvudargumentation.

Boken inleds med författarens syn på staden Kalmar och några av de hypoteser som tidigare lagts fram i ämnet. Framför allt gäller det ortnamnsforskaren Lars Hellbergs tolkningar. Hellberg var av uppfattningen att ortnamnet Kalmar (sammansatt av ordet kalm som syftar på stenanhopning av något slag och -arna som markerar ett ö-namn) ursprungligen varit ett namn på Stensö, men som senare överförts på det centralortskomplex Hellberg genom ortnamnen spårar till Hossmo och bygderna däromkring. Hellberg menade att centralortskomplexet runt Hossmo var en följd av den vendel-/vikingatid "Sveastatens" utbredning. Enström avfärdar dock Hellbergs tolkning av tre huvudsakliga anledningar. 1) eftersom forskningen av idag inte längre tror på den så kallade "Sveastaten" så kan Hellbergs resonemang underkännas av den anledningen. 2) Enström menar att Kalmar ursprungligen ingick i namnet Kalmarsund, som är belagt på en runsten från 1000-talets förra del. Namnet ska enligt Enström syfta på de stenrevlar som karaktäriserar kusten längs sundet och alltså betyda "stenhoparnas sund" eller dylikt. När medeltidsstaden sedan anlades fick den sitt namn efter sundet. 3) Hellberg pekade ut Hossmo som centralort för att där funnits ett äldre namn, Husaby, som markerar kungligt förvaltningsgods eller liknande. Enström menar i stället att Husaby betyder "byn vid huset" där huset syftar på den tidiga stenkyrkan i Hossmo (daterad till ca 1120-tal och med en sannolik föregångare i trä).

Redan här kan man ha en del synpunkter. I fallet 1) att Hellbergs tolkning av ortnamnens språkliga innebörd naturligtvis inte kan avfärdas bara för att denne hade en föråldrad och av allt att döma felaktig syn på "Sveastaten". Ortnamnen är ett faktiskt källmaterial, "Sveastaten" var en hypotes. Man kan avfärda hypotesen men inte själva källmaterialet. Det skulle vara som att påstå att ett gravfält inte finns bara för att någon tolkat in det i en felaktig kontext. I fallet 2) är jag mer benägen att ge Enström rätt till en poäng. Det kunde definitivt vara värt att pröva tanken att Kalmarsund givit namn åt orten Kalmar och inte tvärt om att ett äldre Kalmar som existerat före medeltidsstaden givit namn åt sundet som de flesta har utgått ifrån. Enström har dock andra avsikter med sin omtolkning, nämligen att undanröja möjligheten att det kan ha funnits en äldre ort av betydelse som hetat Kalmar. I fallet 3) måste Enströms försök att omtolka Hossmos betydelse av allt att döma förkastas. Ortnamnskomplexet kring Hossmo samt en tidig kyrklig etablering och förekomst av eskilstunakistor pekar ganska tydligt på en centralortsfunktion och det finns paralleller från andra håll. Dessutom har Enström inte riktigt förstått Hellbergs härledning av namnet. Han härleder Hossmo från ett äldre ortnamn *Husa(r), som ska ha föregått husabyn och beteckna en äldre typ av centralort. Namnet Husaby är belagt under senmedeltid men dess läge är inte fastställt, troligen har det legat i anslutning till Hossmo. Kontentan är i vart fall att Hossmo inte kommer av Husaby, som i ställer är en egen enhet dock sannolikt utbruten ur det äldre Husa. Därutöver bör ortnamnsforskningen som vetenskap ges tolkningsföreträde framför Enstöms antagande som verkar vara taget ur luften. Enström vill helt enkelt inte ha någon centralort i Hossmo under yngre järnålder.

Att det finns tecken på att det funnits en föregångare till Kalmar i någon form har stötts och blötts till och från under lång tid. Enström är dock den förste sen Volmar Sylvander för omkring 150 år sedan att tillägna problemet en hel bok. Enströms utgångspunkt för att det ska ha funnits en äldre stad, innan medeltidsstaden, är en rad i Kalmar stads tänkebok (det medeltida stadsrådets anteckningar). I denna finns antecknat att "Dye stat kalmeren heft in peterstorpe. xxx penynge schult des olde stades ghuet, dvs "staden Kalmar har i Perstorp en penningfodran avseende den gamla stadens äga. Onekligen är detta ett intressant uttalande, men dess innebörd är inte given. En del forskare har dessutom velat översätta texten med "den gamla stadsägan", vilket ju är en helt annan sak. Att rakt av se det som bevis för att det funnits en stad under vikingatiden är i vilket fall problematiskt utan att fysiskt kunna belägga en sådan stads existens. Det är dock vad Enström försöker göra i det följande.

