Skrapa, grävslev, skrapa, i bistra nyårsnatten...

Ja då var det snart dags för ett nytt år igen att ta sin början. I sådana här tider ska ju alla med lite självaktning ha en nyårskrönika. Så här följer ett litet försök att summera året som gått här på Ahimkar, som ett litet "best of 2007".

Våren började ganska stillsamt, men bl a kunde de dendrokronologiska dateringarna från utgrävningarna i Stadsparken i Kalmar inför det kontroversiella bygget av nya konstmuseet presenteras.

I maj höll jag en utomhusföreläsning i anslutning till ett par gravfält norr om Söderåkra. Dagen stod för årets stora skräll för min egen del, då jag hade turen att hitta en skärva Terra sigillata i en rotvälta. Fyndet fick en del publicitet och kunde senare beskrivas kort i Fornvännen, Sveriges främsta vetenskapliga tidskrift för antikvarisk forskning. Tydligen har jag antingen "ögon för'att" som de brukar säga till mig där hemma, eller så gäller det gamla talesättet: även visuellt handikappad feminin individ av de domesticerade formerna av arter av släktet Gallus kan undantagsvis exellera i lokaliserandet av en och annan diminutiv enhet av ceralt födoämne...
Annars har Öland stått för mycket av de mer uppmärksammade arkeologiska insatserna i regionen det här året. Vid en reguljär förundersökning påträffade Kalmar Läns Museums arkeologer vad som kan vara Kalmar läns äldsta grav. Utifrån omständigheter som framkom under grävningen tros graven vara minst 6000 år gammal. Under året gjordes också en större prsopektering med magnetometer av Ölands största fornborg Gråborg och dess omgivningar, vilket gav många spännande resultat.

Från fastlandssidan har bl a rapporterats om sex nyregistrerade fornlämningar från Söderåkra socken och från Blekinge om att en specialinventering registrerat ett stort antal tidigare okända hällristningar. I mer "artikelform" har bl a berättats om bronskittelfragmentet från Broby och Tingbyskatten, ett stort medeltida silverdepåfynd från Tingby i Dörby socken.

Sista stora nyheten från regionen 2007 blev att en lokal privatforskare har presenterat en bok med hypotesen att Kalmar en gång var det rätta Birka, något som fick stor uppmärksamhet i lokala media. Mitt inlägg angående detta blev det med råge mest kommenterade i Ahimkars historia, vilket visar att ämnet uppenbarligen är brännhett och väcker starka känslor. Och då har jag inte ens presenterat någon egentlig sakkritik mot hypotesen än, men det kommer.

2007 var också året då flera bra söktjänster gjorde viktiga källmaterial tillgängliga via Internet. Lantmäteriet gjorde de historiska kartorna sökbara och möjliga att titta på i full skala. Länsstyrelsen presenterade en karttjänst som gjorde länets alla fornlämningar sökbara och tidskriften Fornvännen släppte den digitala utgåvan av alla årgångar sedan starten 1906.

Slutligen var 2007 ett år då många nya arkeologirelaterade svenska bloggar dök upp, eller åt minstone blev kända för mig. För att nå dem rekomenderas att du tar en titt i menyn till höger under rubriken "Links". Via de bloggar och diskussionsforum som finns har man en utmärkt möjlighet att ta del av intressanta fynd och de hetaste diskussionsämnena just nu. I år väckte bl a privatforskaren Bob G Linds fantasier om Ale stenar i Skåne stor uppmärksamhet då detta bevisliga svammel ar Riksantikvarieämbetet likställdes med seriös akademisk forskning, se t ex här och här . Bland intressanta fynd ska Martin Rundkvists detektorinventeringar i Kaga, se t ex här och Djurhamn, s t ex här nämnas. I skånska Uppåkra fortsatte grävningarna av den fantastiska jårnåldersboplatsen med många nya fina fynd och resultat. Detta är bara en liten bråkdel av allt spännande.

Så med detta lilla sammandrag av 2007 vill jag nu önska alla ett riktigt gott nytt 2008, må det bli ett år fyllt av spännande arkeologi!

Misterhultaren

En "Misterhultare", vad är det? Jo det är en benämning på en typ av grav, en spretig och diffus stensättning, ganska oansenlig och av merparten arkeologer ansedd som väldigt trist att gräva ut eftersom den normalt varken är prydlig eller innehåller några föremål. I andra regioner känd under namn som t ex "Göteborgsäcklet".

Ett exempel på en "misterhultare", denna just från Misterhult socken. (Foto: Lars Lundqvist)

Nu mera är Misterhultaren emellertid inte bara namnet på en diffus grav utan även på en nystartad blogg. Denna blogg, som förestås av arkeologen och kulturgeografen Michael Dahlin ska främst behandla händelser, forskning med mera som berör arkeologin längs Smålands nordöstra kuststräcka. Dvs Oskarshamns och Västerviks kommuner. Med andra ord kan Misterhularen kanske antas bli ungefär vad Ahimkar är för Kalmarsundsregionen.

Ett välkommet initiativ tycker jag, speciellt då detta område ofta blir oförtjänt bortglömt när det gäller arkeologi och historia. Ett område som folk (och forskare?) generellt nog inte vet så mycket om. Misterhultaren kommer därmed att fylla ett tomrum, tror jag, och det bådar gott. Alla som håller med mig om att detta är intressant och roligt uppmanas därför att genast göra ett besök hos Misterhultaren. Det kan t ex ske genom att du klickar HÄR.

Birka låg i Kalmar eller konsten att koka soppa på en karta

Alla vet väl att den vikingatida stadsbildningen Birka låg på ön Björkö i Mälaren. De olika utgrävningarna, stadsvall, gravfält, tv-program, missionären Ansgar som ska ha besökt staden på 800-talet... allt det där torde vara mer eller mindre bekant för de flesta. Men ack vad fel ni hadde! I dagarna har loklapressen basunerat ut att så inte alls var fallet. Birka låg i Berga i Kalmar, så det så! Det är i alla fall vad en lokal amatörforskare hävdar i en ny bok, efter 15 års "forskning".

Tidningen Östra Småland meddelade på torsdagen (29/11) att dessa "sensationella resultat" i grunden bygger på att en herr Amatörforskare genom studier av kartor och topografi kunnat skapa sig en ungefärlig bild av den vikingatida kustlinjen. Platån vid Berga centrum framstår därigenom, tillsammans med de närbelägna gravfälten vid Djurängen (RAÄ 14, 15, Kalmar sn) samt ett område som anses ha utgjort en lagun under vikingatid (= utmärkt, välvalt och lättskyddat hamnläge) som "det naturliga valet för fornstaden". Kalmar var enligt herr Amatörforskare inte alls någon "vit fläck på kartan" under vikingatiden och den existerade långt före medeltidsstaden på 1200-talet. Med orter som Rinkaby, Smedby och Hossmo som "förorter".


Bild från garvfälten vid Djurängen. Tyvärr inte så tillgängliga trots sitt läge i staden nära promenadstråk och cykelvägar. (foto: förf).

För den arkeologiskt och historiskt initierade är det lätt att inse stollighetsgraden i dylika påståenden. Det hela kunde väl passera som en lätt underhållande kuriositet, vi kunde låta oss raoas av det bisarra i hypoteseran och att någon faktiskt ägnat 15 år av sitt liv åt detta luftslottsbygge. Om det inte hade varit för några små, men inte helt oväsentliga invändningar. Sådana här mer eller mindre stolliga idéer tilltalar media, som gärna blåser upp dem av olika anledningar: för att det är en "kul nyhet", för att stå på den svages sida mot de stora stygga akademikerna, på grund av sensationslystnad, på grund av okunskap eller ointresse inför sannaingen och så vidare. Seriös forskning får sällan detta medieutrymme om den inte innehåller något som är just sensationellt, ovanligt eller roligt. Vi verkar allt mer vara påväg mot ett medieklimat där allt som inte kan sammanfattas på 30 minuter med reklampaus inte anses vara säljbart till allmänheten. Där allt som inte "sticker ut" är för tråkigt (lite märkligt med tanke på att vi lever i ett samhälle som i många andra fall så till den milda grad fruktar allt som "sticker ut").

Men historieförmedling (och kunskapsförmedling i allmänhet) kräver ett visst ansvar. Vare sig man tycker historien är viktig eller inte för samtiden har man som förmedlare ett ansvar för att ge en i grunden så sann och vetenskapligt underbygd bild som möjligt av det förflutna. Jodå man kan tillåta sig ett visst spekulerande, att bygga upp hypoteser eller "färglägga" berättelsen med fria fantasier. Men bara om man är mycket tydlig med vad som är fakta och vad som är hypotes. Kärnan i all forskning måste utgå från källmaterialet och det man faktsikt kan veta. Det man kan veta är dessutom inte alls alltid vare sig så lite eller så tråkigt som många tycks tro.

En osann bild av det förflutna får konsekvenser inte bara därför att många människor kommer att leva med en felaktig eller i värsta fall medvetet förljugen grund för sin historiemedvetenhet. En berättelse som på detta sätt överdriver och förhärligar det lokala kommer att tilltala lokalpatrioterna och framhäva "vi-mot-dom-menatlietetn". Ställa förment obehöriga ännu mer utanför. Det tycker jag är tråkigt när utanförskap är ett av de större problemen i dagens samhälle. Man kan i och för sig invända att all historia kan missbrukas och att författaren inte har någo skuld i hur andra använder dennes resultat. Det är sannt. Men man har ändå ovilkorligen det där ansvaret för att förmedla en så sann och sansad historia som möjligt.

Sådana här mer eller mindre ovettiga idéer om det förflutna dyker upp med jämna mellanrum och får som sagt ofta oförtjänt stor publicitet. Just tanken att Birka har legat i Kalmar är nu inte egentligen någon ny teori. Den lanserades redan av den (i alla fall för kalmariter) välkände G Volmar Sylvander kring mitten av 1800-talet. Många andra exempel har sett dagens ljus ända sedan Olof Rudbeck på 1600-talet på fullt allvar hävdade att Sverige var Atlantis via diverse strider om var "Svearikets vagga" stått och var just Birka skulle loklaiseras, till den för några år sedan med buller och bång framlagda hypotesen att Vandalerna (folkslaget, inte bråkmakarna) skulle hamnat i det inre av Småland. Varifrån Vandalerna kom eller var de hamnade är oklart, vad man vet är att de dyker upp på 400-talet och bildar ett rike i Nordafrika med det gamla Karthago som huvudstad. Karthago, annars kännt som staden som romarna tillintetgjorde 146 f Kr, bl a efter idogt pläderande av senatorn Cato, som brukade avsluta sina anföranden för den romerska senaten med orden "för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras".

