Sveriges historia på TV 4 - medeltiden

Ja nu har programmet Sveriges Historia på TV 4 avverkat sitt första avsnitt om medeltiden. Eftersom medeltiden är lite av min favoritperiod så såg jag med spänning fram emot detta avsnitt. Speciellt då med tanke på att det även är professor Dick Harrisons favoritperiod. Så vad kan man säga om detta avsnitt? Detta är mina första och i hast nedskrivna intryck och tankar.

Det visade sig vara mer ett program om Birger Magnusson, för de flesta känd som Birger jarl, än ett program om medeltiden. Och även om jag tycker att detta är ett spännande ämne så blev det ändå tämligen enahanda. Budskapet är i princip att det fanns ett Sverige (eller rättare ett blivande Sverige) före Birger jarl som var ett samhälle av kaos styrt av en samling maffiosos. Sen kom Birger jarl och grundade Sverige som ett enmansprojekt. Trots att Birger var en viktig person, trots att hans maktsamling fick stor betydelse för både landet och de som bodde där (med lagstiftning, skatter, stärkandet av städerna och så vidare) så blir det ändå lite enkelspårigt i mitt tycke.

Nu ska man ju förvisso komma ihåg att det handlar om populärvetesnkap och en tv-produktion som också ska vara underhållande och lättillgänglig för gemene man. Men det bör inte betyda att det inte kan ställas vissa krav på inehållet. Programmet hanterar olika begrepp och företeelser ganska lättvindigt, som "makt", "rike", "Sverige", "riksbildning". I själva verket är detta komplexa begrepp, men man verkar utgå från att tittarna varken vill eller orkar bry sig det minsta om sådant. Jag tycker det är lite synd och ett kategoriskt underkännande av folks inteligens och vilja att förstå.

Fokuseringen på Birger jarl och hans "uppifrånrevolution" medför att man lämnar mycket annat osagt och oberört. Att endast studera historien uppifrån ger en bristfällig historieskrivning. Om man i stället hade gjort åtminstone en ansats att studera några olika områden inom det som blev Sverige skulle man kunna få en bild av hur olika områden blev integrerade i kungariket och därmed en fylligare bild av hur riksbildningen gick till, hur den mottogs och vilka efekter den fick för människor och i olika områden.

Jag saknar också någon form av problematisering av "grundade Sverige". Det upprepas gång på gång hur Birger "grundade Sverige". Det förutsätter att allt som hänt före årtiondena kring 1200-talets mitt var irrelevant och att efter Birgers död var allt klappat och klart. Sverige var grundat. Punkt slut. Den bilden är inte riktigt sann varken åt det ena eller andra hållet. Det hände mycket före Birgers tid som var av yttersta vikt, inte minst kyrkans etablering och sammarbete med den världsliga makten. Det hade dessutom ägt rum riksbildningsförsök tidigare. Att just Birger jarls riksbildningsförsök lyckades har säkert många orsaker. En av dem tror jag är att han satsade på en fast och varaktig organisation. Han bygger en stat. Makt i ett tidigare skede var starkt knuten till personer, men nu får vi en makt knuten till en organistation som kan överleva oberoende av person. Det är något man inte trycker särskillt mycket på i programmet, i stället fokuseras det på att Birger lät hugga huvudet av alla sina motståndare. Det hade väl också sin betydelse så till vida att det gav honom fritt spelrum att utöva sin makt. Men till att det skulle vara den enskilt viktigaste orsaken till den lyckade riksbildningen är jag tveksam. Kanske var det inte heller det man menade?

Ett annat problem uppstår genom att man ofta hastar förbi saker. Ett exempel är då man säger att flera städer kom till under Birger jarls tid, t ex Kalmar m fl. Eftersom man bara nämner detta i förbifarten så får man ett helt felaktigt intryck här. För det första fanns Kalmar redan innan Birger jarl kom till makten, så mycket är forskarna som försökt sätta sig in i Kalmars historia idag ense om. Däremot är det möjligt att staden fick ökad betydelse under Birgers tid vid makten. För det andra får man nästan intrycket av att man säger att staden (och andra städer) grundades av Birger jarl, vilket inte stämmer. Det är i alla fall lätt att missförstå budskapet på det sättet. Det är däremot inte omöjligt att Birgers släkt - bjälboätten - kan ha haft ett eller flera fingrar med i spelet när Kalmar grundades som stad.

Det får vara mina synpunkter för den här gången. Säkert kan man anmärka på och diskutera kring mycket annat. Och kanske är jag lite orättvis som bara lyfter fram det negativa eller tveksamma. Jag får försvara mig med att jag ändå har varit ganska snäll i min kritik jämfört med vad andra skrivit om tidigare program i serien. Och trots allt: ett tv-program om medeltiden: helt fel kan det aldrig bli.

Kapitulerar

Dagens notis:

Efter att under lång tid ha försökt att ignorera fenomenet Facebook så ger jag nu upp, jag kapitulerar och ansluter mig till sekten. Det är ju tydligen där allt händer, där man har kontakt med alla man känner, har känt eller inte viste att man kände.

Så om nnågon vill ha kontakt med mig, diskutera något eller bara tjöta i största allmänhet kan jag härmed välkomna er att göra så på Facebook.

Sveriges historia i TV 4, del 2

Eftersom jag började med att ta upp tv-programet Sveriges historia så kan jag lika gärna fortsätta med det. Avsnitt två är nu avverkat och än en gång finns plats för både ris och ros. Den här gången har jag inte funnit någon annan blogg som skrivit något om avsnittet, men det kanske kommer. Och det är bra. Tv har stor genomslagskraft och det som sägs där får lätt fäste i människors medvetande. Då är det bra att det som bör ifrågsättas också blir ifrågasatt.

Jag känner mig lite kluven till avsnittet. Bitvis tycker jag att berättelsen är lite spännande och jag tror att anslaget nog kan tilltala ganska många ur "den breda massan". Men å andra sidan skruvar jag på mig med jämna mellanrum. Hur eller hur, det är trots allt alltid roligt att se förhistoien på TV. Martin Timell som programledara fungerar faktiskt bättre än jag hade befarat. När han förklarar hur man framställer järn och får det att låta som ännu ett inslag i Äntligen hemma har jag ganska roligt i TV-soffan.

Men ibland är det mindre roligt. Den yngre stenåldern som jag saknade i förra avsnittet fladdrar här förbi, men egentligen bara som en slags bakgrund till progammets stora tema: makt. Vi får veta att uppförandet av megalitgravarna har krävt en stor oganisation och därmed just makt. Än i dag har man ingen aning om hur man fick upp de stora stenblock som utgör tak på dösar och gånggrifter. Allt enligt vår frejdige historieprofessor Dick Harrison. Nu är jag inte alls expert på megalitgravar, men jag undrar ändå om det där verkligen stämmer riktigt... Jag stör mig också lite på att man verkar försöka anlägga ett linjärt perspektiv på historien, allt hänger ihop från neolitiska megalitgravar till bronsåldershövdingar till järnåldershövdingar... Harrison själv har vid flera tillfällen, med rätta, motsat sig ett sådant linjärt perspektiv. Inte minst gör han det i del 2 av bokserien Sveriges historia.

Så får vi veta hur man var klädd på bronsåldern. Detta baserat på de danska så kallade ekkistegravarna. Programmet lyfter fram Egtvedflickan. Men vet man verkligen så tvärsäkert att det var så alla var klädda på bronsåldern? Kläderna kan ha hört hemma hos tidens "överklass" eller ha varit avsedda för mycket speciella tillfällen.

Vi får också veta att bronsåldern var den första perioden då våldet kom till våra nordliga breddgrader. Att man började skaffa sig bronssvärd ska ha lett till "kapprustning" mellan grannar. Nu var, som det också konstateras i programmet, bron något dyrt och exklusivt, förbehållet en social elit. Mer sannolikt ska bronssvärden då tolkas i termer av statussymboler. Att hävda att krig uppfanns på bronsåldern håller inte, speciellt inte utan ordentliga belägg.