Enström studerar tre kategorier av källmaterial i jakten på belägg för en äldre (handels)stad. Dels topografiska studier (med hjälp av den faktiska topografin och historiska och moderna kartor), fornlämningsmiljö och ortnamn. Topografin används främst för att spåra lämpliga lägen för bebyggelse och hamnar, fornlämningarna för att belägga aktivitet och i någon mån för att bedöma bebyggelsens funktion samt ortnamn främst för att avslöja äldre funktioner. Med detta som utgångspunkt pekar Enström ut tre platser i medeltidsstadens närhet.

Plats 1 förlägger Enström till ett område ca 400 m väster om medeltidsstaden, från Södercentrum och upp förbi länssjukhuset. Här hittar Enström en vik som mynnar ut i en lagunliknande formation som han beskriver som "...en fantastiskt fin hamnanläggning". På en äldre karta finns också en rund tydligen ganska markant höjd, ca 125 meter i diameter, som Enström anser är en försvunnen fornborg. Det mest intressanta torde dock vara att Enström på en karta från 1641 finner en ditritad kyrka belägen ungefär där ICA-Södercentrum idag ligger. Tydligen har tidigare forskning missat denna karta. På en senare karta från 1650 är kyrkan borta och på platsen finns bara en kvarn.

Plats två är ett område man når via en vik som gått där nu Kalmar dämme ligger. Man kommer då till ett område som kallas Trångsund beläget ungefär mellan Skälby och Svaneberg. Trångsund har uppmärksammats av flera andra forskare som en möjlig lagunhamn, främst kanske av Ulf-Erik Hagberg (1979) som delvis i sin tur var inspirerad av Volmar Sylvanders beskrivningar. Här finns också en krans av järnåldersgravfält som löper från Törneby upp till Berga. Hamnområdet skulle ha legat ungefär där IKEA nu ligger. Enström tillmäter gravfälten stor betydelse och passar också på att omtolka ortnamnen Törneby till "byn vid tornet" och Skälby till "vakternas by".

Det är emellertid plats 3 som tillmäts störst betydelse. Detta utgörs av Bergaplatån, ett område som sträcker sig från gravfälten Djurängsbackarna via dagens Berga centrum bort mot nya vattentornet och Norrliden. Redan Volmar Sylvander utnämnde detta område som huvudsamhälle till den "Birkastad" han ansåg funnits på Björkenäs (en udde norr om Kalmar, vid kusten utanför stadsdelen Norrliden). Enström börjar med att ta fasta på namnet Berga. I ett diplom från 1299 skrevs namnet latiniserat "Biergum" och Enström menar att det "på kalmaritiska" kanske hetat "Bierka" och att etymologin skulle gått Birka - Berka - Berga. Således menar Enström att den stad han spårar till Berga en gång hetat Birka. Till detta Birka hörde ett gravfält, bestående av de så kallade Djurängsbackarna, dvs Raä 14 och 15 som består av 55 respektive 75 kända anläggningar. Enström slår ihop dessa gravfält och lägger till ett område runtom som nu är bebyggt eller består av öppna gräsbevuxna fält och menar att gravfältet ursprungligen varit "minst 150 000 m2 [15 hektar]". Enström tar också upp en mindre utgrävning 1990 som resulterade i fyndet av ett grophus nära gravfältsområdet. Grophuset daterades dock till 260-550 e Kr, betydligt tidigare än den period Enström berör. I grophusets fyllning påträffades en järnkittel som Enström påstår är vikingatida. Kitteln daterades dock till senast tidig vendeltid i en artikel som beskriver fyndet. Aktiviteterna på platsen anses ha upphört senast under 600-tal. Vad mer är: Enström finner också rester av en vall som han anser ha omgivit "Birka-staden". Vad vallen egentligen representerar kan man undra, den har aldrig påtalats tidigare. Risken att den är av sent datum torde vara överhängande, men Enström berör inga alternativa tolkningar. Till slut berör Enström ett par platsnamn. Ett Stensberg som han anser anspelar på en försvunnen fornborg, i synnerhet som en väg kallad Borgavägen passerar Stensberg. En bit väster om "nya" vattentornet finns också namnet Helleviksborg som Enström tolkar som "den heliga vikens borg". Åter igen är risken dock överhängande för att dessa namn är tillkomna under sen tid. Med detta anser Enström hur som helst uppdraget att hitta "forn-Kalmar" fullgjort och att efter som han kunnat belägga att platsen hetat Birka så bör den framgent kallas "Kalmar-Birka". (För sakkritik, se nedan).