Kanske jag lägger för mycket i en tämligen stollig ide om att Birka skulle kunna lokaliseras till Kalmar. Men redna nu kan man läsa på en internetsida (Östra Ölands fria horisont) om att nämnda bok bevisar att Ansgars Birka låg i Kalmar, att det var här "allt började" och att högfärdiga Stockholmare med flera allt fått sig en knäpp på näsan. Uppenbart blir det en fråga om storstad mot småstad, lokalbygd mot rike, lokal identitet och självhävdelse - vi mot dom. Varen sin egen historiker och själv är bäste arkeolog skulle kunna vara paroller för flummare både inom och utom akademiernas väggar att förena sig under. Jag kan inte applådera detta. Snarare känner jag för att avsluta i analogi med gamle senatorn Cato. En förljugen historia är en dålig historia. Och den bör förstöras.

Fornvännen på nätet

Nyligen var Fornvännen på tapeten här på Ahimkar. Jag beskrev Fornvännen som sveriges främsta tidskrift föra arkeologi och annan antikvarisk forskning. Men Fornvännen är inte bara sveriges främsta, utan också sveriges äldsta tidskrift för arkeologi och annan antikvarisk forskning. Det första numret kom redan 1906.

Nu har Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien (vanligen nämnd som bara Vitterhetsakademien) publicerat samtliga årgångar mellan 1906-2006 på nätet. 100 år av den främsta forskningen i mängder av artiklar, allt är med och allt är fritt tillgängligt, allt du behöver göra är att klicka HÄR.

Nog är Fornvännen en vän att räkna med!

Romerska myntfynd i Småland

I förra inlägget berörde jag i korthet olika fyndkategorier i främst Möre men även i Småland som helhet med direkt eller indirekt anknytning till Romarriket. Som nämndes är det bara att konstatera att romersk import i Småland är oerhört ovanligt (till skillnad från Öland) och att den kategori som är rikligast företrädd är romerska mynt. Att få fram kompletta uppgifter om myntfynd i ett område är ofta knepigt. Det lärde jag mig redan som arkeologistudent, när jag inför uppsatsskrivning försökte sammanställa myntfynden från vikingatid och tidig medeltid i Möre. Uppgifterna var spridda, ibland sporadiska och förvirrade och sällan kompletta. Det beror antagligen huvudsakligen på faktorerna att många fynd är gjorda för länge sedan när kraven på dokumentation var små eller nära nog obefintliga, att mynten finns spridda på olika museisamlingar och att många fynd inte är sammanställda och ordentligt genomgångna. Emellertid pågår ett stort och viktigt arbete för att råda bot på detta vid Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.


Myntfynd i Kalmar län, denarer och samtida bronsmynt till vänster, solidusmynt till höger. Klicka på bilden för att se den i större format. (Efter Hagberg 1979, med smärre tillägg av förf.).

Efter att ha fått svar på en förfrågan till Numismatiska forskningsgruppen, som gav mig uppgifter och hänvisningar kan jag nu presentera en sammanställning av romerska myntfynd i Småland. I detta fallet gäller det fynd från romersk järnålder (0-400 e Kr). De senantika Västromerska och Östromerska (eller bysantinska) Solidimynten i guld som börjar uppträda i Sverige under 400-talet, är inte medtagna.

Romerska denarer från de kejsare som är representerade i de småländska denarfynden. Från vänster: Hadrianus, Antoninus Pius, Marcus Aurelius, Faustina, Commodus och Septimius Severus. Vespasianus saknas på denna bild. Bilden är en illustration, mynten här har inget att göra med de faktiska småländska myntfynden. (Ur en privat samlig, okända fyndorter. Foto: förf.).

Den första importen av mynt till Skandinavien består av romerska silvermynt, så kallade denarer samt ett fåtal brons- och guldmynt. Nordbornas intresse av de romerska mynten var för metallens skull och inte för myntens nominella värde. Det blir också uppenbart genom att importen av romerska mynt upphör när silverhallten kraftigt sänktes från och med början av 200-talet (i samband med introducerandet av Antoninianus-mynten 214 e Kr). Importen tar sin början under det första århundradet efter Kristi födelse.

Sammanställningen nedan är i enkel katalogform. Medtaget är (i förekommande fall) fyndort, depå eller lösfynd, nuvarande förvaringsplats, mynttyp, regent, datering, inskrift och bilder, ev övrig kommentar samt RIC-nummer. (RIC = Roman Imperial Coinage, ett katalogverk i flera delar ofta använt som standardreferensverk för romerska mynt).

1. Kalmar, Varvsholmen. Depå. SHM 16085. Denarer, fem stycken. Mynten påträffades i samband med grävarbeten 1918.

-Vespasianus 69-79 e Kr. Denar, prägad i Rom 75-76 e Kr. RIC 90 eller 101

-Hadrianus 117-138 e Kr. Denar, präglad i Rom 125-128 e Kr. RIC 182.

-Antoninus Pius 138-161 eKr. Denar, präglad i Rom 151-152 e Kr. RIC 204.

-Marcus Aurelius 161-180 e Kr. Denar, präglad i Rom 172-173 e Kr. RIC 282.

-Faustina II (under Marcus Aurelius). Denar, präglad i Rom 161-176 e Kr. RIC 686.

2. Kalmar. Gamla staden. Depå. Varav två förvaras i KLM, resterande med okänd förvaringsplats (KLM ?). Denarer, sju stycken. Påträffade vid uppförandet av ny bygnad till lasarettet, nu Konstmuseet, 1908. De två mynten i KLM identifierade:

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Denar, präglad i Rom 147-148 e Kr. RIC 167.

Åtsida: ANTONINVS AVG PIVS PP TR P XI. Lagerkrönt byst åt höger.

Frånsida: COS IIII. Salus stående åt vänster, matar orm slingrad runt altare och håller roder ställt på klot.

-Septimius Severus 193-211 e Kr. Denar, präglad i Emesa(?) 194-195 e Kr (?). RIC 377.

Åtsida: IMP CAE L SEPT SEV PERT AVG COS II. Lagerkrönt byst åt höger.

Frånsida: FORTVN REDVC. Fortuna stående åt vänster, håller roder och ymnighetshorn.

3. Kalmar. Slottsvallen. Lösfynd. KLM 11536. Denar, en styck. Förvärvad av Kalmar läns museum 1932 från Erik Olsson.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Denar, präglad i Rom 150-152 e Kr. RIC 200(c) eller 216a(a).

Frånsida: [IMP] CAES T AEL HADR ANTONINVS AVG PIVS PP. Lagerkrönt byst åt höger

Frånsida: TR PO[T XIIII eller XV C]OS IIII, i exerg: PAX. Pax stående åt vänster, håller gren och spira.

4. Kalmar, "nära slottet". Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter. Ej bestämd.

5. Kalmar, Ängö. Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter. Ej bestämd.

6. Kalmar. Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Ej närmare bestämd.

7. Ljungby sn, Bottorp. Lösfynd. KLM. Denar, en styck. Fynd före 1890.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Ej närmare bestämd.

8. Söderåkra sn, gravfältet RAÄ 10. Grav-/depåfynd. Denar, en styck. Påträffad i samband med arkeologisk undersökning 1998. Myntet påträffades i en föremålsdepå nedlagd vid kantkedjan till ett flackt röse, tillsammans med 13 hela och 21 fragmentariska pärlor av glas och glasfluss, två (?) fingerringar av silver och en fingerring av guld. Datering: romersk järnålder.

-Hadrianus 117-138 e Kr. Denar, präglad i Rom 119-122 e Kr.

Åtsida: IMP CAESAR TRAIAN HADRIANVS AVG. Lagerkrönt, draperad byst åt höger.

Frånsida: PM TR P COS III, i exerg. CO[NCORD]. Concordia sittande åt vänster på stol, varunder ett ymnighetshorn, håller en skål, vänster armbåge lutad mot staty av Spes.

9. Hylta, Rumskulla (Småland), eller Hylta, Runsten (Öland). Lösfynd. SHM 2987 (förkommen). Denar, en styck. Funnen 1862, men oklart vilket Hylta som avses. Bestämning efter SHM:s inventariekatalog.

-Commodus 177-192 e Kr. Denar, präglad i Rom 191-192 e Kr. RIC 257.

10. Hagby sn, N Hagby, Kvarnbacken. Depå eller lsöfynd. KLM 24298. Sestertius, en styck. Enligt Hagberg (1979 s.381f) "...en sestertius som lär hänga samman med ett större myntfynd...".

-Hadrianus 117-138 e Kr. Sestertius, ej närmare bestämd.

Åtsida: lagerkrönt byst.

Frånsida: gudinna med våg och ymnighetshorn (avser Moneta?).

11. Lofta sn, Nygård. Depå. SHM 5291. Bronsmynt, sex tycken. Funna på en åker på 1840-talet. Enligt SHM från första och andra århundradet e Kr.

12. Enligt Åberg (1923 s.106) skall också i en privatsamling tillhörig kamrer F V Andersson, Kalmar, ha förvarats 17 denarer och 6 bronsmynt, vilka alla uppgavs "härröra från Kalmartrakten". Inga närmare uppgifter om dessa mynt eller var de förvaras idag är kända.

SHM= Statens Historiska Museum (Stockholm).

KLM= Kalmar Läns Museum.

Av katalogen framgår att merparten importerade romerska mynt i Småland kommer från Kalmar, utgörs av denarer och är huvudsakligen präglade under 100-talet. Den oftast förekommande kejsaren är Antoninus Pius. Det kan dock påpekas att flera mynt inte är bestämda, men att det skulle förändra bilden på något dramatiskt sätt är inte så troligt. Någon närmare tolkning av fynden kommer inte att presenteras här. Det kan emellertid påtalas att Kalmarområdet och Lofta sn är de fortsatt helt dominerande områdena för myntfynd även vad gäller de folkvandringstida solidusmynten. Alla utom två fynd kommer från dessa områden. För Möres vidkommande tyder fynden på att området för den senare staden Kalmar var av viss betydelse under äldre järnålder. Någon kopling mellan dessa fynd och staden är däremot högst osannolik. (Under 2008 kommer jag att vara författare till en enklare artikel om romersk järnålder i Möre och Kalmarsundsområdet).

Tack till: professor Kenneth Jonsson, Numismatiska forskningsgruppen, Arkeologiska institutionen, Stockholms universitet, för uppgifter och hänvisningar till denar-fynden i Småland.

Källor till denna text:

Hagberg, U-E. 1979. Fornminnesinventering och sockenöversikter. I: Kalmar stads histora I. Kalmar.

Lind, L. 1981. Roman denarii found in Sweden 2. Catalogue text. Stockholm.