När vi så kommer fram till järnåldern framhålls romarikets utomordentliga betydelse som påverkande kraft även på de samhällen som fanns i Skandinavine. Ett viktigt bidrag från romarna var iden om ett skriftspråk. Det första skriftspråket i Skandinavien var som bekant runorna och man började resa runstenar som markörer av äganderätt. Här blir det i mitt tycke väldigt konstigt. Det klassiska romarriket hör till det vi här uppe i norden kallar äldre järnålder och ett runalfabet dyker upp under denna tid. De runstenar som restes som ett slags ägorättsliga dokument i stor mängd framför allt i Mälardalen och Uppland hör till en period som ligger flera århundraden senare, i slutet av 900-talet och fram genom 1000-talet för att sedan upphöra. Man talar om helt olika saker i samma andetag. Och hur var det egentligen med Björketorpsstenen i blekinge som i programmet får vara Sveriges högsta runsten? En petitess förvisso, men Sveriges högsta runsten finns faktiskt i Västergötland.

Ja det var några synpunkter och det kan väl räcka med dessa. Nästa vecka ska det enligt den lilla trailern i slutet av programmet handla om vikingatiden. Trots att trailern inte gav intryck av några nytolkningar av vikingatiden och att man tänker bita sig kvar i makt-temat (var är alla andra människor??) så stiger mina förhoppningar så smått när vi nu börjar närma oss Harrisons verkliga huvudperiod, medeltiden. Avsnitt 2 kan ses i TV4 Play. Den som vill se ett riktigt bra tv-program på temat megalitgravar och neolitikum bör kolla in detta avsnitt av SVT:s Vetenskapens värld (ca 33 minuter in i programmet).

Sveriges historia på TV 4

Det satsas just nu på den svenska historien, ett nytt bokverk ges ut av Nordstets som i ett antal volymer ska presentera historien från äldsta stenålder till modern tid. Historiska muséet bygger en ny utställning och TV 4 har producerat en tv-serie med Martin Timell och Dick Harrison som programledare.

I går visades första delen av tv-serien Sveriges historia. Efter som det redan finns en bra kommentar till programmet hos min blogg-kolega Åsa på Ting och tankar så ska jag - för den här gången - inte orda så mycket om programmet.

Personligen tycker jag ändå att programmet till större delen var över förväntan. Att presentera hela stenåldern, en period på sådär 8000 år, på en timme med reklampaus är knappast en lätt uppgift och kräver naturligtvis ett starkt urval av information. På det hela taget har man alltså lyckats rätt bra med denna uppgift. Bara det att stenåldern får en hel timme på tv på bra sändningstid torde vara ganska anmärkningsvärt och det lär nog dröja innan det händer igen. Och om programmen, som garanterat når en betydligt störrre publik än både böcker och utställningar, kan få upp historieintresset och förståelsen för det förflutna så är i alla fall jag beredd att ha överseende med en del eventuella felaktigheter och mindre lyckade inslag.

Något ska man ju ändå anmärka på. Att ha en historiker och inte en arkeolog som kommentator till stenåldern kan kännas lite konstigt. Dick Harrison är expert på medeltiden och ett helt annat källmaterial, nämligen skriftliga källor. Men han är folklig och populär så jag antar att det har varit av större vikt för producenterna. Och Dick sköter sig trots allt bra så det är egentligen inte så mycket att hänga upp sig på. Mer besynnerligt är kanske att större delen av programmet ägnas åt äldre stenålder medan den yngre delen passeras i största hast. Man konstaterar att den så kallade neolitiseringen (införande av jordbruket) var en av de största revolusionerna i mänsklighetens historia, man visar lite bilder på megalitgravar men berättar egentligen inget om den tidens samhällen och människor. I stället ägnar man tid åt Alvastra pålbyggnad, en i och för sig högintressant fornlämning belägen nedanför Omberg i närheten av Vättern i Östergötland. Pålbyggnaden var en plattform av trä byggd mellan en mängd pålar i en våtmark. Den är daterad till omkring 3000 f Kr och här finns lämningar från matlagning, hantering av döda, stora mängder keramik och flinta m m. I prorammet hävdas att pålbyggnaden var en plats där de första jordbrukarna kunde möta den lokala jägar-/samlarbefolkningen. En salgs "konferenslokal" för att överbrygga kulturkrocken. Av flera anledningar är det en smått stollig tolkning. Jordbrukets införeande skedde t ex 1000 [Tusen!] år innan pålbyggnaden uppfördes... Som det har påpekats kunde det kanske ha varit en bra ide om produktionsteamet faktiskt hade läst de böcker som tv-serien hänger samman med.

Detta till trots, ser jag med spänning fram emot kommande program! Missade du programet så kan man se det på tv4 Play .

Föredrag och fornfynd i Järnsida

Än en gång är årets utomhusföredrag avklarat. Än en gång sken solen. Än en gång kom det ett gäng glada människor och lyssnade på mig och de var än en gång nöjda. Finns det något att klaga på? Nej jag tror inte det.

Som jag redan berättat i tidigare inlägg ägde föredraget rum i Järnsida. Ca 25 personer slöt upp, vilket är en hyfsad siffra efter omständigheterna. Jag berättade om gravfälten som består av resta stenar, skeppssättningar och någon rund stensättning samt så kallade klumpstenar. Dateringen ligger troligen huvudsakligen i yngre järnålder. Jag berättade också om Järnsida under senmedeltid då en gård ägdes av en lågfrälse släkt. En av dem bodde till och med i Järnsida. Folk lyssnade och ställde frågor och det är alltid lika kul att möta intresserade och kunskapstörstande människor.

Som grädde på moset hade flera av dem som bor i närområdet tagit med sig fornfynd som hittats på åkrarna runt omkring. Somliga av dessa samlingar har sedan länge varit registrerade i fornminnesregistret, men det var naturligtvis jättekul att själv få se prylarna. Jag tillhör den kategori som tyker att fornsaker är något av det roligaste som finns. Många fina stenåldersyxor blev det, de som ni ser på bilden nedan är hittade i närbelägna Torestorp. Söderåkra Hembygdsgille har (på mitt förslag) börjat skapa ett eget litet register över vad folk i socknen har hemma i byrålådorna. Så i bagaget på en bil upprättades ett tillfälligt kontor och där reggades och fotades det yxor i parti och minut.

En härlig dag i arkeologins tecken. Ett tack för det får jag rikta till Söderåkra Hembygdsgille och till alla som var med och gjorde dagen så lyckad!

Utomhusföredrag i Järnsida 24 april

Som jag i förbifarten nämnde i föregående inlägg kommer jag snart att hålla ett föredrag i Järnsida. Ett föredrag utomhus vid en eller flera fornlämningar är en aktivitet som Söderåkra Hembygdsgille har engagerat med mig som föredragshållare varje vår sedan 2004. Så det har blivit en liten tradition vid det här laget.

Järnsida ligger några kilometer söder om samhället Bergkvara och dess vitalare delar i dag är en gård och ett stugområde. Men där finns också ett antal gravar och gravfält och det är kring dessa jag ska uppehålla mig. Ett av gravfälten (RAÄ 48) ligger invid väg E 22 vid Järnsida rastplats. Om du vill höra mig berätta om järnåldersgravar och medeltidsgårdar så är det dit du ska bege dig lördagen den 24 april klockan 10:00.

Att vara med kostar inte ett öre och alla är välkomna (man behöver alltså inte vara medlem i Söderåkra Hembygdsgille). Är du av det kaffe- / fikasugna slaget så bör du dock ta med fikakorg för det blir en paus någonstans mitt i föredraget.

(Foton: E. Bellandet, 1933, ur Söderåkra Hembygdsgilles arkiv)

Björn Järnsida i Järnsida eller om saga och verklighet

När jag idag tittade in på Martin Rundkvists blogg Aardvarchaeology noterade jag ett inlägg som avhandlade en fråga om huruvida de gamla sagokungarna Ragnar Lodbrok och hans son Björn Järnsida har existerat i verkligheten eller inte. Detta roade mig lite extra då jag i april ska hålla ett föredrag om den lilla byn med namnet Järnsida i sydligaste Möre. Naturligtvis har ortnamnet i den lokala traditionen under lång tid förknippats med sagokungen med detta namn.