Utsikt över "Kalmar-Birka". Berga centrum och vattentornet i förgrunden, Norrliden i bakgrunden. Längs fram i bilden skymtar ett skogsparti. Här nedanför ligger gravfälten Djurängsbackarna. (Foto: Birger Ohlson).

Enström låter sig emellertid inte nöjas med detta. Efter att ha konstaterat att Birka inte är ett ortnamn utan en benämning för handelsplats/handelsstad som många platser kan ha burit går han till attack mot den vetenskapliga forskningen. Enström menar att forskningen varit förblindad av sin tro på "Sveastaten" och hur Mälardalens Svear lagt under sig resten av landet under vikingatid. Av denna anledning är de akademiska forskarna oförmögna att pröva nya perspektiv, de är fast i gamla föreställningar som upphöjts till ovedersägliga sanningar. Enström upprepar på många ställen kritiken mot forskarsamhället som förblindat och förstockat. Kritiken känns ganska typisk för amatörforskare med stora spekulationer. Det verkar närmast vara en naturlag: ju mer kontroversiella tolkningar, ju argare kritik mot etablerad forskning. I Enströms fall är det ganska uppenbart att han försöker misskreditera forskningen så gott det går. Anledningen torde vara att detta ska ge hans egna rön bättre legitimitet.

Nåväl, när nu Kalmars Berga blivit till Kalmar-Birka är det dags att fråga sig vilka sammanhang denna ort existerat inom. Nu följer en tämligen lång och snårig genomgång av äldre skrifter som berör Skandinavien, från Tacitus till Adam av Bremen. Enströms stora poäng med detta ser enkelt sammanfattat ut som följer: Tacitus, Jordanes och Adam av Bremen använder alla två olika stavningar för "Svear". Tacitus nämner Suioner och Sitoner, Jordanes talar om områdena Suetidi och Suehans och Adam om sueones och deras land Sueonia samt suedi och deras land Suedia. Forskningen har traditionellt menat att det rör sig om olika namn för svear -dvs de som levde kring Mälardalen. Enström är däremot övertygad om att det rör sig om två olika folk, där suedi, suetidi och sitoner syftar på Svearna i Svealand och sueonia och sueoner syftar på ett område och ett folk som hörde hemma i sydöstra Sverige. Exakt var får man enligt Enström veta genom Wulfstans reseberättelse från 890-talet där man kan läsa att Blekinge, Möre, Öland och Gotland hör till sweon. Hör till tolkar Enström som liktydigt med utgör/består av, vilket inte är en okomplicerad tolkning. Sueonernas centrala område var enligt Enström Möre och Öland och Kalmar-Birka var deras centrum. Vad mer är: Kalmar-Birka var det Birka dit Ansgar kom, första gången runt 830. Det huvudsakliga argument Enström stödjer detta på är att Adam skriver att det tog 5-7 dagar att segla till Birka från Skåne. Enström hävdar att det är omöjligt att segla till Björkö i Mälaren från säg Ystad på 7 dagar, däremot skulle man komma ungefär till Kalmarområdet på den tiden. Att Adam också hävdar att Birka ligger nära Uppsala-templet och Sigtuna är inget problem för Enström. Han menar att Adam, eller någon av dem som skrivit av Adams original (som inte är bevarat) har fått nys om Uppsala i Uppland och förväxlat detta med Ubsola som enligt Enström är namnet på hednatemplet. Därav följer också att Adam trodde att Birka låg nära Sigtuna.

En mer intressant notis hos Adam rör de biskopar som ärkebiskop Adalbert (1043-72) utnämnde för Norden. En av dem hette Johannes och han vigdes för öarna i det baltiska havet (= Östersjön). I ett annat kapitel säger Adam att Johannes var den förste som vigdes för samhället Birka, omkring 1060. Björkö-Birka anses ha upphört runt 970 och därför har man velat placera Johannes Birka någon annan stans, det har spekulerats om Åland, Gotland och Öland, som ju alla var öar i det baltiska havet. För Enström, med utgångspunkt att vi vet att Öland och Gotland hörde till sueonerna, är det självklart att den rätta placeringen av Johannes naturligtvis var i Kalmar-Birka. Det är också ungefär här i boken som Enström frekvent börjar använda ord som "jag vet", "självklart", "naturligtvis", "bevisat", "jag har klargjort" för nu är allt bevisat med "överväldigande bevisföring".