Lind, L. 1996. Denarfyndet 1908 vid lasarettet i Kalmar. I: Myntstudier, mynttidskriften på Internet 2006:2. Numismatiska forskningsgruppen. Stockholm.

Numismatiska forskningsgruppen. 2003. Forskningsaktuellt - Myntfynd i Småland. I: Verksamhetsberättelse 2003. Stockholms universitet.

Pontén, J. & Rubensson, L. 2002. Hästhagen. Seminariegrävning 1998 och 1999. Fornlämning 10, Söderåkra socken, Småland. Kalmar läns museum, rapport 2002:3. Kalmar.

Åberg, N. 1923. Kalmar läns förhistoria. Uppsala.

Terra sigillata-fynd publicerat / Samian ware find published

(To read this entry in English, please scroll down)

Fornvännen är Sveriges främsta vetenskapliga tidskrift för arkeologisk och antikvarisk forskning. Denna status till trots har Fornvännen den sunda inställningen att alla som har en relevant frågeställning och är kapabel att diskutera och belägga sin ståndpunkt enligt vedertagna vetenskapliga principer, har en chans att få publicera sig i tidskriften. Utan att göra avkall på vetenskaplig standard är Fornvännen alltså inte bara ett forum för forskareliten.

Nu är årets höstnummer (nr 3/2007) nyligen utkommet. I detta nummer har jag själv haft förmånen att vara författare till en (förvisso ganska kort) artikel med anledning av det fynd av en skärva Terra sigillata som jag gjorde i våras. Tidigare presenterad på denna blogg.

Terra sigillata-skärvan från Söderåkra, fram och baksida. Skärvan är 53x27 mm stor och dekorerad med en så kallad "äggstav". Skärvan är nästan osannolikt välbevarad, hade det inte varit för äggstaven hade jag antagligen kastat bort den vid fyndtillfället i tron att den var ny. - The samian ware from Söderåkra. (Foto förf).

Fyndet påträffades av en slump i en rotvälta på ett gravfält norr om samhället Söderåkra ( i Möres och Kalmar läns sydligaste kustsocken med samma namn). Terra sigillata är en formpressad keramiktyp som tillverkades i Romarrikets provinser århundradena närmast efter Kristi födelse. I Romarriket var denna keramik vanlig, men utanför imperiets gränser förekommer den ytterst sällan. Från hela Skandinavien är endast 19 fynd kända, varav fyra från Sverige och de resterande från Danmark. Söderåkrafyndet blir det tjugonde i Skandinavien.

För att kort sammanfatta artikeln i Fornvännen: Fyndet från Söderåkra är inte tillfredställande identifierat, men kan möjligen vara en del av en skål (av en typ kallad 'Dragendorff 37'), kanske tillverkad i ostgallien eller Rheinzabern och kan kanske dateras till 100-talet e Kr. Det skulle i så fall stämma väl överens med merparten av de tidigare fynden av Terra sigillata från Skandinavien.

Ett exempel på en 'skål' av typen Dragendorff 37. -A bowl of the type Dragendorff 37. (Ur: Lund-Hansen 1987).

Romerska importföremål i Skandinavien är starkt förknippade med den tidens aristokrati. De flesta fynden är påträffade i gravar. Några sigillata-kärl från Danmark har ingått i några av de exklusivaste gravutrustningar vi känner till från nordiskt område under romersk järnålder (0-400 e Kr). Några av Terra sigillata-fynden är påträffade på boplatser. Ett sådant är från Vittene i Västergötland, en plats mest känd för en av de största guldskatter som hittats i Sverige. Allt detta understryker Terra sigillatans roll i de nordiska samhällena som en slags exklusiv lyxkeramik.

Småland är inte känt för att vara något av de rikare områdena under romersk järnålder och definitivt inte för sina fynd av romerska importföremål. Faktum är att Söderåkrafyndet är ett av de första spåren av romersk import man känner till från landskapet. Just Söderåkra socken utmärker sig dock något genom en del fynd och platser. Redan under förromersk järnålder (500 f Kr - 0) förekom omfattande järnframställning, arkeologiskt dokumenterat genom en större järnframställningsplats bara några kilometer från platsen där Terra sigillata-fyndet gjordes. C 14-prover visar att järnhanteringen hade sin storehetstid mellan 400-200 f Kr på denna plats. Omedelbart norr om järnframställningsplatsen har en boplats från romersk järnålder undersökts. Det speciella med denna boplats är att man kunde konstatera en omfattande odling av råg. Det är ett av de tidigaste beläggen för rågodling i Sverige, odling av råg sker normalt inte i större skala förrän under medeltid. Den dominerande grödan under romersk järnålder var normalt korn. Det har ansetts att rågodlingen kan peka på direktkontakter med kontinenten. På ett gravfält alldeles i närheten av boplatsen har en fynddepå hittats vid kanten av en gravanläggning. Denna innehöll flera pärlor, en romersk silverdenar och tre släta, hamrade fingerringar i silver och guld. Seden att bära fingerring har romersk ursprung.

Från socknen kommer även två så kallade ormhuvudhalsringar av guld, en hel och ett fragment. Dessa kan dateras till 2-300-talet e Kr. Det är två av totalt 13 romartida guldfynd i hela Småland. I övriga Möre utmärker sig området kring Kalmar stad genom ett antal fynd av romerska silvermynt (denarer). Den största delen av alla kända myntfynd från romersk järnålder i Småland är från kalmarområdet. Från socknarna Hagby och Voxtorp kommer också fynden av ett romerskt bronsmynt respektive ett fragment av en romersk bronskittel.

Samtidigt som Möreområdet framträder med flera fynd som har direkt eller indirekt romerskt ursprung och/eller vittnar om elitära miljöer måste det emellertid framhållas att fastlandssidan av Kalmar sund befinner sig helt i skuggan av Öland. Öland är ett av de rikaste områdena i Skandinavien vad gäller romersk import, men även i fråga om guldföremål från perioden. Ön kännetecknas även av flertaliga vapengravar från romersk järnålder, något som helt saknas i Möre. Hypotetiskt kan man kanske tänka sig att Möre har haft rollen av ett produktionsområde, som har försett det rika Öland med t ex järn. De som kontrollerade utförseln av varor från fastlandet har säkert haft möjlighet att tillskansa sig ett överskott som delvis har omsatts i prestigefyllda statusföremål som t ex Terra sigillata. Men om fyndet från Söderåkra har kommit via öländska kontakter eller direkt från kontinenten lär vi aldrig få veta. Inga fynd av Terra sigillata är ännu kända på Öland.

--------------------------------------------------------------------------------

The Journal of Swedish Antiquarian research (Fornvännen) is Swedens most prestigious journal for archaeological and antiquarian research. In the recent number of the journal I had the opportunity to publish a shorter essay on a find of Samian ware that I was lucky enough to make in the roots of a turned up tree on cemetery in May this year.

The find was made in the province of Småland, in Söderåkra parish along the southeast coast plain of the region called Möre, in Sweden. In short this is an abstract of the article and what is said in Swedish above in this text. The sherd is 53x27 mm and decorated with a so called eggstaff. Samian ware was made in the provinces of the Roman empire during the first centuries AD. This particular sherd is not yet satisfactory identified, but may come from a bowl of a type called ‘Dragendorff 37’, may have been mad in the east Gallic areas or around Rheinzabern and may be dated to the 2:nd century AD. That would, if it is the case, fit in nicely with the other 19 finds of Samian ware that are known from Scandinavia.

Samian ware (as is the case with all artefacts imported from the Roman empire) was in the Scandinavian society of Roman Iron Age (0-400 AD) closely connected with the aristocrats of the time. The known finds comes from very rich graves or special settlements. Thus Samian ware was in Scandinavia held in very high status by the most prestigious people in Roman Iron Age society.

Småland is not known as a rich are during Roman Iron Age, and very few finds of Roman import are known from the province. Many of the more aristocratic finds from Småland is as a matter of fact found in the region of Möre. Two neck rings of gold, most of the known finds of Roman silver denari coins from Småland, a fragment of a Roman bronze cauldron, three finger rings of silver and gold, all that is from Möre. That said, Möre is very poor compared to the Island of Öland, on the other side of Kalmar Sound. Öland is known as one of the richest areas in Scandinavia during the Roman Iron Age when it comes to imported Roman artefacts, gold and weapon graves. Maybe Möre is to be understood as a production area that provided Öland with for instance iron. The people who controlled the local export might have become rather wealthy and so have invested some of their wealth into prestigious artefact, such as Samina ware. But there are at the same time evidences that suggests that the inhabitants of Möre have had more direct contacts with the European continent. And probably we will never know whether the Samian bowl from Söderåkra came via the mighty Öland or on some direct rote from the continent. But it does point to the fact that some rich family with wide contacts and knowledge of the aristocratic codes of the time must have lived in the Söderåkra area almost 2000 years ago.

Kommentera mera!!

Normalt är det jag som väljer ämnen och skriver om det jag tycker är intressant, viktigt eller relevant. Men nu, kära läsare, tänkte jag göra ett försök att ta reda på vad NI vill läsa om. Eftersom räkneverket hoppar upp med mellan 100-200 besök per vecka, så får jag förutsätta att bloggen trots allt har ett antal återvändande läsare.

Längst ner på varje inlägg finns en länk, comment, som föregås av en siffra som talar om hur många kommentarer inlägget har. Klicka på den länken, skriv i rutan"Lämna din kommentar" och publicera. Lätt som en plätt.

Så ta chansen och tyckt till!! Vad är bra och vad är dåligt med Ahimkar? Vad tycker just DU är spännande och skulle vilja läsa mer om? Vad saknar ni som borde tas upp? Ge er till känna, kära läsare. Jag vill gärna veta vilka ni är, vad ni tycker och vad ni har för eventuella önskemål. Att kommentera är garanterat ofarligt, bra idéer belönas dessutom mer ett eget inlägg!

Följ uppmaningen i rubriken, kommentera mera!

En myntfråga leder till Romarriket

Igår dök det upp ett mail från en kvinna som lystrade till namnet Felicia, tydligen en av det personer som har god smak nog för att läsa denna blogg. Felicia hade ärvt ett mynt av en avliden släkting och hörde sig nu för bland oss som "arkeologi-bloggar" för att få veta vad det var för ett mynt. Eftersom jag, och säkert de flesta arkeologer, tycker det är kul när folk är nyfikna, ställer frågor, skickar fyndbilder och så vidare så tänkte jag förära denna fråga ett eget inlägg, trots att det aktuella fyndet inte har med Kalmarsundsområdet att göra. Och jag uppmanar gärna fler att göra samma sak, fråga på så ska jag ge så bra svar jag kan!