Redan lantmätaren P. E. Strömmerstdt skriver på 1850-talet i sin sockenbeskrivning "om hemmanet Järnsida bär sitt namn efter den ryktbare härnadsfararen Björn Järnsida är ovisst; men troligt kan vara att han vid något av sina strövtåg till sjöss åt de stora orterna, här i grannskapet haft sina skepp förlagda och någon tid uppehållit sig vid denna gård. På samma sätt skulle gården Ragnaboda [nu Ragnabo] kunna anses för ett minne efter Ragnar Lodbrok".
På den tid då Strömmerstedt utarbetade sin sockenbeskrivning var den moderna källkritiken ännu inte "uppfunnen" och historieskrivningen var mycket annorlunda. Alla uppgifter man kunde finna i gamla dokument, om de så var primärkällor, senare uppteckningar eller sagor, kunde passera som sanning. När källkritiken på allvar började tillämpas inom vetenskaperna gick denna hårt åt de gamla sagornas kungar och händelser och vad man tidigare trott var sanning. Den typ av historia som ligger före den tid då skriftliga dokumnet började användas i ett givet område kallas "protohistoria". Som Martin Rundkvist skriver är "protohistorisk information inte i egentlig mening faktisk kunskap. Inte för att vi vet att den är felaktig utan för att vi inte kan belägga den". Det vill säga, det finns inget källmaterial som bevisar att denna hsitoria verkligen har ägt rum.

När det gäller Ragnar Lodbrok så vet vi att det på 800-talet verkligen fanns en "vikingahövding" med namnet Ragnar, men man vet nästan inget om honom. Denne Ragnar broderades senare i sagaliteraturen ut till Ragnar Lodbrok, men den faktiske Ragnar och Ragnar Lodbrok har allstså knappt mer än namnet gemensamt. Att Ragnar Lodbrok inte hade någon anknytning till Ragnabo kan man vara helt säker på, ortnamnets förled har nämlgen inget med ett personnamn att göra. Äldre stavningar av Ragnabo visar i stället ett ortnamnet innehåller ett äldre ord "ramn" som betyder våtmark och Ragnabo utläses då som "bodarna vid våtmarken". I fallet Björn Järnsida har vi inte ens någon faktisk Björn att falla tillbaka på. Frågan om det kan ha funnits någon verklighetens Björn Järnsida är således omöjligt att svara på. Och vad ortnamnet Järnsida anbelangar så måste det anses ytterst osannolikt att detta har något med sagogestalten med detta tillnamn att skaffa. Det är för visso så att orten Järnsida kan ha existerat under vikingatid, det finns i vart fall gravfält inom den historiska gården / byns ägor som kan dateras till yngre järnålder (vikingatiden, ca 800-1050 e Kr var en del av den yngre järnåldern). Men ortnamnet har säkerligen en helt annan betydelse.

Precis som den kände historikern Dick Harrison nyligen konstarade vill även jag framhålla att jag inte tillbakavisar traditioner av typen Björn Järnsida i Järnsida av illvilja. Tvärtom hade jag tyckt att det hade varit mycket roligare att kunna leda i bevis att en vikingatida ledeargestalt verkligen hade residerat i Järnsida. Att kunna plocka fram en runsten ur rockärmen eller gräva upp hövdingahallen på lämplig åker hade smällt betydligt högre än att att tort konstatera att traditionen inte har något fog för sig. Jag vet att det finns en och annan i bygden som gärna Vill Tro och nog är beredd att inte ta allt för allvarligt på sakargument. Men så kan inte jag göra. Inte heller kan jag följa Strömmersterdts exempel och anta att traditionen kan ha fog för sig för att motsatsen inte kan bevisas. Ur ett modernt vetenskapligt perspektiv hade det helt enkelt varit oärligt.

Vad gör man i denna ändlösa vinter?

Det har inte blivit mycket skrivet på bloggen så här långt på det nya årtet. En orsak är att mycket arkeologi äger rum utomhus, åtminstone det jag håller på med. Men de senaste månaderna har fördystrats av en mass vitt skit som med dåraktig envishet vräkt ner över oss och gjort att den enda plats man kan röra sig någorlunda obehindrat på är gatan. Och knappt det ibland. Så vad ska man ta sig för när ens intressen snöat inne? Själv tog jag upp en tanke jag länge gått och burit på. Nämligen att undersöka min egen historia eller med andra ord börja släktforska.

Att släktforska idag är inte så omständigt som det var tidigare. Man kan sitta hemma framför datorn och göra det mesta. Man behöver bara beställa ett abonemang på scannade kyrkböcker för några hundralappar och sedan sätta igång att nysta. Det gör man lämpligen med utgångspunkt från någon äldre släkting som man vet födesledata och födelsort på. Jag började med mina mor- och farföräldrar. Min farfar Anton föddes 1883 i Emnabo i Torsås socken. I 20-årsåldern emigrerade han till Amerika och jobbade som järnvägsbyggare och lokomotiveldare i Canada och norra USA. 1921 reste han hem igen. Det berättas att han väl hemkommen köpte sig en cykel och gav sig ut på jakt efter en ledig gård och en hustru. Innan året var slut hade han båda. Gården bar namnet Bockekulla och hustrun hette Alma (född 1901). De fick 12 barn varav den sista i skaran blev min far. Mormor Gunda var född 1916 i Älghult, dotter till glasbruksarbetaren Johan och hustrun Hedvig. Och morfar Pelle är den ende som inte har småländska rötter. Han föddes i Skåne utanför Kristianstad 1918, son till banvakten August och Sigrid. Från honom sticker en linje också iväg över sundet till Danmark. Mormor träffade han i Kristianstad när hon jobbade som hattmodist, ett yrke som knappast har någon större framtid nu mera. Kanske det till och med är hopplösare än att vara arkeolog.

Släktforskning bygger på ett pusslande mellan olika källor. När man vet när och var någon är född så letar man upp denne i längden över födda. Där finner man barnets föräldrar och deras bostad. Man får då hoppa till husförhörslängderna. Det kan ju låta lite mossigt men poängen är att i husförhörslängden finns hela familjen uppställd med angivande av födelseår och födelseförsamling. Såleds kan man fortsätta bakåt eftersom man nu också vet föräldrarnas födelsedata. Man går till födelselängden och tillbaka till husförhören och så vidare. På så vis kommer man normalt utan allt för stor ansträngning ner genom 1800-talet och ofta en bit ner i 1700-talet men sedan kan det bli svårare. Husförhörslängderna tar ofta slut årtiondena kring 1800 och man får söka sig fram genom födelse- , döds- och vigselböcker. Det blir tidsödande och osäkerheten ökar. Här och var går det ändå att följa släkten ner till åtminstone 1600-talet.

Men släktforskning är inte bara att följa ett rakt nedstigande led så långt bakåt man kan. Det finns också mycket kring personerna och deras historia och den tid de levde i. Att söka på bredden ger definitivt mervärde. I husförhörslöngderna kan man ibland finna små anteckningar som väcker nyfikenheten. Ett exempel gäller min mormors morfar som hette Israel Gustafsson. I en marginalanteckning står det " "Norra Möre häradsrätts utslag d 17/7 1901 - för misshandel med lifsfarligt vapen - 4 månader och 15 dagars straffarbete". Ännu har jag inte hunnit ta reda på vad som hade hänt, men nyfiken blir man ju.