Härpå följer ett kort kapitel om suedia och att forskarna traditionellt ansett att all kulturpåverkan kommit från Mälardalen och Uppland genom att resten av Sverige erövrats härifrån. Kapitlet avslutas med ett av de märkligaste styckena i hela boken, betitlat "Ölänningarnas förstfödslorätt". Jag citerar: "Synsättet att upplänningarna har koloniserat Öland, tar inte hänsyn till ett obestridligt faktum, landhöjningen. Det förhåller sig så, att när Uppland fortfarande var täckt av is, hade Öland redan stigit upp ur havet. Och då stora delar av Uppland ännu låg under vatten, var Öland sedan länge befolkat. Inflyttningen till Öland har kommit från sydväst eller väst. Det troliga är att även Uppland koloniserats från detta håll". Något som skedde runt 10000 år före det tidsskede som boken studerar är alltså ett argument för hur man ska bedöma frågan om sveakolonisation har förekommit eller inte under vikingatid? Kommentar: överflödig.

Som redan nämnts anser Enström att Adam av Bremen har förväxlat orten Uppsala i Uppland med hednatemplet Ubsola. Adam visste bara att hednatemplet låg nära Birka. Eftersom han trodde att Ubsola var det samma som orten Uppsala placerade han Ansgars Birka på Björkö, nära Sigtuna. Eftersom Enström är övertygad om att det var Kalmar-Birka som Ansgar kom till behöver han alltså finna ett närbeläget Ubsola-tempel. Det är vad flera kapitel i det följande ägnas åt. Enström finner också sitt Ubsola. På ekonomiska kartan hittar Enström ett namn, "Tempelbäckshagen" där några kullar ligger. Namnet kommer av en bäck som rinner i närheten och som redan på en karta från 1767 heter Tempeläcken. Ortnamnet Gösbäck stavades dessutom 1458 Götzbaek vilket Enström härleder till tyskans Götze som betyder avgud, avgudabild. Efter att ha besökt platsen kan Enström konstatera att en av kullarna var "helt översållad med sten, som inte kan ha kommit dit som en avsättning från inlandsisen". Enström jämför med ruiner av kallmurade tempelbyggnader på Hawaii och Sardinien och så är saken klar. Vidare anser Enström att det var förstörandet av hednatemplet (alltså Enströms Ubsola i Gösbäck) som var målet för den så kallade "Kalmar ledung" som ägde rum 1123 (förövrigt ett av de tidigaste beläggen för namnet Kalmar). Han anser också att namnet Blåkulla som vanligen förknippas med ön Blå Jungfrun utanför Oskarshamn egentligen anspelar på Ubsolatemplet, som ett noanamn skapat efter att kristnandet skett.

Därefter ger sig författaren på de Öländska fornborgarna, som han anser har varit byggda utifrån ett gemensamt syfte av en gemensam "makt". Till skillnad från alla andra forskare säger Enström att han vet att den enade organisationen bakom bygget av borgarna var sueonerna och han vet att syftet var att skapa en försvarslinje som kunde skydda "den stora handelsplatsen Kalmar-Birka och den stora lagunhamnen, där alla vikingaskepp låg när flottan var hemma". Enström skriver också att sueonernas kärnområde självklart var Öland och kustlandet på andra sidan sundet.

Därefter följer en kort diskussion om Kalmar-Birkas storlek, som kan ha varit uppemot 60 hektar. Enström poängterar att Björkö-Birka, till och med vid sin största utbredning, bara var en sjättedel av Kalmar-Birkas möjliga yta. Dock påpekas att man inte kan veta hur stort Kalmar-Birka har varit utan att göra utgrävningar. Att man bodde vid den vik som bildas mot Östersjön är dock givet. Enström anser också att alla de gravar som ligger i ett två kilometer långt stråk från Berga och runt "lagunhamnen" måste räknas till Berga (Kalmar-Birka).

Därpå är saken i princip klar. Endast en snabb översikt över Kalmar-Birkas omland återstår, där Enström tar upp en lång rad ortnamn som ett slags förorter. Många av namnen utsätts också för författarens fria tolkningar.