Myntet i fråga hade påträffats av en slump på en utlandsemester i Turkiet. Efter att ha tittat på bilderna som var bifogade i mailet kunde jag konstatera att det rör sig om ett romersk bronsmynt, en så kallad Antoninian från kejsaren Probus tid. Han regerade mellan 276-282 e Kr.

Så långt var det ganska enkelt. Eftersom jag är ganska svag för gamla mynt, jag tycker de utgör en spännande och mångfasetterad kategori av källmaterial, så kunde jag inte låta bli att ta reda på mer om myntet och dess historia. Genom åren har jag lyckats samla på mig en del kunskap om mynt och var man kan hitta information om dem. Faktum är att mitt intresse för arkeologi och historia har mycket av sitt ursprung i att jag som ung snorvalp för länge, länge sedan började samla mynt. Det och en radda serieäventyr med Kalle Anka av den store mästaren Carl Barks fick uppenbarligen oanade konsekvenser...

Åter till myntet. Det är alltså en Antoninian slagen för Probus, just det här exemplaret är präglat i Antiochia, nu staden Antakya i Turkiet. Det passar ju bra eftersom det var där myntet hittades. Antoninianen var ett bronsmynt, men har ursprungligen haft en silverfärgad yta som åstadkoms genom så kallad "vitkokning".

På myntets åtsida (framsida) ser man en bild av kejsaren draperad med mantel och iförd harnesk samt krönt med en så kallad "Strålkrona". Texten utläses IMP C M AVR PROBVS AVG. I fulltext: Imperator Caesar Marcus Aurelius Probus Augustus. Imperator syftar på kejsarens roll som den högste befälhavaren för militären. Caesar är en kejsartitel som reffererar tillbaka till Julius Caesar, grundaren av kejsardömet. Att använda Ceasar som en titel innebär att kejsaren åberopar sin rätt till kejarämbetet och som en ärebetygelse till mannen Julius Caesar. Marcus Aurelius Probus är kejsarens fullständiga namn. Augustus betyder helt enkelt 'kejsare', och refererar till kejsar Augustus på samma sätt Caesar. Från och med 100-talet e Kr uppstod en gradskillnad mellan titlarna Caesar och Augustus, som till slut utmynnade i att Caesar fick betydelsen lydkejsare och Augustus huvudkejsare.

Frånsidan (baksidan) visar en bild av guden Jupiter till höger, som håller en stav och räcker över en glob till kejsaren (till vänster) som också håller en stav prydd med en örn på toppen. Det är ett vanligt motiv på 200-talets romerska mynt. Det centrala i den här bilden är globen. Globen var ett ofta använt motiv som symboliserade kosmos och hade en oerhört viktig djupare religiös och politisk innebörd för antikens männsikor. I det här fallet innebär symboliken i bilden i korthet att guden Jupiter överräcker makten över världsalltet till kejsaren, som därmed blir en gudomligt sanktionerad härskare över allting. Romerska mynt är kända för att vara fulla av propagandisktiska och symboliska budskap.

Texten i omskriften lyder CLEMENTIA TEMP (Clementia temporum) som i översättning betyder ungefär "en tid av fred och lugn". Underförstått att kejsaren var den som givit fred och lugn till det romerska folket. Mitt i fältet på myntet finns ett S följt av en punkt. Detta S, som egentligen är ett grekiskt Stigma, står här för siffran sex. Myntverket i Antiochia var uppdelat på nio myntverkstäder och S står alltså för att detta mynt är slaget i verkstad nummer sex. Längs ner på myntet finns slutligen bokstäverna XXI. Att bokstäverna är romerska siffror är uppenbart, antingen 21 eller 20+1. Innebörden är däremot omdiskuterad. En av många accepterad tolkning är att de betyder att myntet innehåller 20 delar koppar och en del silver.

Det är som synes en hel del man faktiskt kan läsa ut ur ett mynt. Och det är det som i mitt tycke gör mynt till ett så spännande källmaterial. Kan man dessutom relatera myntet till ett arkeologiskt fyndsammanhang, så blir det förståss ännu bättre.

Slutligen: Probus, vem var det? Det är ju inte någon av romarrikets mest namnkunniga kejsare. Marcus Aurelius Probus föddes i Sirmium (idag Sremska i Serbien) 232 e Kr. Han sökte sig redan i unga år till militären och avancerade sanbbt i graderna och var snart en av imperiets ledande generaler. Kejsaren Tacitus (275-76 e Kr) utnämnde honom till ståthållare över rikets östra provincer och vid Tacitus död hyllades han som ny kejsare av den östliga armén. Samtidigt lät Tacitus halvbror Florianus hylla sig som kejsare i väst och fick också senatens stöd. Inbördeskrig stod för dörren, men innan några egentliga strider hunnit bryta ut blev Florianus mördad av sina egna soldater, efter knappt två månader vid makten. Sommaren 276 kunde Probus alltså bli ensam kejsare över hela det romerska imperiet. Hans regering färgades av stora framgångar på slagfälten men också av upprepade försök att ta krafttag mot den problematiska ekonomiska situation som rådde i romarriket under 200-talet. En allt mer skenande inflation och till synes oändliga maktstridigheter var vardag under denna tid. Det annses att om Probus planer fått fullbordas skulle romarriket kunnat ha återfått mycket av sin gamla styrka och strålglans. Dessvärre blev Probus mördad hösten 282 e Kr i sin födelsestad Sirmium. Det påstås att orsaken var att han satt sina soldater att utföra "vanliga" jobb istället för sin militärtjänst, vilket ledde till uppror. Soldaterna ska dock snabt ha ångrat sig och mycket ha sörgt den annars ovanligt populäre kejsaren. Men orsaken till mordet kan lika gärna ha varit maktstridigheter.

Detta blev en utvikning från Ahimkars vanliga ämnen, som ju handlar om Kalmarsundsområdet. Men det är alltid bra att vidga sina vyer och ta en titt på resten av världen då och då. Romerska mynt förekommer ju för visso i det skandinaviska fyndmaterialet. Men då nordborna bara var intresserade av myntens metallvärde så importerades inga romerska 200-talsmynt hit. Däremot var de äldre silverdenarerna ganska populära. Dessa ersattes 214 e Kr av Antoninianerna, som först var mycket silverfattiga och snart blev ett rent bronsmynt (med silveryta). Senare var också det romerska guldmyntet, Solidus, populära även i skandinavien. Solidusmynten hade en viktig funktion som avlöningsmedel till den romerska armén. En följd av det är att den militära lönen kallas sold och uppbäraren av solden för soldat.

Silverskatt i fel ordning

De sensate inläggen här på ahimkar har kommit lite i fel ordningsföljd. Nyligen publicerade jag ett inlägg om en tidigmedeltida silverskatt från Tingby utanför Kalmar, med en rad tjusiga smycken och 3882 mynt. Den som är intresserad av att läsa om denna skatt kan bara "rulla" ner förbi inlägget om Gråborg eller klicka HÄR .

Försmak från Gråborg borgar för spännande resultat

En magnetometer är ett instrument som mäter jordens magnetfält. Genom att mäta olika materials olika magnetiska egenskaper kan man på så vis få en bild av arkelogiska lämningar dolda under jord. Så kallade prospekteringar med magnetometer har varit en del på tapeten i Sverige den senaste tiden. En plats som har undersökts med magnetometer är Gråborg, Ölands största fornborg.


Bilden föreställer tidigare arkeologiska undersökningar i Gråborg. Foto:förf.

Några små "försmakar" av vad dessa mätningar givit för resultat har kommit under året och nu ska enligt uppgift rapporten komma ut inom en inte allt för avlägsen framtid. Av den information som redan finns tillgänglig kan man bl a konstatera att borgen vid något tillfälle har omgivits av en vallgrav. Man kunde också konstatera att det funnits en bebyggelse utanför borgen som tidigare varit helt okänd, bestående av fem hus, spår av vägar och några difusa strukturer som kan ha varit hantverksplatser. Dessa fynd ledde till att det gavs klartecken för att mäta in hela området runt Gråborg, även inne i borgen, totalt 14 hektar.

En av de inblandade i projektet, Robert Danielsson, avslöjade härom dagen att mätningarna visar spåren från ett större samhälle med över 60 byggnader och en infrastruktur av vägar som leder till platser med olika funktioner i omgivningen. De största godbitarna håller man dock på enligt Danielsson för att man vill vara riktigt säkra innan man släpper informationen.

Det hela låter onekligen mycket spännande och jag är nog inte den ende som med spänning ser fram emot rapporten. När den dyker upp kan ni räkna med att jag kommer att hojta här och även ge ett litet referat så fort jag själv har fått möjlighet att läsa den.

Nu väntas bruket av magnetometer att få stor betydelse t ex inom uppdragsarkeologin allt eftersom metoden förbättras och kostnaderna därmed sjunker. En del har till och med hävdat att instrumentet ska göra mycket av den "vanliga" arkeologiska verksamheten överflödig. Att det skulle gå så långt är knappast troligt. Fortfarande kommer "vanliga" utgrävnigar att behövas då det är många frågor som bara kan besvaras på detta sätt. Däremot kan användningen av magnetometer efektivisera den arkeologiska verksamheten och ge svar på till vilka platser grävningsinsatserna ska koncentreras.

Andra platser där magnetometer har använts är t ex Ale stenar i Skåne, Birka, och senast i Kaga utanför Linköping.

Tingbyskatten - ett medeltida depåfynd

Om man säger Tingby till någon med lite arkeologisk koll så går förmodligen tankarna till det så kallade Tingbyhuset, lämningarna av ett hus som man har velat datera till äldre stenålder och som därmed skulle vara en av nordens äldsta byggnader. En uppfattning som dock inte har delats av alla. Betydligt färre är nog de, såväl arkeologer som icke-arkeologer, som har hört talas om Tingbyskatten. Här följer ett försök att råda någon bot på detta.

Tingby är beläget i Dörby socken strax väster om Kalmar. När en av egendomens "odalåkrar" skulle plogas hösten 1872 gjordes ett fynd som säkert väckte stor uppståndelse den gången. I ett vittrat oxhorn påträffades flera silversaker jämte en mängd silvermynt och ännu mer fanns runtomkring hornet. Fyndet plockades upp av åtta närvarande personer och inlämnades till myndigheterna genom "konungens befallningshavare av passeisionaten A. Petersson" och löstes in för 189 riksdaler och 85 öre. På hittarnas begäran återlämnades 200 av mynten. Ytterligare ett hundratal mynt hamnade på Kalmar museum. Merpartena av fyndet finns dock på historiska museet i Stockholm (SHM 4858).