En annan trageid utspelade sig bland min farmors förfäder i byn Slätafly i Torsås i februari 1713. Där bodde tre bröder, Per, Måns och Nils. Per och Måns ägde varisn gård medna Nils var båtsman (soldat i flottan). Per hade sin yngre bror Nils som hackkyckling. Men en dag när de alla satt hemma hos Måns brast det för Nils som drog sin kniv och kastade sig över sin retsamme bror. Måns fick tag på Nils och höll honom fast så länge att Per kunde fly fältet och söka skydd i sin stuga som låg tvärs över gården. Men Nils slet sig snart loss och sprang efter brodern som nu hade hunnit in i sin stuga och slagit igen och reglat dörren. Förfärad över broderns otyglade vrede slet han åt sig sin bössa och sköt ett skrämskott mot dörren, men skottet slog igenom och träffade Nils i livet så illa att han var död inom en halvtimme. Per dömdes av Södra Möre häradsrätt till döden, men domen midrades av hovrätten. Vad det blev för straff vet jag inte, men Per dog i alla fall på sin gård i Slätafly den 3 maj 1730.

Annars är en källa som möjligen kan vara av visst intresse för arkeologer bouppteckningarna. Åtminstone om man intresserar sig i arkeologiska sammanhang ganska sena tider. Själv har jag under mina vandringar stött på flera platser där gårdar och torp har funnits under historisk tid. Och man kan hitta resterna av deras materiella ägodelar, keramik, porslin, glas och kritpipor. Då kan det vara kul att jämför de arkeologiska fragmenten med de ofta mycket detaljerade bouppteckningarna. Fynden i jorden och texten i dokumenten kan visa på både överensstämelser och motsättningar. Men tillsammans ger de en bild av hushållet. Det är en historia som jag får återkomma till.

Ja så roar jag mig i denna ändlösa vinter. Fotot ovan förresten. Det föreställer min morfars morföräldrar, dansken Niels Jensen och hans hustru Hanna Persdotter. Hanna hade varit över i Danmark där hon hade tjänat på slottet Svenstrup och där träffat Niels. Han följde sedan med Hanna tillbaka till Skåne och blev hemmansägare i Önnestad utanför Kristianstad. Den sittande flickan till vänster på bilden är Sigrid (född 1885), min morfars mor. Bilden är tagen omkring 1895-96.

Vet Du någonting om din släkthistoria?

Dagens idyll och gårdagens hårda verklighet

När man vandrar runt i naturen stöter man allt som oftast på lämningar av mänsklig aktivitet. Åtminstone om man är lite observant och måhända behövs det ibland en viss förmåga att "läsa landskapet". Hemma i mitt eget barndomsland söder om Bergkvara finns det en del lite mystiska miljöer som ingen verkar ha lagt märke till förut. Jag har i alla fall inte hört eller sett något om dessa platser tidigare.

På en av dessa mina vandringar längs kusten söder om Berrgkvara på marker som hör till byarna Kärrabo och Skällenäs fann jag några konstruktioner belägna invid en (senare?) stenmur och med utsikt ut över Kalmarsund. Det ser ut att vara ett par små jordkulor eller backstugor av något slag, tämligen små men ganska påtagliga. De är uppbygda av sten och jordvallar med en öppning i ena hörnet som väl markerar ingången. I anslutning till dem finns spåren av en stenskodd brunn. Allt ser så idylliskt ut men verkar vittnar om en tillvaro långt ifrån idyll.

Vilka bodde en gång här? Eller har de haft någon annan funktion? Något som har med djurhållning att göra eller liknande? Eller ska man tolka det som ett littet fiskeläge med tanke på närheten till havet? Ja, vem vet. Men kanske någon i läsekretsen vet något eller har sett några liknande lämningar?

Ahimkars nyårskrönika 2009

Ja då har ännu ett år passerat och som alla andra tänkte jag sumera 2009. Vad hände i den lilla del av världen som bevakas speciellt på denna blogg?

I bloggosfären tillkom ett par nya bloggar under året som var av glädje för alla som intresserar sig för Kalmar län. Kalmar läns museum startade en arkeologiblogg och Söderåkra Hembygdsgille som jag har samarbetat med i flera år nu gav sig också på att blogga. På länsmuseet har man också fortsatt att tillgängligöra arkeologiska rapportet vilket är en fantastisk källa att ösa kunskap ur.

Av årets utgrävningar i södra länet märks väl kanske främs Prästhagen vid Köpingsvik på Öland. Här undersöktes för första gången i regionen en tidigmedeltida gård. Flera hus och intressanta fynd blev resultatet. Nu väntar i alla fall jag med spänning på att rapporten från slutundersökningen ska komma ut. I 1600-talsstaden på Kvarnholmen i Kalmar ägde den första riktigt stora stadsgrävningen rum under året. Här var det Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet, UV-öst som stod för arbetet. Dessutom startade man en projektblogg där arbetet delvis kunde följas.

Annars var väl årets mest uppmärksammade fynd den silverskatt som i våras påträffades i Skedstad, Bredsätra, på Öland. Det var en av de största skatter som hittats på ön och den första på mycket länge. Det yngsta myntet i skatten har preliminärt daterats till 1029, som jag tidigare har rapporterat.

För egen del kunde jag under början av året färdigställa en artikel om kyrka och medeltida gårdslämningar i Kläckeberga vid Kalmar. Artikeln ska publiceras i tidskriften Urminne, som förhoppningsvis ska dyka upp inom en inte allt för avlägsen framtid. På tal om Kläckeberga så gjordes det en del mindre arkeologiska insatser vid kyrkan under året pga att man bl a ska bygga om entrén. En del märkliga och intressanta anläggningar kom fram, men materialet är under bearbetning så vad resultaten blev är inte riktigt klart än. Men om både artikeln och grävningarna lär ni få läsa om här på Ahimkar när det finns mer att berätta.

Mitt årliga utomhusföredrag ägde rum i slutet av april och ännu ett år log solen mot mig. Platserna som avhandlades var ett gravfält i Påboda som torde vara från yngre järnålder samt den medeltida frälseborgen Påbonäs. Medeltidsborgen särskilt bidrog tror jag till att årets tillställning var ganska välbesökt. I Söderåkra Hembygdsgilles samlingar gjorde jag vid samma tillfälle också ett fynd. I en öppen spis låg ett föremål som registrerats som mortelstöt men som visade sig vara en rejäl och välbevarad lårbesnformig slipsten. Denna användes för att slipa stenyxor på under den så kallade stridsyxe- / båtyxekulturen, ca 2800-2300 f Kr.

Under våren var jag också nere och bevittnade en utredning av den antagna borgen i Grisbäck i Söderåkra socken. Men det hela var väl något av en besvikelse. Varken provschakt eller metalldetektor gav några utslag. Det verkar som att det trots allt inte har varit fråga om en borg. Lite tråkigt men även tråkiga resultat är resultat.

Annat jag hunnit vara med om under 2009 var arkeologidagen i augusti som Kalmar läns museum vigde åt min favoritperiod, medeltiden. Flera intressanta föreläsningar och korv tillagad efter medeltida recept är trevliga minnen från detta år. Andra föreläsningar om medeltiden var det på det årliga Kulturarvsseminariet i Oskarshamn, arrangerat av länsmuseet och länsstyrelsen. Ett evenemang som jag till all glädje också lyckades vara med på.

På arkeologifronten i stort har det varit lite dystert eftersom flera uppsägningar drabbade uppdragsarkeologin under året, vilket bl a berörts på bloggen Arkeolog i väst. Man får hoppas att det snart ljusnar igen. Annat som även 2009 varit föremål för debatt har varit DNA analyser av stenåldersskelett som föranlett genforskarna att tolka om den neolitiska perioden, den yngre stenåldern då jordbruket introducerades. Resultaten slogs upp i media men såväl forskare som journalister tycks ha glömt källkritiken hemma i byrålådan, vilket bl a Åsa M Larsson (som under året för övrigt blev fil dr Åsa M Larsson) med den äran fört fram.

Ja det var något om 2009. Nu stundar ett nytt år. Vad 2010, det första året på ett nytt decenium för kommer att föra med sig är ju svårt att veta. Men en del är klart eller under arbete och försiktigtvis kan jag nog för egen del se fram emot ett bra arkeologiår 2010. Och kom ihåg att det är här på Ahimkar du kommer att kunna läsa om det!