Kritik

Efter denna ganska långa genomgång av bokens huvudsakliga argument och hypoteser är det dags att se närmre på om dessa verkligen är hållbara. Det är väl redan klart för alla att jag inte tror på Enströms tolkningar. Det finns en rad argument till varför och jag ska försöka klargöra de viktigaste här.

Det källmaterial Enström använder är i sig inte fel. Det är snarare en fråga om tolkningarna, eller närmare bestäm avståndet mellan källa och tolkning. Det är som om Enström har stått vid utgångspunkten (källmaterialet) och trätt på sig ett par sjumilastövlar varpå han givit sig ut på en rejäl långpromenad. Med raska kliv når han så fram till en mycket fjärran belägen slutdestination (tolkningarna), utan att ta nämnvärd notis om de orter han passerar på vägen, som Källkritik, Reflektion, Rimlighet, Saklighet, Nyanserade överväganden, Metod, Sakkunskap och många andra små hålor. Låt oss se närmare på de tre viktigaste kategorierna av källmaterial som Enström använder när han försöker spåra Kalmar-Birka.

Topografiska studier. En mycket viktig utgångspunkt i Enströms resonemang är väl skyddade och stora hamnlägen och vattenvägar. Högst anmärkningsvärt är det väl då att Enström inte på något ställe förhåller sig till eller diskuterar havsnivåerna under vikingatid. Dessa är mycket dåligt kända i regionen, men man har ansett att det kan ha rört sig om 1-2 meter över dagens havsnivå. Det har- trots Enströms ihärdiga påståenden om forskarnas totala ointresse - vid flera tillfällen framhållits att området innanför Kalmar centrum har varit en ö och att det väster härom skulle ha varit segelbart, vilket möjliggjort förekomsten av hamnlägen. Men det arkeologiska materialet pekar på att den perioden då det varit seglingsbart upp mot Berga-området snarast torde ligga i bronsålder, då havet anses ha stått ungefär 5 meter högre än idag. Redan under romersk järnålder (0-400 e Kr) och folkvandringstid (400-550 e Kr) har platsen för medeltidsstaden varit av betydelse. Det är främst koncentrationer av romerska mynt, silverdenarer och guldsolidi, som utvisar detta men även flera fynd av eldslagningsstenar av äldre järnålderstyp. Allt tyder därmed på att det inte varit seglingsbart upp i "lagunhamnen" under vikingatid.

Fornminnesbild och arkeologiska källor. Här finns mycket att peka på. För mig som arkeolog är det ganska uppenbart att Enström inte riktigt behärskar det arkeologiska källmaterialet och än mindre arkeologiska metoder. När det gäller kransen av gravfält runt Kalmar är Enströms tolkningar av dessa långt ifrån självklara. För det första har nya inventeringar av grävfälten i samband med att ny kunskap om gravformer och kronologi framkommit, visat att nästan alla gravfält är etablerade redan under äldre järnålder. Bara Tjuvbackarna vid Törneby kan uppfattas som etablerat under yngre järnålder. Det betyder att gravfälten varit i bruk under en avsevärd tidsrymd. Säkert har det funnits fler gravar som nu är försvunna genom odling och bebyggelse. Men Enströms försök att breda ut gravfälten är klart överdrivna.

Nivåkurvor, 5 respektive 2,5 m ö h markerade, samt gravfälten runt Kalmar.
Antalet kända anläggning på gravfälten uppgår till en bit över 400 st. Man brukar räkna med ett det faktiska antalet gravar är dubbelt så stort som antalet kända gravar. Lägg därtill ett antal försvunna. Låt oss hypotetisk räkna med en siffra på 1000-1500 anläggningar. Antalet gravar på Björkö-Birkas gravfält uppgår till det dubbla, närmare 3000 anläggningar. Björkö-Birka anlades omkring 790 och anses övergivet under 970-talet, dvs en brukningstid på knappt 200 år. Kalmar-gravfälten kan ha tagits i bruk redan under yngre romersk järnålder, dvs 2-300-tal och sedan varit använda kanske upp i 1000-talet. Dvs en brukningstid av upp till 7-800 år. Skulle dessa gravfält då täcka behovet för en stad som varit ett skandinaviskt centrum och potentiellt sex gånger större än Björkö-Birka? Knappast!