Tingbyskatten består av 23 poster med olika silversmycken, oxhornet och 3882 mynt, alltsammans från tidig medeltid. Tidpunkten då skatten hamnade i jorden är bestämd till tidigast 1196. Denna tidpunkt, så kallat tpq-år, utgår från det yngst daterade myntet i depån. Av mynten bestod 3800 av en typ som präglats på Gotland och ett fåtal präglade i Götaland. Dominansen för Gotländska mynt är typisk för östra Götaland och Öland under perioden 1150-1250, då även gotländsk mynträkning gällde i regionen. Som ett resultat av stora administrativa reformer och att en kunglig myntning togs upp i området efter 1250 förlorade de gotländska mynten sin ställning och trängdes sanbbt ur cirkulation.


Exempel på gotländska silvermynt av den typ som dominerade Tingbyskatten, ur den så kallade grupp LLXX. (Ur Lagerqvist 1970).

Silversmyckena består av fyra srunda spännen varav tre dekorerade med infattade stenar (bergkristall), växtornamentik (se bild) och i ett fall figurer i form av drakliknande fåglar. Det med "drakfåglarna" kan dateras till sent 1000-tal eller 1100-tal och de båda andra till 1100-tal. Samtliga är troligen tillverkade i Norden. Det fjärde spännet är dekorerat med ett fyrfota djur, graverat i så kallad nielloteknik. Spännen med det här motivet är ovanliga, bara tre är kända i Sverige (från Skåne, Västergötland och Öland) utöver det i Tingbyskatten. Två har också hittats i vardera Estland och Finland och ett i Danmark. Bilden på smycket ska föreställa ett lejon och är ett kristet motiv, som symbol för kampen mellan det goda och onda. Lejonet är också som motiv ofta knutet till makt. Ursprungligen har smycket varit ett av ett par som höll ihop en kåpa/mantel, sammanbundna med en kedja. De har säkert burits av någon ur samhällets övre skikt, kanske med kyrklig anknytning. Att bara det ena finns kvar samt att det lagts i en skatt antyder dock att det vid deponeringstillfället förlorat sin ursprungliga funktion och övergått till att bara representera metallvärdet. Spännet är tillverkat i Norden under senare delen av 1000-talet eller 1100-talet.

Ett av föremålen ur Tingbyskatten (SHM 4858). Runt silverspänne med infattade bergkristaller, sent 1000-tal - 1100-tal (inv nr 42414). (Foto: Christer Åhlin, SHMM bild. Publicerad med tillstånd).

Vidare ingår två ringspännen av medeltida typ. Spännen av denna typ förekommer i flera medeltidsmaterial, bl a från Lund och i den medeltida användningsfasen av Eketorps borg på Öland (Eketorp III - daterad till ca 1170-1240). Två örhängen med dekorerade pärlor finns också i skattfyndet. Möjligen kan de dateras till 1000-talet och är enligt en uppgift kanske tillverkade på Gotland. Fyndet innehåller vidare tre fingerringar. Två har en slags "veckad" dekor och är sannolikt av skandinaviskt ursprung, den tredje av mer oklart ursprung. Samtliga bör närmast höra till 1100-tal. Utöver dessa föremål ingår en del fragment av olika smycken samt en grå glasflusspärla med svartbruna linjer. Enligt en anteckning i Historiska museets medeltidskatalog har pärlan motsvarigheter i Sigtuna.

Vem som lade ner skatten och varför är naturligtvis nästan omöjligt att veta. Säkert var det någon ur samhällets övre skikt. Orsaken till att man grävt ner en sådan här massa silver har varit ett flitigt diskuterat ämne. Den "klassiska" tolkningen är att det rört sig om förmögenheter som gömts undan i orostider. Och perioden sent 1100-tal - 1200-talets förra del uppvisar också flera tecken på konflikt. Dels tycks kalmarsundsområdet ha varit utsatt för yttre hot, dels har det funnits oklarheter kring den sociala ordningen i lokalsamhället. Andra forskare har menat att medeltida depåer där smycken ingår bör tolkas som offernedläggelser. En tradition som anknyter till en äldre samhällsordning. Och mycket tyder på att Möre levt kvar i en gammal samhällsordning med rötter i yngre järnålder, om än inte oemotsagt, fram i 1200-talets första hälft. En tredje möjlighet kan vara att nedgrävningen av silvret helt enkelt var ett sätt att förvara sin förmögenhet. Det är t ex inte ovanligt att silverskatter gömdes undan under golvet i boningshuset. Sedan kanske ägaren av någon anledning aldrig fick möjlighet att ta upp föremålen igen, han/hon kan ha avlidit.

Perioden 11-1200-tal är en mycket intressant period då stora samhällsförändringar skedde. Problemet är att det också är en mycket svårfångad period, tyngd av en påtaglig brist på källor, såväl historiska som arkeologiska. Att söka personer och anledningar bakom Tingbyskatten är därför mycket vanskligt. Tingby omnämns i skriftliga källor första gången 1349, då riddaren Ulf Filipsson (Ulv) byter bort en egendom här genom sina barn. Egendomen hade tydligen tidigare tillhört barnens mor, dvs Ulfs hustru. Vem hon var är dessvärre inte känt. Uppgifterna är dock till föga hjälp i det här fallet. Ortnamnet Tingby anses gå tillbaka på en gammal tingsplats och ortnamnsforskaren Lars Hellberg har tolkat denna tingsplats med rötter i yngre järnålder som en del av ett centralortskomplex vars kärna har leget i Hossmo. Ett ting omnämns också i skriftliga källor från slutet av 1300-talet, som har ägt rum i grannbyn och sockencentrat Dörby. Det kan tyda på att Tingby var en viktig plats under yngre järnålder och tidig medeltid. Kanske det är i skenet av detta som skatten ska ses. Att belägga sammanhang av den här typen torde dock vara omöjligt.

Den enda möjligheten att komma vidare skulle vara om fyndplatsen kunde lokaliseras och undersökas arkeologiskt. Tyvärr saknas det närmare uppgifter om fyndplatsen i handlingarna som skrev i smaband med fyndet, något som är typiskt för den tidens ytterst knapphändiga dokumentation. Men ett intressant fynd är det i vilket fall, väl värt att lyftas fram ur glömskan.

För att se alla smyckefynden, gå till Historiska museets utmärkata databas. Många fina bilder!

Några källor till denna text:

Anglert, M. 2001. Landskap, bebyggelse och makt under yngre järnålder och medeltid. I: Möre, historien om ett småland. Kalmar.

Borg, K. Eketorp III. Den medeltida befästningen på Öland. Artefakterna. KVHAA. Stockholm.

Ferm, Rahmqvist & Thor. 1987. DMS = Det medeltida sverige 4:1, Småland. Möre och Kalmar stad. Stockholm.

Forsgren, A. 2004. Sköna smycken i silverne skattfynd. Smycken och smyckefragment i depåer av tidigmedeltida gotländska mynt (ca 1140-1220). C-uppsats, Stockholms universitet.

Hellberg, L. 1979. Forn-Kalmar. Ortnamnen och stadens förhistoria. I: Kalmar stads historia I. Kalmar.

Hårdh, B. 1996. Silver in the Viking Age. Lund.

Jonsson, K. 1993. Möre i ett numismatiskt perspektiv. I: Möres kristnade. Projektet sveriges kristnande, publikationer 2. Uppsala.

Lagerqvist, L O. 1970. Svenska mynt under vikingatid och medeltid, samt gotländska mynt. Stockholm.

SHM 4858.

Tack till: Siw Falk, Bilddatabasen, Statens historiska museum.

Kalmar läns äldsta grav?

Under en arkeologisk förundersökning vid Köpingsvik på Öland har Kalmar läns museums arkeologer påträffat en grav som tros vara den äldsta som har hittats i Kalmar län, rapporterar lokaltidningarna Barometern och Östran idag (2007-09-25). Enligt arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay kan man med ledning av underökningens resultat sluta sig till att graven är mins 6000 år gammal. Vad dessa "resultat" består av framgår däremot inte. Skelettet som var i ganska dåligt skick har transporterats till Länsmuseet i Kalmar där det ska konserveras och analyseras.

Den enda säkra gravgåva som påträffades var en flintskrapa placerad vid skelettets vänstra armbåge. Den döde hade lagts på rygg i graven med benen lätt böjda och med korslagda fötter. Den vänstra armen låg längs med sidan och den andra var lagd över magen.

Den äldsta grav man tidigare känt till var just omkring 6000 år gammal (dvs från övergången mellan äldre och yngre stenålder) och påträffades också på Öland, vid Alby 1970. Nu hoppas man att den "nya" graven ska vara betydligt äldre och ge ny viktig kunskap om Ölands äldre stenålder.

Se tidningsartiklarna med bilder HÄR och HÄR .

Tillägg 2007-09-26: De resultat som nämns ovan utan förklaring har idag fått sin förklaring. Ludvig (nämnde arkeolog) berättar i en kommentar att anledningen till att graven antas vara misnt 6000 år gammal är att den överlagrades av ett kulturlager. I detta lager påträffades pilspetsar, så kallade tvärpilar. Dateringen av tvärpilar är i och för sig en aning vag i Kalmarsundsregionen, sydskandinaviska typologier för tvärpilar är t ex inte tillämbara här. Men det bör ändå betyda att kulturlagret hamnar i tiden runt 4000 f Kr och att graven således måste vara äldre än så. Tack 'Ludde' för informationen!

Perspektiv från ovan

Att ha kontakter är alltid bra. Nyligen fixade min käre far några flygbilder från Bergkvara (4,5 mil söder om Kalmar) åt mig, genom en kontakt han träffat på jobbet. Här är en av bilderna, som ger lite perspektiv och visualisering av landskapet runt Bergkvara.

Överallt döljer det moderna landskapet lager av äldre landskap. Överallt har människorna under olika skeenden av historien satt sina spår, lämnat sina avtryck, påverkat och förändrat. Det finns inte många platser där ingen männsika någonsin har påverkat landskapet. Spåren av dessa aktiviteter kan vara mer eller mindra tydliga, mer eller mindre komplicerade att avläsa. Men de finns där, ibland kända av forskarna, ibland väntar de ännu på upptäckt.

En åker har inte alltid varit en åker, en skog inte alltid en skog, en stad inte alltid en stad. Det är inte så svårt att inse om man tänker efter lite. Låt oss titta på bilden (OBS, klicka på bilden för att se den i större format!!) som föreställer samhället fotograferat mot norr. För att se det historiska landskapet kring Bergkvara måste man tänka bort ALL bebyggelse. Från och med 1600-talet fanns en fast bebyggelse i anslutning till hamnen, sedan Bergkvara blivit lydköping under Kalmar och senare även under Karlskrona. Några byggnader ligger ännu i samma läge sedan denna tid.