Till er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

God Jul

Till alla mina läsare, reguljära som tillfälliga, en riktigt GOD JUL!

En decemberdag i Voxtorp

Redan förra året började jag skriva på en artikel om Voxtorp socken under yngre järnålder och medeltid. Arbetet med att få fram material, gå igenom dokument, gamla kartor och mycket annat visade sig dock bli tidsödande. I bästa fall blir artikeln klar i år och kommer då att publiceras i Södermörekrönikan 2010.

För några dagar sedan var jag och tittade på landskapet kring Voxtorp, guidad av traktens hembygdsexpert Lars Larsson. Att lyssna på Lars är en upplevelse i sig, hans minne när det gäller händelser, personer, sägner och årtal ur bygdens historia tycks ändlöst. Information forsar ur hans mun som en vårflod. Jag hade mina egna syften med att besöka Voxtorp. Att få lite mer känsla för landskapet är t ex aldrig fel. Dessutom hade jag under studiet av skifteskartorna över byn Broby påträffat det spännande marknamnet Kalkugnshagen. Att lokalisera platsen i landskapet var ett mål. Det lyckades nog, men några spår av kalkugnar eller kalkbränning kunde vi inte se. Varför man brännt kalk och när kan man ju undra. Lite frestande var det att se det i samband med kyrkan men det är bara en väldigt lös tanke. Bilden ovan är i vart fall tagen från den höjd där Kalkugnshagen torde ha legat mot kyrkan.

Voxtorp kyrka ligger i Broby. En tämligen märklig ordning. Men Voxtorp är uppenbarligen utbrutet ur Broby kanske under tidig medeltid. Voxtorp börjar precis till vänster utanför bilden. Gården direkt som ser ut att ligga direkt höger om kyrkan ligger egentligen 50-100 meter väster om kyrkan. Det är Broby nummer 1 som har samma läge så långt kartorna låter oss följa den. Den äldsta kartan är från 1655/56. Troligen har den legat där sedan medeltiden. Resten av byn låg (och ligger till viss del ännu) häger om kyrkan strax utanför bild. Utom den gård som var prästens landbogård i jordeböckerna, det så kallade stomhemmanet. Själva gården till detta låg i Voxtorp men all dess mark låg i Broby. Långt norrut i Broby fanns några separata gärden aldeles vid bron över Hagbyån. Kan det kanske varit här det mystiska Lilla Broby som nämns i några medeltida urkunder legat? Frågan har inget svar.

På höjderna i landskapet ligger allt som oftast förhistoriska gravar. Mest är det bronsåldersrösen som ibland är ganska imponerande, men även mindre stensättningar och något gravfält. Lars visade glatt upp ett av de största rösena, kallat Landshövdingehögen för att det är så stort att man tänkt sig att här har någon viktig person begravts. En landshövding allra minst.

I byn Igelösa ligger ett stort gravfält som delvis är undersökt, Igelösa åsar. Det var i bruk under vikingatid med en kronologisk tyngdpunkt i 900-talet. En nyligen publicerad rapport över utgrävningarna som ägde rum redan på 60-talet finns som pdf på Kalmar läns museums hemsida. Inte så långt från gravfältet men på andra sidan Hagbyån fanns ett kapell som revs på 1500-talet. Kan hända markerar det att det funnits en hamn- och handelsplats vid åns nedre lopp under medeltid och av ett fynd av en vikingatida vikt och våg även tidigare.

Voxtorp kyrka är en av två rundkyrkor i Möre. Den är troligen uppförd kring 1240 och var en privatkyrka knuten till en storgård kan man misstänka. Den storgården låg sannolikt i Broby där det också fanns en huvudgård omnämnd 1406. Enligt en sägen ska kyrkan ha byggts av en fru Lona för att hon skulle slippa ta sig ända till den kyrka som herrskapet i Halltorp där låtit uppföra. Ingen vet hur gamla dessa sägner är eller om det ligger något i dem, men intressant är ändå att de förklarar kyrkorna som privata initiativ av en lokal aristokrati.

En av Lars favoritberättelser är den om det stora upproret. Dackeupproret alltså. Det började nämligen med fogdemorden i Voxtorp (fast frågar man någon som bor i Torsås socken så började det i Torsås). Det var söndagen före midsommar 1542 som en skara upproiska (eller skogstjuvar och horkarar om man väljer Gustav Vasas vokabulär) drog till Voxtorp där landsfogden i Södra Möre, Nils Larsson hade sin gård. Fogden och hans män bakbands och släpades ut på gårdstunet efter en hård ordväxling, gården stacks i brand och Nils Larsson och hans mannar skjöts ihjäl. Därefter drog upprorsskaran med Dacke i spetsen vidare till byn Gräsgärde i Arby socken där en man ur lågfrälset, en äldre och sjuklig Gudmund Pedersson (Slatte) hade sin sätesgård. Gudmund och hans gård rönte samma öde som fogdegården och des folk. Upproret var ett faktum. Ja så vilt kunde det gå till i dessa nu så idylliska bygder...

(Foto: författaren)

Lågfrälets sätesgårdar och godsaffärer på spåren

När man ger sig på material från ett ämne man inte är utbildad inom händer det att det rynkas på en del näsor i akademierna. Släktförhållanden är t ex något som genealoger pysslar med och dessa är väl oftast historiker. När man jobbar med medeltiden som arkeolog förväntas man hålla på materilla lämningar. Men medeltiden är en period då det också finns skriftliga källor och att bortse från dem av princip torde vara utomordentligt korkat. Eftersom man inte hela tiden kan springa till en historiker och be denne reda ut alla frågor man har som berör skriftliga källor (de skulle nog tröttna ganska fort) så får man helt enkelt ta sig an det själv och lära upp sig efter bästa förmåga. Så här följer nu ett försök att fuska lite inom medeltidsgenealogin. Något jag titt som tätt ägnar mig åt. Eftersom Kalmar län begåvats med utgåvorna av katalogverket Det Medeltida Sverige, DMS, är förutsättningarna bättre här än på de flesta andra håll.

Byn Applerum i Arby socken bestod i de äldsta jordeböckerna från tiden kring 1540 av två frälsehemman. Inget märkligt med det, sådana byar fanns det gott om. 1483 ägde dock ett arvskifte rum som berörde gårdar i Applerum och Skällby (Arby sn), Suntorp och Botorp (Ljungby sn), Berga (Kalmar sn) och i Kalmar stad. Arvet delades mellan bröderna Klas och Birger Staffansson och en gård i Applerum föll på brodern Klas lott. I Applerum bodde dessutom enligt biskop Hans Brasks släktbok brödernas mor, som hette Margit Klasdotter (Grabo).

Samma år som arvskiftet ägde rum, 1483, stod tydligen också ett brölop för dörren mellan Klas Staffansson och en Cecilia Hansdotter, troligen bördig från Svealandstrakterna (av bevarade källor att döma). Detta år gav nämligen Klas bort gården i Applerum som morgongåva åt den blivande hustrun, tillsammans med jord i Botorp. Paret slog sig ner i Cecilias hemtrakter, Klas Staffanson förekommer i vart fall i ett dokument 1504 som skriven till Barkarby i Lovö socken. I just detta dokument får vi veta hur Klas med hustruns och sonens samtycke säljer gården i Applerum och en gård i Skällby till Peder Turesson (Bileke), riddare, riksråd och länsherre till Stäkeholms slottslän.

Sedan, någon gång mellan 1520 och 1522 dyker en Jon Eriksson i Applerum upp. Han säljer en gård där och "tre andra gods där när" till en anna herre ur högfrälset, Nils Bosson (Grip). Här begås ett stort misstag som nog blev ganska pinsamt för familjen. Vem var då Jon Eriksson i Applerum? Jo han var gift med Margit Birgersdotter som var dotter till Birger Staffansson, den ene av bröderna från arvskiftet 1483. Det får man klart för sig dels genom ett brev år 1500 där Margit säljer allt gods "utanför Kalmar mur" som hon ärvt efter fadern, med samtycke av sin mor Cecilia och sin "fästesven" Jon Eriksson. Köpare var Margits farbror Klas Staffansson.