Det är dock inte bara en fråga om siffror, ett kvantitativt problem, utan lika mycket ett kvalitativt. Ett 30-tal gravar fördelade på de olika gravfälten runt Kalmar undersöktes på 1930-talet. Fynden från gravarna var huvudsakligen från yngre järnålder och av tämligen ordinärt slag. Dvs ungefär vad man kan förvänta sig på ett bygravfält under denna period. Hade gravfälten hört till en omfattande och komplex stadsbebyggelse skulle innehållet i gravarna ha varit rikare och mer varierat. Skillnaden mellan Kalmar och Björkö-Birka är t ex mycket stor. Men man kan hitta jämförelsematerial på närmre håll. En bit upp för Ljungbyån i området kring Harby, bara någon mil utanför Kalmar, finns ett flertal gravfält. Till antalet är detta område fullt jämförbart med Kalmarområdet, men Harbygravfälten har enbart varit i bruk under yngre järnålder. Gravskicket skiljer sig däremot drastiskt från Kalmarområdet, med ett betydligt rikare och mer varierat innehåll i form av smycken och en större mängd vapen. Men även gravkonstruktionerna skiljer sig, bl a har en trolig kammargrav dokumenterats. Kammargravar anses förknippade med aristokrati. Några sådan gravar är inte kända på Kalmar-gravfälten, men är relativt vanliga t ex på Björkö-Birka. Eftersom gravfälten kring Harby utnyttjats under en kortare tid måste man anta att dessa speglar en intensivare bebyggelse. Inre gravformer och gravutrustning pekar klart på en betydligt mer statuspräglad miljö än den vid Kalmar. Inte heller kvalitativt är det därför rimligt att anta att gravfälten runt Kalmar avspeglar en stadsbebyggelse och definitivt inte en av den kaliber som Enström vill se.

Så långt gravarna. Det arkeologiska materialet består inte bara av gravar utan naturligtvis också av spåren efter bebyggelse. Vi känner till oerhört lite om bebyggelsen under yngre järnålder i Möre. Ett förhållande som går igen på många andra håll. En viktig förklaring till det är sannolikt att den yngre järnålderns gårdar och byar till stor del sammanfaller med den historiska bebyggelsen och de by-/gårdslägen som på många platser än idag är i bruk. Från Kalmarområdet finns inga spår av bebyggelse från yngre järnålder och vikingatid. Enligt Enström ska det i huvudsak skyllas på att ingen har letat och om någon har letat så har man letat på fel plats, samt på forskarnas totala ointresse. En sådan förklaring är naturligtvis helt otillräcklig. Att en stadsbebyggelse som varit mer omfattande än Björkö-Birka, med en väldig hamn och av stor betydelse, inte skulle ha avsatt ett enda spår som kunnat upptäckas under alla år är befängt. Området där Enströms stad ska ha legat är till stora delar exploaterat. Skulle då inte ett enda föremål ha rapporterats in och kommit till forskningens eller myndigheternas kännedom? Skulle ingen ha noterat de stora mängder ben från matavfall som en sådan bosättning avsätter? Skulle ingen ha reflekterat över den svarta och feta jorden som en stadsbebyggelse ovillkorligen resulterar i? I beskrivningen till en av de historiska kartorna över Berga utgöra jordmånen av sandjord eller grusblandad sandjord, där Enström placerat staden. Inte ett ord om svartmylla eller något liknande som man väl borde ha förväntat sig annars.

Det arkeologiska källmaterialet ger som synes inget stöd alls åt Enströms hypoteser. Gravfälten ska med största sannolikhet huvudsakligen kopplas till framväxten av en by-bebyggelse i Kalmars omgivningar. Törneby, Hagby, Skälby och Berga är alla byar som ligger i anslutning till gravfälten och sannolikt är dessa byar etablerade under yngre järnålder. I övrigt vet vi oerhört lite om utvecklingen i Kalmarområdet under yngre järnålder. Det ä knappast någon hemlighet att det behövs mer forskning och framför allt ett rikhaltigare källmaterial.

Den tredje kategori av källmaterial som Enström använder är ortnamn. Detta med ortnamn och privatforskning tycks vara ett kapitel för sig. Uppenbarligen underkänner Enström precis som många andra med stora hypoteser helt ortnamnsforskningen som vetenskap. Vad ortnamnsforskarna kommer fram till är irrelevant och inget att bry sig om. I stället kan man fritt ersätta etablerade synsätt med hemmasnickrade konstruktioner och kräva att dessa ska tas på större allvar än de vetenskapliga. Jag är arkeolog och inte rätt person att bedöma Enströms tolkningar av ortnamn. Någon med kompetens inom ortnamnsforskning och fornnordiska språk borde ta sig an detta. Men jag vågar ändå påstå att Enströms sätt att fritt tolka ortnamn som han vill för att tvinga in dem i sitt hypotesbygge knappast ska tillmätas någon större trovärdighet. Angående stavelsen av Berga i dokumentet från 1299 kan man notera att även Berga vid Högsby stavas på detta sätt (Biergum). Har vi kanske här ett Högsby-Birka som ingen, inte ens Enström, har upptäckt?