Men före 1600-talet fanns inget av den bebyggelse som nu utgör Bergkvara samhälle. I stället fanns de fyra (ursprungligen fem) gårdarna i Skällenäs by. Skällenäs var aldrig en samlad by utan bestod av ett antal utspridda hemman med mellan en till tre gårdar vardera. Varje hemman utgjorde alltså en egen enhet inom bydomänen Skällenäs. Varför det var uppdelat på detta vis i stället för en samlad by, som var det vanliga, vet jag inte. Ett av hemmanen i Skällenäs är känt sedan 1487, men hela byn omtalas först på 1530-talet och bestod då av fyra sämjehemman och ett frälsehemman samt två utjordar. Förutom gårdarna fanns säkert även hamnen i någon form. I anslutning till denna hölls en årlig marknad som var kalmarborgarnas privilegium, det fick de en återbekräftelse på i ett privilegiebrev 1611. Sannolikt hade denna marknad medeltida anor.

På flygbilden kan man se platsen för tre av hemmanen. Skällenäs nr 1 låg väster om Bergkvara kapell men är sedan länge försvunnet. Det bestod av två gårdar och är kännt genom historiska kartor. Skällenäs nr 2 är också försvunnet, det bestod av tre gårdar som under slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet anslogs som lotshemman åt lotsarna i Bergkvara hamn. Platsen där hemmanet låg är belägen på en åkerkulle, centralt i bilden och har identifierats genom historiska kartor och en arkeologisk lösfyndsinventering. Detta ledde till att platsen nyligen registrerades som fornlämning (Raä 344 och 346), som tidigare har rapporterats (se HÄR och även HÄR ). Längst ner i bilden skymtar Skällenäs nr 4 som ännu ligger kvar på ursprungligt läge. Skällenäs nr 4 var frälsehemmanet och är känt sedan 1487 då Erik Trolle fick det i arv efter sin mor. Nedanför nr 4 och utanför bild ligger även Skällenäs nr 3 kvar på ursprungligt läge. Kvar finns också en vägsträckning som förbinder hemmanen 2, 4 och 3 (den streckade markeringen på bilden).

Närmast respektive gårdsläge fanns den centrala åkermarken. Åkerplättarna var ganska små och på dem fanns ofta stora mängder odlingsrösen. Utannför dessa åkrara fanns ängs- och betesmarker samt mindre åkerlyckor. Den blygsamma åkerarealen som skymtar i de historiska kartorna antyder att odlingen har varit av underordnad betydelse och att djurhållningen har varit den viktigaste näringen. Detta var gårdarnas inägor. Utanför dessa områden fanns större eller mindre utmarker som var mer eller mindre skogbevuxna. Här kunde man t ex hämta trä till ved och byggnation men även ha djur på bete.

Utöver detta är berrgkvarabygdens historia före 1600-talet sorgligt okänd. Men det finns förhållanden när man studerar Skällenäs som kan vara mycket intressanta. Tyvärr medger inte källmaterialet att denna historia kan berättas annat än som spekulationer. Och spekulationer som inte alls kan beläggas är vanskliga och bör undvikas, i all synnerhet om man gör anspråk på att vara vetenskaplig. Den historiska bergkvarabygden är i mångt och mycket ett försvunnet landskap. Men ändå tillräckligt närvarande för att man ska kunna åskådliggöra det på ett flygfotografi.

PS: Om man vill se historiska kartor från Skällenäs och andra gårdar kring Bergkvara rekomenderas varmt Lantmäteriets tjänst Histroiska kartor, se HÄR .

Fvt mer pk än f kr?

Nej, f.v.t. är inte en läspandes försök att uttala den bekanta förkortningen för Sveriges television. Tvärt emot vad mången arkeologiskt insatt skulle kunna tro är det inte heller en förkortning av tidsperioden folkvandringstid. Fvt och evt är istället ett resultat av den aldrig ändande strävan efter politisk korrekthet. Förkortningarna ska utläsas Före Vår Tideräkning och Efter Vår Tideräkning. Dessa förkortningar börjar här och var så smått ersätta de gamla invanda f Kr och e kr (som väl i stort sett alla vet betyder före respektive efter Kristus).

Eftersom det här är nytt och för den intet ont anande allmänheten kanske en aning förvirrande så tänkte jag härmed dra mitt strå till stacken i upplysningens och kunskapsförmedlingens namn. Tanken med de nya förkortningarna är naturligtvis att det här med att hänga upp tideräkningen på Kristus skulle vara anstötligt för de individer som bekänner sig till en annan tro än kritendomen, alternativt inte har någon religiös tro. Men frågan är om inte resonemanget bakom de nya förkortningarna biter sig självt i svansen i flera avseenden. För det första så måste man ju definiera vad man menar med "vår tideräkning" eftersom det inte på något vis är självklart. Och då är man ändå tillbaka vid att det handlar om före och efter Kristi födelse. För det andra är väl det här med "vår" i såfall lika anstötligt för icke-kristna. För exempelvis en muslim är före och efter kristi födelse ju knappast "vår" tideräkning och således ställs alla som inte bekänner sig till kristendomen utanför i alla fall. För det tredje har det under lång tid gått aldeles utmärkt för majoriteten svensktalande att använda förkortningarna f kr och e kr som helt värdeneutrala tidsangivelser. Och det borde inte ha ändrats under den sensate tiden.

Jag tror inte att varken muslimer, ateister eller vilka det vara månde kommer att känna sig lyckligare eller mer förstådda och integrerade i vårat svenska mångkulturella samhälle för att man ändrar förkortningarna för tideräkningen. Och ska man vara politiskt korrekt borde det väl heta något i stil med f.d.t.d.d.s.b.s.t.k.a.a.j.f.v.d.i.u.a.s.a.f.s.t.t., dvs "före den tidpunkt då de som bekänner sig till kristendomen anser att Jesus föddes vilket dock inte utesluter andra sätt att förhålla sig till tideräkning". En sådan förkortning skulle nog kännas en aning otymplig i tal och skrift så därför får ni som läser AHIMKAR helt enkelt finna er i att jag kommer att hålla fast vid de gamla vanliga förkortningarna f kr och e kr, i en helt religiöst värdeneutral betydelse.

För att avsluta med frågan i rubriken: är fvt mer pk (politiskt korrekt) än f kr så blir svaret såvitt jag kan bedöma NEJ.

Massor med hällristningar i Blekinge

Nu blir det en liten tripp över Smålandsgränsen ner i Blekinge, vår kära granne i söder. Under sommaren har länsmuseet och länsstyrelen i Blekinge påbörjat en inventering av hällristningar på Torhamnslandet. Och inventeringarna gav resutat. 48 nya lokaler med hällristningar kunde registreras, vilket väl får anses ganska bra jobbat! Man har koncentrerat inventeringarna kring tidigare kända lokaler, bl a kring Hästhallen som är den plats man kan se en del av på fotot ovan.


Området där inventeringarna ägt rum. (Bild: Blekinge museum)

Motiven på de nya hällristningslokalerna bestod mest av skålgropar, men även skeppsbilder och en välgjord bild av en kronhjort.

I samband med inventeringarna påträffades också ett antal gravar, bl a ett gravfält från bronsåldern med åtta runda stensättningar. Fynden betraktas som mycket intressanta och kommer att bli viktiga pusselbitar för en ökad kunskap om de märkliga bilderna och deras samspel med gravar, odlingsmark och bebyggelse.

Mer att läsa HÄR och HÄR .

"Med en enkel tullipan..."

Ett år har passerat sedan jag startade min anspråkslösa (och till ämnet något smala) blogg AHIMKAR. Något segertåg över världen har det väl inte varit tal om, av flera anledningar som t ex att svenska inte är ett världsspråk och att Kalmarsundsregionens historia torde ha ett begränsat antal fans. Men på ett regionalt plan har projektet mötts av en del uppskattning och vid några tillfällen har denna uppskattning även sträkt sig över större geografiska avstånd.

När jag började blogga för ett år sedan så var det här med att blogga om arkeologi inte så stort, det fanns så vitt jag vet bara en svensk blogg som då redan ägnade sig åt detta ämne (Martin Rundkvist). Nu finns det en hel liten bunt bloggar som är inne på arkeologi i olika former och på olika ambitionsnivåer.

Hur har året som gått varit då? Sedan jag började räkna besökare har AHIMKAR haft en bit över 4000 besök. Inte i närheten av "de stora drakarna" som Aardvarchaeology och Arkland men inte så illa pinkat ändå med tanke på tidigare nämnda ämnesrelaterade begränsning. Statistiken för 2007 så här långt visar på en svag start på året men med en del toppar från och med mars månad. Dessa toppar sammanfaller med tidpunkterna för nya inlägg eller när ett inlägg blivit länkat någon annan stans. En jättetopp finns i maj och beror av det enda faktum att jag hade den osannolika turen att sparka upp en bit romersk importkeramik, Terra sigillata, i en rotvälta i början av den månaden. Sålunda såg onsdagen den 16 maj 243 besök, att jämföra med medeltalet 15 besök / dag. Diagramet ovan visar antalet besök / vecka under 2007 fram till dags dato.

Ett år har gått och må det bli många fler med (förhoppningsvis) intressanta och insiktsfulla (nåja...) inlägg. Nu hoppas jag att ni alla vill utbrista i ett fyrfaldigt leve, leve bloggen hipp hipp......... nähä, slipp då!

En stadsgrävning och en "byavandring"

I senaste inlägget hävdade jag att det är svårt att få veta vad som händer inom arkeologin i Kalmar län. Det är det fortarande. Men nu har i alla fall lokalpressen rapporterat om ännu en utgrävning, se HÄR och HÄR .

Denna gång är det fråga om en mindre undersökning i gamla stan i Kalmar, inte så långt ifrån det omtalade nya konstmuseet i stadsparken. Kalmar läns museums arkeologer Cecilia Ring och Arvo Pajusi visar upp en nyupptäckt stenhusgrund som kommer att ändra den antagna vägsträckningen för Sandvikargatan i Dagmar Sellings klassiska rekonstruktionskarta över medeltidsstaden. I närheten av den nu aktuella platsen grävdes det för övrigt också 1987.

Den nyfunna stenhusgrunden pekar på ett älbärgat senmedeltida hushåll, vilket också styrks av fynd av fönsterglas-skärvor rapporterar tidningen Barometern, medan Östra Småland konstaterar att fynden mest bestod av en hel del ben och några krukskärvor från 1600-talet. Tidspressen och det begränsade sökområdet gör att kunskapen om bygnaden blir knapphändig. Undersökningen omfattar dessutom bara de övre lagren, medan de medeltida lagren komme att täckas över av Parkförvaltningens nya lokaler. Allt enligt den nya trenden att fornlämningar inte ska undersökas ordentligt utan täckas över så att de kan "bevaras åt framtiden" (läs: spara pengar åt exploatören). Ring och Pajusi är enligt tidningarna trots detta förhållandevis nöjda med resultaten av undersökningen, som skall vara avslutad idag (onsdag 070905).