Ett försök att sammanställa uppgifterna ur DMS i en släkttabell. (Klicka på bilden för att den ska bli större).

Jon Eriksson var antingen en filur eller bara inte så smart. Enligt källorna gäller det senare. Den gård i Applerum han sålde till Nils Bosson (Grip) var nämligen samma gård som Klas Staffansson tidigare hade sålt till Peder Turesson (Bielke). Att detta ledde till en tvist är inte så konstigt. 1543 ursäktar och förklarar sig Jon Eriksson i ett dokument. Han redogör här för hur Applerum och Järnsida i Söderåkra socken kommit i Peder Turessons ägo. Det är samma uppgifter som vi har kunnat följa via dokumenten beskrivna ovan, 1483 och 1504. Men efter Peder Turessons död 1520 harde Jon "av oförstånd" sålt jordarna till Nils Bosson. Tvisten ledde nog till både ekonomisk förlust och förlust i anseende. 1537, berättar Jon vidare, hade han tillsammans med sin svåger Staffan Klasson i Järnsida låtit skriva in sig i Kalmar slotts bok som skattebönder. Peder Turessons arvingar hade till slut förlåtit Jon och hjälpt honom att ersätta Nils Bossons arvingar.

Av denna ovanligt fylliga insikt i Möres senmedeltida landsbygdsliv kan man försöka dra en del slutsatser. Jag vill här ta fasta dels på att flera av de berörda personerna skrivit sig till gårdar i Södra Möre, dels på personernas sociala status och släktförhållanden i relation till bebyggelsen. De berörda personerna måste ha utgjort en lokal lågfrälse familj. Det finns inga uppgifter om vilken ätt de skulle ha tillhört eller ens om vad de fört för vapen. Men Klas Staffansson kallars sig 1483 väpnare, hans mor har givits namnet (Grabo) och Jon Eriksson och hans svåger har slutligen skrivit in sig som skattebönder, dvs avstått sitt frälse.

Klas och Birger Staffanssons mor Margit Klasdotter har av DMS givits ättetillhörigheten Grabo. Att hitta någon annan person i medeltidens Sverige som tillhörde denna släkt har inte varit lätt. Slutligen fann jag i Jan Ranekes verk Svenska Medeltidsvapen under ätten Simla en Claus Grabo, känd 1446. Kan det ha varit Margits far? Det skulle åtminstone tidsmässigt kunna stämma. Simla var en släkt knuten till Dalarna som ägnade sig åt bergsbruk. Förutom denne nästan okände Claus verkar inga Grabo finnas i urkunderna från Sverige, bortsett från några personer i Landskrona som troligen var borgare under senmedeletid. I vart fall var nog Margit Klasdotter inte bördig från Möre. Att hon bodde i Applerum kan vara en följd av hennes gifte. Vem hon var gift med är okänt annat än att sönernas patronymikon Staffansson talar om att han hette Staffan. En gissning kan vara att han var av lokalt lågfrälse och kanske, kanske bodde han i Applerum. Att hustrun senare bodde där kan vara en indikation som talar för detta. Om Margit Klasdotter var död eller ännu i livet 1483 när arvskiftet ägde rum framgår inte av DMS. Det går därför inte heller att avgöra om det var hennes gård eller en annan gård som kom i Klas Staffanssons ägo. Inte heller är det helt säkert att det var ett fädernearv bröderna delade, även om det förefaller troligt.

En indikation på att släkten ägde minst två gårdar i Applerum är att den ena var i Klas Staffanssons och hans hustrus ägo till den såldes till Peder Turesson (Bielke). Den andra var den som Jon Eriksson skrev sig till. Det kan rimligen inte vara samma gård. Kan Jons gård vara är arvegods via hustrun och identisk med Margit Klasdotters gård? Frågan låter sig inte besvaras.

Konstateras kan i vilket fall att två personer hade sin bostad, sätesgård i Applerum. Ytterligare en gård som skulle kunna räknas som sätesgård är Järnsida i Söderåkra socken där enligt Jon Eriksson hans svåger Staffan var bosatt. Enligt DMS var Staffan i Järnsidas patronymikon Klasson, vilket borde innebära att han var son till Klas Staffansson, även om han då tekniskt sett inte skulle vara Jons svåger. Några andra indikationer på närvaron av sätesgårdar i Applerum coh Järnsida än de skriftliga källorna finns inte, inga materiella spår i form av rester av gårdsanläggningar, inga antydningar i andra källor som de historiska kartorna. Troligen har gårdarna inte utmärkr sig nämnvärt gentemot andra gårdar. Medeltidsarkeologen Martin Hansson har framhållit att det skillnaden mellan denna typ av lågfrälse och lite mer välbeställda skattebönder inte varit särskillt stor. Att bli frälse var ett personligt och medvetet val. En anledning kan ha varit den skattefrihet kungamakten gav dem som valde att bli frälse och började göra rusttjänst. Å andra sidan var det kostsamt att bli frälse, det krävde stridshäst och vapen vilket var dyrt. Den ekonomiska biten kan därför enligt Hansson inte varit hela sanningen. Troligtvis handlade det också om sådant som att öka sin status på den sociala skalan. Lågfrälsets gårdar i Smålands inland som Martin Hansson studerat har inte varit speciellt märkvärdiga även om man kan ha försökt att markera dem genom ett avskilt läge i landskapet eller gräva en vallgrav som symbolisk befästning. Gårdarna ställning som sätesgård/huvudgård varade bland lågfrälset också bara någon eller några generationer. Ofta verkar arvingarna medvetet ha valt att skapa en ny sätesgård i stället för att ta över en befintlig. Det är frestande att se en liknande situation i det här fallet. När Jon Eriksson och hans svåger Staffan i Järnsida begav sig till slottet i Kalmar för att skriva in sig som skatteböner var kanske steget inte så speciellt stort?

Uppdatering 2010-12-10: se här

Medeltidsseminarium i Oskarshamn

Det är inte ofta jag blir inbjuden till några seminarier eller liknande evenemang. Men i bland lcykas jag ändå snoka reda på ett och annat. I Kalmar län anordnas varje år ett så kallat kulturarvsseminarium, något som jag hittills har missat. Men i år upptäckte jag detta innan det var för sent och när jag dessutom insåg att temat var medeltiden, högtidlighållandet av att bok- /katalogverket Det Medeltida Sverige (DMS) nu täcker hela Kalmar län samt att ett antal "tunga namn" inom medeltidsforskningen skulle dyka upp - ja då var saken klar. Det var bara för mig att pallra mig dit.

Föreläsningarna gav mig ingen anledning att ångra detta beslut, snarare tvärt om. Visserligen var en ganska stor del av det som sades sånt jag redan kände till, kunde eller till och med jobbat med. Trots allt har mitt aktiva (och i viss mån produktiva) intresse för medeltiden och då främst i södra Kalmar län varit i full blom i snart 10 år. Men visst var en del nytt. Annat var nya vinklingar och perspektiv. Och allt var mycket inspirerande.

Här är föreläsarna och deras ämnen:

Sigurd Rahmqvist berättade om den nya kunskap som arbetet med DMS har givit om Kalmar län, både i ett lokalt perspektiv som i övergripande frågor. Det finns nu en god översikt och otaliga möjligheter till detaljstudier.

Roger Axelsson berättade om hur storpolitiken och dess konsekvenser kan sätta spår i det lokala landskapet, vilket kan belysas av såväl skriftliga som arkeologiska källor. Detta exemplifierade Roger med den oroliga tid på 1300-talet då månag tyska frälsemän satt som fogdar och länsherrar i landet, hur de snabbt satte sig i besittning av stora jordegendomar i Kalmar län för att sedan bli "utkastade" av drottning Margareta. Regimskiften är sällan friktionsfria och spåren av detta finns kvar både i landskapet som t ex lämningar av befästa sätesgårdar och i de skriftliga dokumenten.