En lagunhamn som det inte går att segla in i, en stad som inte lämnat några spår, ett antal hemmasnickrade tolkningar av ortnamn. Det är ohållbart. Därmed är resten av boken egentligen meningslös att diskutera efter som underlaget, dvs Kalmar-Birka, är en plats som bara finns i Enströms huvud. Men jag ska ändå kort kommentera några av de ståndpunkter Enström anser vara bevis för det ena eller andra.

Att Kalmar-Birka också var Ansgars Birka bygger Enström huvudsakligen på att Adam av Bremen skriver att det tog 5-7 dagar att nå Birka från Skåne. Enström påstår att det är omöjligt att ta sig från Skåne till Mälaren på denna tid. Jag har vidtagit den enkla åtgärden att fråga några sjömän, personer med stor sjövana som tillbringat stora delar av sina liv på havet i allt från blekingekor till transatlantiska fartyg. Svaret jag fick var mycket rakt. Att man inte skulle kunna segla från södra Skåne till Björkö på sju dagar är ett löjeväckande påstående. Har man inte haft ett osedvanligt skruttigt fartyg, dåligt väder eller rent stiltje så är den träcka Enström påstår vara omöjlig tvärt om utan större problem fullt rimlig.

Enström gör också stor sak av de skriftliga källorna och sin hypotes om sueonerna som ett folk som behärskade sydöstra Sverige med Möre och Öland som centrum. Det bör vara upp till historiker och språkvetare att ta sig an Enströms tolkningar. Det arkeologiska materialet är inte särskilt lämpat att bedöma territoriella gränser och tillhörigheter. Man kan dock konstatera att Enströms hypoteser stämmer dåligt med vad vi idag vet om maktområden, makt, herravälde och kontrollen över land och människor under yngre järnålder.

Tolkningen av de Öländska fornborgarna som en försvarslinje till Kalmar-Birkas beskydd känns så överdriven och orealistisk att den knappt är värd att kommentera. Det bör också påpekas att flertalet av borgarna är uppförda långt före vikingatiden.

Samma sak gäller Ubsola-templet. Att hitta en kulle med mycket sten i Småland gör inget tempel. Jag skulle gärna vilja veta vad en geolog skulle säga om platsen. Namnet tempelbäcken är intressant. Bäcken flyter i närheten av Förlösa kyrka och trots att Enström hävdar motsatsen, är det inte osannolikt att tempel syftar på kyrkan. Men det kan kanske finnas andra förklaringar. Skulle man nu placera sueonernas heligaste plats under förkristen tid, det berömda hednatemplet, på denna i övrigt helt oansenlig plats krävs otroligt stark bevisföring. Någon sådan bevisföring finns inte i Enströms bok.

Överlag är Enströms resonemang otillfredsställande. Han förhåller sig inte till viktiga faktorer som hur järnålderns samhällen fungerade och var strukturerade. Han har ingen syn på begrepp som stad, rike, makt, territorium, landhöjning och havsnivåer och annat som borde vara relevant för studien. Vad som snarare karaktäriserar boken är ett stort antal hypoteser utan förankring i källmaterialen. Enström hävdar att hypoteserna är bevisade, att han vet hur det har varit. Men faktum är att bevisen som hypoteserna bygger på bara är en rad av andra hypoteser. Enström kritiserar den akademiska forskningen för att vara ointresserad av Kalmarområdets historia. Så är knappast fallet, flera forskare har i modern tid faktiskt berört området. Men källmaterialet är starkt begränsat. Att forskarna inte hittat Kalmar-Birka är inte ovilja eller ointresse. Det är det som är vetenskap. Att inte sväva ut i en radda fantasifulla men grundlösa tolkningar som inte har något stöd i källorna. Enströms bok är i mångt och mycket ett gigantiskt cirkelresonemang där ett källmaterial lagts till grund för en hypotes som i sin tur ska bevisa en större hypotes som i sin tur bevisar det riktiga i den första hypotesen. Det måste stå klart för alla och envar med lite vanligt sunt förnuft att detta naturligtvis är helt ohållbart. Jag upprepar därför: Kalmar-Birka existerar i Enströms hjärna. Där och ingen annan stans.