I bästa fall kan man ju hoppas på utökad grävverksamhet i Kalmarområdet framöver då kommunen har storslagan planer för staden expansion. Bl a ska en större mängd bostäder byggas så att Kalmar och förorten Lindsdal (norr om staden) med tiden ska växa ihop. Men man får väl räkna med att kommunen kommer att göra allt som står i dess makt för att slingra sig undan arkeologin. Man kunde önska att de såg en aning mer mervärde och en aning mindre merkostnad i kulturmiljön...

På tal om ovan nämnde arkeolog Arvo Pajusi kan det också meddelas att denne kommer att leda en "byavandring" i Fastlycke utanför Söderåkra på lördag (8 september), i regi av Söderåkra hembygdsgille. Tyvärr har jag själv ingen möjlighet att delta men om någon annan skulle känna sig hugad så är det samling vid Söderåkra hembygsgård kl 10:00 nämnda dag.

Undersökning på Öland

Att ha koll på vad som pågår inom den arkeologiska verksamheten i Kalmar län är verkligen ingen lätt uppgift. Mycket av det som görs har en tendens att passera i stort sett obemärkt förbi.
Då och då sipprar emellertid nyheter om pågående undersökningar ut i lokalpressen. Sålunda rapporterar t ex tidningen Östra Småland (2007-09-01) att en boplatsundersökning pågår vid Blå Rör, Björkviken på Öland. Efter avbaning av ett större område där det ska byggas lägenheter framträdde ett flertal anläggningar i form av härdar eller dylikt, rapporterar tdningen. Några anmärkningsvärda fynd hade inte gjorts när artikeln skrevs. Några brända ben och en kolgrop (ska vara kokgrop?) har hittats berättar antikvarie Kenneth Alexandersson vid Kalmar läns museum för tidningen. Boplatsen är intressant då den ligger nära Ölands största bronsåldersröse, Blå Rör.

Länk till artikeln HÄR .

En nästan okänd bronskittel

Broby är en by i Voxtorps socken på Möres kustslätt söder om Kalmar. Broby och Voxtorp är högst intressanta platser för den som vill sudera regionens historia under yngre järnålder och medeltid. Men uppenbarligen kan platsens historia ha varit nog så intressant redan under äldre järnålder.

Tack vare Historiska Museets utmärkta SÖKFUNKTIONER har man dygnet runt tillgång till mängder av intressanta fynd som gjorts i vårt avlånga land genom åren. Många av dessa fynd är i stort sett okända för en bredare allmänhet, men kan ibland vara ouppmärksammade av forskarna också. När jag en dag satt och bläddrade i den digitala katalogen över Voxtorp socken stötte jag på just ett sådant fynd.

SHM 22999 är beskrivet som ett "9,5 cm långt kantfragment med rest av öra till en bronskittel". Fyndet hamnade i Historiska museets samlingar i samband med den första fornminnesinventeringen av socknen 1942, då det lämnades som gåva av en Enok Pettersson till fornminnesinventeraren "filosofie studeranden B. Einerstam". Fyndet hade Enok Pettersson gjort "300 meter söder om Brobyholm". I ett tackbrev från Riksantikvarieämbetet konstateras att fyndet "...uppenbarligen utgör ett fragment av en såsom gravkärl använd kittel från århundradena närmast efter Kristi födelse".

Fragmentet av bronskitteln (nederst till vänster) SHM 22999. (Foto: Karl Axel Lindwall, SHMM bild 11595).

Vad är det för spännande med det här då? Jo, bronskärl av den typ det här torde röra sig om är inte direkt vanliga fynd, speciellt inte i Småland och var inte heller något som kreti och pleti kunde strö omkring sig på den tiden då det begav sig. Tiden då det begav sig bör vara romersk järnålder 0-400 e Kr eller möjligen folkvandringstid 400-55o e kr. Kärlet är ett importföremål som härstammar från romarriket och den som begravdes i det (om det nu kommer från en bortodlad grav) var säkerligen inte vem som hellst.

Småland kryllar som sagt inte av romerska importföremål - saker som i Skandinavien var rena lyxartiklar. Förutom ett antal romerska mynt som koncentrerar sig dels till Möreområdet och dels till Tjustbygden i norra Kalmar län, kan jag på rak arm bra komma på ett småländsk fynd av romersk import. Det fyndet gjordes av mig själv för bara några månader sedan och består av en keramikskärva av en typ som kallas Terra sigillata. Men, om det inte kryllar av romersk import och annan lyx under äldre järnålder i Småland så råder det motsatta förhållandet om man gör den korta färden över Kalmar sund till Öland. Öland är ett av skandinaviens rikaste områden på exklusiva fynd från rommartiden. Att ölänningarna skulle släppa ifrån sig en eller annan "pryttel" till någon välbeställd fastlänning i de regionala utbytesnätverken var väl oundvikligt. Sannolikt har såväl bronskittlen från Broby som nämnda Terrs sigillata-skärva mellanlandat på ön.

Kontenta: de bästa fynden görs inte nödvändigtvis alltid ute i backen, man kan lika väl råka "gräva upp dem" i magasinen och arkiven.

Arkeologidagen, 26 augusti

Som så mycket annat har även arkeologin förärats en egen dag. Söndagen den 26 augusti går årets upplaga av den allmänna Arkeologidagen av stapeln. Denna dag kan man besöka pågående utgrävningar och andra fornlämningar runt om i landet och lyssna på arkeologernas berättelser och tolkningar. I de flesta fall är det Riksantikvarieämbetets arkeologer (UV) och de olika länsmuseerna som håller i trådarna. Men även andra aktörer kan tänkas dra igång nåt evenemang. Lättast är väl att hålla koll på dagspressen för att se vad som eventuellt händer i olika delar av landet.

Länsmuseet i Kalmar har många förtjänster. Att göra reklam för sina olika evenemang och pågående aktiviteter, samt att uppdatera sin hemsida hör, i motsats till många andra arkeologiska institutioner i landet, tyvärr inte till dessa. Sålunda erbjuder jag här lite kort information om någon till äventyrs skulle läsa detta innan söndag och dessutom känna sig hugad för en resa till Öland. Arkeologidagen i Kalmar län kommer nämligen att högtidlighållas på Eketorps fornborg på södra Öland. Där kan man avnjuta en medeltidsmarknad mellan kl 10 och 14, gå på borgvandring samt lyssna till en föreläsning om experimentell arkeologi och rekonstruktioner (börjar kl 14). Allt enligt Riksantikvarieämbetets hemsida. Men glöm inte "lokalblaskorna", det kan ju hända att det är saker på gång som jag inte har någon kännedom om.

Se också: http://www.raa.se/cms/extern/aktuellt/kalendarium/arkeologidagen.html

Sex nya fornlämningar från Söderåkra

I mitt allra första inlägg på AHIMKAR presenterade jag resultaten från några lösfyndsinventeringar i åkermark i Söderåkra socken i regi av den lokala hembygdsföreningen, Söderåkra Hembygdsgille och under ledning av mig. (Se HÄR ). Nu, snart ett år senare, har dessa fornlämningar nått Riksantikvarieämbetet och blivit registrerade i fornminnesregistret. Detta efter att en rapport först sammanställts och lämnats in till Länsstyrelsen i Kalmar.


Bearbeteta spånliknande flintavslag, inventeringsfynd från Bruatorp - numera fornlämningen RAÄ 345, Söderåkra socken.

Sålunda har fynden vid Bruatorp registrerats som fornlämning nr 345 med beteckningen "Fyndplats". Fynden bestod av Några flintföremål och avslag samt en del fynd från historisk tid, varav en del sannolikt kommer från ett försvunnet båtsmanstorp. Fyndet av ett flintavslag vid Ekaryd utgör nu mera fornlämning nr 347 och fynden från Gata, söder om Bergkvara har registrerats som fornlämningarna 348 och 349. Gata-fynden bestod av ett större spån av flinta, några avslag och lite slagen kvarts samt en del yngre fynd.

Samtidigt har även ett gårds-/byläge utanför Bergkvara nyregistrerats. Platsen utgör det försvunna hemmanet Skällenäs nr 2 som övergavs någon gång runt 1800-talets mitt och som sedan sent 1600-tal bestod av tre gårdar som var bostäder för lotsarna i Bergkvara hamn. Det är troligt att gårdsläget är från medeltid, sannolikt identiskt med ett av flera sämjehemman som nämns på 1530-talet. Fyndmaterialet som bestod av en stor mängd keramikskärvor, glasskärvor, kritpipor, järnföremål, en pärla med mera är dock troligen inte äldre än 1600-tal. Inom området påträffades också en koncentration av järnslagg. Bebyggelselämningen är registrerad som fornlämning nr 344 och järnslaggen som nr 346. Skällenäs kanske för några är bekant genom "Skällenäsprojektet", ett projeket som var tänkt att drivas som en amatörarkeologisk undersökning i liten skala några veckor under 2006. Den "vetenskapliga institution" som projektet skulle knytas till krävde emellertid 4500 kr / dag för sin medverkan, en summa som tyvärr inte kunde skrapas ihop om det skulle bli några pengar över för analyser, konservering och dylikt.

Sammanfattningsvis, nyregistrerade fornlämningar i Söderåkra socken, Kalmar län är nummer:
344, 345, 346, 347, 348 och 349. Fornminnesregistret finns ju numera på Internet och numren är sökbara där för den som vill veta mer (klicka på FMIS ).

Ny lokallitterartur

Och nu blir det reklam: Under 2007 har det dykt upp en del lokalt producerad litteratur som berör olika delar av Möre. Jag ska här kort presentera två böcker som jag själv har haft förmånen att publicera artiklar i.

En av regionens mer livaktiga hembygdsföreningar är Södermöre Hembygdsförening. Den täcker in socknarna Halltorp, Hagby, Voxtorp och Arby och leds av den kompetente och alltid mycket vänlige eldsjälen Lars Larsson. De senaste 21 åren har föreningen givit ut en årsbok, Södermörekrönikan, med artiklar om stort och smått som berör de fyra nämnda socknarna. I årets "Krönika" har jag bidragit med en längre artikel om rundkyrkan i Hagby, den bäst bevarade rundkyrkan i Sverige, och den omgivande kyrkbyn Södra Hagby. Artikeln är en något utförligare variant av en text som tidigare presenterats på AHIMKAR HÄR. Boken är på drygt 160 sidor och innehåller i övrigt en rad kortare och längre bidrag av varierad kvalite mestadels om yngre tiders historia. Årets upplaga, såväl som tidigare års "Krönikor" rekommenderas varmt till den lokalintresserade och andra som vill ta del av områdets spännande och innehållsrika förflutna.