Jan Paul Strid berättade om hur målanamnen (dvs ortnamn som slutar med ändelsen -måla)kan tolkas i nytt ljus. Måla brukar normalt förklaras i betydelsen av "avmätt eller inhägnat område" för (ny)byggnation. En ofta framhållen tanke är att namnen hänger samman med frigivandet av trälarna. Strid kunde i sin forskning i stället visa att ordet måla har haft betydelsen "avtal / avtal om arrende" och liknande. Ordet skulle således snarast syfta på en arrendegård som även kunde ärvas eller försäljas. Målanamnens geografiska spridning pekar på att orterna i stor utsträckning är upptagna på kungens och stormännens ägor som en medveten strategi i syfte att kolonisera strategiskt viktiga områden som t ex gränsområen.

Ludwig Papmehl - Dufay berättade om den medeltida gård som som undersöktes tidigare i år vid Köpingsvik på Öland, med kronologisk tyngdpunkt i 11-1200-talen. Den har tidigare berörts här på bloggen så jag går inte närmare in på detta.

Magnus Stibéus berättade om de senaste undersökningarna i och utanför Borgholms slott. En geofysisk prospektering av borggården visade tydliga spår av ett medeltida stenhus med trapptorn och källare, en del av äldre ringmur och en slottslänga där man kanske kan ana den ursprungliga ingången till borgen. Det byggnadskomplex man kan skönja har likheter med de äldsta faserna i Kalmar och Stockhlms slott. Utanför murarna grävdes också bebyggelse, både forntida och medeltida sådan, 2004. Den medeltida bebyggelsen var som intensivast mellan 1350 och 1500-talet. De undersökta byggnaderna låg nära Borgs gamla kyrka (idag bara en ruinhög) och kan eventuellt ha haft något samband med denna.

Markus Dahlberg talade om det så kallade sockenkyrkoprojektet som drivs av Riksantikvariämnetet för att kartlägga landets sockenkyrkor. Han diskuterade kring hur kyrkorna kan synliggöras som viktiga lämningar från medeltiden och framåt, hur kunskap kan produceras och upprätthållas och hur beständiga kyrkorna är som kulturarv.

Margareta Carling talade om medeltiden ur turistnäringens perspektiv, en annan och krassare verklighet än man som arkeolog eller forskare på medeltiden är van vid. Östergötland och marknadsföringen av medeltiden stod i fokus. Man kan notera att kulturturismen faktiskt är på väg att gå om bad- och soltursimen.

Carina Eskelin och Daniel Serlander berättade om Kronobäcks kloster utanför Mönsterås och hur man jobbar med att levandegör medeltiden här.

Per Melin som enda representatn för "eldsjälarna", för alla som jobbar idéellt och utanför akademierna, berättade om Emmabodabygdens historiska förening och deras arbete kring Emmaboda. Det handlade om frustrationen med att befinna sig i en marginalbygd, som aldrig ser närvaron av några större exploateringsprojekt och som forskningen allt som oftast passerar med en axelryckning. Men också om arbeten man med framgång bedrivit för att synliggöra denna bygds historia. Det tydligaste exemplet är den utgrävning man lyckades få till stånd av Rostockaholme, lämningarna av en medeltida "befäst" gårdsanläggning. Den avsides belägna gården kunde dateras till 1300-talet och knytas som sätesgård för drotsen, riddaren och riksrådet Nils Turesson (Bielke).

All heder åt dessa kunniga och inspirerande föredragshållare och åt Länsstyrelsen och Länsmuseet som arrangerade evenemanget. Det var en härlig dag i medeltidens tecken. Vissa av de här i all korthet berörda ämnena kommer jag kansle få anledning att återkomma till och utveckla.

Nytt om silverskatten från Skedstad, Öland

Mins ni den nyligen upptäckta silverskatten från Skedstad i Bredsätra socken på Öland som jag med flera bloggade om i juni? När något nytt kom fram lovade jag att ta upp detta. Skattfyndet är ännu inte slutgiltigt genomgånget men en del preliminära uppgifter har kommit ut via den nätbaserade tidskriften Myntstudier som ges ut av Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.

Preliminärt sålunda består fyndet av 1146 mynt. Slutmynt, dvs det yngst daterade myntet, verkar vara slaget år 1029. De flesta mynten är tyska eller engelska, ungefär lika många av varje. Dessutom ingår arabiska, italienska och irländska mynt liksom flertaliga präglade i Sverige och Skandinavien. Det mest oväntade myntet är som tidigare nämnts ett indiskt mynt, det första påträffat i en svensk silverskatt. Det är präglat i nuvarande Afganistan på en plats som då hette Ohind. Mynt av samma typ har påträffats i skatter från Polen, Baltikum och Ryssland. Typen präglades under en stor del av 900-talet. Det indiska myntet är dock inte i sig det ovanligaste i skatten. Det är i stället ett norskt mynt präglat under Olav Haraldsson (den helige) regent 1015-1028. Myntet är det andra kända exemplaret av denna typ.

Jag återkommer om fyndet när mer information publiceras.

OBS: Myntet på bilden är INTE från Skedstadsfyndet. Det är ett engelskt silvermynt slaget för Aethelred II av England (978-1013 och 1014-1016). Dessa Aethelreds-penningar var förlagor för de tidigaste skandinaviska präglingarna som dyker upp runt 995. (Foto: författaren).

Om ett myntfynd vid Söderåkra

Här kommer kanske något för alla som är intresserade av gamla mynt och romersk järnålder m m. Totade nyligen ihop ett litet inlägg om ett myntfynd av en romersk denar i en grav vid Söderåkra (RAÄ 10) och om dess olika sammanhang. Inägget är författat för Söderåkra Hembygdsgilles blogg och finns att läsa här.

Bekännelser och funderingar med anledning av en krönika

I dag damp nya numret av Populär arkeologi - Sveriges enda populärvetenskapliga arkeologi-tidskrift - ner i brevlådan. Som alltid öppnade jag tidningen med en blandning av barnslig förväntan på godis och bävan inför vad som skulle vara präntat denna gång (det senare för att Popark då och då har givit uttryck för en del dumheter, se t ex här ).

Den här gången fastnade mina tankar vid en krönika författad av en doktorand vid Stokholms univeritet med namnet Ylva Sjöstrand. Hennes krönika handlar om allmänhetens intresse för arkeologisk forskning och grävning och huruvida arkeologerna med anledning av (enligt Sjöstrand) denna allmänhets STORA intresse bör pådyvla de intet ont anande medborgarna sina teoretiska ståndpunkter. Det ska sägas här att teori i den här bemärkelsen inte betyder hypotes, t ex "jag har en teori om hur jordbruket infördes i Skandinavien", utan snarare är en slags diskussionsmall. Ett antal perspektiv och synsätt som kan tänkas ligga till grund för varför en viss arkeolog tolkar ett källmaterial på ett visst sätt. Luddigt? Jodå, men ändå bland arkeologer understundom en het potatis. Vissa (ofta med anspråk på att vara politiskt korrekta) älskar teori, andra hatar teori. Men de flesta ger nog mer eller mindra attan i det hela.

Sjöstrand är av den meningen att arkeologerna måste börja inviga allmänheten i teoridiskussionerna på ett öppet och lättfattligt sätt. Vi måste göra våra diskussioner om sådant som genus, etnicitet och textuella metaforer transparenta och begripliga, som Sjöstrand så lättfattligt uttrycker det. Men det är inte detta som stör mig. Det må vara välment men hur mycket gemene man kommer att bry sig är en annan fråga. Vad som irriterar mig är när Sjöstrand skrivaer att "Vi [arkeologer] måste upphöra att redovisa resultat, och istället göra vår kommunikation transparent". Upphöra att redovisa resultat? Vad betyder det? Att vi i stället för att ta reda på vad det vi hittar vid utgrävningarna kan berätta om det förflutna så ska vi använda tingen, flintbitarna, krukskärvorna, stolphålen, till att diskutera hur vi - metaforiskt - kan läsa dem textuellt? Frågan är väl vad vi då alls ska med arkeologin till om vi ska "upphöra att redovisa resultat".