Det är först i bokens slutord, när Enström skriver att han hoppas att boken ska öka intresset för Kalmarområdets förhistoria och att det ska bli möjligt att samla in pengar för ny grundforskning, som jag för fösta gången kan ge honom mitt helhjärtade stöd. Det är nämligen det vi behöver, grundforskning, ett bättre underlag för att kunna ge en bild av hur det verkligen var, långt mer än ännu fler fantasifulla hypoteser. "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större".

Tack till
-Min gode vän Pär, som tog en bild på Berga centrum åt mig, det är den som inleder inlägget.
-Birger Ohlsson, som välvilligt lät mig låna flygbilden över Berga-området. Besök gärna hans hemsida, http://www.bizon.se/ där man kan hitta många vackra Kalmar-vyer och en del annat.
-Min käre far, som köpte Enströms bok åt mig.

Tuesday, January 08, 2008

Forntid längs Ostkusten - arkeologiseminarium

Forntid längs Ostkusten heter ett arkeologiseminarium som kommer att äga rum i Blankaholm (tre mil söder om Västervik) den 9-10 februari i år. Bakom detta står arkeologen Michael Dahlin, numera också känd som bloggaren Misterhultaren.

Seminariet kommer som namnet antyder att handla om arkeologisk forskning och verksamhet längs Ostkusten och då i synnerhet längs Smålandskusten får man förmoda. Ett flertal forskare och andra verksamma på olika nivåer inom det arkeologiska och antikvariska arbetet kommer att delta. Det blir en serie intressanta föreläsningar (se schema nedan) men också tillfälle för umgänge och god mat. Tanken med detta är att alla som arbetar med och intresserar sig för detta områdes forntid ska kunna mötas, utbyta tankar och erfarenheter och knyta nya givnade kontakter.

Initiativet är mycket lovvärt och det hela ser ut att bli en riktig högtidsstund för alla som är intresserade av Ostkustens arkeologi. Förhoppningsvis ska jag själv delta.

Den som vill delta kan kontakta Michael Dahlin senast den 25 januari (se nedan)

Här nedanser du det preliminära schemat. Där finns också kontaktuppgifter. Klicka på schemat för att se det i större format.


Wednesday, January 02, 2008

Undersökning med magnetometer i Avaskär

Som tidigare rapporterats har den öländska fornborgen Gråborg och dess omgivningar under 2007 undersökts med så kallad magnetometer, ett instrument som kan ge en bild av vad som finns under marken. Nu har turen kommit till Avaskär i Blekinge, beläget en dryg halvmil söder om smålandsgränsen.

Avaskär var under medeltiden Danmarks nordligaste stad och en av rikets minsta. Staden är känd i skriftliga källor sedan mitten av 1300-talet men troligen går bebyggelsen längre tillbaka. Så mycket är dock inte känt om vara sig staden i sig eller dess kronologi. Man har menat att staden ska ses som det danska rikets utpost mot Sverige tillsammans med gränsfästet Brömsehus beläget vid kusten, på gränsen mellan Blekinge och Småland. Däremot har staden tydligen inte haft något egentligt omland. Bland annat på grund av dåliga befästningar och att hamnen blev allt grundare genom landhöjningen förlorade staden sina stadsprivilegier, tillsammans med Lyckå (idag Lyckeby, förort till Karlskrona), år 1600. I stället anlades en ny fästningsstad någon kilometer från Abaskär, som efter kung Christian IV fick namnet Kristianopel. Kristianopels historia som stad blev kortvarig, stadsprivilegierna rök när Blekinge införlivades med Sverige och Karlskrona grundades 1680.

Tidningen Blekinge Läns Tidning rapporterar att det är Riksantikvarieämbetet som utfört magnetometerprospekteringarna och de har bekostats av läsnsstyrelsen i Blekinge. Det är två fält där staden har legat (området kring dagens Avaskärs kapell utanför Kristianopel) om 190x50 respektive 100x10 meter som undersökts. Några resultat har inte kunnat presenteras ännu, de beräknas komma under januari eller februari. Länsantikvarie Leif Stenholm hoppas att undersökningen ska visa att "den här ängen bestod av ett antal långhus". Vad resultaten än kommer att visa så lär de bli viktiga pusselbitar i kunskapsbygget om den försvunna staden och när de tillgängliggörs kommer de också att presenteras här på Ahimkar.