Söderåkra Hembygdsgille är Södermöringarnas granne i söder. Föreningen, som leds av den likaledes kompetente och vänlige Östen Jannert, ger desto mer sällan ut några böcker. I år fyller hembygdsgillet emellertid 75 år, något man firat genom att ge ut en bok med artiklar som berör fröningens intresseområde - Söderåkra socken. I denna bok har jag bidragit med två artiklar, en lite längre som består av ett antal nedslag i socknens arkeologiska historia från de första spåren av mänskliga aktiviteter till lämningar som försvann för inte mer än sådär 150 år sedan. Den andra artikeln är kort och berör ett fynd av en källare och en medeltida huggstensdetalj vid Söderåkra kyrka, även publicerad HÄR. Även denna bok innehåller för övrigt diverse artiklar av varierande omfång, ämnen och kvalite. Jag rekommenderar även gärna denna bok varmt till alla eventuellt intresserade. Boken bär titeln Söderåkra Hembygdsgille 75 år. 1932-2007 och är på ca 100 sidor.

Jag är medveten om att den akademiska och professionellt antikvariska världen ibland har en tendens att se ner på hembygdsföreningar och lokala eldsjälar och amatörforskare. Det tycker jag är synd. Visst, det finns ett och annat rejält bottennapp inom amatörforskningen, men mina egna erfarenheter av de lokala hembygdsföreningarna har varit mycket positiva. Av de lokala förmågor jag haft förmånen att bekanta mig med, har många varit rejält kunniga, mycket intresserade och med god förmåga att kritiskt värdera ett källmaterial. Det gäller inte minst ovannämnda herrar Larsson och Jannert. Den "officiella" forskningen borde inte vara rädda för att söka kontakter utanför sina egna kretsar, tvärtom finns här många berikande möten och utbyten att inhämta. Dessutom är arkeologin beroende av ett gott förhållande till den så kallade "allmänheten". Om inte vår forskning och kunskap om hur det var för länge sedan var avsedd att spridas till folk i allmänhet, vad skulle forskningen då alls ha för existensberättigande?

PS: Om någon är intresserad av att få tag på nämnda böcker ska jag gärna förmedla kontakter för införskaffande, det är bara att skriva en kommentar eller skicka ett mail (adress hittar man om man klickar på "View my complete profile" i menyn till höger). DS.

The Your Nearest Site carnival online

(På svenska nedan)

Martin on Aardvarchaeology has now put his one off blog carnival Your nearest site online. Martins idea of this carnival was to let fellow bloggers around the globe describe thire nearest archaeological site, send him a link and then put it all together as a sort of blog event, i e a blog carnival.

10 bloggers responded and now you can read abot their nearest sites throug the links on Martisn blog. I am one of those, as i thought it was a fun idea. I´m also honoured to see that Martin choosed my pic to be the presentation picture of the whole thing. So check it out (see link above)!!

---------

Martin har nu släppt sin engångs bloggkarneval "Your nearest site" online på sin blogg Aardvarchaeology. Iden var att låta andra "medbloggare" i valfri omfattning berätta om den fornlämning som ligger närmast där de bor och sedan slå ihop det hela till en slags "blogg-happening" (det är det som kallas bloggkarneval). Jag tyckte det var en kul ide så jag skickade ett bidrag och så gjorde 9 andra bloggare. Du kan se alla länkarna genom att klicka på de markerade orden Your nearest site i den engelska texten ovan.

Pre-history around the corner

Today I will try to blogg in English for the first time. I hope it’ll be understandable… The reason that I do this is that I will submit this entry to the soon uppcoming “your nearest site – carnival” on the Aardvarchaeology blog.


Some year ago I held an outdoor lecture about the area in question, here standing by the finds that the farmers had done on therir fields where the settlements are located. I realized that unfortunatley I have no pic on the actual settlements, but that is just some fields anyway, looking like every other fields.

One of the nearest archaeological sites of where I live (or actually where I used to live) is a couple of settlements lying more or less outside the door of my parents house south of the small village Bergkvara along the South-east coast of Småland in southern Sweden. The sites are known by the National Heritage Board (Riksantikvarieämbetet) as nr 256 and 257 and they consist of a fairly large number of ancient artefacts ploughed up by the farmers owning the land. Most of the finds belongs to the Stone Age and are of types that can be dated to between ca 8300-1800 BC. But there are also a few artefacts that belongs to the Bronze Age and early Iron Age 1800-500 BC and 500 BC – 400 AD. The presence of those latter periods is also supported by the existence of a Bronze Age cairn and a small Iron Age cemetery close nearby. There are also a lot of stray finds from the Stone Age in the surroundings.

None of the places has ever been excavated. Although I had the opportunity to do some field surveys in the area a few years ago. This resulted in one new settlement (registered under number 78 by the Board). The finds consisted of more than 200 knapped flint pieces mostly of a certain flint type named “Kristianstad flint” after the region in north east Scania where it originally came from. Among the finds where a transverse arrowhead, some scrapers, a very small fragment of a flint axe, a part of a grindstone used for stone axes and more. The finds may be dated to around 4000 BC or some time later.

Some of the flints from the field survey.

Together all the settlements, stray finds and graves shows that the area has been fairly intensively used under several periods under a very long time, from the latest part of the Mesolitic to early Iron Age or even further if you count the present farms, which are probably of medieval origin. That is a time span of some 6000 years – at least. Under the period around 4000 BC the area might even have had some sort of central function in the society of the time.

Although this place does not contain any spectacular finds, no gold, no fancy stuff, I still think it’s pretty cool. Especially as it is really to live with pre-history around the corner.

Stenen i tornet

I ett rum i tornet på Söderåkra kyrka står en gammal sten undanställd. Vid första anblicken en vanlig gråsten, men vid närmare påseende påtagligt kvadratisk och försedd med en uthuggen fris. Inte många känner till stenens existens och ännu färre känner antagligen till dess historia.


Stenen som nu förvaras i Söderåkra kyrkas torn. (Foto: Östen Jannert, Söderåkra Hembygdsgille).

För nästan 80 år sedan, närmare bestämt våren 1929 pågick arbetet med att utvidga kyrkogården åt öster. För arbetet hade ett åkerstycke som tidigare hört till Kollinge gård tagits i anspråk. Medan arbetarna höll på att chakta markområdet stötte de på en grundmur till en bygnad ungefär en halvmeter under jordytan. Arbetet avbröts och landsantikvarien i Kalmar, Manne Hofrén, tillkallades. En förmodligen inte särdeles noggran undersökning vidtog och i en mycket summarisk rapport till Riksantikvarien konstaterade Hofrén att det man hittat var källaren till ett hus. Källaren hade varit uppförd i gråsten och mätt ca 6x8 meter i storlek. Vid nordvästra hörnet fanns en trappa som bestod av tre kalkstensflisor och en av hörnstenarna vid trappan var den sten som nu står i kyrkans torn. I övrigt var det enda fynd som gjordes en liten hästsko. Efter undersökningen konstaterade Hofrén att källarmurarna "äro till avgörande hinder" och tillstånd gavs att ta bort lämningarna.

Vad det kunde ha varit för byggnad kunde aldrig utrönas, Hofrén kunde inte finna några uppgifter varken i arkiven eller hos lokalbefolkningen. Det kan antyda att lämningarna varit av hög ålder. Den dekorerade stenen är medeltida, men om det även gäller byggnaden kan inte avgöras. Sannolikt kommer stenen från den medeltida kyrkan i Söderåkra som anses uppförd under 1200-talet men revs på 1700-talet för att ersättas av den nuvarnde. Stenens placering vid källartrappen skulle då var sekundär. Men det är naturligtvis omöjligt att veta om den hamnade där i samband med att medeltidskyrkan revs eller om det skedde tidigare. På historiska kartor från 1820-talet finns ingen byggnad markerad inom det aktuella området, det utgjordes istället av åkermark.


Den medeltida kyrkan som revs på 1790-talet. Teckning av P Frigelius 1749.

Stenen med sin uthuggna fris har motsvarigheter i huggstensdetaljer från kyrkorna i Halltorp och Kläckeberga. Båda dessa kyrkor uppfördes under 1200-talet och har varit mycket ovanliga byggnader. Båda kyrkorna hade flera våningar, både under och över själva kyrkorummet. Det mesta tyder på att deras byggnadsskede kan knytas till lokala storgårdar. I Kläckeberga har dessutom ett helt gårdskomplex från medeleltiden undersökts direkt norr om kyrkan. Den medeltida kyrkan i Söderåkra har av äldre teckningar att döma inte varit helt olik kyrkorna i Halltorp och Kläckeberga. Kanske ett liknade skeende kan anas här och möjligheten finns naturligtvis att den påträffade källaren kan ha utgjort en del av en försvunnen medeltida bebyggelse i anslutning till kyrkan. En annan gissning anger att det möjligen skulle röra sig om resterna av ett gilleshus då det ska finnas uppgifter om ett medeltida gille i Söderåkra. Möjligheten att kontrollera det försvann desvärre med beslutet att rasera lämningarna på 1920-talet.

Kunskapen om medeltidens Söderåkra är mycket liten. I ett brev som kanske kan dateras till 1507 omtalas en Jeppe i Söderåkra och 1508 daterar Hemming Gadd två brev i Söderåkra där han också har mottagit brev från riksföreståndaren Svante Nilsson. På 1530-40-talen fanns bara två hemman i byn, det ena var klockarens går och det andra ett kronohemman. Därutöver fanns en utjord och en kvarn. Det är en märkligt blygsam bebyggelse för en kyrkby och sockencentrum. Men som redan nämnts kan det ha funnits ytterligare bebyggelse vid tiden då kyrkan bygdes och som försvunnit före 1500-talet. Den påträffade källaren och förhållandet i Kläckeberga styrker möjligheten. Förekomsten av utjordar kan också enligt flera forskare tolkas som spår av under medeltiden ödelagd bebyggelse.

Lämningarna antyder i vilket fall att kyrkonas närmiljöer ofta är förbisedda ur ett antikvariskt perspektiv. Det finns uppenbarligen all anledning att uppmärksamma dessa områden t ex när mark ska exploateras. I Söderåkra finns bara stenbumlingen i tornet kvar, som en nästan bortglömd ledtråd till hur den tidiga medeltidens Söderåkra kan ha gestaltat sig och varit organiserat.