I grunden leder detta in på frågan om vad vetenskap är och bör vara. När jag började läsa arkeologi hade jag en någorlunda klar uppfattning om att arkeologisk vetenskap var att utnyttja de arkeologiska källmaterialen till att människor och deras samhällen i förfluten tid. Sedan, måste jag bekänna, lät även jag för någon tid mig förföras av den så kallade post-processuella skolans tankar om relativitet och sanningens frånvaro i all vetenskap. Har inte mycket att säga till mitt försvar. Dessbättre var jag en dag tvungen att sansa mig och tänka efter. Vad är vetenskap egentligen? Jo i grund och botten är det en fråga om metodik och källkritik. Har man valt en bra uppsättning motoder och genomfört en grundlig analys med hjälp av dessa metoder samt tillämpat källkritisk reflexsion kan den vetenskapliga utsagan helt enkelt inte flummas bort eller relativiseras. Slutprodukten måste bli det man kan veta om det studerade förflutna. Att man sedan kan studera samma källmaterial med olika perspektiv, frågeställningar, infallsvinklar och metoder är en annan sak. Det är bara olika sidor av samma sak. Och källmaterialen behöver lyftas och studeras om och om igen. För vetenskapen står inte still. Vi lär oss hela tiden nya saker, får nya analytiska redskap, vinner ny kunskapsmark. Allt det är i sin ordning och så bra vetenskap måste fungera.

Är det då inte denna vetenskap allmänheten vill ha eller bör få? Av de möten jag titt som tätt har med den "intresserade allmänheten" att döma så är folk i gemen faktiskt ganska intresserade av just de resultat arkeologin presenterar. Folk frågar mig om vad man kan veta om en viss sak. De vill höra om den kunskap vi har. De ställer ibland frågor om hur vi kan nå fram till de slutsatser vi drar. Men aldrig har någon frågat mig vilka teoretiska perspektiv jag företräder. Kanske de människor jag möter inte är tillräckligt intelektuella? Eller kan det bara vara så enkelt att det allmänheten hellst vill veta av arkeologerna är vad den arkeologiska vetenskapen kan presentrera för kunskap om hur det var för länge sedan? Jag tror på det senare.

Nog kan det väl finnas ett värde i att vi inomvetenskapligt klargör ståndpunkter. Nog finns det ett värde i att diskutera genus och etnicitet som var Sjöstrands exempel. Men är t ex etnicitet verkligen en teoribildning? Sruderar vi etnicitet baserat på ett arkeologiskt källmaterial (vilket ju måste förutsättas om det är arkeologi vi talar om) så är det väl snarare vetenskap, kunskapsproduktion. Och vad konsumenterna av våra studiemödor kan förväntas vilja ha är resultaten av dessa, hur etnicitet kan ha sett ut vid olika tidpunkter i olika samhällen, vad etnicitet är och inte är och så vidare.

Måhända har jag missat något. Måhända är jag fel ute. Måhända är det ingen som håller med mig. Men min slutsats av dessa lösryckta tankar är och måste för mig vara att den som vill att arkeologerna ska sluta presentera resultat är helt fel ute.

Genforskning om stenåldern - så fel det kan bli

Minns ni det där avsnittet av SVT:s Vetenskapsmagasinet förra året, där man diskuterade förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur, två traditioner som existerade under yngre stenålder. Diskussionen var ganska livilig ett tag och orsakades av att ny genforskning på DNA från skelett från denna tid (bl a öländska sådana) hade presenterats på ett onyanserat sätt i TV. (Se här)

Nu fortsätter diskussionen med nya resultat. Men denna gång är det genforskarna som gått ut i media. Dessa forskare, som säkert är högst kompetenta för det de jobbar med, har emellertid spridit en rad påståenden som visar på en alarmerande avsaknad av källkritik. Vissa uttalanden får en verkligen att studsa av olust. En intervju av genforskaren Anders Götherström avslutas t ex med följande uttalande. "Syftet är bland annat att utröna varifrån invandringen till Skandinavien kan ha skett, säger Götherström. -Nu vill vi ha reda på mera exakt varifrån vi kommer" Varifrån vi kommer. Vad betyder det? Vi? Vi, de äkta svenskarna som efter sådär 4-6000 år eller mer ännu utgör en homogen grupp som undvikit obskyra genetiska beblandningar genom t ex kontakter och giftermål mellan olika regioner? Man blir mörkrädd....

Jag är nu inte expert på dessa frågor. Desto bättre koll har min bloggarkolega (och numera tillika filosofie doktor) Åsa M Larsson på bloggen Ting och Tankar. Hon har skrivit ett viktigt och välformulerat inlägg där hon riktar skarp - och berättigad - kritik mot utspelen i media. Inlägget når du genom att klicka HÄR . Det inlägget borde vara obligatorisk läsning!

Och vinnaren är...

Så är avgörandets timme slagen. Möjligheten att vinna ett vykort lockade sex personer. Nu är en vinnare korad. Det gick till så att jag har numrerat kommentarerna i den ordning de inkommit och sedan med en tärning lottat ett vinnande nummer. Detta sagt bara så att ingen ska kunna gnälla om fusk...

Och, mina damer och herrar, den lycklige vinnaren är..... Tam-tam-ta-raa! Kommentar nummer 4! Denna kommentar är lämnad av Leif, dvs min bloggarkolega Leif Häggström på bloggen Arkeolog i väst. Stort grattis till Leif som nu - förhoppningsvis - kommer att bli glad. (Tacktal?). Kul för en västkusting att ha något som minner om den rätta kusten, dvs östkusten. Så snart jag har en adress kommer vykortet med posten.

Nästa gång ska jag lotta ut en guldhalskrage bara för att se om jag får fler kommentarer då...??

Vinn ett vykort från Kalmar!

Som jag nämnt tidigare så fyller Ahimkar tre år i dagarna. För att fira denna stora begivenhet så kommer jag att dra igång en tävling där Du har chansen att kamma hem en (förhoppningsvis) trevlig historisk vinst.

Som alla reguljära läsare av Ahimkar vet är jag road av gamla bilder, speciellt då i vykortets form. Och det är just ett vykort som en lycklig vinnare kan lägga vantarna på.

Kortet: I vykortens barndom tillverkades en rad mer eller mindre fantasifulla kort där själva fotot var inramat i någon form av ornamentik, så kallade semitopografiska vykort. I det här fallet är det ett vykort föreställande Kalmar slott som har ramats in i någon slags ruinromantisk medeltidsvurmande ram. Kortet har så kallad "odelead adressida" och är däremd tillverkat före 1905. Över 100 år gammalt med andra ord! Just detta kort salufördes av den anrika Appeltoffts bokhandel i Kalmar, som numera tyvärr inte finns kvar. Kortet är välbevarat och aldrig använt.

Hur går det till: Den som vill vara med i tävlingen lämnar en kommentar till inlägget i kommentarsfunktionen. Den finner du under själva inlägget där det står en siffra följd av ordet "omments" (t ex "3 comments"). Klicka där och skriv något som kan identifiera just dig. Det måste inte vara ditt namn, men det måste vara något som ingen annan redana har skrivit. Bara en kommentar per person!

När: Du kan lämna kommentarer hela veckan. På söndag (20 september 2009) kommer jag att lotta en vinnare bland kommentarerna.

Vad händer sedan: När en vinnare är korad kommer jag att publicera vems kommentar som vann. Så vida detta inte är någon som jag redan vet vem det är kommer jag att uppmana denne att kontakta mig via mail. Du får då lämna ditt namn och din adress så kommer visnten som ett brev på posten. Obs: inga personuppgifter kommar att publiceras på bloggen, inte ens vinnarens namn om denne motsätter sig detta.

Enkelt, eller hur? Sätt nu igång och kommentera! Lycka till!